.

Tisdag. I bilen. På väg bort från den plats där mitt liv slitits i småbitar ett dygn tidigare. Försökte tänka, försökte få struktur på det som verkade vara en miljon öar i mitt huvud. Tankar utan förankring, utan början och utan mål. Gav upp och koncentrerade mig på vägen.
Jag kände mig yr, lite illamående. Trycket som fanns där i bröstkorgen, som funnits där sedan ett par minuter över tio dagen innan. "Tänkte du ville veta detta, jag vet att du var någon han brydde sig mycket om".
Andades djupt, skakade bort det, följde gatlyktorna med blicken. Snart framme vid sjukhuset, snart framme hos en av dem jag älskat sedan jag föddes.
Mamma satt framför mig i bilen. Hennes syster bredvid.
I dörren till salen mötte vi min morbror och hans fru. Vi hälsade hastigt på varandra.
Där var hon. 80 år gammal och tills för en månad sedan frisk, hemma, lycklig. Nu sittande på en sängkant i sjukhuskläder, grå i ansiktet, rufsigt hår, en mugg i handen. Hon drack kolsyrat vatten, det enda hon fick ner utan att kräkas.
Morfar satt frustrerad på stolen bredvid, utan en uppgift att utföra, utan att kunna göra ett dugg.
Vi pratade en stund, hon log ansträngt. Stämningen var tryckt. När vi gick därifrån ville jag ge henne en kram, men vågade inte. Hon mådde ju så illa och jag var så rädd att hon skulle gå sönder.
Vi sa hej då och stängde dörren.

Lördag. I min säng. Jackan på, telefonen i handen, redo att lämna lägenheten så fort mamma ringde. Vi skulle tillbaka till sjukhuset.
Jag hörde direkt att något var fel. Mamma pratade tyst. Mjuk och sammanbiten på samma gång. Jag förstod. Det skulle inte bli något besök. "Mormor finns inte mer. Hon har somnat in nu".
Jag la mig ner på sängen, blundade. Kunde inte ta in mer. Världen snurrade fortare än jag trott var möjligt. Jag stängde av allt, orkade inte känna.
Jag önskar att jag hade gett henne en kram.

3762 dygn. 10 år och 16 veckor.
Fjärde klass, äntligen! Ett helt år senare än vi skulle hade vi nu fått flytta ner till skolbyggnaden för de coola kidsen. Det var ett stort ögonblick, nu var vi två steg från att regera på skolan.
Och som om det inte räckte så välkomnade vår konservativa lärarinna en ny elev till klassen. Klassen där trean och fyran gick tillsammans, fast uppdelade i två liksom. Och han skulle börja i min del. All längtan efter längre lov var som bortblåst.
Brunbränd efter sommaren, solblekt hår tidsenligt klippt i en slags pottfrisyr, fräknar på näsan och ett bländande leende. Han var det vackraste jag nånsin sett.
Konservativa lärarinnan placerade ut tjejerna i klassrummet, en vid varje bord. Killarna fick stå på rad framme vid svarta tavlan. Som var grön, men ändå.
Jag sörjde att min bästa vän hamnade flera bänkar bort, men såg min chans att etablera nya relationer.
Varje tjej skulle välja en kille att dela bänk med. Tjej efter tjej valde, min puls ökade litegrann varje gång någon lämnade sin plats där framme. Under bänken kramade jag mina tummar som var blålila av blodbrist och hala av svett. Snart var det min tur. Skulle jag våga? Jag som alltid tog ett steg tillbaka, som helst smälte ihop med väggen bakom mig. Jag som avundades min bästa väns självförtroende, hon som aldrig tvivlade på sig själv. Vad jag önskade att jag var som hon.
Långt där framme stod han kvar tillsammans med de andra, de plötsligt så färglösa och dödligt trista killarna jag känt sedan jag var sex år gammal.
Det blev min tur. Jag tog ett djupt andetag och vågade.

