.

Jag saknar hemma.

Hemma, huset i skogen, tystnaden, lugnet, träden. Ren luft. Mamma och pappa.

 

Jag har aldrig varit borta från Småland så mycket som jag har sen jag flyttade till Malmö. Även när jag bodde i Göteborg var jag hemma mycket mer än nu. Jag var hemma när våren kom och hela vägen från Ruda hem till pappa var ljusgrön, en vecka på sommaren, ett par helger på hösten precis när luften blir sådär krispig och så över julen då vi med lite tur hade snö som aldrig blev gråslask och så en frånvaro av gatlyktor och stadsljus som gjorde att en kunde se varenda stjärna på himlen.

 

Jag har missat allt det där i år. De få gånger jag varit hemma har det varit så jävla stressigt. En ska hinna träffa massa människor som en längtat efter och så glömmer en bort att andas och när en kommer hem till Malmö behöver en vila upp sig i flera dagar och så vill en bara tillbaka igen.

 

Just nu längtar jag mer än någonsin. Den senaste veckan har inte varit särskilt rolig alls. Jobbkaos, UVI som fick mig att pissa blod i flera dagar (komplett med dödsångest), bråk, förkylning, en släng av feber, lite mer bråk och nu något som känns oroväckande likt öroninflammation.

 

Allt det där gör mig bölig. Jag höll på att börja grina igår när jag ringde S. Jag blev gråtmild när jag läste sista stycket i Linas senaste blogginlägg och det kom faktiskt en liten tår när jag läste hennes kommentar om mitt gnäll. Kanske är lika bra att jag är portad från jobbet tills på lördag...

 

På fredag ska jag hem en snabb sväng till Småland. Ska byta bil med pappa eftersom min är krasslig. Har jag tur hinner jag träffa min gamla morsa också innan jag åker tillbaka igen. Tror att det är det jag behöver mest just nu.

Om jag har tid och råd ska jag boka in en hel helg hemma väldigt snart.

 

Jag älskar Malmö men det är sannerligen tough love som har gällt de senaste två åren.

 

 

Jag är så trött på situationen här hemma att jag vill kräkas ibland.

Den senaste tiden har det trots allt rullat på ganska bra, Magnus har varit på schysst humör ganska ofta och jag gissar att S:s närvaro har bidragit till att det kommit färre gliringar om hur misslyckat mitt liv är.

 

Andra saker är precis som vanligt. Han vet så jävla väl att jag jobbar kvällar och att jag därför inte alls har någon lust att vakna vid sex-sju på morgonen. Men han skiter i det. Han ställer alarm på tre olika mobiler och placerar ut dem i lägenheten (dvs i rummen precis utanför mina sovrumsdörrar). Sen går han och lägger sig klockan ett och räknar med att vara pigg och utvilad när alarmen börjar pipa klockan sex.

Nej han vaknar inte. Tre av fem dagar varje vecka får jag gå in och väcka honom, bara för att få tyst på de där jävla klockorna. En av fem dagar varje vecka vaknar han av sig själv en kvart innan han måste åka och står och gormar på Bosse att hon måste gå upp för det är bråttom. 3,5-åringen yrvaken och fattar ingenting när hon blir nertryckt på köksstolen och tvångsmatad med frukost, tjuter när hon slits upp därifrån fem minuter senare för att bli påklädd och utsläpad till bilen.

Den sista av de fem dagarna vaknar han i tid, väcker Bosse i tid och äter långfrukost där han alltid (det slår aldrig fel) gör nånting som får Bosse att börja grina och sen skiter han i att trösta henne (eller för all del vara lite respektfull och åtminstone få tyst på henne för att det ligger folk och försöker sova fortfarande).

