Ont

Två veckor har gått. Turbulenta veckor. 
Jag stannade hemma från jobbet i tio dagar. 
Jag behövde bryta ihop och tanka ny energi.
 
Under tiden på sjukhuset var kroppen och hjärnan inställda på fysisk smärthantering. Alla känslor kom efteråt. 
Jag kände mig avstängd och avtrubbad i över en vecka. Vänner sörjde för min skull, mådde sämre än jag själv gjorde.
Dåligt samvete för att jag inte mådde sämre. Borde jag inte må sämre?
 
När kroppen läkt så kom känslorna och tankarna. All sömn dränktes i drömmar om bebisar. Att jag födde döda bebisar som jag vägrade lämna ifrån mig. Att jag plötsligt födde barn utan att veta om att jag var gravid. Flummiga drömmar, sorgdränkta drömmar. Drömmar om en framtid som nu inte längre fanns.
 
I måndags fick jag hem journalanteckningarna från sjukhusvistelsen, det kändes som ett avslut på den delen att läsa igenom de sex A4-sidorna. Ordet ringtång kommer för all framtid ge mig kalla kårar.
 
 
 
 
 
Medan jag var inlagd hade personalen på avdelningen en ton av ifrågasättande när det gällde besöket hos läkaren i Småland, de verkade missnöjda. Saker han tydligen borde gjort, saker han borde sagt.
 
I onsdags hade jag besökstid hos min barnmorska som jag gick till innan allt det här. Hon kan min historik sen ett par år tillbaka och vi pratade en del. Jag ringde henne den där måndagen för två veckor sen och berättade att jag fått bekräftat missfall, att jag inte skulle behöva gå på graviditetskontroller mer. Vi pratade litegrann då, jag sa att kroppen kändes okej, det verkade okej. 
Bara timmar senare låg jag på en smal galonklädd brits på gynakuten och vred mig i de mest plågsamma smärtor jag någonsin upplevt.
Allt det här fick jag berätta för barnmorskan i onsdags. Även hon ifrågasatte läkaren i Småland. Hur kunde han göra bedömningen att graviditeten avstannat vid en exakt tidpunkt och samtidigt säga att det bara fanns fostervatten kvar?
Under ett och ett halvt dygn pumpades det in över 6 liter dropp i mina vener medan läkarna tömde en livmoder som var sprängfylld av både färskt och koagulerat blod, en livmoder som lönlöst försökte stöta ifrån sig så kallade "graviditetsrester". En livmoder som inte alls fixade det själv. Inte förrän jag sövdes ner och blev skrapad "fixade" det sig.
 
"Jaha det här blir ett missfall". Det var så läkaren i Småland sa när han tittade på ultraljudsskärmen. Med ett tonfall som om han förde räkning vid ett löpande band och det här bara var ännu ett streck i den vänstra kolumnen.
Han mätte nånting, jag fick klä på mig. Han jämförde måtten med en tabell på ett papper. Jag fick veta att det avstannat många veckor tidigare, men att kroppen fixar det själv. Sen fick jag betala och gå.
 

30 ganska dramatiska timmar

Först en liten varning för att följande text innehåller blod och andra mindre trevliga detaljer.
 
Det hela började egentligen i torsdags. Jag hade kommit fram till mamma och hennes särbo i huset utanför Nybro kvällen innan. Jag skulle njuta av några lediga dagar tillsammans med dem och ungen som varit där på sommarlov. 
Men så vaknade jag alltså på tordagsmorgonen och insåg ganska snabbt att saker och ting inte stod riktigt rätt till. Mamma körde in mig till gynakuten i Kalmar, som hänvisade till en privatläkare nere på stan. EfIter en kort undersökning konstaterade han lite torrt att det var tal om missfall, precis som jag befarat.
Inga övriga undersökningar var nödvändiga, sa han. Kroppen fixar det här på egen hand. 
 
