En årssammanfattning
Nu är det mindre än en timme kvar till tolvslaget och jag ska försöka sammanfatta det senaste året.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, det har hänt så mycket och så lite. Efter förra årets akuta krisläge som färgade mina upplevelser resten av året så blev detta en tid av att resa på sig igen, hitta delar att ta med och delar att lämna bakom sig. Jag minns egentligen inte så mycket av de första fyra månaderna av året, jag jobbade nog mest och tyckte att det var rätt segt. Under tiden funderade jag mycket på människor som betyder något och i maj tog jag kontakt med Håkan igen efter att inte ha träffats på 4 år och egentligen inte pratat på riktigt på 8 år. Sommaren var sjukt varm och jag jobbade hela första halvan och fick chansen att uppleva fantastiska Göteborg sommartid. Jag var i Stockholm en helg och träffade John och underbara Johanna. Johanna och jag hade ett väldigt bra samtal och jag saknar henne massor. Henne hade jag inte träffat på nästan 3 år. Sen semestrade vi hos pappa och renoverade mitt gamla rum. Det var skönt med ett projekt där jag kunde se en början och ett slut. I september började jag plugga igen och blev helt frälst av kursen. Den 11 september åkte jag till Helsingborg och träffade Håkan, Emil, Patrik, Johannes och Lennart. Jag minns datumet så väl eftersom det kändes lite ironiskt komiskt att jag träffade en tatuerarvän exakt ett år efter att jag gjort min tatuering. Det finns också en viss symbolik i det hela, som känns rätt bra.
Efter det var det plugg, plugg, plugg och lite jobb däremellan. Jag åkte till Linköping och träffade Simon, Josse, Carro, Hardy, Karlsson och Bog igen. Alla utom Josse och Carro var det 3 år sen jag träffade. Josse och jag sommarjobbade tillsammans för 2 år sen och Carro hade jag inte träffat eller pratat med på 6 år på grund av meningsskiljaktigheter.
Sen var det rätt lugnt ett tag, tror jag. Jag kämpade med plugget och funderade på att hoppa av varje gång jag skulle skriva tenta.
Jag funderade också på om jag verkligen ville jobba som journalist när jag plötsligt fick chansen att hoppa på en dokumentärfilmning. Jag mindes löftet om spontanitet som jag gett mig själv och stack iväg. Jag vet inte om jag blev klokare på karriärvalet men jag vet att jag älskar att jobba med tv-projekt.
Sen var det jul och nu är det nyår.
Om tjugo minuter ska jag gå ut på loftgången och titta på fyrverkerierna. Helt ensam som en symbol för det kommande året och jag ser decenniet an med tillförsikt. Det som inte dödar, det härdar.
/J
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, det har hänt så mycket och så lite. Efter förra årets akuta krisläge som färgade mina upplevelser resten av året så blev detta en tid av att resa på sig igen, hitta delar att ta med och delar att lämna bakom sig. Jag minns egentligen inte så mycket av de första fyra månaderna av året, jag jobbade nog mest och tyckte att det var rätt segt. Under tiden funderade jag mycket på människor som betyder något och i maj tog jag kontakt med Håkan igen efter att inte ha träffats på 4 år och egentligen inte pratat på riktigt på 8 år. Sommaren var sjukt varm och jag jobbade hela första halvan och fick chansen att uppleva fantastiska Göteborg sommartid. Jag var i Stockholm en helg och träffade John och underbara Johanna. Johanna och jag hade ett väldigt bra samtal och jag saknar henne massor. Henne hade jag inte träffat på nästan 3 år. Sen semestrade vi hos pappa och renoverade mitt gamla rum. Det var skönt med ett projekt där jag kunde se en början och ett slut. I september började jag plugga igen och blev helt frälst av kursen. Den 11 september åkte jag till Helsingborg och träffade Håkan, Emil, Patrik, Johannes och Lennart. Jag minns datumet så väl eftersom det kändes lite ironiskt komiskt att jag träffade en tatuerarvän exakt ett år efter att jag gjort min tatuering. Det finns också en viss symbolik i det hela, som känns rätt bra.
