Det blev torsdag
Redan torsdag! Trodde den här veckan skulle vara den slöaste i världshistorien, men icke!
Inte för att veckan varit så värst ansträngande. Sjukskriven i måndags, ledig tisdag och onsdag och så lite jobb idag.
Arbetsplatsen från helvetet. Okej, den når inte upp till nivån på stället jag var på förra veckan, men jag har skällt och skällt och skällt idag. Kände mig som en riktig häxa, men så går det när ingen annan säger ifrån.
Dagen resulterade i en akut tupplur när jag kom hem.
Imorgon blir det jobb igen, känns bra att avsluta med favoritstället. Fast jag har en känsla av att jag kommer vara Miss SuperBitch imorgon också.
Sen verkar det som att jag får finbesök när jag kommer hem tralala. Och så Småland på söndag, som sagt.
Fint!
/J
Inte för att veckan varit så värst ansträngande. Sjukskriven i måndags, ledig tisdag och onsdag och så lite jobb idag.
Arbetsplatsen från helvetet. Okej, den når inte upp till nivån på stället jag var på förra veckan, men jag har skällt och skällt och skällt idag. Kände mig som en riktig häxa, men så går det när ingen annan säger ifrån.
Dagen resulterade i en akut tupplur när jag kom hem.
Imorgon blir det jobb igen, känns bra att avsluta med favoritstället. Fast jag har en känsla av att jag kommer vara Miss SuperBitch imorgon också.
Sen verkar det som att jag får finbesök när jag kommer hem tralala. Och så Småland på söndag, som sagt.
Fint!
/J
True colors
Sitter här och har firar stillsamt att lönen äntligen finns på kontot.
Om en stund blir det stan och idag bär jag självklart lila. Varför? Därför!
Medan jag rotar runt bland mina kläder spelar Spotify Ane Bruns version av True Colors. Nummer 83 på min låtlista som går runt runt hela dagarna, men vilken timing!
/J
Om en stund blir det stan och idag bär jag självklart lila. Varför? Därför!
Medan jag rotar runt bland mina kläder spelar Spotify Ane Bruns version av True Colors. Nummer 83 på min låtlista som går runt runt hela dagarna, men vilken timing!
/J
Superbt
Äntligen ett par livstecken från Johannes, min förebild i livet! De verkar ju inte ha det alltför dåligt i Australien.
Och jag får väl be Lina om ursäkt för mitt oskick att utesluta henne ur min familj. Efter ett långt och bra telefonsamtal igår, med mycket letting off steam, så är vi nu relativt uppdaterade om varandras göranden och låtanden.
Det där med telefonfobi är ganska intressant i sammanhanget. För nån månad sen eller kanske lite mer så ringde ett ex till mig när han var på väg hem från krogen. På den tiden när vi var ett par (skulle tro att det är 6 år sen nu) så pratade vi i telefon jämt och ständigt. Tre timmar om dagen var inte alls svåra att prata bort.
Men efter det så har jag trappat ner på telefonpratandet till ett absolut minimum. Tills nu.
Helgen tillbringades i telefon med Magnus. Sammanlagt säkert över fyra timmar. Vad vi hade att säga varandra som tog så lång tid? Säkert ingenting egentligen. Han skulle köra till Småland på fredagen och tillbaka till Skåne igår, så han ville väl mest ha sällskap. Och samtal med John där intentionen är att tipsa/fråga/prata om ett specifikt ämne har som bekant en tendens att alltid urarta och resultera i timlånga samtal.
Den uppmärksamme noterar kanske att det finns en gemensam nämnare hos dessa tre personer. De är av manligt kön.
Och när jag tänker på saken så finns det bara en enda kvinnlig person jag ringer frivilligt; mamsen. Jag ringer i princip aldrig till Lina, Ida, Kat eller någon annan. Och av dem är det bara Lina som ringer mig.
Och jag får lika mycket prestationsångest varje gång. Jag känner att jag måste vara skitsmart och bara säga smarta och genomtänkta saker och sen får jag blackout och struntpratar mig igenom samtalet. Det har inte med Lina som person att göra, det handlar om den obehagskänsla jag alltid får när folk ringer mig oväntat och plötsligt.
Larvigt? Javisst. Önskar jag att det inte var på det här sättet? Javisst. Står jag för evigt i tacksamhetsskuld till den som uppfann smset? Indeedio!
Nåväl. Helgen som kommer har potential att bli en riktig höjdare. Med lite tur får jag finbesök på fredag. Och får jag inte det så blir det ändå bra, för då drar jag till Småland. Gött utav bara helsike!
Och jag tänker helt frankt anta att Ida inte tar det som en diss mot henne och boendet här, jag har en liten aning om att hon har bra koll på vad som lockar och drar nu.
Om det finns någon smålänning, infödd eller importerad, som vill ha en bit av min tid under nästa vecka så är det bara att höra av sig!
/J
Och jag får väl be Lina om ursäkt för mitt oskick att utesluta henne ur min familj. Efter ett långt och bra telefonsamtal igår, med mycket letting off steam, så är vi nu relativt uppdaterade om varandras göranden och låtanden.
Det där med telefonfobi är ganska intressant i sammanhanget. För nån månad sen eller kanske lite mer så ringde ett ex till mig när han var på väg hem från krogen. På den tiden när vi var ett par (skulle tro att det är 6 år sen nu) så pratade vi i telefon jämt och ständigt. Tre timmar om dagen var inte alls svåra att prata bort.
Men efter det så har jag trappat ner på telefonpratandet till ett absolut minimum. Tills nu.
Helgen tillbringades i telefon med Magnus. Sammanlagt säkert över fyra timmar. Vad vi hade att säga varandra som tog så lång tid? Säkert ingenting egentligen. Han skulle köra till Småland på fredagen och tillbaka till Skåne igår, så han ville väl mest ha sällskap. Och samtal med John där intentionen är att tipsa/fråga/prata om ett specifikt ämne har som bekant en tendens att alltid urarta och resultera i timlånga samtal.
Den uppmärksamme noterar kanske att det finns en gemensam nämnare hos dessa tre personer. De är av manligt kön.
Och när jag tänker på saken så finns det bara en enda kvinnlig person jag ringer frivilligt; mamsen. Jag ringer i princip aldrig till Lina, Ida, Kat eller någon annan. Och av dem är det bara Lina som ringer mig.
Och jag får lika mycket prestationsångest varje gång. Jag känner att jag måste vara skitsmart och bara säga smarta och genomtänkta saker och sen får jag blackout och struntpratar mig igenom samtalet. Det har inte med Lina som person att göra, det handlar om den obehagskänsla jag alltid får när folk ringer mig oväntat och plötsligt.
Larvigt? Javisst. Önskar jag att det inte var på det här sättet? Javisst. Står jag för evigt i tacksamhetsskuld till den som uppfann smset? Indeedio!