 

För tillfället är jag dödsförkyld och har således sovit skitdåligt inatt. I morse började proceduren om, klockan ringer oavbrutet i tio minuter. Till slut går jag upp och öppnar dörren till hans rum. Han har då precis vaknat och försöker stänga av klockan. Jag går och lägger mig igen. En av de dagarna då de vaknar i tid, men Bosse senare illtjuter i en kvart för nånting. Jag går ut i köket, på gränsen till att vilja yxmörda någon och Magnus tittar hånleende på mig.

M: Jag vet att jag väckte dig, men det skiter jag i.

J: ....

M: Nu är det bara fyra dagar kvar tills vi flyttar, åh vad skönt det ska bli för dig.

J: Ja det har du förbannat rätt i. Ringde du bredbandsbolaget och Eon igår och fixade flytten av kontrakten?

M: Nä jag hann inte igår. Tänkte göra det idag.

J: Vad förvånad jag blir. (Har bett honom att fixa det i tre månader nu)

M: (Nytt hånleende) Bara för att du är så bitter och otrevlig så tänker jag skita i att göra det. Ses sen!

J: Varför håller du på sådär? Du beter dig som ett barn.

M: För att jag kan. Och för att du är otrevlig.

 

Helt jävla omöjligt att föra nån slags diskussion med människan.
I söndags var hyresvärdarna här och skrev nytt kontrakt med mig. Då frågade jag om de kan göra en besiktning av lägenheten i samband med Magnus flytt eftersom jag inte vill stå för kostnaderna för Eljenas ohämmade kreativitet (väggmålning med kritor och nagellack) den dagen jag själv flyttar. De sa att det var självklart och att Magnus får ta på sig ansvaret för förstörda väggar i hennes rum.
I övrigt verkade de tycka att Magnus är en idiot (och då berättade jag inte ens en bråkdel om hur han håller på).

Magnus å sin sida har hela tiden hävdat att enligt sambolagen kan den ena parten flytta ut ur en lägenhet och all eventuell åverkan på lägenheten är den kvarvarande partens ansvar. Själv är jag inte särskilt påläst på sambolagen, men alla människor med lite empati och sunt förnuft i kroppen tar väl på sig att fixa det de förstört. "Men det var ju inte jag, det var ju E...".

 

Det är så great att vara jag. I morse fick S nog av det här ständiga morgonhelvetet. Hen var skitsur för att jag väckte hen när jag gick ut för att prata med Magnus. Ja tack för det. Hen gick upp vid nio, klädde på sig och försvann. Och jag orkade inte ens försöka reda ut det innan hen gick. Jag skiter fan i allt nu. Är skitstressad och kommer inte kunna vila en minut till idag. Om några timmar ska jag iväg till jobbet och vara skärpt och alert till klockan 23. Gode Gud låt det bli lördag snart.

som vanligt här. En del jobb och en del ledighet. Nya höstschemat har börjat på min ena arbetsplats, känns riktigt bra än så länge. Och höstens göteborgsresor är schemalagda på min andra arbetsplats, kan bli kul.

 

I måndags kväll satt jag vid Bosses sängkant.

Jag: God natt. Jag älskar dig.

Bosse: Å jag älskar Jenkas tompis! Å pappa... å Jenka.... å mamma.

 

Väldigt roligt eftersom hon alltid är skitsur på S när hen är här. Mindre roligt dock att jag blev nerpetad en placering.
I fredags morse försökte S skoja med Bosse. Hen sa att hen skulle komma och hämta henne på förskolan på eftermiddagen. Bosse sa att det fick hen inte för mamma skulle minsann hämta henne. S fortsatte skoja om att hen så gärna ville hämta henne och hitta på nåt kul. Till sist var Bosse så upprörd att hon klampade ut ur mitt rum, fram till Magnus i köket.

 

- Pappa vet du...vet du....vet du.... åååh!!

Och så stampade hon i golvet.

 Det var svårt att hålla sig för skratt eftersom hon såg så oerhört dramatisk ut när hon gjorde sorti, men jag är stolt över hennes integritet. Här kan en minsann inte komma och jamsa precis hur en vill.