Efter det var det plugg, plugg, plugg och lite jobb däremellan. Jag åkte till Linköping och träffade Simon, Josse, Carro, Hardy, Karlsson och Bog igen. Alla utom Josse och Carro var det 3 år sen jag träffade. Josse och jag sommarjobbade tillsammans för 2 år sen och Carro hade jag inte träffat eller pratat med på 6 år på grund av meningsskiljaktigheter.
Sen var det rätt lugnt ett tag, tror jag. Jag kämpade med plugget och funderade på att hoppa av varje gång jag skulle skriva tenta.
Jag funderade också på om jag verkligen ville jobba som journalist när jag plötsligt fick chansen att hoppa på en dokumentärfilmning. Jag mindes löftet om spontanitet som jag gett mig själv och stack iväg. Jag vet inte om jag blev klokare på karriärvalet men jag vet att jag älskar att jobba med tv-projekt.
Sen var det jul och nu är det nyår.
Om tjugo minuter ska jag gå ut på loftgången och titta på fyrverkerierna. Helt ensam som en symbol för det kommande året och jag ser decenniet an med tillförsikt. Det som inte dödar, det härdar.
/J
My only light
Igår delades de sista julklapparna ut och som vanligt infinner sig en känsla av tomhet nu när det är över.
Jag är jättenöjd med alla mina julklappar, jag kom inte på nånting att önska mig i år så allt var en bonus.
Efter alla adjön igår satte jag mig åter i bilen. Jag tog en extra tur förbi Västervik, jag brukar göra det någon gång ibland. När jag kom dit och svängde av mot huset där jag bodde första året spelades låten Happyland på radion och inget kunde väl passat bättre. Väl framme vid huset kom minnena tillbaka, inflyttningsfesten och när M skulle lära mig åka bräda på innergården.
Jag fortsatte runt staden, besökte platser som betytt något. Slogs av hur allting var sig likt men ändå förändrat. Det kändes märkligt att åka runt i en stad, hitta överallt, men inte ha en känsla av välbekanthet. Inte en känsla av hemma.
Jag lämnade staden för ett besök hos M. Det regnade hela vägen dit och medan jag var där. När jag satte mig i bilen igen så slutade det regna och det dåliga vädret byttes mot en av de finaste solnedgångar jag har sett på mycket länge. Hela vägen badade i guld och lila. På radion spelades The things we owe och det kändes som att jag hade en direktkoppling till musikläggaren den dagen.
Inte förrän vid sju var jag hemma igen och det var skönt med timmarna av ensamhet efter dygn av flersamhet.
/J
Jag är jättenöjd med alla mina julklappar, jag kom inte på nånting att önska mig i år så allt var en bonus.
Efter alla adjön igår satte jag mig åter i bilen. Jag tog en extra tur förbi Västervik, jag brukar göra det någon gång ibland. När jag kom dit och svängde av mot huset där jag bodde första året spelades låten Happyland på radion och inget kunde väl passat bättre. Väl framme vid huset kom minnena tillbaka, inflyttningsfesten och när M skulle lära mig åka bräda på innergården.
Jag fortsatte runt staden, besökte platser som betytt något. Slogs av hur allting var sig likt men ändå förändrat. Det kändes märkligt att åka runt i en stad, hitta överallt, men inte ha en känsla av välbekanthet. Inte en känsla av hemma.
Jag lämnade staden för ett besök hos M. Det regnade hela vägen dit och medan jag var där. När jag satte mig i bilen igen så slutade det regna och det dåliga vädret byttes mot en av de finaste solnedgångar jag har sett på mycket länge. Hela vägen badade i guld och lila. På radion spelades The things we owe och det kändes som att jag hade en direktkoppling till musikläggaren den dagen.