5948 dygn. 16 år, 15 veckor och 4 dagar.
Det var augusti, fortfarande varmt. T-shirtvarmt. Tre dagar tidigare hade jag genomfört den långa vandringen på 250 meter som skulle inleda mitt nya liv. I nyköpta slimmade jeans och ett gult linne. På ryggen en svart ryggsäck med mitt smeknamn korsstygnsbroderat i två nyanser av orange, inramat av spetsiga metallnitar och en lila feministpin som hamnat på sniskan. Slängd över vänstra armen en röd långärmad tröja som var alldeles för varm, också den nyinköpt dagen till ära.
I flera dagar efteråt skulle jag tänka tillbaka på den vandringen och undra varför jag valde att kombinera ett nästintill neongult linne med en tomatpuréröd tröja. Men just då, när jag gick från bostadsområdet mittemot skolan, var färger som skar sig det sista jag tänkte på.
Jag hade sovit dåligt den natten, i den leopardmönstrade soffan i ettan där jag tillfälligt var inneboende hos en gammal bekant.
På morgonen var jag ensam i lägenheten. I lugn och ro gjorde jag mig i ordning och det var först när mina converseklädda fötter mötte asfalten på innergården som hjärtat började banka. Vad hade jag gett mig in på? Nog för att jag gillade utmaningar, men det här var väl ändå lite att ta i?
För varje steg jag tog blev jag alltmer illamående. Nu, nu skulle jag kräkas och sen skulle jag gå tillbaka över vägen, hem till ettan och den leopardmönstrade soffan och glömma det där med att stå på egna ben.
Men jag kräktes inte och mina slitna röda sneakers ledde mig ända fram till mitt nya klassrum. Jag var en av de sista som kom dit den morgonen och jag fick platsen precis innanför dörren.

Men det var nu tre dagar sen.
Första torsdagen i min nya stad, första gymnastiklektionen. Denna förhatliga gymnastik. Jag fortsatte på min sedan högstadiet inslagna bana och glömde gympakläderna hemma. Jag var inte ensam om detta. Till min stora och högst hemliga glädje satt han där, killen med det tuppkamsklippta blonda håret hängande ner under Nofx-kepsen. När de andra i klassen joggade runt elljusspåret satt han kvar på slänten med mig. På behörigt avstånd, hela tiden stirrande i marken. Då och då drog han upp en grästuva och kastade den förstrött framför sig. Jag vågade inte säga ett ord.

Jag satt i bilen, i min metallbubbla av trygghet. Visste att utanför fanns ingen trygghet, bara rå och genomträngande kyla. Genom rutan på bilen bredvid kunde jag se dem stå där i backen. De unga männen på rad i sina svarta kostymer. Så småningom även unga kvinnor, lika svartklädda som männen. Jag tog ett djupt andetag, tänkte på bilfärden som blivit tystare för varje mil. Som en karuselltur rakt in i ångesten.
Kastade ännu en blick på människorna i backen, kände hur ljusår passerat sedan vi var en enhet, sedan vi levde våra liv tillsammans.
Med darrade hand fick jag upp bildörren, utbytte avskedsfraser med mannen bakom ratten. Tog ytterligare ett djupt andetag och började gå mot gruppen. Vi gav varandra hastiga blickar, jag hälsade viskande och tystnade sedan helt. Ingen rörde sig, ingen visste vad som förväntades av oss. Strax därefter anslöt fler unga kvinnor. De hälsade på var och en med en hastig kram, jag hörde lättade utandningar. Nu hade vi fått direktiv, någon annan hade tagit kommandot. En röd ros placerades i min hand.
När den sista kramen delats ut påbörjades dämpade samtal, färgade av den olustiga situation vi befann oss i. Jag var till slut tvungen att vända mig om, bort från gruppen. Spänningen låg dallrande under huden, som luften på ett plåttak en varm sommardag. Jag minns inte om jag tog några steg bort därifrån eller om jag bara önskade att jag hade vågat. Jag hade inte längre något gemensamt med dessa människor, men den här dagen hade vi allt gemensamt.