 

Förra veckan tog vi oss en cykeltur ut mot Klagshamn. På en skogsväg mötte vi en trevlig fiskargubbe som tog en bild på oss, småpratade om dagens fångst och visade oss vägen till badplatsen.

 

Väl där blev Bosse eld och lågor över sanden och snäckorna. Trivdes som fisken i vattnet...

 

 

Converse är tydligen utmärkta badskor...

 

 

Idag hänger vi hemma, hon och jag. De kom hem från Staffanstorp vid tio igår kväll, så jag tyckte att hon kunde få sovmorgon idag. Återstår att se vad vi ska hitta på...

Crappy food i höga byggnader med utsikt över trafik.

 

Igår turkisk vegetarisk rätt i Entrés food court med utsikt över norra infarten och sällskap bestående av S:s vän "rastafari man" och hans lilla son på runt ett år.

 

Idag småländskt på IKEA med utsikt över parkeringen och sällskap bestående av Eric och Kim.

Det känns som att jag blir mentalt rövknullad riktigt hårt just nu.

De senaste två veckorna har två av mina gamla expojkvänner hört av sig. De är för det mesta trevliga personer som jag inte har något otalt med. Men så kommer det med jämna mellanrum sms med övertydliga inviter.

Hej mansgrisar, glömt att ni är förlovade båda två? Snubbe nummer ett förlovade sig ungefär samtidigt som snubbe nummer två blev farsa. Men jag antar att sånt är lätt att förtränga när andan faller på.

 

I morse hörde en tredje expojkvän av sig. Snubbens förhållande crashed and burned precis som förväntat. Och nu går det tydligen bra att höra av sig till mig igen och tro att vi ska fortsätta där vi slutade sist.

 

Vem fan tror de att jag är? Vad har de för syn på mig om de går runt och tror att jag finns här för att uppfylla deras fantasier? Vad får dem att tro att jag är nån jävla knulldocka utan känslor, helt ovärdig deras respekt, och varför tror de att de är helt jävla oemotståndliga bara för att de är utrustade med varsin kuk?
Jag vet inte om det är deras kvinnosyn överlag som är skit eller om det bara är jag som kan behandlas hur som helst. De kan dra åt helvete oavsett.

 

 

För övrigt - varför vara i ett traditionellt monogamt förhållande om en vet att en kommer vilja ligga med andra? Och om det traditionella monogama förhållandet är vad en är ute efter i livet, varför ha detta förhållande med någon en inte vill vara monogam med/mot?

Folk är fan dumma i huvudet.

Åh jag älskar S:s tidsuppfattning. I söndags skulle jag höra av mig när jag åkte hem från jobbet, så hen visste när hen skulle komma hit. En timme senare var hen fortfarande inte här, så jag ringde igen. Då hade hen sprungit på vänner på stan och blivit bjuden på middag hos dem. Hen skulle komma hit "om en timme". Det tog tre timmar...

 

I tisdags skulle jag återigen ringa när jag åkte hem från Lund. Så jag gjorde det och förklarade att jag skulle jobba i Malmö en timme också och att vi kunde ses när jag var klar med det. När jag gick hem en timme senare såg jag att hen ringt två gånger tio minuter tidigare, så jag ringde upp. Hen var skitglad och sa "I tried to call you, but you didn´t answer. So I got pissed off and left Limhamn. I´m at Södervärn now".

Bah. Så jag åkte till Södervärn och sen gick vi runt i fotoaffärer och dreglade i ett par timmar. Slutet gott, allting gott.

Men om hens "pissed off" innebär att hen är skitglad tio minuter senare, så är hen in for a surprise om hen nånsin pisses me off.

 

Jahapp. Annars är det andra dagen av min långhelg. Har hunnit byta ut alla däck på bilen (dyrt), storstädat (sjukt tråkigt) och tvättat typ fyra maskiner tvätt. Jisses, visste inte ens om att jag hade grejer nog för att generera så mycket tvätt.