Inte förrän vid sju var jag hemma igen och det var skönt med timmarna av ensamhet efter dygn av flersamhet.
The scars reveal the hidden place deep down in you,
Like a shadow from the past,
And nothing is true,
A reflection from a dejected face,
It comes to,
Memories will last
Like a shadow from the past,
And nothing is true,
A reflection from a dejected face,
It comes to,
Memories will last
/J
Den långa veckan, del 3
På fredagsmorgonen var det frukostmöte klockan åtta i vanlig ordning. Eftersom det var sista dagen i Oslo så packade vi alla grejer och checkade ut från hotellet. Som tur var så fick vi ha kvar våra grejer i deras bagagerum.
Vi började dagen med en promenad till trikken, sen fortsatt promenad upp till kungahuset, en diskussion med livgardet eftersom kära producent-Daniel förväntade sig att få komma in på slottet utan att ha avtalat tid. Vi fick ge upp efter en stund och styrde kosan mot Nobelinstitutet istället. Där möttes vi av en kvinna som var väldigt avvaktande och misstänksam. Inte heller här hade Daniel bokat tid utan fick charma en av cheferna så vi fick komma in i 5 minuter. Kvinnan som mötte oss visade oss runt under de 5 minuterna och lyckades klämma in att vi var ett oprofessionellt team ungefär 5 gånger på den stunden. Jag tog inte åt mig alls utan förstod vad hon menade och skakade lite på huvudet åt Daniel.
Efter denna fadäs blev det lunch på ett mysigt ställe nära hotellet och sen hämtade vi väskorna och gav oss av mot Operahuset. Det var riktigt maffigt, 38 500 kvadratmeter stort.
Bertil och fotograferna vandrade runt därinne ett tag. Jag vaktade väskorna för jag orkade inget annat.
Efter promenaden i Operahuset vandrade vi bort till färjan som skulle ta oss tillbaka till Köpenhamn och jag fick bära min egen vikt i packning, kändes det som.
När vi åkte till Oslo var det ungefär 300 passagerare ombord (plats för 2200) och på vägen tillbaka skulle det vara fullbokat eftersom det var helg. Jag, Depp, Daniel och Bertil hade turen att få hytter rakt ovanför nattklubben. Eltons och Toms hytt låg i andra änden av båten, där alla barnfamiljer bodde. Som gjort för succé.
Efter några timmars filmning var det nighty nighty.
På lördagsmorgonen anlände vi till hamnen i Köpenhamn. Filmningen fortsatte med avslutande intervjuer, sedan buss hem till Bertils gård, ett par timmars filmning till och sen adjö till teamet. Jag, Elton och Tom åkte mot Kalmar och där har jag varit tills idag. Jag var inte jättesugen på ytterligare 4 timmar på resande fot, men nu är jag hemma igen och ska slappa, slappa, slappa.
Det har varit en otroligt rolig resa, allt har inte gått som vi har velat men det är väl en del av charmen. Jag känner mig sjukt peppad på fler liknande projekt.
Ett enormt tack till Håkan, Jonas, Cajsa och Martin som ställde upp med sovplats!
Producent-Daniel och Bertil
Fotograf-Tom med en fin lösning på blöt-snö-på-dyr-kamera-problemet :)
Depp-Jonas
Fotograf-Jonas (Elton)
/J
Vi började dagen med en promenad till trikken, sen fortsatt promenad upp till kungahuset, en diskussion med livgardet eftersom kära producent-Daniel förväntade sig att få komma in på slottet utan att ha avtalat tid. Vi fick ge upp efter en stund och styrde kosan mot Nobelinstitutet istället. Där möttes vi av en kvinna som var väldigt avvaktande och misstänksam. Inte heller här hade Daniel bokat tid utan fick charma en av cheferna så vi fick komma in i 5 minuter. Kvinnan som mötte oss visade oss runt under de 5 minuterna och lyckades klämma in att vi var ett oprofessionellt team ungefär 5 gånger på den stunden. Jag tog inte åt mig alls utan förstod vad hon menade och skakade lite på huvudet åt Daniel.