Nåväl. Helgen som kommer har potential att bli en riktig höjdare. Med lite tur får jag finbesök på fredag. Och får jag inte det så blir det ändå bra, för då drar jag till Småland. Gött utav bara helsike!
Och jag tänker helt frankt anta att Ida inte tar det som en diss mot henne och boendet här, jag har en liten aning om att hon har bra koll på vad som lockar och drar nu.
Om det finns någon smålänning, infödd eller importerad, som vill ha en bit av min tid under nästa vecka så är det bara att höra av sig!
/J
Skyddsnät
Den senaste tiden har jag varit på väg mot botten. Det har varit en bra bit kvar dit, jag ska inte överdriva, men riktningen är ju helt fel.
Samtidigt har det hänt saker som fått mig att sväva på de luddiga rosa. Då känner man sig en aning splittrad.
Vissa saker har jag dragit ut på lite, men igår kändes det som att det var dags. Ringde några halvjobbiga samtal. Först till mamma, sen till pappa, sen sms till storebror. Lillebror får alltid reda på allting först, mest eftersom han i princip aldrig lägger värderingar i saker och ting, så han hade vetat i några dagar redan.
Hur som helst så var det halvjobbiga samtal eftersom jag hade en föreställning om hur responsen skulle bli.
Men ack så fel jag hade! Mamma var 100% support, pappa blev lite överraskad men i slutändan 80% support och 20% förvirrad. Storebrors svarssms var svårtydda, men kändes som 90% förvåning och 10% avvaktande. Hans reaktion kändes jobbig just då, men ett par timmar senare loggade han in på msn och ställde frågor och kom med tips och råd och var också 100% support.
Grejen är att jag har väldigt svårt att lita på människor. Jag behöver inte gå in på varför, men det finns anledningar till det. Och svårheten att känna tillit är ganska blind. Den gäller alla människor i alla situationer; mina föräldrar, mina syskon, mina närmaste vänner, mina inte så nära vänner etc.
Därför förväntar jag mig alltid det värsta i alla lägen, vilket kanske förklarar att samtalen till familjen kändes jobbiga till att börja med. Jag väntade mig motstånd, oförståelse och argument för andra lösningar. Som aldrig kom. Och det var så jävla skönt, rent ut sagt! Jag känner mig inte direkt bortskämd med det (överlag alltså, familjen ska inte behöva ta allt ansvar här), så jag gick och la mig inatt med en mycket bra känsla, jag var nästan lite rörd till och med.
Jag har nog egentligen ingen poäng med det här inlägget, men idag är det i alla fall de luddiga rosa som gäller.
/J
Samtidigt har det hänt saker som fått mig att sväva på de luddiga rosa. Då känner man sig en aning splittrad.
Vissa saker har jag dragit ut på lite, men igår kändes det som att det var dags. Ringde några halvjobbiga samtal. Först till mamma, sen till pappa, sen sms till storebror. Lillebror får alltid reda på allting först, mest eftersom han i princip aldrig lägger värderingar i saker och ting, så han hade vetat i några dagar redan.
Hur som helst så var det halvjobbiga samtal eftersom jag hade en föreställning om hur responsen skulle bli.
Men ack så fel jag hade! Mamma var 100% support, pappa blev lite överraskad men i slutändan 80% support och 20% förvirrad. Storebrors svarssms var svårtydda, men kändes som 90% förvåning och 10% avvaktande. Hans reaktion kändes jobbig just då, men ett par timmar senare loggade han in på msn och ställde frågor och kom med tips och råd och var också 100% support.
Grejen är att jag har väldigt svårt att lita på människor. Jag behöver inte gå in på varför, men det finns anledningar till det. Och svårheten att känna tillit är ganska blind. Den gäller alla människor i alla situationer; mina föräldrar, mina syskon, mina närmaste vänner, mina inte så nära vänner etc.
Därför förväntar jag mig alltid det värsta i alla lägen, vilket kanske förklarar att samtalen till familjen kändes jobbiga till att börja med. Jag väntade mig motstånd, oförståelse och argument för andra lösningar. Som aldrig kom. Och det var så jävla skönt, rent ut sagt! Jag känner mig inte direkt bortskämd med det (överlag alltså, familjen ska inte behöva ta allt ansvar här), så jag gick och la mig inatt med en mycket bra känsla, jag var nästan lite rörd till och med.
Jag har nog egentligen ingen poäng med det här inlägget, men idag är det i alla fall de luddiga rosa som gäller.
/J
Ståndpunkt
Tänkte skriva om en grej som jag har funderat över ett tag. Igår dök det upp i en diskussion med en vän och jag tycker att det är ett intressant fenomen.
Det handlar om något så originellt som tjejer som sätter sig själva i tveksamma situationer på grund av en kille.
I de allra flesta relationer är det ett evigt komromissande för att båda parter ska vara nöjda. Jag inser att det är så och jag förstår också att det är nödvändigt för att relationen ska fungera. För att undvika missförstånd så säger jag det redan nu.
Det jag vill tala om här är inte sådana relationer. Det jag syftar på är relationer där tjejen offrar hela sig själv för en kille. I min omgivning finns för många exempel på detta. Tjejer med magisterexamina som har en pojkvän utan utbildningsambitioner som gör ett random industrijobb som i princip kan utföras i vilken stad som helst, men där tjejerna ändå offrar sina karriärer för att flytta till killen i småstaden där tjejernas kompetens inte efterfrågas och de istället blir arbetslösa. Tjejer som har drömjobb, drömplatser att bo på och drömmar om saker att göra i livet, men som ändå slutar på sina jobb för att flytta till killen i småstaden, blir arbetslösa och knuffar undan sina egna drömmar för att killen absout inte kan tänka sig att bo någon annanstans än i sin hemstad, ens för en begränsad period. Tjejer som utbildar sig för ett jobb, men stannar på en plats med begränsade möjligheter att få jobbet de vill ha och som någon slags försvarsmekanism totalt vänder sig emot branschen de tidigare jobbade hårt för att få en plats i.
Jag kan ta fler exempel, men jag tror att ni förstår vart jag vill komma.
För ett år sedan satt jag själv fast i skiten, med ett jobb jag inte ville ha och en sambo som vägrade kompromissa om en eventuell flytt därifrån. Jag flyttade i tron att Sveriges näst största stad hade fler intressanta jobb att erbjuda än småstaden jag lämnade bakom mig. Därför kan jag inte riktigt identifiera mig med tjejerna som flyttar från möjligheterna till omöjligheterna. Men jag kan identifiera mig med tjejerna som dribblar bort sina egna mål för att uppfylla killens.
Någonstans pushades jag över gränsen och sa tack och hej till skiten.
Jag hoppas att tjejerna i exemplen ovan också pushas över sina gränser och slutar leva sina liv genom sina pojkvänner. Vilket inte nödvändigtvis innebär att de ska avsluta sina förhållanden, men åtminstone stå upp för sig själva.