På fredagen avslutade jag semestern och åkte hem till Malmö och ledsen sambo.
Allt hade sin gilla gång fram till måndag strax efter lunch då jag fick ont i magen. 
Smärtan hade inte avtagit när Chris kom hem från jobbet. Istället eskalerade det under tidig kväll och efter ett samtal med 1177 och lite tjat från Chris så tog jag en taxi in till gynakuten här i Malmö.
Vid det laget hade jag så ont i magen att jag inte kunde sitta i väntrummet, så jag vankade av och an i korridoren med kallsvetten rinnande längs ansiktet. Till slut frågade jag en förbipasserande sköterska om det fanns en brits nånstans så jag kunde ligga ner och vänta på min tur. Då blev det plötsligt full fart.
In på en brits i ett litet rum, blodtrycksmätare på. Nål i högra armen och ett dropp kopplades. Några minuter passerade, ny blodtrycksmätning, nål i andra armen och ännu ett dropp. Morfin intravenöst. Blodtrycksmätning och stick i fingrarna för Hb-prov kanske var femte minut, jag hade ingen koll på tiden. Jag blev inrullad till undersökningsrummet och upplagd i gynstolen. Läkaren konstaterade att kroppen hade svårt att stöta ut det som var kvar av graviditeten. Jag blödde mycket och ännu en läkare kallades in för konsultation då blödningen först inte gick att stoppa. Jag frös så hela kroppen skakade, tänderna skallrade så att det ekade i huvudet.
Efter ytterligare en stund lugnade det sig, tillbaka på britsen och ivägrullad till avdelningen där jag skulle få vänta på besked. Morfinet gjorde sitt och följande timmar var okej. Sen avtog morfinets verkan och smärtan kom tillbaka med full kraft, det kändes på allvar som att hela magen skulle explodera. In med sköterskor och läkare, en cocktail av diklofenak, oxynorm och nåt mot illamående. 
Fick besked att jag skulle få stanna över natten. Livmodern fortsatte stöta ut klumpar stora som persikor. Blodtrycksmätningarna fortsatte med korta mellanrum. Första gången jag var i skick att fråga så var det nere på 80-nånting genom 50-nånting.
När natten så småningom blivit förmiddag var det dags för undersökning nummer två. Inte heller nu såg det särskilt bra ut. Jag fick 4+2 cytotec för att påskynda processen och det var tal om att jag skulle få gå hem efter att de verkat. Men inget hände. Istället somnade jag av utmattning och vaknade bara till vid blodtrycksmätning och blodprov.
Undersökning nummer tre skedde på eftermiddagen. Läkaren var inte nöjd, det fanns rester kvar. Hon rekommenderade operation eftersom hon inte kunde få ut det manuellt. Jag kände mig väldigt nära döden under denna undersökning, det kändes som att ha en hel verktygslåda uppkörd i fiffi.
Operationen skulle ske vid 23-tiden samma kväll, enligt läkaren, och jag skulle bli nersövd. 
 
Min vän Ida som jag hade pratat med av och till, bestämde sig för att köra ner från Småland. Jag berättade om operationen och hon skulle vara framme i Malmö ett par timmar innan det var dags.
Men sen kom sjuksköterskan in igen vid 16-tiden och sa "du hinner gå på toaletten och skicka ett sms till dina anöriga, sen är det dags för operation". 
Jag gick på toa, märkte att vänsterarmens nål hoppat ur armvecket. Kom tillbaka till sängen. Droppet läckte i höger armveck. Ny nål skulle sättas i handen. 
Jag rullades in på operationssalen och fick planen förklarad för mig. Jag försökte hålla mig lugn, men var faktiskt ganska nervös. Första gången jag någonsin skulle bli sövd.
Syrgasmask på, motståndet gjorde det tungt att andas. Nån medicin i nålen i handen, sen narkos. Jag försvann och vaknade sedan upp ute på uppvaket en stund senare. Allt hade gått bra och jag mådde ganska bra också. 
Tillbaka till avdelningen. Observation ett par timmar och sen hemgång. Ida var försenad och åkte då från Småland. Hon skulle istället komma lagom tills jag blev utsläppt. 
Vid halv elva-tiden på kvällen blev jag ombedd att packa ihop eftersom rummet behövdes för någon som var i mer akut behov. Jag skulle ju ändå hem, så det gjorde mig inget. 
Jag nämnde i förbifarten att jag hade lite svårt att ta djupa andetag och undrade om det var normalt efter narkosen och allt annat. Då blev det plötsligt fullt ös igen. Läkare ringdes, blodtryck mättes och Hb kollades igen. Läkarens besked hade varit att det kunde röra sig om propp i lungorna och jag blev inlagd i ett annat rum. Ingen hemgång nu heller. "Du föll på målsnöret igen", sa världens bästa sjuksköterska. 
Ida anlände och fick ta del av det senaste. Sen blev hon utskickad eftersom de skulle koppla ekg-maskin. 
Resultatet skickades till läkaren. Vi väntade. Och väntade. Det var tydligen mycket action på förlossningsavdelningen och hon hade inte tid att kolla på mina papper. Men sköterskan sa att det såg bra ut. Vid 02 kände jag mig återställd och efter konsultation med sköterska och telefonsamtal med läkaren så fick jag lov att gå hem, mot att jag lovade att åka direkt till akuten om jag kände av minsta lilla avvikelse. 
Ida och jag firade hemgång och slutet av min 48-timmarsfasta med varsin hamburgare tillsammans med Malmös ramadan-firare vid 02.30.
Sen hem och sova i min egen säng.

