.

Jag var i Småland i helgen. Tillbringade ett par dygn ute i skogen hos Magnus föräldrar utan den där ständiga uppkopplingen mot internet och världen. Det har varit fruktansvärt kaosartat i mitt huvud i några veckor nu och jag behövde helt enkelt komma bort och tänka andra tankar.

I lördags fick jag skjuts av Magnus in till Västervik. I mångt och mycket påminde den resan om en annan bilfärd, samma väg, samma nervositet och samma klump i magen. Men till skillnad från förra gången så fanns det en viss förväntan och nästan nån slags längtan den här gången. Jag skulle träffa Martins lillebror och Martins bästa vän.
Sist jag träffade dem var på begravningen. Jag och lillebror Jimmy har pratat en del på nätet och han har velat träffa mig flera gånger tidigare, men jag har inte vågat. Det gjorde jag inte i lördags heller, men nån gång måste ju även jag ta mod till mig. Så jag skrev ett mejl och skickade iväg det direkt så jag inte skulle hinna ångra mig.

Jag och Jimmy hann aldrig lära känna varandra medan Martin levde. Vi träffades ett par gånger, men hann nog i stort sett bara hälsa på varandra då. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig nu, så det var fantastiskt fint att se Jimmy komma mot mig med utsträckta armar och att få den där kramen.
Jag är glad att Martins bästa vän Mårten också var med. Mårten och jag gick i samma klass på gymnasiet så vi känner varandra sen tidigare och det kändes tryggt med honom där.
Vi satte oss på caféet där jag tog min allra första fika när jag flyttat till stan för tio år sen. Vi pratade oavbrutet om allt möjligt i över en timme.
Flera gånger kom jag på mig själv med att bara sitta och titta på Jimmy, herregud så lika de är! Ansiktsuttrycken, de där små rörelserna och skämten...
När kaffet druckits upp tog vi en lång promenad runt stan. Jag har inte velat vara i Västervik alls de senaste åren och har alltid skyndat mig bort de gångerna jag ändå varit där. Men nu gick vi ner till hamnen, längs med havet, förbi de små trähusen, upp mot Sankta Gertrud och sen ner till centrum igen.
Alla minnen jag har från den där staden kom tillbaka. Piren där vi fotograferade, Petters trädgård där vi hade vår champagnefrukost på studenten, korsningen där Josefin skjutsade mig på cykel och vi tappade balansen och drog i asfalten och höll på att bli påkörda, backen där jag alltid var tvungen att öva starter när jag skulle ta körkortet, skjulet som Johan höll på att elda upp när han hade en av sina snefyllor, telefonkiosken där Lucco ringde efter taxi och blev kvarglömd när vi andra hittade en annan taxi och senare samma natt fick Josse och jag cykla och hämta honom på Johans skruttiga gamla cykel...

Vi pratade inte så mycket om Martin i lördags, men han fanns liksom med i allt vi pratade om ändå. När vi skildes åt fick jag ytterligare en kram och det kändes som att alla tre var lättade att det inte hade blivit sådär jobbigt som det så lätt hade kunnat bli.
Magnus hämtade mig och på vägen tillbaka till skogen stannade vi till hos Martin som vi brukar. Där lovade jag mig själv att inte vara rädd mer. Inte för Västervik, inte för Jimmy och inte för det som har varit. Det känns förbannat skönt.

har gått sen Patrick lämnade världen.
Lika saknad nu som då.

Jag orkar bara inte. Jag är så jävla trött hela tiden. Höll på att somna på jobbet igår, well done!

Idag är det nio år sen min farfar dog. Vart tusan tog de nio åren vägen? Är jag verkligen så gammal nu?