Förtydligande: jag har inget emot småstäder. Jag har inget emot jobb som inte kräver utbildning. Jag har inget emot att man lämnar ett jobb man inte trivs med för att kunna bli lyckligare tillsammans med den man vill vara med och därmed blir arbetslös för en tid. Jag har inget emot att man byter bransch, drömmar och mål i livet.
Jag har något emot att man i samma stund som man träffar sin partner tappar allt som är man själv. Att man ger upp sina drömmar på grund av en partner, istället för att bygga nya gemensamma där båda får lika mycket utrymme att utvecklas.
Jag menar heller inte att män är roten till allt ont och att man är lyckligare utan dem.
För mig är det 50% ovilja från killen att kompromissa och 50% ovilja från tjejen utnyttja sin röst, sitt utrymme och sin kapacitet som är orsaken till problemen.
Ursäkta min heteronormativa utgångspunkt, men i de här fallen handlar det om just heteropar. Förmodligen finns problemen i lika hög utsträckning i homorelationer, men jag har inte upplevt detta bland folk i min närhet. Ergo: heteroexempel.
Från och med nu gäller följande: du får gärna prata av dig med mig om dina problem, be om råd och gnälla om du vill det. Men när du pratar om samma problem fler än tre gånger utan att du har försökt lösa det så kommer jag att be dig sluta prata om det och istället göra något konstruktivt för att lösa det. Därefter kommer jag helt enkelt sluta lyssna.
The same goes for me, nu är det slut med gnällande och dags för görande.
/J
Det handlar om något så originellt som tjejer som sätter sig själva i tveksamma situationer på grund av en kille.
I de allra flesta relationer är det ett evigt komromissande för att båda parter ska vara nöjda. Jag inser att det är så och jag förstår också att det är nödvändigt för att relationen ska fungera. För att undvika missförstånd så säger jag det redan nu.
Det jag vill tala om här är inte sådana relationer. Det jag syftar på är relationer där tjejen offrar hela sig själv för en kille. I min omgivning finns för många exempel på detta. Tjejer med magisterexamina som har en pojkvän utan utbildningsambitioner som gör ett random industrijobb som i princip kan utföras i vilken stad som helst, men där tjejerna ändå offrar sina karriärer för att flytta till killen i småstaden där tjejernas kompetens inte efterfrågas och de istället blir arbetslösa. Tjejer som har drömjobb, drömplatser att bo på och drömmar om saker att göra i livet, men som ändå slutar på sina jobb för att flytta till killen i småstaden, blir arbetslösa och knuffar undan sina egna drömmar för att killen absout inte kan tänka sig att bo någon annanstans än i sin hemstad, ens för en begränsad period. Tjejer som utbildar sig för ett jobb, men stannar på en plats med begränsade möjligheter att få jobbet de vill ha och som någon slags försvarsmekanism totalt vänder sig emot branschen de tidigare jobbade hårt för att få en plats i.
Jag kan ta fler exempel, men jag tror att ni förstår vart jag vill komma.
För ett år sedan satt jag själv fast i skiten, med ett jobb jag inte ville ha och en sambo som vägrade kompromissa om en eventuell flytt därifrån. Jag flyttade i tron att Sveriges näst största stad hade fler intressanta jobb att erbjuda än småstaden jag lämnade bakom mig. Därför kan jag inte riktigt identifiera mig med tjejerna som flyttar från möjligheterna till omöjligheterna. Men jag kan identifiera mig med tjejerna som dribblar bort sina egna mål för att uppfylla killens.
Någonstans pushades jag över gränsen och sa tack och hej till skiten.
Jag hoppas att tjejerna i exemplen ovan också pushas över sina gränser och slutar leva sina liv genom sina pojkvänner. Vilket inte nödvändigtvis innebär att de ska avsluta sina förhållanden, men åtminstone stå upp för sig själva.
Förtydligande: jag har inget emot småstäder. Jag har inget emot jobb som inte kräver utbildning. Jag har inget emot att man lämnar ett jobb man inte trivs med för att kunna bli lyckligare tillsammans med den man vill vara med och därmed blir arbetslös för en tid. Jag har inget emot att man byter bransch, drömmar och mål i livet.
Jag har något emot att man i samma stund som man träffar sin partner tappar allt som är man själv. Att man ger upp sina drömmar på grund av en partner, istället för att bygga nya gemensamma där båda får lika mycket utrymme att utvecklas.
Jag menar heller inte att män är roten till allt ont och att man är lyckligare utan dem.
För mig är det 50% ovilja från killen att kompromissa och 50% ovilja från tjejen utnyttja sin röst, sitt utrymme och sin kapacitet som är orsaken till problemen.
Ursäkta min heteronormativa utgångspunkt, men i de här fallen handlar det om just heteropar. Förmodligen finns problemen i lika hög utsträckning i homorelationer, men jag har inte upplevt detta bland folk i min närhet. Ergo: heteroexempel.
Från och med nu gäller följande: du får gärna prata av dig med mig om dina problem, be om råd och gnälla om du vill det. Men när du pratar om samma problem fler än tre gånger utan att du har försökt lösa det så kommer jag att be dig sluta prata om det och istället göra något konstruktivt för att lösa det. Därefter kommer jag helt enkelt sluta lyssna.
The same goes for me, nu är det slut med gnällande och dags för görande.
/J
Here we go again...
Läste Metro på vägen till jobbet igår. Efter några sidor dök den här annonsen upp:
Fin, va? Två mer eller mindre glada och välklädda barn.
Låt oss tala en smula om konnotation.
Två barn i en ålder av uppskattningsvis 4-6 år. Två barn i en stereotyp heterosexuell parbildning. De är inte bara vänner, de är lite mer än så.
En lite äldre kille, en lite yngre tjej. Eller åtminstone en stor kille och en liten tjej. Precis som det bör vara.
En tjej som håller sig fast i killen, en kille som beskyddande lägger armen om tjejen.
En tjej som ser sådär typiskt tjejigt och obegripligt fnittrig ut som alla tjejer gör. En kille som ser ut att inte förstå sig på henne (vilket kan förklara den beskyddande armen).
En kille med rockstjärneambitioner, det ser man tydligt.
En tjej i 50-talsuniform.
En kille som tar ett kliv fram, som tar plats.
En tjej får stå kvar lite bakom killen.
Återigen; det är inte bara synd om den "stackars förfördelade flickan" som ska vara kvar i opraktiska och tidskrävande frisyrer och klänningar som begränsar. Det är synd om båda barnen. För oavsett vad en del säger (till exempel i svt:s Debatt) så finns det fortfarande förväntningar på hur pojkar respektive flickor ska vara, bete sig och se ut.
Se bilden ovan! En mjuk, snäll och glad flicka. En stor, tuff och hård pojke.
En vanlig annons i "Metro, Sveriges största tidning med 1,5 miljoner dagliga läsare".