Plötsligt händer det

Livet är fortsatt kaosigt. "Känslorna är all over the place" för att citera en prins.
Saker och ting börjar dock långsamt se ljusare ut.
Först det hett efterlängtade domstolsbeslutet i mars och så out of the blue fick Chris jobb i måndags, vilket varit minst lika efterlängtat. Bara ett 3-månadersvikariat till att börja med, men med chans till ytterligare 3 månader efter det. Även om det bara skulle bli 3 månader, så lättar det på bördan nåt oerhört.
Bortsett då från att ett helt nytt sorts "livspussel" gled in i vår tillvaro.
 
Dagens tankenöt:
Förskolan öppnar 06.15 på morgonen.
Chris börjar jobba 06.30.
Jag slutar jobba 06.30.
 
Chris jobbar i Limhamn, 15-20 minuters bilfärd från förskolan, kanske 30 minuter om en cyklar.
Jag jobbar i Lund, 30-40 minuters bilfärd från förskolan under förutsättning att trafiken flyter på utan hinder.
What to do, what to do?
 
Han började jobba redan i tisdags, så vi fick akutpussla och fixa. Men nu på tisdag begär förskolan en färdig plan. 
Well well, det är väl inte för inte som jag är arbetsledare/administrativt geni på min arbetsplats....

IRL

Försummad blogg, som sagt. Jag har inte riktigt orkat med den på sistone. Faktum är att jag knappt orkat med livet. Mitt jobbschema har varit hektiskt länge. Jag sa upp mig från mitt gamla jobb till stor del på grund av den orimliga arbetstiden. Fick ett nytt jobb, med nytt ansvar som krävde enorm energi. 
Jag gick över till nattarbete i tron att mer pengar för varje arbetad timme skulle innebära att jag kunde jobba mindre men ändå tjäna lika mycket. Funkade sådär. Schemat var fullständigt kaos eftersom det utgick ifrån önskemål från vissa personer, på bekostnad av andra. 
Jobba en natt, ledig en natt, jobba två nätter, ledig en natt osv. Alla som nån gång har jobbat natt vet att det inte är hållbart. Jag fick enorma sömnstörningar, en helt ny aggressivitet och total brist på tålamod till följd av sömnbristen. Hela familjen blev lidande. Chris var omtänksam nog att ta med Romeo ut på dagarna så jag fick sova ifred, men jag missade nästan all tid tillsammans med dem. Senaste månaderna var jag så trött att jag bara orkade vara uppe i två-tre timmar i sträck innan jag var tvungen att lägga mig och vila igen. Den så omtalade väggen var på väg i en skrämmande fart. 
Så jag och kollegan sa stopp. Enough is enough. Vi satte oss och gjorde ett nytt schema. Nu jobbar hon och jag tre nätter, ledig tre nätter, jobbar fyra nätter, ledig fyra nätter. 
I samband med övergången från gamla schemat till nya, föll det sig så att jag fick en hel vecka ledigt. Jag sov säkert uppemot 15 timmar per dygn, men hade också tid för familjen. Alla slitningar mellan mig och Chris var som bortblåsta. För första gången på länge var jag nån annan än den där bittra tjuriga människan som jag inte kände igen och definitivt inte ville vara. Vi tog promenader, åkte till simhallen med Romeo, pratade med varandra. Sista kvällen följde jag med på ett event där Chris skulle uppträda. Ord kan inte beskriva vilken energi det gav att vara omgiven av vuxna människor som hade kul och som ville en väl. 
Därefter följde några jobbnätter som faktiskt kändes helt okej. Särskilt som jag hade fyra lediga dygn att se fram emot. 
Det ser ljusare ut. Det enda vi önskar oss nu är ett jobb till Chris. Nästan vad som helst, nästan var som helst. Så om ni vet nåt, så får ni gärna höra av er. Han är utbildad svetsare, men kan tänka sig att jobba med annat också. Han är snabblärd och fixar det mesta.
 