Nåväl.
Min farfar var också världens snällaste, men han var på sätt och vis en ensamvarg. Han och farmor skilde sig innan jag föddes så jag har inga minnen av dem tillsammans.
Farfar bodde i en liten vindsvåning med utsikt över nästan hela byn. Där satt han ofta vid sitt köksbord och tittade ut. Men den mesta tiden tror jag att han tillbringade framför sportprogrammen på tv.
Varenda gång jag hör ljuden från en skidtävling, bjällrorna, kommentatorerna och det svoschande ljudet från skidor och stavar, så är jag tillbaka i farfars gamla rödblommiga fåtölj. Jag var en jobbig unge men jag var världsmästare i att hålla tyst på upploppet.
Farfar var en klassisk arbetargubbe, med gubbkeps på flinten och pipa i mungipan. Alltid rutig skjorta med uppkavlade ärmar som blottade de ständigt solbrända armarna med sina sjömanstatueringar.
Jag tror att han var en ganska frånvarande pappa till min pappa, det var väl den tidens ideal. Men han var mer än gärna barnvakt åt mig och mina bröder. Jag älskade de dagarna när farfar var hos oss och jag tror att mina bröder känner likadant. Farfar var inte barntypen egentligen, han visste nog inte riktigt hur saker och ting skulle göras. Så han gjorde det på sitt sätt.

Varje gång när han kom förbi på söndagsmiddag smög han till oss syskon "en liten slant att köpa något roligt för", som han sa. Det var viktigt att mamma och pappa inte såg, de gillade inte tanken på att vi skulle associera farfar med att få pengar.
När han var barnvakt tog han alltid med oss till gatuköket och där fick vi varsin Tom & Jerry-meny, nån slags korvkiosksvariant av Happy Meal. Sen fick vi köpa godis inne på macken bredvid, himmelriket för ett barn såklart. Leksakerna från hamburgermenyn och kinderäggen byggde vi ihop i bilen på vägen hem och sen lämnade vi kvar dem i den lilla fördjupningen på intstrumentbrädan. I åratal efteråt låg där små smurfar och katter. Också våra kulinariska äventyr var en hemlighet mellan oss och farfar. Det var ytterst sällan som vi fick skräpmat hemma som barn och godis var enbart tillåtet på lördagar.
Vår mörka hemlighet råkade jag avslöja för mamma när hon var här och hälsade på senast. Förlåt mig, farfar.

Min farfar var enäggstvilling, han och hans bror var i princip identiska.
I slutet av 2002 fick de båda cancer. I januari 2003 dog farfars tvillingbror Elis.
När farfar såg sin brors dödsannons i tidningen var det som att han gav upp. Två veckor senare var han död. De båda bröderna begravdes på dagen en månad efter varandra.
Senare det året, när det var sommar och varmt, tog jag med min kompis Josse och köpte godis. Sen hade vi en morbid picknick vid hans grav, en sorts hyllning med subkulturella 17-åringars logik.

Idag är det fyra år sen min mormor gick bort.
Hon var världens snällaste människa som alltid hade tid och plats för alla.
Jag har så många minnen av övernattningar hos mormor och morfar. Vi vaknade alltid av att mormor stökade i köket med P1 på en knastrig gammal radio i bakgrunden. Ostsmörgåsar och varm choklad. Vi spelade Fia med knuff och memory i timmar. Mormor lärde mig att sticka och hade oändligt tålamod med mig. Hon var alltid glad, hade nära till skratt men kunde ibland slå näven i bordet och ryta ifrån så att vi hoppade högt. Men hon var aldrig arg på oss barn. Hon har 16 barnbarn och inte en enda av oss var någonsin favoriserad, bortglömd eller åsidosatt.
Sex dagar efter att Martin dog var jag fortfarande i sån chock att jag stängde av helt när mamma ringde och talade om att mormor gått bort. Jag har fortfarande inte sörjt henne alls, men jag saknar henne varje dag.
Jag är lyckligt lottad som har haft och ännu har så fina mor- och farföräldrar.

Min fina vän sen 22 år tillbaka fyller 26 idag! Hurra hurra!
Tråkigt att jag inte kan vara där, men jag får ta igen det vid ett senare tillfälle (snyggt sätt att säga att jag inte har en aning om när jag styr kosan mot Småland nästa gång).

Jag hoppas i alla fall att dagen har varit bra.
Hurra, som sagt!