Efter denna fadäs blev det lunch på ett mysigt ställe nära hotellet och sen hämtade vi väskorna och gav oss av mot Operahuset. Det var riktigt maffigt, 38 500 kvadratmeter stort.
Bertil och fotograferna vandrade runt därinne ett tag. Jag vaktade väskorna för jag orkade inget annat.
Operahuset (lånad bild)
Operahuset
Efter promenaden i Operahuset vandrade vi bort till färjan som skulle ta oss tillbaka till Köpenhamn och jag fick bära min egen vikt i packning, kändes det som.
Här är all vår packning. Det inom det rosaröda strecket är vad jag fick bära.
Resten delade de andra fem personerna på.
När vi åkte till Oslo var det ungefär 300 passagerare ombord (plats för 2200) och på vägen tillbaka skulle det vara fullbokat eftersom det var helg. Jag, Depp, Daniel och Bertil hade turen att få hytter rakt ovanför nattklubben. Eltons och Toms hytt låg i andra änden av båten, där alla barnfamiljer bodde. Som gjort för succé.
Efter några timmars filmning var det nighty nighty.
På lördagsmorgonen anlände vi till hamnen i Köpenhamn. Filmningen fortsatte med avslutande intervjuer, sedan buss hem till Bertils gård, ett par timmars filmning till och sen adjö till teamet. Jag, Elton och Tom åkte mot Kalmar och där har jag varit tills idag. Jag var inte jättesugen på ytterligare 4 timmar på resande fot, men nu är jag hemma igen och ska slappa, slappa, slappa.
Det har varit en otroligt rolig resa, allt har inte gått som vi har velat men det är väl en del av charmen. Jag känner mig sjukt peppad på fler liknande projekt.
Ett enormt tack till Håkan, Jonas, Cajsa och Martin som ställde upp med sovplats!
Producent-Daniel och Bertil
Fotograf-Tom med en fin lösning på blöt-snö-på-dyr-kamera-problemet :)
Depp-Jonas
Fotograf-Jonas (Elton)
Den långa veckan, del 2
Uppklädda till tänderna (i alla fall Bertil) fortsatte vi filmningen. Daniel och Depp försvann i förväg till kvällens destination och lämnade mig, Elton och Tom att producera, regissera, filma och organisera. Efter att ha virrat runt i några kvarter haffade vi en taxi som tog oss direkt till Oslo Konsterthus (det var ju ändå inte vi som betalade).
Framme vid Konserthuset hittade vi Daniel och Depp. Daniel försvann dock snabbt igen och Depp råkade ut för ännu en svensk. Hon var väldigt märklig. När jag anlände till samtalet så lät hon väldigt skeptisk och negativ till att vi skulle filma inne i salen på alla som var där (vilket vi så klart inte skulle) och att filmidén lät kass. Men efter ett tag vände samtalet till att handla om den låga kvaliteten på svenska tv-produktioner och att det saknades hjärtlighet i tv-programmen och kanske kunde vi bidra med det. Hon slutade aldrig att prata.
När konserten började fick jag och Depp ta plats bredvid Bertil för att kunna styra upp honom lite och sådär. Konserten var riktigt stämningsfull med en kör på över 80 personer.
Efteråt var det samma visa med att hitta hem till hotellet och vi var alla rätt slut när vi kom dit vid halv elva. Bertil nattades och vi andra hade möte på vårt hotellrum till halv ett.
Dagen efter var det samling och frukostmöte vid åtta igen. Jag undrade i mitt stilla sinne hur jag skulle palla med en hel vecka i gårdagens stil. Dagen visade sig dock gå i ett lugnare tempo.