Lite variation kanske kunde vara på sin plats?
Låt oss tala en smula om konnotation.
Två barn i en ålder av uppskattningsvis 4-6 år. Två barn i en stereotyp heterosexuell parbildning. De är inte bara vänner, de är lite mer än så.
En lite äldre kille, en lite yngre tjej. Eller åtminstone en stor kille och en liten tjej. Precis som det bör vara.
En tjej som håller sig fast i killen, en kille som beskyddande lägger armen om tjejen.
En tjej som ser sådär typiskt tjejigt och obegripligt fnittrig ut som alla tjejer gör. En kille som ser ut att inte förstå sig på henne (vilket kan förklara den beskyddande armen).
En kille med rockstjärneambitioner, det ser man tydligt.
En tjej i 50-talsuniform.
En kille som tar ett kliv fram, som tar plats.
En tjej får stå kvar lite bakom killen.
Återigen; det är inte bara synd om den "stackars förfördelade flickan" som ska vara kvar i opraktiska och tidskrävande frisyrer och klänningar som begränsar. Det är synd om båda barnen. För oavsett vad en del säger (till exempel i svt:s Debatt) så finns det fortfarande förväntningar på hur pojkar respektive flickor ska vara, bete sig och se ut.
Se bilden ovan! En mjuk, snäll och glad flicka. En stor, tuff och hård pojke.
En vanlig annons i "Metro, Sveriges största tidning med 1,5 miljoner dagliga läsare".
Lite variation kanske kunde vara på sin plats?
Neggo
Kat: Äh jag känner mig bara skitnödigt pretentiös ibland. Oftast i Göteborg. Oftast i samband med jobbet. Korrekt, välanpassad, alltid i givakt och väntande på nya skituppdrag från lika skitnödigt pretentiösa människor på jobbet. Samtal som är ytligare än ytliga. Inövade fraser, inövade svar på exakt samma frågor som har ställts sen jag började där för 2 år sen.
Igår var det ledig måndag för mig.
Den lediga måndagen tillbringades tillsammans med Katarina och en energisk Maj-Linn på Nöller i Haga. En ny pärla.
Sen god middag i Landalakollektivet och uppladdning för fyra jobbdagar på nytt ställe.
Det värsta stället på länge. Jag ogillar 5-åringar. Och det kan vara så att jag är lite negativ för att jag har kronisk huvudvärk, träningsvärk i magen efter igår samt något som påminner skrämmande mycket om ryggskott/inledning till diskbråck. Gjorde misstaget att lägga mig på soffan när jag kom hem. Sen kom jag nästan inte upp igen, så fint.
Nu har jag förhoppningsvis två ganska bra helger framför mig, sen borde jag försöka ta mig österut.
Det finns ett par personer jag ser fram emot att träffa igen. Helst varje dag om det hade gått!
/J
Igår var det ledig måndag för mig.
Den lediga måndagen tillbringades tillsammans med Katarina och en energisk Maj-Linn på Nöller i Haga. En ny pärla.
Sen god middag i Landalakollektivet och uppladdning för fyra jobbdagar på nytt ställe.
Det värsta stället på länge. Jag ogillar 5-åringar. Och det kan vara så att jag är lite negativ för att jag har kronisk huvudvärk, träningsvärk i magen efter igår samt något som påminner skrämmande mycket om ryggskott/inledning till diskbråck. Gjorde misstaget att lägga mig på soffan när jag kom hem. Sen kom jag nästan inte upp igen, så fint.
Nu har jag förhoppningsvis två ganska bra helger framför mig, sen borde jag försöka ta mig österut.
Det finns ett par personer jag ser fram emot att träffa igen. Helst varje dag om det hade gått!
/J
Dåligt
Jag ogillar vad Göteborg gör med mig. Sakta och nästan omärkligt glider jag tillbaka in i den där satans prettoskiten.
Självklart gör jag mina egna val, men man blir ändå mer påverkad av yttre faktorer än man kanske tror.
Dags att bryta mönstret.
Jag ogillar Göteborg. Då var det sagt!
Men idag ska jag utnyttja en av stadens få fördelar. En fika i Haga tillsammans med Kat och M-L. Perfekt start på en vecka som jag hoppas går fort!
/J
Självklart gör jag mina egna val, men man blir ändå mer påverkad av yttre faktorer än man kanske tror.
Dags att bryta mönstret.
Jag ogillar Göteborg. Då var det sagt!
Men idag ska jag utnyttja en av stadens få fördelar. En fika i Haga tillsammans med Kat och M-L. Perfekt start på en vecka som jag hoppas går fort!
/J
Såhär dags för en vecka sedan
...satt jag i ett vardagsrum i en lägenhet i Helsingborg och inledde en av årets absolut bästa helger. Då kunde jag bara ana att det skulle bli bra.
Nu, idag, har jag avslutat en arbetsvecka (med tre dagars arbete, men ändå) och ett tvåveckorsvikariat och sitter för tillfället i en soffa i ett vardagsrum i Borås. Ensam. Skönt på sitt sätt, men längtan efter vad som komma skall bara växer.
Den här helgen kommer handla om sömn och återhämtning och den sträcker sig ända till måndagkväll då jag peppar för fyra dagar på nytt ställe.
Alltså jag måste få skryta lite. Där jag jobbar nu finns det inte mycket att skryta om och när det väl finns det så framstår det som ganska futtigt. Inte alls nobelprisforskningsklass, men något att glädjas åt i all tristess som råder.
Hur som helst så var det som så att jag fick ta vilan både igår och idag. Det har jag ju gjort innan, men igår och idag slogs de båda vilogrupperna ihop på grund av litet barnantal. Detta betyder alltså att jag vilade med nya barn nu.
Att vila med barn innebär att få 5-10 barn i åldrarna 1-2,5 år att ligga på varsin madrass och sova. Inte världens enklaste uppgift, det behöver man nästan inte vara småbarnsförälder för att förstå. Barn i den åldern är som daggmaskar som försöker undkomma faror. Jag vet inte om den mentala bilden gör nånting bättre, men skit samma. Kontentan är alltså att det är svårt.
Bland de nya vilobarnen jag hade nu så fanns det ett barn, en pojke som skolades in i augusti och som sedan dess har sovit EN gång, i 1,5 timme för att han var helt dödsslut. Resten av tiden har han varit vaken och stirrat i taket eftersom han inte riktigt känt sig trygg i hela sova-borta-situationen.
Igår var det alltså min tur att handskas med honom. Jag gav mig fan på att det skulle gå och efter en halvtimme av stillsamma strykningar över pannan och försök att tankeöverföra min egen trötthet till honom så SOMNADE HAN! Halleluja! Jag är fan bästast i stan när det gäller kids! Och nej, han var inte dödsslut igår, försök inte ta det här ifrån mig!
För övrigt somnade han nästan idag också, men jag tror att mitt största misstag idag var att jag råkade somna före honom.