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn.
När jag var fyra år föddes min lillebror och jag tror att nånting grundlades när jag förstod att det bodde en bebis i mammas mage. Jag har en väldigt tydlig minnesbild av att jag satt med örat mot mammas gravidmage och lyssnade på bebisen. Sen sa jag till mamma och pappa att jag ville ha en lillasyster. Om jag inte kunde få det ville jag ha en schimpans (barnprogrammet om apan Ola var poppis då).
Jag ville inte ha en lillebror.
Under hela min barndom längtade jag efter den där systern som jag aldrig fick.
När jag blev äldre och insåg att jag inte skulle få fler syskon så tog sig drömmar och längtan andra uttryck. Jag ville ha en dotter.

Under några månader när jag precis fyllt femton fick jag för mig att jag var gravid, jungfufödslar hade en ju hört talas om. Jag var livrädd för att det skulle vara så, men samtidigt planerade jag i smyg. Jag hade tänkt ut allt, jag hade till och med ett namn. Ett flicknamn till dottern jag var så säker på att jag skulle få. Något annat fanns inte på kartan. Jag var nästan besatt.

Jag funderade mycket på vad det där kunde bero på. Jag ville verkligen inte ha en son, det skulle kännas som ett misslyckande.
Jag insåg till slut att det innerst inne handlade om att jag ville få ta del av det där bandet som finns så naturligt mellan kvinnor, den där samhörigheten som kvinnor omedelbart känner med varandra. Jag såg det ju överallt i böcker och på tv, men jag kände aldrig att jag hade det med min mamma när jag var liten och jag trodde det var nåt fel på mig.
Jag älskade att leka med dockor, men i övrigt var jag inte mycket till flickflicka. Jag hängde ofta i garaget med pappa, jag lärde mig svetsa och skruva. Jag klättrade i träd och byggde kojor. Jag slogs och förde oväsen.

När jag började skolan hade jag svårt att hitta min plats i klassen. Jag förstod direkt att det var hög status att ha de kläderna som vissa av tjejerna i klassen hade. De hade också ett beteende som jag snabbt insåg att flickor skulle ha. Men jag var inte sån och hur mycket jag än försökte så kunde jag aldrig riktigt bli som dem.
Så jag och min bästis höll oss i nån form av gråzon. Vi var inte som tjejerna, men vi kunde aldrig riktigt bli som killarna heller.
På högstadiet kom smink och avancerade frisyrer. Det blev ännu tydligare att jag hade misslyckats i min roll som Tjej™. Jag var avundsjuk på de andra som sminkade sig sådär snyggt, det såg ut som om de hade fötts med mascaraborsten i näven. Men själv kände jag mig alltid utspökad och fel när jag försökte sminka mig och följa trender.
Till sist fann jag ett andningshål i punken. Det var en otrolig befrielse att få klä sig i svart. Jag byggde ett pansar av svart hår, nitar, politik och alternativ musik. Personerna jag umgicks med stod precis som jag utanför den där kretsen av populära innemänniskor som alltid var rätt.

Än idag känner jag mig otroligt obekväm med att umgås med "kvinnliga" kvinnor och prata om "kvinnliga" saker. Fortfarande känns det som att det förväntas saker av mig som jag inte kan leva upp till.
Och för mig är det ett bevis så gott som något för att genusarbetet är viktigt. Det är därför jag engagerar mig i det. Inte för att det är nån modefluga utan för att jag hade behövt det när jag växte upp.

Jag vill fortfarande ha barn en dag. Men på senare år har jag insett att kön är så totalt oviktigt. Det där bandet jag söker efter är inget jag per automatik kommer få med en dotter.
Förhoppningsvis lyckas jag skapa ett fint band till mitt barn oavsett vem hen är, men på vägen dit är könet varken ett hinder eller en fribiljett.

Den bästa på länge. I lördags tog vi bussen in till stan och promenerade i Pildammsparken en stund. Sjön har frusit till ordentligt så det var fullt med skridskoåkare. Och vi ville ju inte vara sämre, trots att vi var skridskolösa.

Det här kan vara mitt mest patetiska inlägg någonsin, men så får det vara.

När Martin dog trodde jag att jag aldrig skulle bli glad igen. Det tog lång tid, men sen blev det ganska hanterbart och det kom bra perioder, jag har till och med skrattat högt och ärligt vid några tillfällen. Däremellan kommer dagar som känns så jävla svarta. Dagar då hela tillvaron känns totalt meningslös.