Nu ska jag luta mig tillbaka och bara ha det gött tills på tisdag när jag måste tillbaka till jobbet.

 

 

 

I söndags var S här. Vi tog en promenad ner mot havet, hittade en bänk och satt där och pratade i en timme eller så. Sen gick vi hem och sov eftersom jag skulle upp tidigt och jobba som vanligt. Jag lät S sova vidare medan jag fixade alla morgonbestyr igår tillsammans med Magnus och Bosse, som gjorde sin första dag på jobb och förskola efter semester. Bosse var väldans nyfiken på "Jenkas kompis" som låg och sov bakom stängda dörrar.

Igår efter jobbet tog jag med Bosse på en cykeltur. Eftersom jag får ont av löpningen igen så försöker jag cykla några mil i veckan istället. För att få lite sällskap och lite mer utmaning så fick alltså Bosse följa med. Efter två kilometer känner jag en duns mot ryggen...

Kul sällskap...

Idag har det varit sjukt hektiskt. Först jobb i Lund, sen skynda hem för lite mer arbete i Malmö. Sen hämtade jag S och uträttade massa ärenden innan jag äntligen fick komma hem. Bosse kom springande mot trappgrinden och ropade mitt namn när hon hörde att dörren öppnades. Sen tvärstannade hon när hon såg S och blev sådär blyg som hon alltid blir med nya människor. Jag trodde det skulle ta lång tid för S att vinna Bosses förtroende men tio minuter senare var de bästisar.


Fint folk de där!

Den senaste tiden har jag börjat känna att jag och singelskapet kanske är klara med varandra nu. Mycket har hänt på de 2,5 åren sen jag senast hade ett, åtminstone på pappret, stadigt förhållande och jag kanske är redo för något nytt. Det har fått till följd att varje person jag träffat den senaste tiden har setts som en potentiell äkta partner och medförälder till mina knodds. Storslagna romantiska scenarion om vår gemensamma framtid har rullats upp i huvudet.
Sällan har jag väl blivit förälskad så lätt och så ofta som 2012.

 

Men sen är det en annan sak jag äntligen har insett. Kärleksrelationer handlar enbart om att komma fram till vad en kan nöja sig med. Och i förlängningen vilka delar av en själv en är villig att kompromissa med.

En kommer aldrig kunna få allt.

 

Och hur ska en någonsin kunna veta säkert att en är nöjd då? Och kan en någonsin känna att en får lika mycket som en ger? Eller åtminstone ger och får så mycket som en känner att en vill och behöver.

Lika ofta som jag har blivit kär i år, lika ofta har människor runt omkring träffat en partner. Sett till enbart uppdateringar från singel till "i ett förhållande" på Facebook är det helt bisarra mängder människor som bildat par just i år. Om de kan så borde väl jag kunna?

Här står jag och tycker att jag är ett riktigt kap. Jag är ganska bildad, ganska intresserad av intressanta saker, ganska trevlig ibland, ganska snäll, väldigt lojal och i alla fall lite snyggare än ett träsktroll. Visst borde väl jag kunna träffa nån som är ganska bildad, ganska intresserad av intressanta saker, ganska snäll, lojal och som har ett utseende som jag finner attraktivt?
Eller har jag för höga krav? För höga tankar om mig själv? Jag vet inte.

