.

Leeeeeeediiiiiiig dag. Jag självvaknade vid tolv! Tolv liksom, hur pubertalt är inte det? Men helt utvilad var jag för första gången på evigheter, så det var ändå okej.
Efter lunchen blev det försök till 5+5 km, men höften har gett upp helt. Kände av den i måndags, men det var ju inte så konstigt efter två mil på två dagar, träningsvärk och sånt. Men idag gick det inte alls. Sprang kanske 1,5-2 km och sen vrålade den åt mig att sluta. Så jag gick istället och fick ihop 5 km i alla fall.
Senare under kvällen fick jag ett plötsligt ryck och drog med mig Bosselito och Katta på kvällsshopping. Bossen fick allt hon pekade på; nagellack, en studsboll och nya panties. Sen nattade jag mitt fina lilla monster när vi kom hem och så gick jag mina sista 5 kilometer för dagen. Hade Kat som smssällskap, mycket fint. Hann fundera en hel del på viktiga beslut, och fick massa bra råd men är inte mycket klokare på hur jag ska göra.
Imorgon ska jag i alla fall ha Bosse hemma här med mig och göra roliga saker. Vad vet jag inte än, men vi kommer väl på nåt.

Och så fick jag världens bästa besked i en kommentar nyss. Yes! Komsi komsi!

Bitterheten från förra inlägget har lagt sig något. Men fan jag är less och spyfärdig på folk som skiter i precis allt utom sig själva.
Jobbat ikväll, sjunde dagen i rad. Tyckte jag var ovanligt trött idag, men det kanske inte är så konstigt då.
Pisstrött på schemaläggaren på jobbet är jag också. Är ledig fredag-måndag nu och sen jobbar jag nio fucking dagar i sträck! Sen ledig fem dagar, sen jobba nio dagar i sträck igen, ledig sex dagar, sju dagars jobb, ledig fyra dagar, jobb i tio jävla dagar i sträck. Skojar de med mig?

While we´re on the subject så att säga; är lätt trött på att det är fjärde eller femte kvällen på en dryg vecka som pappan och ungen kommer hem såhär dags. Elva på kvällen och det är helt okej, really?

Okej bitterheten hade inte alls lagt sig. Ursäkta.
Dessutom har jag träningsvärken of doom. Var ute en mil igår också och jag kunde knappt röra mig när jag hade kommit hem och duschat. Hade så vansinnigt ont i höftböjarmusklerna (tack sjukgymnasten för det tillskottet till min vokabulär). Känns lite bättre idag, men för att väga upp för det positiva så har jag nog lyckats stuka min ena eh...långtå? Har lite dålig isättning så det var väl inte så oväntat. Den gör hur som helst svinont. Intressant intressant.

Nåja. Jag är ju egentligen glad innerst inne. Jag har ett litet litet längt efter vissa människor. Det är fint som snus, det.

Jobbat idag också. Tre dagar nästa vecka och sen får jag äntligen vara ledig igen.
Nu på kvällen tog jag mig ut för den vanliga 5 km-rundan. När jag var klar tänkte jag gå hem men då hade jag lyckats bygga upp en massa aggressioner så jag promenerade ytterligare 5 km för att rensa tankarna lite. Inser mer och mer hur mycket jag faktiskt behöver det.
Det är mycket skit i huvudet nu. Jag vill inte prata om det och jag vill inte tänka på det. Märkte hur mycket det påverkade mig när jag gjorde det och jag vill hellre fortsätta att inte bry mig.
Jag vill inte bry mig och jag vill framförallt inte förlita mig på folk längre. Så. Där är det.

Fuck hela världen

Planera bättre. Herregud vad jag plötsligt har blivit dålig på att planera. Eller plötsligt och plötsligt, det har liksom smugit sig på de senaste åren. Förr kom jag alltid i tid och blev klar i tid. Nu är det vilda västern.

Igår vankades det finmiddag på Nya Tröls med Johannes, Katta och Gustav. En och annan öl slank ner medan sommarvärmen byttes mot midvinterkyla. Roligt roligt hade vi det.
När jag kom hem snackade jag bort en liten stund med Magnus far och lillebror som är på besök. Trevligt, synd att det antagligen inte blir särskilt mycket mer av den varan framöver.

Jobbhelg så det lär inte hända så mycker mer förrän nästa vecka. Men vädret har varit fint och jag har varit glad. Bra så.

