.

Jag är så ruskigt sugen på vår nu. I onsdags flödade solljuset in i hela lägenheten och det var som om jag vakande upp ur ett vinteride. Jag blev dock alldeles för peppad. Fixade matlåda till S, gick ner i källaren och plockade fram cykeln som definitivt varit i ide och sen cyklade jag till S:s praktikplats. Det var en av mina sämre idéer. Iiiiiskall motvind rakt i ansiktet. S skakade på huvudet och skrattade när han såg att jag cyklat dit. Jag förstår honom.

 

Men vår alltså. Känner mig full av energi och inspiration. Har varit småsugen på ett särskilt projekt ända sen i höstas och jag tror att det är dags att ge det en chans nu. 

Jag har en lång lista med saker jag vill göra framöver. Till exempel

 

♣ skaffa mig ett skrivbord och ta tag i det där med att få en ordentlig arbetsplats här hemma

♣ måla om sovrummet och lägga in nytt golv (det är  h i d e o u s  nu, tre vita väggar och en brun med en bred blommig tapetbård mitt på och till det ett ljusblått randigt plastgolv från 80- eller tidigt 90-tal. Vederstyggligt!)

♣ lägga in det nya hallgolvet som bara står och väntar i ett hörn
♣ köpa ett köksbord samt måla om stolarna

 

Kanske ska börja med att bli miljonär. 

 

 

Eftersom tiderna inte är så goda enligt mitt bankkonto så har tillgången till nya garner strypts helt, till min stora sorg. Så när vi flyttade hit i december bestämde jag mig för att försöka sticka upp så mycket som möjligt av min befintliga stash. Det kan också haft lite att göra med att det fanns ungefär tusen påsar och korgar med garn precis överallt då och det tog en jäkla tid att få ordning på allt...

 

Men i alla fall. Här är en del av det jag har knåpat ihop senaste tiden.

 

Disktrasor i 70% bambu och 30% bomull. Suger upp vatten skitbra och är

super att gnugga bort fläckar med. Tydligen har bambu antibakteriella egenskaper också och det är ju inget minus direkt. Stickade den gröna medan jag var på jobbet och fick genast en beställning av min kollega som ville ha en orange. Trevligt.

Mina älskade tovade vantar, det bästa jag nånsin gjort! De var en aning tjocka och otympliga precis i början, men nu har de formats efter mina händer och är helt underbara. Har aldrig frusit om händerna när jag haft dem, inte svettats heller för den delen. Me ♥ ull

Fredag. Dagpass på jobbet. Smärtan är på plats i magen och en oroskänsla sprider sig i resten av kroppen. Tillbringar timmarna med en ständig väntan på konfrontation och konflikt. Det blir inget sådant. Det blir tårar och martyrskap och förtäckta frågor, men åtminstone inga konflikter. 

 

Så kommer det. Smset jag väntat på. Där det ska stå att allt är okej, att det blir bra från och med nu. Det står inte så. Det står inte alls så. Smärtan växer i magen.

 

 

Jag kommer hem en timme tidigare än beräknat. Lägenheten är tom, mörk och tyst. Jag kryper ihop på sängen en stund och tröttheten sköljer över mig.

S kommer hem. Han ser att nånting inte är bra. Han säger åt mig att ta ett varmt bad medan han fixar middag och städar. Tack käraste du.

Jag ligger där i badkaret länge länge och stirrar in i det nikotingula kaklet. Tänker och tänker och tänker, men vet knappt på vad. 

 

Missfall. Så stod det. Min fina vän som fått kämpa så med livet. Som nu äntligen skulle få det hon önskade mest av allt. Ett barn.

 

Missfall. 

Du är inte ensam. Det händer hela tiden utan någon som helst orsak. Är det ens nån tröst?

Jag vill klona mig. Två gånger.

Min ena klon ska sitta i Kalmar och äta födelsedagstårta med Lina och ha det sådär familjemysigt som bara hennes familj kan ha det. 

Min andra klon ska sitta i en annan stad och hålla om en finfin vän och önska bort allt det där nattsvarta och tunga. 

 

Originaljag ska bara andas. 

Hade en sån där lång dag på nya jobbet i måndags. Det är så underbart där. Jag jobbar huvudsakligen tillsammans med två kvinnor runt 50-60 år (wow kollegor liksom!). Den ena är läkare, akvarellkonstnär, hobbyfotograf samt sysslar med vävning. Den andra är pedagog inom olika alternativmedicinska fält, glaskonstnär, silversmed samt stickar och virkar en del. Miljön vi är i är så kreativ och jag bara samlar på mig av deras energi. Det bildar en bra kontrast till min andra arbetsplats som är så nedbrytande att en ligger och skvalpar på randen till depression. 

Hur som helst så jobbar jag långa pass på nya jobbet. Hur bra arbetsmiljön än är så är en ändå trött när en har arbetat från halv tio på morgonen till elva på kvällen utan rast eller vila. Så kom jag då hem i måndags kväll, med spränghuvudvärk och rödkantade ögon. Håret åt alla håll och en hållning som Quasimodo. I köket stod S med utsträckta armar.

 

Vilket ju naturligtvis får mig att undra om han blivit synskadad. Men fina fina S! Jag bryr mig inte så mycket om utseendemässig bekräftelse, men just den kvällen behövde jag några fina ord. Och han vet precis när jag behöver dem. 

 

I lördags var vi dock inte alls några såta vänner. Han var arg som ett bi och jag var arg för att han i min mening var oresonlig. Vi åkte iväg och gjorde en fotografering åt en vän till honom och i bilen på vägen hem sa jag vad jag tyckte. Hans folk är inte direkt tystlåtna i vanliga fall, ej heller när de är arga. Så han gapade och jag (som i princip aldrig höjer rösten när jag är arg) fick nog och vrålade tillbaka. Inte särskilt konstruktivt, men helvete vad skönt det var! Det var som att all den där frustrationen från jobbet äntligen fick komma ut och jag kände mig nästan renad efteråt.

Ja och nu är vi ju sedan länge sams igen, så ingen fara på taket. Men jag får nog öva på att vara vansinnigt arg på engelska, det var en utmaning ;) 

 

Hade förmodligen årets viktigaste jobbmöte i tisdags. Efter drygt två timmar lämnade jag mötet med kaos i huvudet. Tre veckor till och sen är det slut, över, färdigt.

Jag hoppas innerligt att de finns där och fångar upp oss i arbetsgruppen när det här väl är avklarat och att alla fina löften inte bara var tomma ord.