Ja så här har jag det på jobbet. Ett litet tag till.
Nu ska jag planera planera och försöka komma över ett par traumatiska händelser som ägt rum den här veckan.
/J
Nu, idag, har jag avslutat en arbetsvecka (med tre dagars arbete, men ändå) och ett tvåveckorsvikariat och sitter för tillfället i en soffa i ett vardagsrum i Borås. Ensam. Skönt på sitt sätt, men längtan efter vad som komma skall bara växer.
Den här helgen kommer handla om sömn och återhämtning och den sträcker sig ända till måndagkväll då jag peppar för fyra dagar på nytt ställe.
Alltså jag måste få skryta lite. Där jag jobbar nu finns det inte mycket att skryta om och när det väl finns det så framstår det som ganska futtigt. Inte alls nobelprisforskningsklass, men något att glädjas åt i all tristess som råder.
Hur som helst så var det som så att jag fick ta vilan både igår och idag. Det har jag ju gjort innan, men igår och idag slogs de båda vilogrupperna ihop på grund av litet barnantal. Detta betyder alltså att jag vilade med nya barn nu.
Att vila med barn innebär att få 5-10 barn i åldrarna 1-2,5 år att ligga på varsin madrass och sova. Inte världens enklaste uppgift, det behöver man nästan inte vara småbarnsförälder för att förstå. Barn i den åldern är som daggmaskar som försöker undkomma faror. Jag vet inte om den mentala bilden gör nånting bättre, men skit samma. Kontentan är alltså att det är svårt.
Bland de nya vilobarnen jag hade nu så fanns det ett barn, en pojke som skolades in i augusti och som sedan dess har sovit EN gång, i 1,5 timme för att han var helt dödsslut. Resten av tiden har han varit vaken och stirrat i taket eftersom han inte riktigt känt sig trygg i hela sova-borta-situationen.
Igår var det alltså min tur att handskas med honom. Jag gav mig fan på att det skulle gå och efter en halvtimme av stillsamma strykningar över pannan och försök att tankeöverföra min egen trötthet till honom så SOMNADE HAN! Halleluja! Jag är fan bästast i stan när det gäller kids! Och nej, han var inte dödsslut igår, försök inte ta det här ifrån mig!
För övrigt somnade han nästan idag också, men jag tror att mitt största misstag idag var att jag råkade somna före honom.
Ja så här har jag det på jobbet. Ett litet tag till.
Nu ska jag planera planera och försöka komma över ett par traumatiska händelser som ägt rum den här veckan.
/J
Sånt man kan fundera över
Alldeles nyss läste jag ett blogginlägg som är sådär att man tänker att det lika gärna kunde varit man själv som skrev det.
Det handlade om ensamhet och tvåsamhet. Författaren i fråga skrev bland annat
Det handlade om ensamhet och tvåsamhet. Författaren i fråga skrev bland annat
"Jag vill inte vara den andra halvan, utan en egen individ.
Men är det konstigt att ibland vilja vara själv?
Är det egoistiskt att inte bidra med en inbjudan?
När jag känner att jag inte vill ta hänsyn, begränsas eller oroa mig.
När jag vill vara precis sådär som jag är. Även när jag är ensam."
Men är det konstigt att ibland vilja vara själv?
Är det egoistiskt att inte bidra med en inbjudan?
När jag känner att jag inte vill ta hänsyn, begränsas eller oroa mig.
När jag vill vara precis sådär som jag är. Även när jag är ensam."
Jag vill väldigt ofta vara själv. Inte nödvändigtvis ensam, men för mig själv. Jag trivs med att vara hos pappa och ha huset för mig själv en hel helg. Jag trivs också med att sitta i ena änden av en soffa, med en vän i andra änden, men inte känna ett tvång att socialisera. Senast igår satt jag just så i en soffa, med hörlurar i öronen och tittande på webb-tv medan personen i andra änden av soffan tittade på vanlig tv. Sällskap utan krav.
Nu kanske jag låter helt osocial och för att väga upp det så är det väl lika bra att jag med en gång säger att jag absolut uppskattar sällskap som jag faktiskt måste prata med. På jobbet, vid en fika med de finaste, under en promenad.
Men finns det inte något väldigt befriande med tystnad som är bekväm, snarare än fylld av press?
I sammanhanget kanske mina nu fastslagna framtidsplaner ter sig lite märkliga, men jag lovar att det blir bra.
De bästa vännerna är dem man kan vara tyst med!
/J
Nu kanske jag låter helt osocial och för att väga upp det så är det väl lika bra att jag med en gång säger att jag absolut uppskattar sällskap som jag faktiskt måste prata med. På jobbet, vid en fika med de finaste, under en promenad.
Men finns det inte något väldigt befriande med tystnad som är bekväm, snarare än fylld av press?
I sammanhanget kanske mina nu fastslagna framtidsplaner ter sig lite märkliga, men jag lovar att det blir bra.
De bästa vännerna är dem man kan vara tyst med!
/J
Baah
Igår var en rolig dag. Efter jobbet åkte jag till Nordstan för att hämta en nyckel till en lägenhet vid Landala torg.
I fredags ringde Charlie och sa att jag kunde få sova i hans rum i stan hela den här veckan eftersom han åkte till Turkiet i helgen. Han skulle ge nyckeln till Jocke som också bor där och som jobbar i Nordstan.
När jag kom till Jockes arbetsplats för att hämta nyckeln fick jag reda på att han var ledig hela dagen igår. Smsade med jämna mellanrum medan jag fikade med John. Åkte dit efter fikan, ingen hemma. Ringde Jocke, inget svar. Ringde Gurra som också bor där, inget svar. Ringde Charlie, inget svar. Forsatte ringa ungefär 23454 gånger. Gav upp, släpade all packning tillbaka till förbannade Hisingen där bilen stod, och sen körde jag hem till Borås. På vägen fick jag sms från Gurra som var på Kastrup och skulle flyga till London.
Kom hem 14 timmar efter att jag åkte till jobbet och 8 timmar innan jag skulle upp och åka in dit igen, jävligt peppande.
Senare på kvällen fick jag sms från Jocke som "är hemma i Trollhättan ett par dagar. Kommer tillbaka på fredag".
Grattis grabbar, er interna kommunikation är prisvinnande!
Somnade ganska snabbt, förmodligen på grund av de senaste veckornas sömnbrist samt att jag är ovan vid att jobba heltid igen. Vaknade vid tre på natten, ska inte säga vad jag gjorde men det var inte så trevligt. Mejlade bemanningen och sjukskrev mig. Vaknade igen vid åtta när Ida trodde att jag hade försovit mig, kände mig som en påse skit ungefär.
Dagen har fortsatt i samma stil, huden på min näsa är numera obefintlig och mitt huvud känns som en betongboll. Ringde min nuvarande arbetsplats i morse och fick kommentaren "fan vad du låter risig!". Tack, en helt korrekt bedömning av läget.