I ganska exakt ett år har jag haft ett slags på/av-förhållande (i brist på bättre ord) med en person som betytt mycket. En märklig vänskap som blev nånting mer, men som aldrig gick att sätta en etikett på och som ändrades från vecka till vecka. Från ytligt bekanta till en riktigt tajt vänskap borderline förhållande, till mer och till ingenting.
Jag har haft så mycket osagda saker som jag velat säga till honom, bara rensa luften och få ut allt det där som gnagt jävligt länge. Jag har haft tusen tillfällen, men alltid fegat ur i sista sekunden

Vi sågs senast för ett par veckor sen och som en blixt från klar himmel fick jag igår veta att han nu har en flickvän.
När jag tänkte den tanken för ett år sen så trodde jag att jag skulle dö om jag inte fick ha honom i mitt liv. På riktigt alltså. Just då behövde jag honom så oändligt mycket att jag inte såg någon mening med livet om jag förlorade honom också, vilket känns ganska skrämmande såhär i efterhand. Jag har honom att tacka för mycket, men han är långtifrån en perfekt människa och jag har med rätta varit jävligt arg på honom emellanåt också.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände nånting alls när jag fick reda på att han träffat någon annan (inte för att vi nånsin var exklusiva med varandra, men ni fattar). Ett litet litet sting i hjärtat var det allt, men det gick över på ett par sekunder.
SÅ JÄVLA SKÖNT! Jag har definitivt anlag för att bli svartsjuk, bitter, långsint och verkligen gräva ner mig i vad andra människor gör och jag var helt övertygad om att det var sån jag skulle bli om han träffade nån annan. Men jag har fullt upp med att bearbeta all bra skit som händer i mitt liv nu, så det finns inte utrymme att vara bitter. Jag kunde sträcka mig så långt som till att rycka på axlarna och bräka fram nåt odefinierbart ljud, sen var jag klar med att tycka att det var tråkigt för mig. Jag skulle till och med kunna gratulera honom och önska dem lycka till, men det kanske skulle vara att gå över gränsen litegrann :)
Istället gläds jag åt att jag inte längre är känslomässigt beroende av någon annan. Just idag är jag helt och hållet fri från sån skit.
Nu träffar jag nya spännande människor, gör roliga grejer och ser ännu mer roligheter komma den närmaste tiden. Har faktiskt svårt att hinna med allt jag vill göra.
Saker och ting kan väl alltid bli bättre, men just nu är det riktigt bra. Tids nog kommer det hända tråkiga grejer igen, så nu ska jag bara passa på att njuta.
Jag känner mig nästan nyfrälst! Minus den creepy frikyrkliga delen då.

Igår hade jag, Katta och Joanna lösa planer på att göra nånting. Ingen tid eller plats var spikad, så vid halv sju gav jag mig ut för 5 km. För det första så sprang jag 4 av de kilometerna utan vila, så det var inget intervalltrams igår. För det andra så klädde jag mig i lager på lager eftersom jag fick för mig att det skulle vara lika kallt ute som när jag sprang senast för ett par veckor sen. Det var det inte. 40 min senare föll jag ihop i en hög här hemma och svettades ihjäl.
Fick sms från Katta om att vi skulle ses hos Joanna klockan åtta, så jag hetsduschade, slängde i mig nåt ätbart, på med närmaste klädtrasor och sen sprang jag till bussen.
Jag såg ut som en mentalsjuk på rymmen. Halvtorrt illande rött hår som stod åt alla håll, en ansiktsfärg som matchade håret och frustande andning som från en flodhäst. Där och då blev jag eh...uppvaktad av en snygg kille som väntade på samma buss. När vi klivit ombord på bussen kom han fram och pratade en stund, han tyckte att jag var vacker bahahaha. Jag fick hans telefonnummer, halvlovade att ta en öl med honom nån dag och några hållplatser senare skildes vi åt.

Kvällen fortsatte hos Joanna där vi snackade skit över lite vin i ett par timmar. Sjukt trevligt. Sen fortsatte vi till Nyhavns uteservering och satt där nån timme tills vi plötsligt blev precis dödströtta. Jag och Katta tog sällskap till Södervärn och efter det vanliga resultatlösa bussletandet fick det bli taxi hem. Riktigt peppad chaufför, jag fick uppskattning för min hårfärg och vi pratade om smålänningar och popmusik tills vi kom fram. Då frågade han om jag ville ta en öl med honom nån dag och så fick jag hans nummer också.
Hade jag vetat att det var såhär enkelt så hade jag färgat håret för länge sen.

Det känns som att livet består av helgdagar nu och jag försöker fylla dem så gott det går.
Å ena sidan fullkomligt älskar jag att det börjar bli sommar, att öl på uteservering inte längre innebär frysdöden och att det sakta men säkert kommer glida över i parkhäng med alla de bästa i Malmö. Å andra sidan är just den här tiden på året jävligt jobbig. Det är nånting med att allt och alla plötsligt lever upp igen, folk är glada och verkligen njuter av livet. I mig finns ju de där två tomrummen efter människorna som inte får uppleva det här. Det är fortfarande så jävla jävla ledsamt. Kanske kommer den känslan aldrig försvinna, kanske blir det lättare med tiden, vad vet jag.
Jag försöker låta bli att tänka på det för mycket och istället fokusera på att det mesta faktiskt är fantastiskt gött just nu.