Vi började med trikken ner till Karl-Johan och sen strosade vi runt där någon timme. Bertil hittade en riktigt dyr butik med hugo boss-kostymer och där hittade vi hör och häpna en svensk som jobbade. Han tipsade oss om Vigelandsparken och fick självklart vara med i filmen.
Vi frågade oss fram till Vigelandsparken, det tog ungefär en timme att promenera dit, sen gick vi runt där en timme och filmade. Sen försvann Daniel. Vi andra fortsatte jobba och funderade på att hitta ett fik nånstans. Depp försvann för att leta efter Daniel och vi andra gick in och värmde oss i en galleria. Efter en halvtimme eller nåt kom de tillbaka. Då hade Daniel (fortfarande iförd sneakers) tappat känseln i halva vänsterfoten och gått iväg för att leta efter ett ställe där han kunde få hjälp. Han hade till slut hittat ett dagis och fått ett varmt fotbad av en dagisfröken.
Efter detta lilla äventyr tog vi en fika på ett café som drevs av....svenskar.
Sen tog vi oss tillbaka till hotellet, tinade upp och vilade två sekunder. Därefter ut på gatan igen och ombord på trikken upp mot någon förort. Där letade vi oss fram till en ishall (det var ju inte tillräckligt kallt ute...) och kollade på konståkning. Det var en tjejgrupp som hade träning när vi var där, de var 9-11 år gamla och jätteduktiga. Sen hade de avtalat med en 15-årig tjej att hon skulle köra sin uppvisningsshow för oss och hon var riktigt duktig. Jävlar vilka lårmuskler hon hade! Ett av hennes lår var lika stort som båda Daniels lår.
En tjej som var 10 år
Sen åkte vi tillbaka ner till city och gick på julmarknad. Där träffade vi två engelska killar som jobbade med film eller tv eller nåt och en massa svenska försäljare.
Entrén till julmarknaden
På vägen tillbaka in mot stan gick vi allihop in i en sport- och friluftsbutik eftersom Daniel plötsligt kom på fördelarna med att ha raggsockar i sina sneakers. Därinne träffade vi en försäljare från Lund som blev helt kär i Bertils breda skånska.
Efter en halvtimme i butiken klev vi ut på gatan igen och gick mot TGI Friday`s där vi intog en sen middag. Sen tillbaka till hotellet, natta Bertil och sen möte uppe hos oss till midnatt igen. Sen sov vi ett par timmar innan det var dags för nästa evenemang...
Framme vid Konserthuset hittade vi Daniel och Depp. Daniel försvann dock snabbt igen och Depp råkade ut för ännu en svensk. Hon var väldigt märklig. När jag anlände till samtalet så lät hon väldigt skeptisk och negativ till att vi skulle filma inne i salen på alla som var där (vilket vi så klart inte skulle) och att filmidén lät kass. Men efter ett tag vände samtalet till att handla om den låga kvaliteten på svenska tv-produktioner och att det saknades hjärtlighet i tv-programmen och kanske kunde vi bidra med det. Hon slutade aldrig att prata.
När konserten började fick jag och Depp ta plats bredvid Bertil för att kunna styra upp honom lite och sådär. Konserten var riktigt stämningsfull med en kör på över 80 personer.
Efteråt var det samma visa med att hitta hem till hotellet och vi var alla rätt slut när vi kom dit vid halv elva. Bertil nattades och vi andra hade möte på vårt hotellrum till halv ett.
Dagen efter var det samling och frukostmöte vid åtta igen. Jag undrade i mitt stilla sinne hur jag skulle palla med en hel vecka i gårdagens stil. Dagen visade sig dock gå i ett lugnare tempo.
Vi började med trikken ner till Karl-Johan och sen strosade vi runt där någon timme. Bertil hittade en riktigt dyr butik med hugo boss-kostymer och där hittade vi hör och häpna en svensk som jobbade. Han tipsade oss om Vigelandsparken och fick självklart vara med i filmen.