Jag är ledsen att jag inte orkat hålla kontakten med nån, men nu vet ni varför. Jag hoppas det blir bättre framöver. 
 
 

Framgång!

Min sambo tillbringade förmiddagen i tingsrätten igår och jag kan med glädje meddela att två års helvete nu är över. Han vann målet och de gick även med på hans (vår) plan mer eller mindre i sin helhet. Det var en glädje naturligtvis, men samtidigt infann sig en tomhet. I oss båda, visade det sig. Det är svårt att från en minut till nästa släppa den där tyngden som hållit oss tillbaka så länge. 
Men för sakens skull gick vi ut och firade med restaurang. Lilla R charmade vår servitör med att vara både artig och charmig, trevligt som omväxling i 2-årstrotsträsket.
 
Imorgon tar vi nästa steg. Håll gärna tummarna då!

Nojig

Klockan är fyra på morgonen och jag borde egentligen försöka fylla på med sömn, men kroppen är ju van vid nattarbete och dagtidsvila nu. Så istället ligger jag och vrider mig i sängen i sällskap av alla tankar som verkar slåss om utrymmet i mitt huvud.
 
Ibland slår det mig som en tegelsten. Jag blir 29 år i år. Det är en siffra som jag inte känner mig värdig. Ett år från 30.
Jag vet inte om det är en släng av ålderskris jag har känt av den senaste tiden. En enormt splittrad tid har det i varje fall varit. Plötsligt inser jag att jag inte har en aning om vad jag håller på med och vart jag är på väg? Har jag tappat fotfästet?
Jag är inte rädd för att bli gammal, inte rädd för åldrandet eller döden. Snarare är det spännande. Men jag bär en (rationell?) rädsla för att det snart kan vara för sent för vissa saker. Saker jag borde göra nu om jag inte ska gå miste om chansen.
 
För inte alls särskilt länge sen fick jag reda på (via ett facebookinlägg) att en av mina äldsta och på många sätt närmaste vänner väntar barn. Om jag ska vara ärlig så tog det ett par dagar innan jag kunde känna mig glad för hennes skull. Den första känslan var nämligen en käftsmäll av brutal avundsjuka. Jag är inte den som är den så jag tillät mig själv att känna den ett tag, för innerst inne är jag ju upp över öronen sprudlande glad för hennes (deras) skull. Och nu är glädjen på plats fullt ut.
Avundsjukan är så fullständigt irrationell, precis som resten av mitt känsloregister. En del av mig har velat ha barn de senaste 10 åren och jag dealar fortfarande med den allt mer bleknande bilden av mig själv som "ung morsa". En annan del av mig vill springa och gömma mig vid tanken på att skaffa barn. Det känns inte alls som nånting jag är sugen på. Sen var det ju den där biten med att jag kanske borde bestämma mig snart, jag blir ju inte yngre direkt.... Och dessutom har jag begåvats med vissa detaljer som gör att det antagligen inte är så enkelt som att bara köra på OM jag nån dag bestämmer mig för att barn är något jag vill ha.
Dilemmat i det.
 
