.

Plötsligt slog det över och blev riktigt kallt. Äntligen kom regnet även till Malmö, men kallt hade det ju inte behövt vara. Jag hoppas att det är tillfälligt och att vi får några sommarveckor till.

 

Jag har ju sommar att se fram emot i vinter igen. Biljetter är köpta, pass är klart, hepatitvaccinet flyter runt i blodomloppet och allt börjar kännas mer verkligt. Kvar att fixa är omkring 500 andra vaccin samt visum. Jag måste ordna med visum till två länder då vi landar i ett grannland och kommer tillbringa ett dygn där, likadant på hemvägen då vi flyger därifrån till Istanbul och sedan till Köpenhamn. 

Just nu önskar jag att jag vore en van resenär för alla visumregler är fan överväldigande. Grannlandsvisum känns lite lättare att ordna. Blanketter ska skrivas ut idag och ambassaden ligger i Köpenhamn, så det är rätt lätt att ta sig dit för mer info. 

Resmålsvisat känns betydligt krångligare. Läser listan med krav och undrar om alla gäller för mig eller om de menar A eller B eller C beroende på vad som passar in på mig. Ambassaden ligger i Stockholm och det verkar som att jag måste åka dit för intervju, jobbigt. 

Får nog sova en timme och läsa allt igen när jag är piggare, kanske är det bara jag som är trött-trög :)

Vilken fantastisk sommar det har varit i år. En av de allra bästa dagarna var förra söndagen. På förmiddagen överraskade Chris med att ha packat för picknick. Vi hittade oss en plats i fina Slottsparken och jag förstår inte varför jag knappt varit där alls sen jag flyttade till Malmö.

 

Först lite lek i lekparken...

 

En gång i den berömda tiden hade jag som bekant ett förhållande med en snubbe som inte hade en enda egen åsikt i kroppen. När det tog slut hoppades jag att jag nån gång skulle träffa någon annan att dela livet med, någon som jag kunde diskutera och utbyta argument med.
Sen råkade jag bli kär i en katolik från världens tredje minst jämställda land. Be careful what you wish for osv...

 

I början när vi träffades brukade vi ibland liksom stanna upp och häpet titta på varandra mitt i ett samtal. Vi låg så långt ifrån varandra på åsiktsskalan att vi var nära att ge upp hoppet om att någonsin kunna enas om nånting. Han var regelrätt homofob, hade märkliga åsikter om genus och var hårt präglad av trettio år i ett land där de går i kyrkan varje dag.

 

Så döm om min förvåning ikväll när vi hade tre av hans vänner på besök (på golvet kröp hans son runt iklädd rosa, hujeda mig!) och Chris tog en diskussion om intersexualitet, där han förklarade skillnaden mellan biologisk och upplevd könstillhörighet. Vännerna är på många sätt lika inskränkta som han var när vi träffades och höll naturligtvis inte med om det han sa. Men han stod på sig och fortsatte förklara. Wow. Jag är så stolt. Och överraskad. Men mest stolt.

 

Som tillägg: han och jag har knappt diskuterat trans-/intersexualitet som eget ämne, men han verkar ha plockat bitar från alla våra genusdiskussioner och dragit en egen slutsats som är sann och korrekt. Fantastiskt.