Den senaste veckan har jag gått runt och varit förbannad på hela världen.
Jag var orolig för den här dagen för att jag inte vet hur jag kommer reagera.
Men det blev bra, jag har tänkt på Martin hela dagen och bara brutit ihop fyra gånger. Det är ju rätt bra jobbat ;) Jag har tänkt på roliga saker vi gjorde tillsammans, tänkt på hur han alltid gjorde mig sådär genomglad.

Fyra år senare saknar jag honom fortfarande så att det gör ont.
Jag minns precis hur det kändes att krama hans taniga kropp. Minns exakt hur hans fingrar kändes när de flätades samman med mina. Jag minns när jag såg honom första dagen på gymnasiet och visste att det skulle vara vi, minns när han berättade att han känt samma sak. Jag minns hur imponerad jag blev när han argumenterade så brinnande för veganism. Jag minns hans gröna favorittröja som han jämt skulle ha på sig. Jag minns hur sur han var när han skulle laga cykelkedjan och fastnade med tröjärmen så den gick sönder.
Jag minns när han ringde till mig en lördagsnatt och berättade att han hamnat i slagsmål och fåttt ena framtanden utslagen. Jag kommer ihåg hur vi drev med honom för att han hade glugg och hur han som alltid lyckades vända det till nånting kul.
Jag minns när han gjorde dreads av sin tuppkam och en månad senare när jag fick äran att klippa av dreadsen för att det hade fastnat schampo inuti dem och de hade börjat mögla. Då var han inte glad.
Jag minns hur han drev lärarna till vansinne med sin dryga attityd. Jag minns när han skulle lära mig åka skateboard och jag var så nervös att jag inte ens vågade släppa taget om honom när jag stod på brädan.
Jag minns när jag var hemma hos honom. Hans mamma bjöd på falafel, men jag var så blyg att jag knappt sa ett ord och Martin dukade åt oss två i ett annat rum för att vi skulle få vara ifred. Jag minns att jag sa att hans tre år yngre lillebror var söt och Martin blev skitsur. Jag minns när Martin var hemma hos mina föräldrar och var lika blyg som jag varit hos honom och jag fick en chans att retas tillbaka.
Jag kommer ihåg de trista månaderna efter att jag gjorde slut och sen när vi blev tillsammans igen. Den natten berättade han att han hade väntat på mig hela tiden sen jag gjort slut för han var säker på att det skulle vara vi. Till slut hade han börjat tvivla på att jag skulle komma tillbaka och bestämt sig för att vänta veckan ut och sen försöka gå vidare. Jag minns den gången vi bråkade om nåt och jag frågade om han inte ville vara med mig mer. Han blev förbannad och undrade hur jag kunde tro nåt sånt, det var tydligen omöjligt eftersom han var den första av oss som vågade säga "jag älskar dig" haha.
Jag minns halvåret efter det och sen tiden efter att det tog slut igen, när det var sådär svårt att förhålla sig till varandra och det var jag som väntade på honom. Jag minns klassfesten innan studenten när alla i klassen blev fulla och han vågade sig på att hålla mig i handen när ingen såg. Hur vi sakta började lära känna varandra igen under åren efter studenten och hur otroligt glad jag blev när vi äntligen kunde prata med varandra på riktigt igen.
Jag är inte särskilt romantiskt lagd och jag tror egentligen inte på kärlek vid första ögonkastet. Men jag tror att vissa människor helt enkelt bara passar ihop. Martin och jag var så. Vi var bästa vänner, han var en av mina stora kärlekar och jag var en av hans. Jag kommer alltid känna skuld över att jag inte fanns där när han var sjuk och jag kommer alltid undra över det där som vi aldrig hann prata färdigt om.

Idag är det fyra år sen Martin tog sitt liv.

Okej här är lite grejer jag har funderat på.

