.

Två veckor har gått. Turbulenta veckor. 

Jag stannade hemma från jobbet i tio dagar. 

Jag behövde bryta ihop och tanka ny energi.

 

Under tiden på sjukhuset var kroppen och hjärnan inställda på fysisk smärthantering. Alla känslor kom efteråt. 

Jag kände mig avstängd och avtrubbad i över en vecka. Vänner sörjde för min skull, mådde sämre än jag själv gjorde.

Dåligt samvete för att jag inte mådde sämre. Borde jag inte må sämre?

 

När kroppen läkt så kom känslorna och tankarna. All sömn dränktes i drömmar om bebisar. Att jag födde döda bebisar som jag vägrade lämna ifrån mig. Att jag plötsligt födde barn utan att veta om att jag var gravid. Flummiga drömmar, sorgdränkta drömmar. Drömmar om en framtid som nu inte längre fanns.

 

I måndags fick jag hem journalanteckningarna från sjukhusvistelsen, det kändes som ett avslut på den delen att läsa igenom de sex A4-sidorna. Ordet ringtång kommer för all framtid ge mig kalla kårar.

 

 

Medan jag var inlagd hade personalen på avdelningen en ton av ifrågasättande när det gällde besöket hos läkaren i Småland, de verkade missnöjda. Saker han tydligen borde gjort, saker han borde sagt.

 

I onsdags hade jag besökstid hos min barnmorska som jag gick till innan allt det här. Hon kan min historik sen ett par år tillbaka och vi pratade en del. Jag ringde henne den där måndagen för två veckor sen och berättade att jag fått bekräftat missfall, att jag inte skulle behöva gå på graviditetskontroller mer. Vi pratade litegrann då, jag sa att kroppen kändes okej, det verkade okej. 

Bara timmar senare låg jag på en smal galonklädd brits på gynakuten och vred mig i de mest plågsamma smärtor jag någonsin upplevt.

Allt det här fick jag berätta för barnmorskan i onsdags. Även hon ifrågasatte läkaren i Småland. Hur kunde han göra bedömningen att graviditeten avstannat vid en exakt tidpunkt och samtidigt säga att det bara fanns fostervatten kvar?

Under ett och ett halvt dygn pumpades det in över 6 liter dropp i mina vener medan läkarna tömde en livmoder som var sprängfylld av både färskt och koagulerat blod, en livmoder som lönlöst försökte stöta ifrån sig så kallade "graviditetsrester". En livmoder som inte alls fixade det själv. Inte förrän jag sövdes ner och blev skrapad "fixade" det sig.

 

"Jaha det här blir ett missfall". Det var så läkaren i Småland sa när han tittade på ultraljudsskärmen. Med ett tonfall som om han förde räkning vid ett löpande band och det här bara var ännu ett streck i den vänstra kolumnen.

Han mätte nånting, jag fick klä på mig. Han jämförde måtten med en tabell på ett papper. Jag fick veta att det avstannat många veckor tidigare, men att kroppen fixar det själv. Sen fick jag betala och gå.

 

Först en liten varning för att följande text innehåller blod och andra mindre trevliga detaljer.

 

Det hela började egentligen i torsdags. Jag hade kommit fram till mamma och hennes särbo i huset utanför Nybro kvällen innan. Jag skulle njuta av några lediga dagar tillsammans med dem och ungen som varit där på sommarlov. 

Men så vaknade jag alltså på tordagsmorgonen och insåg ganska snabbt att saker och ting inte stod riktigt rätt till. Mamma körde in mig till gynakuten i Kalmar, som hänvisade till en privatläkare nere på stan. EfIter en kort undersökning konstaterade han lite torrt att det var tal om missfall, precis som jag befarat.

Inga övriga undersökningar var nödvändiga, sa han. Kroppen fixar det här på egen hand. 

 

På fredagen avslutade jag semestern och åkte hem till Malmö och ledsen sambo.

Allt hade sin gilla gång fram till måndag strax efter lunch då jag fick ont i magen. 

Smärtan hade inte avtagit när Chris kom hem från jobbet. Istället eskalerade det under tidig kväll och efter ett samtal med 1177 och lite tjat från Chris så tog jag en taxi in till gynakuten här i Malmö.

Vid det laget hade jag så ont i magen att jag inte kunde sitta i väntrummet, så jag vankade av och an i korridoren med kallsvetten rinnande längs ansiktet. Till slut frågade jag en förbipasserande sköterska om det fanns en brits nånstans så jag kunde ligga ner och vänta på min tur. Då blev det plötsligt full fart.