Lägg till att jag lever med en man som redan har två barn och att jag på nära håll har bevittnat hur det kan se ut när det går käpprätt åt skogen med föräldrarelationer. Jag vet allt som är värt att veta om vårdnadstvister.
 
Precis innan jag började skriva det här. Eller innan jag bestämde mig för det ogenomförbara projektet sova, så snubblade jag in på en UR-dokumentär om en New York-kvinna som ville bli morsa. Hon var singel och 41. Hennes singelvän donerade nödvändiga beståndsdelar och sen körde hon igång. Och hon levde ett sånt jäkla SATC-liv så jag ville både kräkas och krypa in i rutan och byta plats med henne samtidigt. Lägenhet i NY, "konstnärskarriär" inom dokumentärfilm, massa hippa vänner och ett stort intellektuellt utbyte. Och så en bebis som bara är hennes egen ovanpå det.
Jag har av och till under mitt liv attraherats oerhört av tanken på att vara ensamstående morsa. Naivt möjligen. När jag var liten hade min farmor en kylskåpsmagnet med ett budskap som sitter inristat i mitt sinne som ett ärr och som antagligen är en bidragande orsak till min romantiserade bild av självsamhet.
Man är aldrig så ensam som när man är två med fel person
Och hur vet en det? Om det är nånting jag har lärt mig så är det att relationer är ett livslångt arbete. Är det värt det? Tänk om en lägger en massa år av sitt liv på en relation som senare går åt skogen. Så meningslöst.
Jag och min sambo har inte haft de bästa förutsättningarna för ett lyckat förhållande, milt sagt. När vi träffades hade han precis kommit ut ur en tuff period efter ett uppbrott med en tjej som väntade hans barn. På grund av saker hon gjorde var han både arbetslös och hemlös.
Så från ena dagen till den tredje ändrades livet från en lugn tillvaro med Magnus och lilla E, till att bo ensam, till att plötsligt bli sambo med någon på riktigt. Lägg till en bebis på tillväxt i någon annans livmoder. 
I snart tre år har vi levt på min lön och det har varit mer än tungt i perioder, jag har ju inte direkt valt den mest lukrativa branschen. Fritiden har sedan fyllts med samtal hos socialtjänsten och tingsrätten, bajsblöjor och småbarnstrots. Och nånstans i alltihop har jag blivit den person som den lilla lilla människan kallar för mamma. 
Det föll sig väl naturligt eftersom jag trots allt är den enda moderskaraktär han har i sitt liv. Men jag känner mig som en bedragare. Inte kan väl jag vara någons mamma. Jag vet ju knappt vem jag själv är så hur ska jag kunna ta ansvar för att forma en annan individs personlighet och värderingar...?
Tankarna går som synes i cirklar och jag är inte klokare nu än när jag när jag började skriva.
Hjälp.

Den svenska skitvården

För ett par veckor sen, samtidigt som jag planerade resan hem för farmors begravning, fick jag ett telefonsamtal från mamma. 
Morfar hade blivit inlagd på sjukhus efter att ha varit yr och förvirrad i ett par dagar.
 
När jag var hemma över jul var min 91-åriga morfar pigg och frisk, kvar hemma i huset han delade med mormor i över 60 år. Han klarade sig med enbart lite mat- och städhjälp från mamma och hennes syskon.
Så fick han ett hälsoproblem som skulle lösas med ett mindre kirurgiskt ingrepp. Inför ingreppet sattes hans blodförtunnande medicin ut, han skulle alltså inte ta den under tiden före och efter ingreppet eftersom han då riskerat att förblöda. Enligt vårdplaneringen skulle vårdcentralen senare se till att den blodförtunnande medicinen sattes in igen. Så blev det inte.
Mamma ifrågasatte, men vårdcentralen hade inte fått något datum så därför kunde de inte göra nånting.
 
Någon månad senare blev han alltså inlagd på sjukhus. Efter noggranna undersökningar visade det sig att han fått flera proppar i hjärnan, alltså stroke.
Min fina pigga friska morfar som julpyntade och fixade för ett par månader sen är nu inlåst på ett demensboende, fast i det förgångna då han fortfarande arbetade. Han känner oftast igen sina egna barn, men kommer inte ihåg att de varit på besök dagen innan. Han förstår inte var han är eller varför han inte får åka hem. Kanske kanske kanske kommer han bli sig själv igen. Det vet vi med säkerhet först om ett halvår. Kanske blir han aldrig bra mer.
 
