Gårdagen
Mamma och B har varit här i krokarna de senaste dagarna. Igår tog jag med Bosse ut dit för lite sommarhäng på stranden.
Ganska gött. Svinkallt i vattnet och jag gillar inte att bada egentligen, men det behövdes igår för det blev ju plötsligt så satans varmt. Inte för att jag klagar förstås. Ska nog gå och lägga mig i hammocken nu faktiskt.
Vi och dom
Varje gång jag pratar med någon som inte bor i Malmö kommer det.
- Oj hur vågar du bo där?
- Är du inte rädd för att bli skjuten?
- Där har väl alla skottsäkra västar? Höhö.
Så satans less på det. Oftast kommer det från människor som aldrig satt sin fot i staden och som rakt av har köpt mediekonceptet om "maffiastaden". Eller från folk som bara tycker att de är skitroliga.
Okej, människor reagerar till 99 procent negativt när jag berättar var jag bor. Tänk er då hur de reagerar när jag eller min bror berättar att han är "socialarbetare"... i Rosengård. Folk håller ju på att skita på sig. Det finns ingen hejd på skämten och de skräckslagna kommentarerna.
I påskas var vi hemma i Småland, brorsan och jag. Vi fikade med vår 89-åriga morfar och samtalade om livet. Så frågade han var min bror skulle arbeta nu i sommar. När Daniel svarat på frågan, lutade sig morfar fram med allvarlig min och sa:
- Men är inte allt det här pratet om Malmö och Rosengård väldigt överdrivet? Det här i tidningar och på tv, det skrämmer ju bara upp folk. Vad ska det tjäna till?
Klart att det har hänt tråkigheter, men det blir ju så när folk inte har någon sysselsättning. Folk behöver ha nåt att göra. Men att det är så illa som media säger, det kan jag inte tro på.
Senare samma dag hälsade vi på vår 83-åriga farmor. Även hon frågade vad Daniel skulle jobba med. När han svarat så lutade hon sig fram, precis som morfar gjort några timmar tidigare, och så spände hon ögonen i honom och sa:
Klart att det har hänt tråkigheter, men det blir ju så när folk inte har någon sysselsättning. Folk behöver ha nåt att göra. Men att det är så illa som media säger, det kan jag inte tro på.
Senare samma dag hälsade vi på vår 83-åriga farmor. Även hon frågade vad Daniel skulle jobba med. När han svarat så lutade hon sig fram, precis som morfar gjort några timmar tidigare, och så spände hon ögonen i honom och sa:
- Jag hoppas du förstår att det är människor som har det svårt som du ska arbeta med. Du måste se till varje persons egen situation och aldrig dra alla över en kam. De flesta har inte satt sig i den sitsen med vilje, människor söker inte hjälp hos socialtjänsten för att de är lata. Det ska du tänka på varje dag när du går till jobbet.
När jag träffar människor i min egen ålder, unga människor som borde vara öppensinnade och progressiva, och möts av åsikter om "lata white trash-äckel som sitter i nåt rosegårdsghetto och lever gott på soc" eller "invandrarjävlar som tror att de kan göra vad de vill i det här landet". Då vill jag gå hem och gråta.
Över folks trångsynthet och den totala bristen på empati som verkar vara så trendig just nu.
Men så tänker jag på morfar och farmor. De som är outbildad arbetarklass, som har bott på i princip samma (i ärlighetens namn ganska inskränkta) ställe hela livet och gjort det mesta enligt den svenska 1900-talsmallen. De som trots sin lilla lilla världsbubbla visar mig att det finns andra synsätt än de ovan. Och det finns andra sätt att hantera läget på.
För nåt år sen "adopterade" (hennes ord) min farmor en kvinna som sommarvikarierade på hennes äldreboende. Kvinnan var en flykting som relativt nyligen kommit till Sverige med sina två små barn. Hon pratade väldigt lite svenska och saknade nästan helt kontaktnät. Men hon och farmor kom så bra överens, så när kvinnans vikariat tog slut fortsatte hon ändå att hälsa på, tillsammans med sina barn. De hade improviserade språklektioner och alla fyra fick ett litet avbrott i en vardag som inte är alldeles lätt för någon av dem.