1. Välgörenhetsprogram på tv
Såg på facebook att flera vänner rekommenderade senaste avsnittet av Sofias änglar för ett tag sen. Eftersom jag har någon (självdiagnosticerad) stimulansproblematik som gör att jag inte bara kan sitta rakt upp och ner och sticka eller läsa en bok exempelvis utan att samtidigt lyssna på musk eller radio eller titta på nåt tv-program (långt sidospår nu) och jag redan sett allt jag ville se så bestämde jag mig i alla fall för att kolla på det här programmet. Det finns flera program av den här typen, så vi kan snacka rent generellt om programidén.
Är det inte något som är jävligt unket i samhället när den här sortens program ploppar upp i varenda kanal? Vi röstar fram en politik som ökar samhällsklyftorna och demolerar det samhälleliga skyddsnätet. Sen applåderar vi tv-program där rika produktionsbolag och företag går in och styr upp det som samhället borde styra upp. Företagen tjänar pengar på att spela godhjärtade och får billig reklam på bästa sändningstid. Vi sitter hemma i soffan och fäller en tår över att så snälla företags- och tv-människor hjälper de fattiga stackarna att få ett drägligt liv. Fy fan.
Jag läste för ett tag sen om USA där det allmänna skyddsnätet i princip helt ersatts av bidrag från en överklass som får göra avdrag i deklarationen för donationer. Och här i Sverige har vi ju som bekant länge levt efter devisen att allt som är amerikanskt är bra, så egentligen borde jag kanske inte vara förvånad.

2. Den moderata överkänsligheten
Återigen ett facebookfenomen. Jag har nog en 60/40-fördelning av vänster- och högermänniskor på min vänlista. När det stormade som värst kring Juholt försökte vänsteranhängarna sätta lite perspektiv på debatten genom att posta sakliga artiklar om den socialdemokratiska politiken som ju mer eller mindre försvann helt i bruset.
Högeranhängarna gottade sig såklart åt spektaklet med allehanda skojsigheter, som sig bör. Vänsteranhängarna kunde skämta med och ha en viss självdistans (de flesta av dem har ju trots allt inte sin politiska åsikt som heltidsjobb).
Häromdagen kom Reinfeldt med utspelet om höjd pensionsålder. Snabbt som vinden fylldes min news feed med satiriska skämtbilder på temat. Och jävlar i min lilla låda vad mina moderata vänner snabbt var där och skällde ut folk. De hade ju miiiiissföööörståååått. Okunniga vänsterpack ni bara överdriver, bölade de. Inte ett uns av saklighet.
Men herregud, tagga ner.  Jag tror att de flesta människor är kapabla att se varför förslaget (är det ens ett förslag än?) har lagts fram. Sen är det ju upp till var och en att ha en åsikt om det. Och som sagt så handlade det om bildmontage angående ett politiskt utspel, men det var tydligen inte alls okej. Stackars kränkta Moderater of Sweden.

3. Påhoppet i gårdagens Debatt
Som jag nyss kollade på. Det handlar om den sista delen av programmet, den om #homoriot. På ena sidan en person (han som startat uppropet?) som lugnt berättade om de påhopp och faktiskt kränkningar (jag är allergisk mot det ordet numera, men det var vad det handlade om) som han (och många andra hbtq-personer) utsätts för när han väljer att visa sin kärlek till sin partner ute bland folk.
På andra sidan en homosexuell komiker som menar att det är gnäll om skitsaker. Vi borde sluta gnälla så förbannat bry oss om de folkgrupper där homosexualitet är förbjudet och bestraffas.
Det är ett sånt vanligt grepp i diskussionssammanhang. Personligen fick jag höra det för ett par dagar sen när jag gav mig in i en diskussion (på facebook, var annars?) med min gamla vanliga meningsmotståndare. Ämnet för dagen var huruvida Thorsten Flincks stjärtdaskning på Gina Dirawi i lördags var en skitsak eller inte. Jag fick höra att jag borde bry mig om kvinnor i Iran, där kan vi snacka om kvinnoförtryck!
Jag är skittrött på det jävla ickeargumentet. Som nån sa en gång; "du slutar ju inte diska bara för att du har mögel på vinden". Det finns ju ingen motsättning mellan att bry sig om en sak och att bry sig om en annan sak, när båda sakerna har det mesta gemensamt men kommer till uttryck på olika sätt.
Klart som fan att vi ska göra nåt åt att hbtq-personer råkar ut för idioter och fördomar. Och hur ska vi komma åt kärnan i förtrycket om vi inte får bemöta det där det dyker upp. Är det okej att kvinnokroppen fortfarande är allmängods bara för att kvinnor fick rösträtt för snart hundra år sen?
Är det okej att skrika bögjävel efter folk på stan nu, homosexuella har ju trots allt fått rätt att ingå partnerskap?
Det värsta med hela debatten var när han som tyckte att det bara handlade om gnäll sa att den andra killen borde byta byxor, så skulle han nog slippa få glåpord kastade efter sig. Det är så skevt att jag inte vet vad jag ska säga om det, det går liksom inte att argumentera mot dumhet.