Förra lördagen var grym, releasen i onsdags var riktigt fet, ölhänget på möllan med Katta och Joanna i torsdags var en energikick och för en stund sen fick jag det här meddelandet på Facebook: "hej! Efter att ha letat efter dig på facebook ca en vecka så ba: där är hon!"
Det går ju inte att inte bli glad för sånt. Folk letar efter mig. Folk tycker om mig. Folk matar mitt ego och mitt bekräftelsebehov :)

läggs till handlingarna. Den här gången med brorsans bands releasefest.
Kvällen började så smått hemma hos Frank (som min bror bor med, fast han var ju inte hemma då).
Träffade en drös av Daniels klasskompisar. Sen blev det en spontan busstur med nya bekantskapen Jens ner till Klaffbron, där releasefesten skulle hållas.
Jag tror ingen kunde ha anat att det skulle komma så otroligt mycket folk. Vi fick köa i en halvtimme för att komma in. Jag och Jens fick sällskap i kön av smålänningen Johan, som skulle visa sig bli mitt sällskap även resten av kvällen.
Väl därinne hittade jag Taket, eller snarare hittade han mig. Småsnackade bort en stund, trevligt trevligt.
Träffade en hel del andra bekanta ansikten. Vid kvart i ett var det dags för brorsans band att spela. Johan tyckte att jag i egenskap av syster borde stå längst fram, så sagt och gjort. Fy fan vad bra de var, jag kan nog säga att jag var den stoltaste systern där.

När människor stressar hem efter jobbet, springer runt och rafsar ihop saker, tar sin unge under armen och drar igen.
När en själv kommer hem från jobbet vid 22.00 och ingen är hemma.
När en trött som ett as försöker varva ner och så småningom somna bara för att bli väckt av människor som kommer hem med sin unge vid 23.20 och ungen skriker av trötthet och en vet att ungen kommer skrika av trötthet igen när hen ska upp igen vid 06.00 imorgon bitti för 9,5 nya fräscha timmar på förskolan och en vet att en kan glömma det där med att få ihop rätt antal sömntimmar även den dagen och en vill skrika av trötthet själv också.

Alltså, det här med relationer och att ändra på sin partner.
Jag förstår att varaktiga förhållanden kompromissas fram och att kompromisserna leder till att vissa beteenden eller egenskaper tonas ner och andra får träda fram mer. Så länge det gäller båda parter och ingen känner att den begår våld på sig själv så är det väl okej.
Men att gå in i en relation och redan efter ett par veckor tycka att ens partner ska ändra på sitt utseende borde väl få varningsklockor att ringa hos de flesta? Om partnern som får förslag om korrigering dessutom reflekterar över det och snabbt inser att hen har hört samma sak en gång tidigare, i en annan relation som senare gick åt helvete, så är det väl än större anledning att börja fundera över hur relationen kommer att bli längre fram?

Personligen hade det känts väldigt olustigt om min nya partner mitt under den första tidens kärleksrus bad mig färga håret, plocka ut min piercing eller börja använda andra kläder.
What you see is what you get liksom. Även om yta i långa loppet inte är så betydelsefullt, så är det ju ändå oftast det första en ser hos den andre och det är väl också en del av det en faller för?

Vilken vecka! Jag minns den knappt.
Jo jag jobbade fram till onsdag. På torsdagen skärpte jag till mig och tog med Johannes till Babel för att se Pestens Tid.

Jag börjar långsamt känna mig som människa igen.
Fick nån knasig feberattack när vi kom till hotellet i tisdags, plötsligt helt orkeslös och darrig i hela kroppen. Trodde jag skulle frysa ihjäl hela natten.
Sen fortsatte det sådär, feber på kvällar och en bit in på natten, dålig sömn, totalt dödsslut på morgon och förmiddag och sen rätt okej under eftermiddagen innan febern kom tillbaka.
Trodde jag skulle dö frysdöden igår kväll, sen höll jag på att självantända istället. Verkar som att det var den sista feberslängen i alla fall. Idag har jag bara varit otroligt trött och känt av den där förbannade allergin.

Så nu vet ni att jag lever i alla fall. En uppdatering om en märklig men ack så trevlig göteborgsvistelse tar jag en annan dag.

Började med att jag upptäckte att Magnus tvättat min sjal, som tog mig flera veckor att göra och som han inte skulle tvätta alls, för varmt = sur. Jävligt kul.

Sen fortsatte dagen med demonstration tillsammans med lite löst folk. Riktigt fint att få lite egentid med Bosse.



Demonstrationståget upplöstes i Slottsparken och där väntade vi in Katta och Johannes för parkhäng i världsklass. Bosse blev hämtad av Magnus och somnade direkt. En lätt släng av solsting kan tänkas.

Jag kom hem för ett par timmar sen, med en ansiktsfärg som inte är av denna världen men med glatt humör i alla fall. Tänkte åka och tanka och fixa allt inför imorgon eftersom vi ska åka tidigt, men då visade det sig att Magnus tagit med sig min bilnyckel till Staffanstorp och vägrar komma hem före klockan nio = sur igen.

Men men. Imorgon drar jag och Bosse härifrån ett par dagar. Finns inga ord för hur gött det ska bli.