För nåt år sen "adopterade" (hennes ord) min farmor en kvinna som sommarvikarierade på hennes äldreboende. Kvinnan var en flykting som relativt nyligen kommit till Sverige med sina två små barn. Hon pratade väldigt lite svenska och saknade nästan helt kontaktnät. Men hon och farmor kom så bra överens, så när kvinnans vikariat tog slut fortsatte hon ändå att hälsa på, tillsammans med sina barn. De hade improviserade språklektioner och alla fyra fick ett litet avbrott i en vardag som inte är alldeles lätt för någon av dem.
Det kanske är töntigt, men jag är faktiskt stolt över mina gamlingar. Där jag tänker solidaritet, där gör de den. På sina egna sätt, men de gör den.
De ger mig lite dåligt samvete för att jag inte gör mer än jag gör. Men jag tar diskussioner i alla fall. Ifrågasätter och resonerar. Kanske har jag någon gång presenterat en ny infallsvinkel, visat ett annat sätt att se på saker, fått någon att reflektera. Och det är ju inte kattskit.
De ger mig lite dåligt samvete för att jag inte gör mer än jag gör. Men jag tar diskussioner i alla fall. Ifrågasätter och resonerar. Kanske har jag någon gång presenterat en ny infallsvinkel, visat ett annat sätt att se på saker, fått någon att reflektera. Och det är ju inte kattskit.
Jag tror att jag
är beroende av märkliga grejer.
Förväntan är en. Eller inför-längtan kanske. Som med fotogrejen. Jag är så peppad och inne i ett kreativt tänk att jag nästan inte vill göra fotograferingen, för vad finns det kvar sen?
Och så en annan slags längtan. Lite som att vara kär i att vara kär, fast ändå inte. Igår såg jag en grej på allsmäktiga facebook som kunde betyda två saker. Bra eller dåligt. Jag kunde knappt sova sen för jag hoppades att resultatet av vad jag sett var Bra. Men så under dagen har jag tänkt att det kanske är lika bra med Dåligt, för då kan jag avsluta pågående grejer som tar energi och istället börja på nåt annat. Och så lät jag väntan på det ena eller andra ta ännu mer energi.
Jag vill massa saker, men jag vill inte blotta strupen. Inte låta andra få veta vad jag vill, av rädsla för att misslyckas. Två personer vet vad jag har tänkt till fotograferingen. En av tre idéer i alla fall. Och det tog lång tid att komma över vill-inte-berätta-för-nån-tröskeln. Och vem bryr sig om en fotoidé egentligen?
Men sådär har jag alltid varit. Inte berättat förrän allt varit i hamn. Inte förrän efter jag varit hos frisören och klippt håret kort, inte förrän jag har tatuerat mig, inte förrän jag har fått ny lägenhet....
Förväntan är en. Eller inför-längtan kanske. Som med fotogrejen. Jag är så peppad och inne i ett kreativt tänk att jag nästan inte vill göra fotograferingen, för vad finns det kvar sen?
Och så en annan slags längtan. Lite som att vara kär i att vara kär, fast ändå inte. Igår såg jag en grej på allsmäktiga facebook som kunde betyda två saker. Bra eller dåligt. Jag kunde knappt sova sen för jag hoppades att resultatet av vad jag sett var Bra. Men så under dagen har jag tänkt att det kanske är lika bra med Dåligt, för då kan jag avsluta pågående grejer som tar energi och istället börja på nåt annat. Och så lät jag väntan på det ena eller andra ta ännu mer energi.
Jag vill massa saker, men jag vill inte blotta strupen. Inte låta andra få veta vad jag vill, av rädsla för att misslyckas. Två personer vet vad jag har tänkt till fotograferingen. En av tre idéer i alla fall. Och det tog lång tid att komma över vill-inte-berätta-för-nån-tröskeln. Och vem bryr sig om en fotoidé egentligen?
