En känsla av blått
Jag har försökt med lite av varje, men finner ingen motivation. Jag inser att tiden går och jag gör ingenting med den. Tiden är tom i mitt liv, men ändå så fylld av obetydligheter. Varje ansats till förändring kvävs av en rädsla för det okända, jag vet vad jag har men inte vad jag får. Jag vet vad jag kan där jag är, men tvivlar på min förmåga i ett sammanhang som jag vet att jag mår bra i, som jag mår bättre i än det här.
Jag har svårt att finna min plats i livet, vad är man när man är 23?
Jag bär på en stor stolthet över att ha klarat av att ta en filosofie kandidat-examen vid 22 års ålder, men också en ångest som slår mig så hårt att hjärtat skenar när jag tänker på att det bara är ett papper, att jag inte kommit någonvart sedan den där solskensvarma dagen på Kalmar Nyckel. Att jag för varje dag kommer ett steg längre bort, att jag blir alltmer förlegad. En bra dag kan jag tänka att jag kanske inte lever drömlivet, men att jag ändå har utvecklats mycket som person. En bra dag kan jag tänka att jag klarar vad som helst, att allt beror på en ovilja hos den som tar emot min ansökan att se hur bra jag är, att det är deras förlust. En dålig dag förstår jag att allt det där inte är sant.
Oftast lyckas jag se något positivt i varje förändring, men vad ska man se när ingenting förändras? I denna ocean av dagar, timmar, sekunder som har gått sedan tiden i Kalmar har jag försökt lära känna mig själv igen. Försökt förstå vart livet ska ta vägen. Lagt till, dragit ifrån, kompromissat.
Nu har jag en plan. En plan i fem etapper som jag ska jobba hårt för att genomföra. Etapp ett klarades av för snart två månader sedan, etapp 2 igår. Den sistnämnda gav upphov till långt fler känslor än jag kunde ana. Nu jävlar är jag på väg.
/J
Jag har svårt att finna min plats i livet, vad är man när man är 23?
Jag bär på en stor stolthet över att ha klarat av att ta en filosofie kandidat-examen vid 22 års ålder, men också en ångest som slår mig så hårt att hjärtat skenar när jag tänker på att det bara är ett papper, att jag inte kommit någonvart sedan den där solskensvarma dagen på Kalmar Nyckel. Att jag för varje dag kommer ett steg längre bort, att jag blir alltmer förlegad. En bra dag kan jag tänka att jag kanske inte lever drömlivet, men att jag ändå har utvecklats mycket som person. En bra dag kan jag tänka att jag klarar vad som helst, att allt beror på en ovilja hos den som tar emot min ansökan att se hur bra jag är, att det är deras förlust. En dålig dag förstår jag att allt det där inte är sant.
Oftast lyckas jag se något positivt i varje förändring, men vad ska man se när ingenting förändras? I denna ocean av dagar, timmar, sekunder som har gått sedan tiden i Kalmar har jag försökt lära känna mig själv igen. Försökt förstå vart livet ska ta vägen. Lagt till, dragit ifrån, kompromissat.
Nu har jag en plan. En plan i fem etapper som jag ska jobba hårt för att genomföra. Etapp ett klarades av för snart två månader sedan, etapp 2 igår. Den sistnämnda gav upphov till långt fler känslor än jag kunde ana. Nu jävlar är jag på väg.
/J