Det senaste halvåret har inneburit nästan lika många besvikelser som förälskelser. Och om det är något jag lärt mig så är det vad jag inte vill ha. En ensidig relation som bygger på invecklade spel och i slutänden ändå bara handlar om att den andra personen ska få sina behov tillgodosedda. Den kvoten är fylld för en livstid.
Kanske har jag blivit lite för känslig. Jag klarar inte av de här spelen och reglerna. "Vänta 3 dagar innan du hör av dig", "spela svår" etc. Fuck that shit, för att tala klarspråk.
Jag har inte tid att vänta tre dagar, har ingen lust att spela svår. Jag frågar rakt ut och hoppas på positiva svar, men förväntar mig motsatsen. Jag har inget emot kortvariga förhållanden, eller relationer där båda parter är överens om att de bara ses av en enda anledning. Det är när det är obalans och den ene drar fördel av den andras känslor och utsatthet som det känns obehagligt.

 

 

 

I torsdags var jag på Möllan och tog en öl med Katta, småsnackade ett par timmar. När jag åkte hem vid tio mötte S upp mig. Hen ville sova med mig trots att det innebar att hen skulle få gå upp vid halv sju morgonen efter eftersom jag skulle till jobbet. Hen ville sova med mig. Bara hålla om mig och sova bredvid mig.

Oj vad det kändes avlägset. Och jag insåg hur van jag blivit vid att behandlas som något som bara ska finnas till för någon annans skull, utan något eget värde. Fy fan vad det känns tragiskt. Fy fan vad det var lätt att låta andra reducera en till ett ingenting. Fy fan vad jag är klar med det.

 

Om det "blir nåt" mellan mig och S är alldeles för tidigt att säga, men fan vad jag behövde den där natten. Hen får mig att må bra och ger massor av positiv energi. Jag tänker samla på mig allt jag kan av den varan och sen får framtiden bli vad den blir.

Dagarna bara rullar på och jag hinner knappt med. Var ledig förra veckan och drog på spontanresa hem till Småland. Hängde med fina vänner och det var riktigt gött. Hade dock gärna velat ha mer tid med Lina. Men det får bli nästa gång. Jag hann i alla fall hälsa på en gammal vän som är nybliven pappa. Det känns ju ganska stort.


Pappa F och Lilla W...

Lilla lilla pyret som blev tre veckor dagen efter att jag var där. Efter en stund fick jag hålla henom och sen låg hen i min famn i flera timmar, sov lite, kikade lite på omvärlden, käkade lite och sov lite till. Helt förnöjd. Och det var två föräldrar som tackade om och om igen för att de fick tid att ägna sig helt åt de stora barnen en stund medan jag blev alldeles förälskad i W och bebisdoften. Jag hann fotografera lite också och några av bilderna är förstorade och på väg hem till familjen K nu. Det känns kul att de uppskattade det.

Lika spontan som ditresan blev också resan hem. Jag var tillbaka i Malmö strax efter lunch på lördagen och fick direkt en inbjudan till fest i ett kollektiv i Slottsstaden. Verkligen vältajmat eftersom en av anledningarna till smålandsresan var att jag var trött på mitt obefintliga sociala liv här i stan. Omgav mig med bra människor hemma i skogen och kom tillbaka till ett socialiserande utan dess like, ibland har jag tur.
Vid fem på söndagsmorgonen kom jag hem och kraschade i ett par timmar. På kvällen gick jag på den blindaste dejten jag någonsin kommer gå på. Människan jag träffade är världens bästa och inte förrän 14 timmar senare skildes vi åt. Då hade vi suttit uppe hela natten, lyssnat på bra musik och pratat en massa. Hen stämde min gitarr och spelade sina favoritlåtar och vi utbytte musikerfarenheter och festivaltips.
Igår kväll när jag slutade jobba mötte hen upp mig igen och ännu en 14-timmarsdejt tog sin början. Den här gången googlade vi kameror och fotoprylar halva natten och pratade minst lika mycket som sist.
Det är ju helt underbart att träffa en människa för första gången och bara någon timme senare känna ett sånt förtroende att en kan prata fritt om precis allting. Allt jag vet om hen nu gör att det känns som att vi har känt varandra i flera år. Jag tror banne mig att jag har världens bästa vänner.

Mvh
töntigt.lycklig@rosamoln