Lina: kontaktannonser kostar väl också pengar? Då får det nog vara. Ska stå vid busshållplatsen och spana istället :)

Usch jag vaknade och gick upp vid nio i morse. Det var alldeles för tidigt känner jag nu. Har en massa resonemang jag tänkte skriva om, men jag orkar inte. Påminn mig imorgon.
Idag har jag hämtat en låda med nya skor till mig och Bosse. Var tvungen att åka ut till Bunkeflostrand och hämta paketet, hur opraktiskt är inte det? Det ligger fullt med livsmedelsbutiker och bensinstationer där vi bor, men de duger tydligen inte.

Nu ska jag göra mig klar för jobbkväll. Och skitväder är det. Tur att nån gillar det...

Klockan var kvart i elva, jag hade jobbat sen halv tre (flamin Norah, min fot! Men mer om det en annan gång) och var på väg till torget för att ta bussen hem. Jag såg att bussen redan stod vid hållplatsen och fick springa lite snyggt i regnet den sista biten.
Jag hann precis med och där framför mig stod han. Världens finaste (och engelsktalande, pluspoäng) snubbe. Han hade ingen biljett och inget busskort. Jag skulle precis köpa sms-biljett och tänkte vara schysst och bjucka på en duobiljett så han också fick åka med. Men sen fegade jag ur och körde singelkoden.
Han fick åka med gratis och jag fick smygtitta på honom hela vägen hem. Vi gick av vid samma hållplats, men sen skildes våra vägar. Buhu.

Skånetrafiken, let me tell you this. Jag skiter i era rabatter och jojo-kort. Ge mig mer av ovanstående så åker jag med er varje dag.

Det är så härligt med respons och diskussioner. Angående förra inlägget plus kommentar så är jag helt med dig där, Johannes.

Den här tisdagen började inte förrän halv tolv, så trött var tydligen jag. Vaknade i och för sig ett par gånger när Stora elefant och Lilla elefant gjorde sig klara för jobb och förskola.
Drömmer konstiga grejer också. Som till exempel att Ida och Matte fått trillingar med hjälp av en kinesisk äggdonator. Jag fick plötsligt ansvar för tre 1,5-åringar när Matte och Ida tog en lyxhelg på hotell. Tack för det.
Sen blev jag pistolhotad och lite annat ointressant.

Nåväl. Nu är jag nyss hemkommen från ännu en kväll av Doc Lounge på Babel. Vi saknade Johannes, men fick i alla fall avnjuta Gnarr.
En dokumentär om den isländska komikern Jòn Gnarr som efter finanskrisen startade Bästa Partiet i Reykjavik, som ett ganska oseriöst alternativ till de tidigare styrande partierna. Han skämtade sig igenom valkampanjen och otroligt nog vann hans parti i valet och han är nu borgmästare i Reykjavik. Jag kan rekommendera en titt på filmen. Katerina och jag var rätt överraskade efteråt och undrade varför det inte fått större genomslag i svenska medier.

Nästa vecka blir det Love Addict - not a love film. Bra så.

Okej, nu är klockan typ ett på natten och det finns en risk att det här inlägget blir svamligt.
Men i alla fall. Jag har tänkt en del.

Jag är genusmedvetenhetsförespråkare och jag är vänstervriden rent politiskt.
Om både "genusfolket" och "vänsterfolket" sägs det ofta att de (vi) strävar efter att alla människor ska smälta ihop till en homogen grå massa.
Genusfolket vill sudda ut könen (haha) och att alla ska klä sig i grå säckväv. Det ska inte finnas plats för individuell smak gällande det yttre.
Vänsterfolket vill att alla ska tjäna lika mycket pengar, ha exakt samma förutsättningar, handla exakt samma saker och leva på exakt samma sätt. Det ska inte finnas plats för individuell smak gällande nånting.