Vi frågade oss fram till Vigelandsparken, det tog ungefär en timme att promenera dit, sen gick vi runt där en timme och filmade. Sen försvann Daniel. Vi andra fortsatte jobba och funderade på att hitta ett fik nånstans. Depp försvann för att leta efter Daniel och vi andra gick in och värmde oss i en galleria. Efter en halvtimme eller nåt kom de tillbaka. Då hade Daniel (fortfarande iförd sneakers) tappat känseln i halva vänsterfoten och gått iväg för att leta efter ett ställe där han kunde få hjälp. Han hade till slut hittat ett dagis och fått ett varmt fotbad av en dagisfröken.
Efter detta lilla äventyr tog vi en fika på ett café som drevs av....svenskar.
Sen tog vi oss tillbaka till hotellet, tinade upp och vilade två sekunder. Därefter ut på gatan igen och ombord på trikken upp mot någon förort. Där letade vi oss fram till en ishall (det var ju inte tillräckligt kallt ute...) och kollade på konståkning. Det var en tjejgrupp som hade träning när vi var där, de var 9-11 år gamla och jätteduktiga. Sen hade de avtalat med en 15-årig tjej att hon skulle köra sin uppvisningsshow för oss och hon var riktigt duktig. Jävlar vilka lårmuskler hon hade! Ett av hennes lår var lika stort som båda Daniels lår.
En tjej som var 10 år
Sen åkte vi tillbaka ner till city och gick på julmarknad. Där träffade vi två engelska killar som jobbade med film eller tv eller nåt och en massa svenska försäljare.
Entrén till julmarknaden
På vägen tillbaka in mot stan gick vi allihop in i en sport- och friluftsbutik eftersom Daniel plötsligt kom på fördelarna med att ha raggsockar i sina sneakers. Därinne träffade vi en försäljare från Lund som blev helt kär i Bertils breda skånska.
Efter en halvtimme i butiken klev vi ut på gatan igen och gick mot TGI Friday`s där vi intog en sen middag. Sen tillbaka till hotellet, natta Bertil och sen möte uppe hos oss till midnatt igen. Sen sov vi ett par timmar innan det var dags för nästa evenemang...
Den långa veckan, del 1
Nu är jag nästintill hemma igen så det är väl dags att uppdatera lite kanske.
Jag blev inbokad som reporter på ett dokumentärfilmsjobb i lördags kväll. Söndagen gick åt till att packa och ordna boende. På måndag morgon åkte jag och Jonas mot Kalmar där vi plockade upp Tom och all teknisk utrustning. Efter ett par riktigt dryga timmar i Kalmar fortsatte vi vår färd mot Helsingborg.
Framme i Helsingborg möttes vi upp av Daniel och Jonas som kollade utrustningen och sedan skjutsade mig till min sovplats hos Håkan och Jonas. Nu är det väldigt många Jonas här så hädanefter kommer de kallas Elton, Depp och Tuben.
Jag tillbringade några timmar i Tubens och Håkans sällskap innan Tuben gick och la sig och Håkan försvann ut på fest med jobbet. På tisdagsmorgonen väcktes jag klockan halv sju av ett skarpt "Jenka!" och när jag slog upp ögonen stod en svartklädd, fulltatuerad man ovanför mig. Det tog ett par sekunder att fatta var jag var. Tuben lämnade sina nycklar, meddelade att Håkan inte hade kommit hem och sen var jag all by myself igen.
En och en halv timme senare satt jag i en bil tillsammans med Elton, Tom och Daniel på väg mot den skånska landsbygden. Vi mötte upp Depp och sedan var arbetet igång.