Det gör mig så jävla jävla arg.

The circle of life

I söndags kväll fick jag ett sms från min mamma där det stod att farmor blivit sjuk. Jag ringde pappa som berättade att farmor slutade äta i lördags och var okontaktbar i söndags när han satt hos henne. 
I måndags åkte jag upp till Småland, jag ville vara med henne. Det kunde ju vara min sista chans. 
Jag kom dit vid halv elva på kvällen. Sedan kvällen innan hade det ordnats med vak och jag visste att det skulle finnas en man hos henne när jag kom dit.
Men det var ingen där när jag kom. Farmor låg där ensam i sin säng, så liten och spröd som en porslinsdocka. 
Strax därefter kom mannen som skulle sitta vak. De hade två boende som blivit dåliga samtidigt, men bara en person tillgänglig för att vaka så han satt en kvart åt gången hos varje. 
Jag sa att jag kunde sitta hos farmor så kunde han fokusera på den andra personen.
 
Jag strök henne försiktigt över huvudet och talade om vem jag var. Jag vet inte om hon såg mig eller kände igen mig när jag först kom in. Men hon hörde vem det var och hon var lugn. 
Precis som pappa sagt så reagerade hon inte mycket på omvärlden. Hon sov inte, men var heller inte vaken. Efter en stund tog jag fram min stickning. Då öppnade hon ögonen helt och tittade storögt på den. Jag förklarade vad det skulle bli och hon följde den med blicken. Så mumlade hon något. Efter en stund kunde jag tyda "fryser" och hon fick en extra filt. När mannen kom tillbaka för att kolla till oss visade hon tydligt att hon var törstig och hon fick vatten att dricka. 
Sen viskade hon "sova" och jag sa att det var okej, att hon fick sova om hon ville. Jag lovade att stanna hos henne.
Personalen kom in och vände på henne och därefter somnade hon lugnt. Jag satte mig på andra sidan sängen, så att hon hela tiden kunde se mig. Hon vaknade igen efter någon timme och liksom kollade att jag var kvar. Med jämna mellanrum tittade hon upp på mig. Hon andades i intervaller hela natten. Först hetsiga, stressade andetag. Sen så sakta och tunt att det knappt gick att se bröstkorgen höjas och sänkas. 
 
Strax innan morgonskiftet skulle börja bestämde jag mig för att åka hem och försöka få lite sömn. Jag skulle köra tillbaka till Malmö senare på tisdagen. 
 
Vid halv sju packade jag ihop mina saker, sen strök jag farmor över huvudet en sista gång och sa allt det jag ville få sagt. Sen gick jag.
 
I morse vid 08.45 somnade hon in.
 
Älskade farmor, äntligen är du fri från alla smärtor. 
 
 
 

En julkavalkad

 
Romeo och jag tajmade vår ankomst till Småland med mostrarnas fika hos morfar. 
Sällan har väl så många sett så sura ut på en och samma bild. Stämningen var dock något bättre än bilden ger sken av.
 
Ett par dagar senare dök Chris upp och julen kunde börja på riktigt.
 
 
Romeo klädde granen.
 
 
Min lillebror höll sig traditionsenligt borta från allt som kan kallas arbete.
 
 
Julsångerna spelades live.
 
 
 
Och Kalle Anka sågs.
 
 
Tomten kom...
 
 
... och lämnade en och annan klapp.
 
 
Paket till pappa
 
 
Favoritklappen innehöll vilda djur, som snällt lät sig radas upp på Tittis julklappshög.
 
 
Julklappsspel spelades och julmat åts.
 
 
Efter maten behövdes en promenad. Och se det snöade!
 
På juldagen åkte vi tillbaka till morfar Sture. Romeo inspekterade varenda tomte i huset innan han slutligen kröp upp och satte sig i knät hos min gamla morfar. Morfar blev så glad att han blev tårögd.
 
