.

För ett par veckor sen, samtidigt som jag planerade resan hem för farmors begravning, fick jag ett telefonsamtal från mamma. 

Morfar hade blivit inlagd på sjukhus efter att ha varit yr och förvirrad i ett par dagar.

 

När jag var hemma över jul var min 91-åriga morfar pigg och frisk, kvar hemma i huset han delade med mormor i över 60 år. Han klarade sig med enbart lite mat- och städhjälp från mamma och hennes syskon.

Så fick han ett hälsoproblem som skulle lösas med ett mindre kirurgiskt ingrepp. Inför ingreppet sattes hans blodförtunnande medicin ut, han skulle alltså inte ta den under tiden före och efter ingreppet eftersom han då riskerat att förblöda. Enligt vårdplaneringen skulle vårdcentralen senare se till att den blodförtunnande medicinen sattes in igen. Så blev det inte.

Mamma ifrågasatte, men vårdcentralen hade inte fått något datum så därför kunde de inte göra nånting.

 

Någon månad senare blev han alltså inlagd på sjukhus. Efter noggranna undersökningar visade det sig att han fått flera proppar i hjärnan, alltså stroke.

Min fina pigga friska morfar som julpyntade och fixade för ett par månader sen är nu inlåst på ett demensboende, fast i det förgångna då han fortfarande arbetade. Han känner oftast igen sina egna barn, men kommer inte ihåg att de varit på besök dagen innan. Han förstår inte var han är eller varför han inte får åka hem. Kanske kanske kanske kommer han bli sig själv igen. Det vet vi med säkerhet först om ett halvår. Kanske blir han aldrig bra mer.

 

Det gör mig så jävla jävla arg.