Hemma imorgon också, sen ska jag jobba hårt igen. Yay!
/J
I fredags ringde Charlie och sa att jag kunde få sova i hans rum i stan hela den här veckan eftersom han åkte till Turkiet i helgen. Han skulle ge nyckeln till Jocke som också bor där och som jobbar i Nordstan.
När jag kom till Jockes arbetsplats för att hämta nyckeln fick jag reda på att han var ledig hela dagen igår. Smsade med jämna mellanrum medan jag fikade med John. Åkte dit efter fikan, ingen hemma. Ringde Jocke, inget svar. Ringde Gurra som också bor där, inget svar. Ringde Charlie, inget svar. Forsatte ringa ungefär 23454 gånger. Gav upp, släpade all packning tillbaka till förbannade Hisingen där bilen stod, och sen körde jag hem till Borås. På vägen fick jag sms från Gurra som var på Kastrup och skulle flyga till London.
Kom hem 14 timmar efter att jag åkte till jobbet och 8 timmar innan jag skulle upp och åka in dit igen, jävligt peppande.
Senare på kvällen fick jag sms från Jocke som "är hemma i Trollhättan ett par dagar. Kommer tillbaka på fredag".
Grattis grabbar, er interna kommunikation är prisvinnande!
Somnade ganska snabbt, förmodligen på grund av de senaste veckornas sömnbrist samt att jag är ovan vid att jobba heltid igen. Vaknade vid tre på natten, ska inte säga vad jag gjorde men det var inte så trevligt. Mejlade bemanningen och sjukskrev mig. Vaknade igen vid åtta när Ida trodde att jag hade försovit mig, kände mig som en påse skit ungefär.
Dagen har fortsatt i samma stil, huden på min näsa är numera obefintlig och mitt huvud känns som en betongboll. Ringde min nuvarande arbetsplats i morse och fick kommentaren "fan vad du låter risig!". Tack, en helt korrekt bedömning av läget.
Hemma imorgon också, sen ska jag jobba hårt igen. Yay!
/J
The return
I onsdags bestämde jag att jag saknade Malmö och på fredagen åkte jag dit. Jag skulle till min fina gamla bästis Magnus och jag var sjukt peppad på fyra timmar i bil efter åtta timmar på jobbet.
När jag närmade mig Helsingborg höll jag på att dö kissnödighetsdöden och fick tillstånd att låna Håkans toalett. Sen hade jag tänkt fortsätta till Malmö, men blev kvar hos herr H i två timmar. Vi snackade om en massa blomstermålapersonligheter, jag kände igen ungefär hälften. De andra måste jag fråga Lina om!
Sent omsider kom jag så till Malmö och mötte upp storebror som kom hemcyklandes från jobbet. Han skulle ha min bil över helgen och skjutsade mig således hem till Magnus. Då var jag riktigt aptrött, men var artig och stannade uppe till fyra på morgonen. Vi hade lots of catching up to do, för att uttrycka det milt.
På lördagen gav vi oss ut på jakt efter en trehjuling till hans dotter, men kom hem med en bobby car istället. Större delen av kvällen tillbringades på hans balkong med varsitt glas alkoholhaltig dryck. Jag skulle vilja säga att det var vin för det låter finare, men det hade inte varit sant. Med lagom mycket innanför västen gav vi oss ut i malmönatten och hamnade på en mycket intressant födelsedagsfest som anordnades av ett gäng lajvare/rollspelsnördar. När vi kom dit sjöng de Star Wars-ledmotivet i stämmor samt lyssnade på musik byggd enbart på ljuden från Windows 98 och XP (här för den som är nyfiken).
Även denna kväll avslutades alldeles försent hemma hos Magnus.
Jag lyckades inte få till en enda bild där båda såg bra ut, men den här får duga.
På söndagen fikade vi på Glassfabriken tillsammans med Ida A från int.sam-klassen i Kalmar. Det var ett mycket trevligt återseende och många intellektuella diskussioner arbetade vi oss igenom.
Därefter genomförde jag den längsta bilfärden jag någonsin varit med om. Det kändes som att jag körde radiobil runt runt i en hockeyrink. Men jag kom i alla fall hem till slut.
Idag fick jag sluta tidigare på jobbet och styrde upp en fika med Jahnie.
John har koll på höstens accessoarer!
Men han börjar få hybris, beter sig som att han vore känd...
När jag närmade mig Helsingborg höll jag på att dö kissnödighetsdöden och fick tillstånd att låna Håkans toalett. Sen hade jag tänkt fortsätta till Malmö, men blev kvar hos herr H i två timmar. Vi snackade om en massa blomstermålapersonligheter, jag kände igen ungefär hälften. De andra måste jag fråga Lina om!
Sent omsider kom jag så till Malmö och mötte upp storebror som kom hemcyklandes från jobbet. Han skulle ha min bil över helgen och skjutsade mig således hem till Magnus. Då var jag riktigt aptrött, men var artig och stannade uppe till fyra på morgonen. Vi hade lots of catching up to do, för att uttrycka det milt.
På lördagen gav vi oss ut på jakt efter en trehjuling till hans dotter, men kom hem med en bobby car istället. Större delen av kvällen tillbringades på hans balkong med varsitt glas alkoholhaltig dryck. Jag skulle vilja säga att det var vin för det låter finare, men det hade inte varit sant. Med lagom mycket innanför västen gav vi oss ut i malmönatten och hamnade på en mycket intressant födelsedagsfest som anordnades av ett gäng lajvare/rollspelsnördar. När vi kom dit sjöng de Star Wars-ledmotivet i stämmor samt lyssnade på musik byggd enbart på ljuden från Windows 98 och XP (här för den som är nyfiken).
Även denna kväll avslutades alldeles försent hemma hos Magnus.
Jag lyckades inte få till en enda bild där båda såg bra ut, men den här får duga.
På söndagen fikade vi på Glassfabriken tillsammans med Ida A från int.sam-klassen i Kalmar. Det var ett mycket trevligt återseende och många intellektuella diskussioner arbetade vi oss igenom.
Därefter genomförde jag den längsta bilfärden jag någonsin varit med om. Det kändes som att jag körde radiobil runt runt i en hockeyrink. Men jag kom i alla fall hem till slut.
Idag fick jag sluta tidigare på jobbet och styrde upp en fika med Jahnie.
John har koll på höstens accessoarer!
Men han börjar få hybris, beter sig som att han vore känd...
Efter en arg kväll är jag tilbaka i Borås och ser fram emot en riktigt lugn helg nu för att orka ladda inför kommande galenskapshelger! Nu trivs jag!
/J
/J
Nattsudd
I måndags blev jag uppbokad på en dags jobb. Som blev till två veckor på en gång. Som med lite tur kan bli tre eller fyra veckors jobb. Heltid. 9-17 varje dag. Nice!