 
Men har en spring i benen så kan en inte sitta stilla särskilt länge. Det kan ju finnas fler tomtar nånstans...
 
Det var ett gnistrande vitt Småland vi lämnade i morse. Tack för den här gången!
 
      
 
 
 
 

Driving home for Christmas

Egentligen skulle jag varit i Småland redan ikväll, men pga sömnbrist avstod jag från att köra bil i tre-fyra timmar idag. Så imorgon bitti bär det av. 
Med mig tar jag årets enda stickade julklapp. Ett par praktiska torgvantar till den cyklande brodern. Tänker att det kan vara rätt praktiskt. 
Jag påbörjade ett par vantar förra veckan, men med lite diskrepans mellan rekommenderad sticktjocklek och verklig sticktjocklek så blev de ett par storlekar för stora. Perfekta till Chris, visade det sig. Och han hade sneglat avundsjukt under tiden jag stickade dem, så han gladde sig åt mitt misstag. Så sen var det bara att göra ett återbesök i garnbutiken och påbörja ett nytt par. 
 
 
De har till och med en liten lucka för ivriga smartphone-tummar. 
Fördelen med att göra "fel" är ju att en hinner komma på förbättringar som en kan implementera direkt när en påbörjar nästa projekt. Så slutet gott, allting gott.
 
Om någon undrar så är jag hemma i Småland till nästa helg, så det är bara att höra av sig om en vill umgås. Jag och Romeo tänker gå bananas med julevents, så om ni vet nåt så tipsa gärna.

Sorry

Det här är en misskött och eftersatt blogg för närvarande. Det där riktiga livet håller på att ta kål på mig.
Jag jobbar numera nästan uteslutande nätter, vilket i teorin funkar alldeles utmärkt. 
Men sen är jag ju arbetsledare också och på den här arbetsplatsen innebär det att jag behöver vara tillgänglig mer eller mindre dygnet runt. Särskilt nu när vi har en smärre bemanningskris. 
Den här helgen har verkligen varit energislukande. Jobbade natt fredag-lördag, sen var jag MC (master of ceremony) på födelsedagskalas med 50 stycken 10-åringar på lördagen, för att sen åka och jobba ännu ett nattpass senare på kvällen.  
Jag var bedövande trött i morse när telefonen ringde strax innan 07. Kollegan som skulle lösa av mig 07.30 hade blivit akut magsjuk.
Mitt jobb är lite speciellt på det sättet att om sådana incidenter inträffar så är en skyldig att stanna kvar tills någon annan kan komma och lösa av en. Vi jobbar med en person som har dubbelassistans på grund av att hen har tracheostomi och är beroende av respirator för att överhuvudtaget kunna andas. Skötseln av trachen kräver två personer med rätt kompetens på plats dygnet runt. 
Hur som helst så var jag inte överdrivet peppad på att jobba över just idag, särskilt inte med utsikten att det i allra värsta fall kunde vara till 15.00. Nu löste det sig rätt snabbt ändå, tack och lov. Men det känns som att jag har vandrat runt med nåt oidentifierbart ludd i huvudet hela dagen. 
Tror det är dags att börja inse sina begränsningar...
 
Nåväl. Den här veckan blir kort arbetsmässigt, sen åker jag upp längs västkusten på fredag för långledigt tillsammans med mitt göteborgsgäng. 
Om jag inte tar helt fel så är det ganska exakt två år sen jag var där sist. Två år. Svindlande.
 

Drömmer...

Vad jag önskar att jag hade lite mera ork just nu. Har en lång lista med grejer som jag skulle vilja göra, men orken tryter. Tror jag är ledig för mycket haha. Efter en väldigt intensiv period på nya jobbet så har jag nu haft två låååånga lediga helger i rad. Oerhört skönt.
Idag har vi varit och träffat stora bonusbarnet. En timme i en lekpark i iskyla. Inte så mycket kvalitet över den tiden. Men det var kul att träffa henne igen, av olika anledningar så var det ett par veckor sen sist.
Lilla bonusbarnet bor hos oss på heltid nu. Ska egentligen träffa sin mamma två timmar i veckan, men om det är nånting som är fel i den här staden så är det arbetsgången hos de sociala myndigheterna, that´s for sure! Märkte av bristerna redan när det var sånt ståhej med Bosse och hennes mamma och de har inte presterat särskilt mycket bättre sen dess. Förstår att folk blir knäckta av att ha med dem att göra.
 