Vi inledde med en etableringsintervju hemma hos Bertil på hans gård, pratade om hur det hade varit sedan förra filmen och hur det kändes inför den kommande resan. Sen packade vi in alltihop i en minibuss och åkte mot Danmark och Köpenhamn. I Köpenhamn väntade mer filmning och ombordstigning på fartyget Pearl of Scandinavia.
Väl framme i Oslo var tanken med filmen att Bertil skulle vara ensam och på egen hand leta sig fram till de olika besöksmålen. Det började med en taxifärd för Bertil och fotograferna Tom och Elton.
Jag, Depp och Daniel skulle gå med 75% av packningen till hotellet som låg "15 minuters promenad bort". Jag var helt fullproppad med väskor och gav snabbt upp försöken att hålla jämna steg med de andra två. Till sist nöjde jag mig med att ha dem på ett sånt avstånd att jag hann se om de svängde av någonstans. 40 minuter senare var vi äntligen framme vid hotellet och de hade helt skitit i mig under promenaden, så jag var en smula missnöjd.
Vi checkade in, bytte till varmare kläder, vilade 2 sekunder och sen var det back to work.
I lobbyn väntade två guider från Holmenkollen på oss. Egentligen skulle vi ta trikken (spårvagnen) dit, men eftersom de bygger VM-anläggning däruppe så var den avstängd och guiderna erbjöd sig att köra ner till Oslo city och hämta oss. Inte mig emot!
En av guiderna var en natural born leader och tog kommandot direkt. Hon fixade en tjej ute på gatan som skulle spela hjälpsam norsk och "skjutsa" Bertil till Holmenkollen. Tanken var alltså att vi skulle porträttera Oslo som Den vänliga staden.
Uppe på Holmenkollens hotell fick vi en ny guide som såg ut precis som Carola. Hon var svensk, men pratade en rolig blandning av svenska och norska. När hon var klar fick vi tillbaka de två ursprungliga guiderna, varav Bertil blev kär i den ena och den andra hade tävlat i OS under sina glansdagar (hennes familj hade tillsammans 15 OS-medaljer). Vi åkte ännu högre upp bland bergen och fick en snabb visning av störtloppsbanan som de bygger där inför VM. Helt sinnessjukt hög!!
Uppe på toppen fick Bertil åka skidor och snöskoter. Jag, Depp och producent-Daniel stod och frös under tiden. Daniel lattjade runt i sneakers i en halvmeter snö, 10 minusgrader och en vind som enligt en av guiderna fick temperaturen i luften att sjunka till -30.
Efter skidturen var det dags att ta sig ner till hotellet igen. En buss kom, stannade, struntade i oss och körde igen. Bertil frågade en kvinna om hjälp och hon erbjöd sig direkt att skjutsa honom ner till hotellet. Han och fotograferna hoppade in i bilen och åkte iväg. Jag, Daniel och Depp fick vackert vänta på nästa buss, sen frysa på en hållplats, ta ytterligare en buss, byta till trikken och sen gå en bra bit. Jag kände mig verkligen som en del av ett grabbgäng där på trikken, det skämtades friskt om penislängder och annat skojigt.
På hotellet väntade ytterligare ett klädbyte och sen var det dags för nästa evenemang...
Jag blev inbokad som reporter på ett dokumentärfilmsjobb i lördags kväll. Söndagen gick åt till att packa och ordna boende. På måndag morgon åkte jag och Jonas mot Kalmar där vi plockade upp Tom och all teknisk utrustning. Efter ett par riktigt dryga timmar i Kalmar fortsatte vi vår färd mot Helsingborg.
Framme i Helsingborg möttes vi upp av Daniel och Jonas som kollade utrustningen och sedan skjutsade mig till min sovplats hos Håkan och Jonas. Nu är det väldigt många Jonas här så hädanefter kommer de kallas Elton, Depp och Tuben.