In på en brits i ett litet rum, blodtrycksmätare på. Nål i högra armen och ett dropp kopplades. Några minuter passerade, ny blodtrycksmätning, nål i andra armen och ännu ett dropp. Morfin intravenöst. Blodtrycksmätning och stick i fingrarna för Hb-prov kanske var femte minut, jag hade ingen koll på tiden. Jag blev inrullad till undersökningsrummet och upplagd i gynstolen. Läkaren konstaterade att kroppen hade svårt att stöta ut det som var kvar av graviditeten. Jag blödde mycket och ännu en läkare kallades in för konsultation då blödningen först inte gick att stoppa. Jag frös så hela kroppen skakade, tänderna skallrade så att det ekade i huvudet.

Efter ytterligare en stund lugnade det sig, tillbaka på britsen och ivägrullad till avdelningen där jag skulle få vänta på besked. Morfinet gjorde sitt och följande timmar var okej. Sen avtog morfinets verkan och smärtan kom tillbaka med full kraft, det kändes på allvar som att hela magen skulle explodera. In med sköterskor och läkare, en cocktail av diklofenak, oxynorm och nåt mot illamående. 

Fick besked att jag skulle få stanna över natten. Livmodern fortsatte stöta ut klumpar stora som persikor. Blodtrycksmätningarna fortsatte med korta mellanrum. Första gången jag var i skick att fråga så var det nere på 80-nånting genom 50-nånting.

När natten så småningom blivit förmiddag var det dags för undersökning nummer två. Inte heller nu såg det särskilt bra ut. Jag fick 4+2 cytotec för att påskynda processen och det var tal om att jag skulle få gå hem efter att de verkat. Men inget hände. Istället somnade jag av utmattning och vaknade bara till vid blodtrycksmätning och blodprov.

Undersökning nummer tre skedde på eftermiddagen. Läkaren var inte nöjd, det fanns rester kvar. Hon rekommenderade operation eftersom hon inte kunde få ut det manuellt. Jag kände mig väldigt nära döden under denna undersökning, det kändes som att ha en hel verktygslåda uppkörd i fiffi.

Operationen skulle ske vid 23-tiden samma kväll, enligt läkaren, och jag skulle bli nersövd. 

 

Min vän Ida som jag hade pratat med av och till, bestämde sig för att köra ner från Småland. Jag berättade om operationen och hon skulle vara framme i Malmö ett par timmar innan det var dags.

Men sen kom sjuksköterskan in igen vid 16-tiden och sa "du hinner gå på toaletten och skicka ett sms till dina anöriga, sen är det dags för operation". 

Jag gick på toa, märkte att vänsterarmens nål hoppat ur armvecket. Kom tillbaka till sängen. Droppet läckte i höger armveck. Ny nål skulle sättas i handen. 

Jag rullades in på operationssalen och fick planen förklarad för mig. Jag försökte hålla mig lugn, men var faktiskt ganska nervös. Första gången jag någonsin skulle bli sövd.

Syrgasmask på, motståndet gjorde det tungt att andas. Nån medicin i nålen i handen, sen narkos. Jag försvann och vaknade sedan upp ute på uppvaket en stund senare. Allt hade gått bra och jag mådde ganska bra också. 

Tillbaka till avdelningen. Observation ett par timmar och sen hemgång. Ida var försenad och åkte då från Småland. Hon skulle istället komma lagom tills jag blev utsläppt. 

Vid halv elva-tiden på kvällen blev jag ombedd att packa ihop eftersom rummet behövdes för någon som var i mer akut behov. Jag skulle ju ändå hem, så det gjorde mig inget. 

Jag nämnde i förbifarten att jag hade lite svårt att ta djupa andetag och undrade om det var normalt efter narkosen och allt annat. Då blev det plötsligt fullt ös igen. Läkare ringdes, blodtryck mättes och Hb kollades igen. Läkarens besked hade varit att det kunde röra sig om propp i lungorna och jag blev inlagd i ett annat rum. Ingen hemgång nu heller. "Du föll på målsnöret igen", sa världens bästa sjuksköterska. 

Ida anlände och fick ta del av det senaste. Sen blev hon utskickad eftersom de skulle koppla ekg-maskin. 

Resultatet skickades till läkaren. Vi väntade. Och väntade. Det var tydligen mycket action på förlossningsavdelningen och hon hade inte tid att kolla på mina papper. Men sköterskan sa att det såg bra ut. Vid 02 kände jag mig återställd och efter konsultation med sköterska och telefonsamtal med läkaren så fick jag lov att gå hem, mot att jag lovade att åka direkt till akuten om jag kände av minsta lilla avvikelse. 

Ida och jag firade hemgång och slutet av min 48-timmarsfasta med varsin hamburgare tillsammans med Malmös ramadan-firare vid 02.30.

Sen hem och sova i min egen säng.