Nytt ställe för mig, fsk 1-3. Tänk er en tillvaro med 8 timmars finhäng med 10-15 barn mellan 1 och 3 år. Kan ju inte bli mycket bättre! Och så är de övriga två i personalen riktiga pantertanter.
Det enda negativa är att jag fortfarande inte är morgonmänniska. Och att jag fortfarande ligger back med sömnen efter helgens roddande och ett frenetiskt fotofixande de första kvällarna den här veckan. Och att jag är idiotiskt trött varje morgon, fram till tolv ungefär. Sen blir det bättre. Och jag tänker varje dag att jag ska gå och lägga mig tidigare. Och varje kväll blir jag som piggast mellan 21 och 23. Vältajmat.
Jag inser att jag ibland samlar på mig saker och sen skriver otroligt långa blogginlägg. Ibland för att jag faktiskt har något att säga, ibland bara för att jag vill skriva ner minnesanteckningar för min egen skull och då kanske det inte är fullt så intressant för andra att läsa. Som igår till exempel. Kan tänka mig att det var mest intressant för Lina som faktiskt känner till 99% av personerna som nämns.
Men generellt då; ja eller nej till långa inlägg?
Nu blir det nytt sömnförsök så att jag orkar mixtra med mina helgplaner imorgon!
/J
Nytt ställe för mig, fsk 1-3. Tänk er en tillvaro med 8 timmars finhäng med 10-15 barn mellan 1 och 3 år. Kan ju inte bli mycket bättre! Och så är de övriga två i personalen riktiga pantertanter.
Det enda negativa är att jag fortfarande inte är morgonmänniska. Och att jag fortfarande ligger back med sömnen efter helgens roddande och ett frenetiskt fotofixande de första kvällarna den här veckan. Och att jag är idiotiskt trött varje morgon, fram till tolv ungefär. Sen blir det bättre. Och jag tänker varje dag att jag ska gå och lägga mig tidigare. Och varje kväll blir jag som piggast mellan 21 och 23. Vältajmat.
Jag inser att jag ibland samlar på mig saker och sen skriver otroligt långa blogginlägg. Ibland för att jag faktiskt har något att säga, ibland bara för att jag vill skriva ner minnesanteckningar för min egen skull och då kanske det inte är fullt så intressant för andra att läsa. Som igår till exempel. Kan tänka mig att det var mest intressant för Lina som faktiskt känner till 99% av personerna som nämns.
Men generellt då; ja eller nej till långa inlägg?
Nu blir det nytt sömnförsök så att jag orkar mixtra med mina helgplaner imorgon!
/J
Helgen som var
Jösses, det kändes inte som att jag var hemma i sex dagar. Snarare som en kvart!
I lördags var det dags för Russindisco, arrangerat av Björn (Håkans bror).
Jag träffade Björn på Parkfestivalen i augusti. Han var svinfull och lovade mig gratis inträde till Russindisco och en Steve-tröja om jag kom dit och fotograferade. Jag tog det inte på allvar eftersom han var just svinfull.
Så i lördags när jag kom dit så blev jag tvungen att betala inträde (50 kr så det var lugnt). Sen hängde jag vid merchen och snackade med Håkan. Sa på skämt att hans brorsa inte gick att lita på. Håkan frågade vad jag menade och när jag hade förklarat gick han med bestämda steg ut till entrén. Efter ett par minuter kom han tillbaka och undrade vad jag ville ha för storlek på tröjan. Jag försökte förklara att jag bara skämtade, men han vägrade lyssna på det. Efter ytterligare någon minut kom Björn slokörat och gav tillbaka min 50-lapp. Jag hade ju verkligen bara skämtat, men jag fick inte gå därifrån utan pengarna. Så jag hade plötsligt tjänat 150 spänn på att åka dit och ta några bilder, som för övrigt blev ganska skräpiga av många olika anledningar.
Sen spelade de olika banden; Femtekolonnare, Dåligt samvete, Nu jävlar, Steve i Beverly Hills samt Peking Vandrarhem.
Mellan spelningarna snackade jag bort tiden med Patte, Kalle Lööw, Kim Åström (har jag fått för mig att det var) och hans vän samt lite annat löst folk. Träffade bland annat en mycket speciell kille från Tjetjenien. Och en 45-åring som hade ett stort scoop till mig. Sen blev jag fast med Eddie. Han var filosof och bohem och öste komplimanger över mig. Det kändes nästan trevligt efter att ha pratat med Viggo som dagen till ära var full som ett ägg.
Vår konversation:
Viggo: Hej. Vem fan är du?
Jag: Jag kallades för Jenka förut. Jag hängde en del med Håkan förr i tiden.
V: Aha. Har du bil?
J: Ja.
V: Då skjutsar du hem mig sen. Vill du ligga med mig?
J: Självklart.
V: Alltså, du är inte så himla snygg. Du ser ut som en kille.
J: Där ser man.
V: Och så är du tjock också.
J: Ja.
V: Du borde sminka dig mer. Ska vi hångla?
Senare på kvällen, när Viggo var (hur det nu gick till) ännu fullare förklarade han att jag inte såg ut som en kille. Jag var bara som en kille och "jävligt intressant att snacka med". Sen blev det slagsmål mellan honom och Patte. Det var det obehagligaste jag har varit med om på länge. Patte var helt vansinnig och bara måttade slag efter slag. Till saken hör att min bild av Patte är mer bilden av en nallebjörn med vass tunga, så det var väldigt oväntat. Håkan klarade knappt att hålla tillbaka honom.
Någon gång under kvällen fick Björn reda på att jag var nykter och körde bil och i ett svagt ögonblick lovade jag att jag skulle hjälpa honom att köra tillbaka all ljudutrustning till hans studio efteråt. Skiten var slut runt klockan två, då hämtade vi hans föräldrars minibuss och sen fick vi hjälp av tjetjenen att bära ut all skit. Sen fick jag inte gå för tjetjenen, "if you leave now I never get to see you again". Så jag fick hans mejladress och ytterligare ett gäng komplimanger. Det var helt klart en bra kväll för självförtroendet (om man bortser från Viggo, men han var elak mot alla)!
Hur som helst så körde vi bort grejerna och bar upp dem till studion.
Jag var hemma strax efter fem på morgonen och då kraschade jag och sov en stund. Då hade jag jävlar i mig fått jobba för den där gratiströjan!
Sen körde jag till Borås. Kanske den längsta bildfärden i mannaminne!
/J
I lördags var det dags för Russindisco, arrangerat av Björn (Håkans bror).
Jag träffade Björn på Parkfestivalen i augusti. Han var svinfull och lovade mig gratis inträde till Russindisco och en Steve-tröja om jag kom dit och fotograferade. Jag tog det inte på allvar eftersom han var just svinfull.
