.

Två veckor har gått. Turbulenta veckor. 

Jag stannade hemma från jobbet i tio dagar. 

Jag behövde bryta ihop och tanka ny energi.

 

Under tiden på sjukhuset var kroppen och hjärnan inställda på fysisk smärthantering. Alla känslor kom efteråt. 

Jag kände mig avstängd och avtrubbad i över en vecka. Vänner sörjde för min skull, mådde sämre än jag själv gjorde.

Dåligt samvete för att jag inte mådde sämre. Borde jag inte må sämre?

 

När kroppen läkt så kom känslorna och tankarna. All sömn dränktes i drömmar om bebisar. Att jag födde döda bebisar som jag vägrade lämna ifrån mig. Att jag plötsligt födde barn utan att veta om att jag var gravid. Flummiga drömmar, sorgdränkta drömmar. Drömmar om en framtid som nu inte längre fanns.

 

I måndags fick jag hem journalanteckningarna från sjukhusvistelsen, det kändes som ett avslut på den delen att läsa igenom de sex A4-sidorna. Ordet ringtång kommer för all framtid ge mig kalla kårar.

 

 

Medan jag var inlagd hade personalen på avdelningen en ton av ifrågasättande när det gällde besöket hos läkaren i Småland, de verkade missnöjda. Saker han tydligen borde gjort, saker han borde sagt.

 

I onsdags hade jag besökstid hos min barnmorska som jag gick till innan allt det här. Hon kan min historik sen ett par år tillbaka och vi pratade en del. Jag ringde henne den där måndagen för två veckor sen och berättade att jag fått bekräftat missfall, att jag inte skulle behöva gå på graviditetskontroller mer. Vi pratade litegrann då, jag sa att kroppen kändes okej, det verkade okej. 

Bara timmar senare låg jag på en smal galonklädd brits på gynakuten och vred mig i de mest plågsamma smärtor jag någonsin upplevt.

Allt det här fick jag berätta för barnmorskan i onsdags. Även hon ifrågasatte läkaren i Småland. Hur kunde han göra bedömningen att graviditeten avstannat vid en exakt tidpunkt och samtidigt säga att det bara fanns fostervatten kvar?

Under ett och ett halvt dygn pumpades det in över 6 liter dropp i mina vener medan läkarna tömde en livmoder som var sprängfylld av både färskt och koagulerat blod, en livmoder som lönlöst försökte stöta ifrån sig så kallade "graviditetsrester". En livmoder som inte alls fixade det själv. Inte förrän jag sövdes ner och blev skrapad "fixade" det sig.

 

"Jaha det här blir ett missfall". Det var så läkaren i Småland sa när han tittade på ultraljudsskärmen. Med ett tonfall som om han förde räkning vid ett löpande band och det här bara var ännu ett streck i den vänstra kolumnen.

Han mätte nånting, jag fick klä på mig. Han jämförde måtten med en tabell på ett papper. Jag fick veta att det avstannat många veckor tidigare, men att kroppen fixar det själv. Sen fick jag betala och gå.