Om ett par veckor fyller Lillis två år. Det firar vi med kalas hemma i Småland. R fick själv välja ut inbjudningskorten (gröna med en apa på) och de bör ha landat i en del brevlådor idag. Återstår att köpa lite presenter.
Skickade en önskelista till min mamma igår. Surfade på lekaksbutikernas hemsidor och my oh my! Dockkläder i samma prisklass som riktiga barnkläder och en helt vanlig liten docka för 700 spänn! Är det bara jag som tycker att det är helt horribla priser på leksaker nuförtiden?
Visst om det hade varit eko, fairtrade eller liknande, men det här var ju gammal hederlig skitplast...
Vi försöker hålla nere antalet leksaker, "vuxengrejer" är fortfarande mer spännande, så det blir inga berg av presenter. Funkar ändå inte när vi bor såhär vansinnigt trångt. Längtar efter en rymlig trea....
 
 

Livet livet

Det här med att hitta balans alltså. Inte helt lätt.
Jag trivs så bra på mitt nya jobb. Jag fick förtroendet att vara arbetsledare nästan direkt efter att jag börjat där. Och jag är i mitt rätta element just nu. Organisation och administration är så roligt. Okej inte alltid, ska erkännas. Till exempel inte när en blir nedringd kl 10 på förmiddagen när en sover som bäst efter att ha jobbat natt. Men bortsett från det är det väldigt kul.
 
Jag styr och roddar en hel del. Rekryterar nya medarbetare, ordnar intervjuer, utbildningstillfällen och så vidare. Vilket privilegium att kunna sätta sig ner och bläddra igenom den mentala katalogen över tidigare kollegor och verkligen kunna handplocka de allra bästa. Vilka har rätt kompetens? Vilka passar kunden? Vilka passar dessutom med övriga arbetslaget? Hittills har det faktiskt klaffat och kollegorna är nöjda. 
 
Idag ska jag in på kontoret och skvallra lite med chefen, sen hem och vila upp mig inför nattpass. Bra skit.
 

Att säga upp mig är det bästa jag har gjort

Länge kändes det som att jag vadade runt i en grå trögflytande massa. Jag har rört mig framåt, men det känns som jag stått still. 
Det känns som flera månader har gått sen jag sa upp mig och ändå är det bara drygt fyra dagar sen. De tre helt lediga dagarna jag hade var underbara!
Det var som att all energi plötsligt strömmade tillbaka in i kroppen. Det där ständiga suget efter godis och skräpmat försvann spårlöst och jag har motionerat varenda kväll. Långa (och inte så långa) promenader med barnvagnen när solen börjar gå ner och temperaturen blir human. Till skillnad från i våras då blotta tanken på träning fick mig att känna mig döende.
 
Fantastiskt vad lite frihet kan göra för psyket!

Hoppet

Det senaste halvåret har min arbetsplats fungerat riktigt riktigt dåligt. Trots att ingen hade en heltidstjänst så arbetade de flesta långt över heltid. Flera månader i sträck snittade vi allihop 125 % trots att vi på pappret hade en tjänst på mellan 80 och 90 procent. Lägg sedan till en ständigt närvarande sexism och ett eskalerande kontrollbehov med tillhörande dålig stämning. 
Trots möte efter möte med klagomål och försök att lösa problemen så fortsatte de bara och blev dessutom än värre. 
Till slut var jag oftare på jobbet än hemma och alla mina privata relationer tog stryk. 
I söndags skrek hela kroppen nej och beslutet kändes plötsligt enkelt. I torsdags sa jag upp mig. Jag och två kollegor. Vi skrev under våra papper och vandrade ut från kontoret som friare och definitivt lyckligare människor. 
 
Jag är nu arbetslös men känner mig rikare än någonsin. Resten löser sig.
 
 

RSS 2.0