Så i lördags när jag kom dit så blev jag tvungen att betala inträde (50 kr så det var lugnt). Sen hängde jag vid merchen och snackade med Håkan. Sa på skämt att hans brorsa inte gick att lita på. Håkan frågade vad jag menade och när jag hade förklarat gick han med bestämda steg ut till entrén. Efter ett par minuter kom han tillbaka och undrade vad jag ville ha för storlek på tröjan. Jag försökte förklara att jag bara skämtade, men han vägrade lyssna på det. Efter ytterligare någon minut kom Björn slokörat och gav tillbaka min 50-lapp. Jag hade ju verkligen bara skämtat, men jag fick inte gå därifrån utan pengarna. Så jag hade plötsligt tjänat 150 spänn på att åka dit och ta några bilder, som för övrigt blev ganska skräpiga av många olika anledningar.
Sen spelade de olika banden; Femtekolonnare, Dåligt samvete, Nu jävlar, Steve i Beverly Hills samt Peking Vandrarhem.
Mellan spelningarna snackade jag bort tiden med Patte, Kalle Lööw, Kim Åström (har jag fått för mig att det var) och hans vän samt lite annat löst folk. Träffade bland annat en mycket speciell kille från Tjetjenien. Och en 45-åring som hade ett stort scoop till mig. Sen blev jag fast med Eddie. Han var filosof och bohem och öste komplimanger över mig. Det kändes nästan trevligt efter att ha pratat med Viggo som dagen till ära var full som ett ägg.
Vår konversation:
Viggo: Hej. Vem fan är du?
Jag: Jag kallades för Jenka förut. Jag hängde en del med Håkan förr i tiden.
V: Aha. Har du bil?
J: Ja.
V: Då skjutsar du hem mig sen. Vill du ligga med mig?
J: Självklart.
V: Alltså, du är inte så himla snygg. Du ser ut som en kille.
J: Där ser man.
V: Och så är du tjock också.
J: Ja.
V: Du borde sminka dig mer. Ska vi hångla?
Senare på kvällen, när Viggo var (hur det nu gick till) ännu fullare förklarade han att jag inte såg ut som en kille. Jag var bara som en kille och "jävligt intressant att snacka med". Sen blev det slagsmål mellan honom och Patte. Det var det obehagligaste jag har varit med om på länge. Patte var helt vansinnig och bara måttade slag efter slag. Till saken hör att min bild av Patte är mer bilden av en nallebjörn med vass tunga, så det var väldigt oväntat. Håkan klarade knappt att hålla tillbaka honom.
Någon gång under kvällen fick Björn reda på att jag var nykter och körde bil och i ett svagt ögonblick lovade jag att jag skulle hjälpa honom att köra tillbaka all ljudutrustning till hans studio efteråt. Skiten var slut runt klockan två, då hämtade vi hans föräldrars minibuss och sen fick vi hjälp av tjetjenen att bära ut all skit. Sen fick jag inte gå för tjetjenen, "if you leave now I never get to see you again". Så jag fick hans mejladress och ytterligare ett gäng komplimanger. Det var helt klart en bra kväll för självförtroendet (om man bortser från Viggo, men han var elak mot alla)!
Hur som helst så körde vi bort grejerna och bar upp dem till studion.
Jag var hemma strax efter fem på morgonen och då kraschade jag och sov en stund. Då hade jag jävlar i mig fått jobba för den där gratiströjan!
Sen körde jag till Borås. Kanske den längsta bildfärden i mannaminne!
/J
Funky Friday
Idag är en skickad jobbansökan det enda vettiga jag har gjort. Jag börjar inse att den utåt sett så slappa tillvaron jag lever i är ett försök att balansera upp den stress jag känner på insidan.
Igår var jag i Kalmar. Åkte hem till Lina strax efter ett för att fika, precis som vi kommit överens om. När jag kom dit var hon... ja inte i sin bästa form, kan man väl säga. Men hon hämtade upp snabbt och sen snackade vi bort 2,5 timmar tillsammans med hennes lillebror. Sen kom lillasyster och då åkte jag. Inte på grund av systern utan för att jag skulle plocka upp Cajsa när hon slutade jobba.
Cajsan och jag satt på Kullzénska i en timme eller två. Ibland undrar jag hur mycket de där väggarna har hört under åren. Jag vet i alla fall att de samtal jag själv har deltagit i inte alltid har varit helt rumsrena.
Kaféet är från början en lägenhet som tillhörde en förmögen kalmarfamilj. Sen gjordes det (uppenbarligen) om till kafé, fast man behöll alla de olika rummen och en del av möblerna som fanns i lägenheten. Det är ett riktigt mysigt ställe som man borde gå till om man råkar befinna sig i Kalmar.
Innan vi satte oss där träffade vi Louice för att jag skulle låna en kamera till en grej. Hon hade precis avslutat en studiofotografering och var lika sminkad som jag är van vid att se henne nu, så jag reagerade inte ens på det först men Cajsa undrade om hon är sminkad så till vardags.
Min egen kamera har strulat en del sista tiden, så det är skönt att ha en backup. Skönt också med ett slappare fotoprojekt där jag räknar med att 70-80% av bilderna blir obrukbara. Det är bra att ha låga förväntningar :)
Ja och imorgon kan det alltså bli en bra kväll, med bra musik och många foton. Det ser jag fram emot!
/J
Igår var jag i Kalmar. Åkte hem till Lina strax efter ett för att fika, precis som vi kommit överens om. När jag kom dit var hon... ja inte i sin bästa form, kan man väl säga. Men hon hämtade upp snabbt och sen snackade vi bort 2,5 timmar tillsammans med hennes lillebror. Sen kom lillasyster och då åkte jag. Inte på grund av systern utan för att jag skulle plocka upp Cajsa när hon slutade jobba.
Cajsan och jag satt på Kullzénska i en timme eller två. Ibland undrar jag hur mycket de där väggarna har hört under åren. Jag vet i alla fall att de samtal jag själv har deltagit i inte alltid har varit helt rumsrena.
Kaféet är från början en lägenhet som tillhörde en förmögen kalmarfamilj. Sen gjordes det (uppenbarligen) om till kafé, fast man behöll alla de olika rummen och en del av möblerna som fanns i lägenheten. Det är ett riktigt mysigt ställe som man borde gå till om man råkar befinna sig i Kalmar.
Innan vi satte oss där träffade vi Louice för att jag skulle låna en kamera till en grej. Hon hade precis avslutat en studiofotografering och var lika sminkad som jag är van vid att se henne nu, så jag reagerade inte ens på det först men Cajsa undrade om hon är sminkad så till vardags.
Min egen kamera har strulat en del sista tiden, så det är skönt att ha en backup. Skönt också med ett slappare fotoprojekt där jag räknar med att 70-80% av bilderna blir obrukbara. Det är bra att ha låga förväntningar :)
Ja och imorgon kan det alltså bli en bra kväll, med bra musik och många foton. Det ser jag fram emot!
/J