Jag tillbringade några timmar i Tubens och Håkans sällskap innan Tuben gick och la sig och Håkan försvann ut på fest med jobbet. På tisdagsmorgonen väcktes jag klockan halv sju av ett skarpt "Jenka!" och när jag slog upp ögonen stod en svartklädd, fulltatuerad man ovanför mig. Det tog ett par sekunder att fatta var jag var. Tuben lämnade sina nycklar, meddelade att Håkan inte hade kommit hem och sen var jag all by myself igen.
En och en halv timme senare satt jag i en bil tillsammans med Elton, Tom och Daniel på väg mot den skånska landsbygden. Vi mötte upp Depp och sedan var arbetet igång.
Vi inledde med en etableringsintervju hemma hos Bertil på hans gård, pratade om hur det hade varit sedan förra filmen och hur det kändes inför den kommande resan. Sen packade vi in alltihop i en minibuss och åkte mot Danmark och Köpenhamn. I Köpenhamn väntade mer filmning och ombordstigning på fartyget Pearl of Scandinavia.
Väl framme i Oslo var tanken med filmen att Bertil skulle vara ensam och på egen hand leta sig fram till de olika besöksmålen. Det började med en taxifärd för Bertil och fotograferna Tom och Elton.
Jag, Depp och Daniel skulle gå med 75% av packningen till hotellet som låg "15 minuters promenad bort". Jag var helt fullproppad med väskor och gav snabbt upp försöken att hålla jämna steg med de andra två. Till sist nöjde jag mig med att ha dem på ett sånt avstånd att jag hann se om de svängde av någonstans. 40 minuter senare var vi äntligen framme vid hotellet och de hade helt skitit i mig under promenaden, så jag var en smula missnöjd.
Vi checkade in, bytte till varmare kläder, vilade 2 sekunder och sen var det back to work.
I lobbyn väntade två guider från Holmenkollen på oss. Egentligen skulle vi ta trikken (spårvagnen) dit, men eftersom de bygger VM-anläggning däruppe så var den avstängd och guiderna erbjöd sig att köra ner till Oslo city och hämta oss. Inte mig emot!
En av guiderna var en natural born leader och tog kommandot direkt. Hon fixade en tjej ute på gatan som skulle spela hjälpsam norsk och "skjutsa" Bertil till Holmenkollen. Tanken var alltså att vi skulle porträttera Oslo som Den vänliga staden.
Uppe på Holmenkollens hotell fick vi en ny guide som såg ut precis som Carola. Hon var svensk, men pratade en rolig blandning av svenska och norska. När hon var klar fick vi tillbaka de två ursprungliga guiderna, varav Bertil blev kär i den ena och den andra hade tävlat i OS under sina glansdagar (hennes familj hade tillsammans 15 OS-medaljer). Vi åkte ännu högre upp bland bergen och fick en snabb visning av störtloppsbanan som de bygger där inför VM. Helt sinnessjukt hög!!
Uppe på toppen fick Bertil åka skidor och snöskoter. Jag, Depp och producent-Daniel stod och frös under tiden. Daniel lattjade runt i sneakers i en halvmeter snö, 10 minusgrader och en vind som enligt en av guiderna fick temperaturen i luften att sjunka till -30.
Hela Oslo sett från hotellet på Holmenkollen. 
Det var en del snö där...
Gudien Trine och Bertil vid skidbacken
Efter skidturen var det dags att ta sig ner till hotellet igen. En buss kom, stannade, struntade i oss och körde igen. Bertil frågade en kvinna om hjälp och hon erbjöd sig direkt att skjutsa honom ner till hotellet. Han och fotograferna hoppade in i bilen och åkte iväg. Jag, Daniel och Depp fick vackert vänta på nästa buss, sen frysa på en hållplats, ta ytterligare en buss, byta till trikken och sen gå en bra bit. Jag kände mig verkligen som en del av ett grabbgäng där på trikken, det skämtades friskt om penislängder och annat skojigt.
På hotellet väntade ytterligare ett klädbyte och sen var det dags för nästa evenemang...