Men sådär har jag alltid varit. Inte berättat förrän allt varit i hamn. Inte förrän efter jag varit hos frisören och klippt håret kort, inte förrän jag har tatuerat mig, inte förrän jag har fått ny lägenhet....
Kanske är det bra, kanske dåligt. Jag har i alla fall många gånger sluppit höra "nää inte ska du göra så, det passar du inte i, där ska du väl inte bo, det ska du väl inte göra". Istället har folk bara fått förhålla sig till de nya omständigheterna och gilla läget, vilket har varit jävligt skönt. Men samtidigt missar jag ju feedback, tips och kunskap. Svårt.
Men den här helgen ska jag styra upp. Så mycket jag bara kan. Bli färdig. Det är jag dålig på.
Men den här helgen ska jag styra upp. Så mycket jag bara kan. Bli färdig. Det är jag dålig på.
Bah....
Nu har jag jobbat sju av de senaste åtta dagarna. Jag har tre arbetsdagar kvar innan jag är ledig nästa gång. Igår hann jag inte ens hem från mitt skift innan jobbet ringde igen. Idag jobbade jag åtta timmar och sen en timmes övertid för att kvällsskiftaren blev sjuk och ingen vikarie fanns att tillgå, så jag fick helt enkelt vänta in arbetsledaren.
Medan jag satt på jobbet ringde huvudkontoret och skällde på mig för att jag tydligen tror att jag kan vara ledig precis när jag själv vill. HAHA!
Jag är exakt på gränsen mellan skratt, gråt och vansinne just nu. Är det här nåt slags skämt? Nåt test, nån Truman Show?
Äntligen
Jag styr ju med ett par fotoprojekt. Jag har en fantastisk idé. Men när jag hade fått den idén så var det som om kreativiteten tog tjänstledigt. Inte en enda bild till kunde jag krysta fram.
Fotograferingen närmar sig med stormsteg (även om exakt datum inte är satt än) och paniken börjar ge sig tillkänna, så ikväll tog jag Magnus till hjälp. Bad om råd och tips. Han hade skitkassa förslag (det får jag säga eftersom han var oseriös), men bara genom att prata högt om tankegångar jag haft så kom flödet plötsligt igång igen och det med besked.
Fotograferingen närmar sig med stormsteg (även om exakt datum inte är satt än) och paniken börjar ge sig tillkänna, så ikväll tog jag Magnus till hjälp. Bad om råd och tips. Han hade skitkassa förslag (det får jag säga eftersom han var oseriös), men bara genom att prata högt om tankegångar jag haft så kom flödet plötsligt igång igen och det med besked.
Ikväll föddes en fotobebis. Äntligen.
På den inslagna banan
Förra veckan gick ju i spontanitetens tecken. Så när jag igår fick en inbjudan till söndagsfest av bussragget tänkte jag att det var väl lika bra att löpa linan ut.
Ganska nervös satte jag mig på bussen till Seved, det där superfarliga ghetto-området här i Malmö eeh.
Mike (the busguy) mötte mig vid busshållsplatsen och vi gick hem till hans vän Eric. Där fanns också en vän som jag tror heter Jerry.
Det var svintrevligt. De spelade fotboll på xbox som uppladdning inför em-finalen och vi drack ett par öl och snackade skit. Jag och Eric höll på Italien i matchen (egentligen bara för att jag har upptäckt Balotelli, mums mums). Vi blev ganska besvikna.
Mike (the busguy) mötte mig vid busshållsplatsen och vi gick hem till hans vän Eric. Där fanns också en vän som jag tror heter Jerry.
Det var svintrevligt. De spelade fotboll på xbox som uppladdning inför em-finalen och vi drack ett par öl och snackade skit. Jag och Eric höll på Italien i matchen (egentligen bara för att jag har upptäckt Balotelli, mums mums). Vi blev ganska besvikna.
Finns både massor och ingenting att säga om den där kvällen. Sammanfattningsvis så ja, svintrevligt som sagt. Jag fick chans att snacka engelska, vilket jag kan behöva göra liiite oftare. Förmodligen ses vi väl nån mer gång.
Har jag sagt att jag älskar Malmö?