Och då undrar jag varifrån den föreställningen kommer. Alltså, har ni sett ett gäng genusmedvetenhetsförespråkare nån gång? Gärna med tillhörande genusexperiment (barn).
Har ni sett ett första maj-tåg nån gång eller varit på nåt annat ställe där många vänstervridna människor tenderar att samlas?
Jag fascineras över den stora blandningen av stilar och intressen. Om något så uppfattar jag både de genusmedvetna och de vänstervridna som oerhört öppna för individuella stilar och smaker.

Nu är jag möjligen lite fördomsfull och tillspetsad men 90 % av alla blåa röstare som jag ser i medierna, i politiska rum och i verkligheten är vita heterosexuella svenska medborgare som gärna klär sig i skjorta med finstickad lammullströja över samt bär en frisyr av slaget page eller kotlett. Jag upplever (detta är alltså min subjektiva bild av det) att det är svårare att bryta mot normer (med tex hårfärg, smink, tatueringar, piercingar o.dyl.) i ett övre medelklass-/överklass-sammanhang än i ett arbetarklass- lägre medelklass-sammanhang. Och då förespråkar ändå högersidan mer "frihet" i samhället. Naturligtvis tror jag inte att ALLA som röstar på ett visst parti ser exakt likadana ut, oavsett var på skalan partiet befinner sig.
Men jag undrar ändå över föreställningen att vänster-/genusfolk är mer fyrkantiga än andra. Varifrån kommer den och vad fyller den för funktion?

Jag håller på och experimenterar lite med No Poo, det vill säga hud- och hårvård med så få kemikalier som möjligt.
Än så länge provar jag mig runt och försöker hitta guldkornen. Jag har bytt ut det mesta jag använde innan och så här ser det ut i badrumsskåpet numera, fast det är bättre ljus i köket ;)

En klasskompis från journalistutbildningen startade en facebookgrupp för vår gamla klass för några dagar sen. Ett av de första inläggen som skrevs i gruppen löd:

"Jag gillar människor med driv och initiativförmåga. Bra XXXX!"

X:en står för namnet på gruppens skapare. Det där inlägget har legat och gnagt i mig, stört mig, ända sen det postades i gruppen. Sett utifrån är det oskyldiga ord som nog de flesta av oss kan skriva under på.
Men det är ett par saker som stör mig. Det ena är att personen som skrev det, vi kan kalla henom H, i mångt och mycket levde på andras meriter under utbildningen. Hen fokuserade på de områden som hen var mest intresserad av och lät mer än gärna andra bära ansvaret för hens brister inom andra områden. Ett halvår efter examen gjorde H en utrensning på sin facebooklista, de som inte fått journalistjobb eller var tillräckligt kreddiga togs bort. Det här är det första jag sett av H sen jag rensades ut.

Det andra som irriterar mig med citatet är att det så tydligt talar om vilken typ av människa som är önskvärd. "Driv och initiativförmåga" är för många detsamma som karriärsbyggare, såna som alltid strävar efter högre status, bättre betalt, mer kändisskap.
Det har gått jättebra för många ur vår klass och jag är stolt över en del av dem för att de lyckats åstadkomma det de jobbat hårt för att åstadkomma.
Men dem jag är stolt över att ha lärt känna är inte per definition samma som de som lyckats bra med sina mediekarriärer.

Det finns väl tusen anledningar till varför inte 60 personer per år går ut från den utbildningen och rakt på ett förstklassigt journalistjobb. Vissa fick barn, andra visste inte vad de ville göra, en del fick andra jobb, några ville inte arbeta som journalister etc.
Sett till mig själv så är jag förbannat stolt över att jag varje dag efter examen klev upp ur sängen och levde. Jag hade sommarjobb hemma i Småland till att börja med, blivande sambo och jättefin lägenhet utanför Göteborg och väl på plats där fixade jag ett deltidsjobb. I en lågstatusbransch förvisso, så det kanske inte ens räknas. Det är ju först i efterhand som jag har förstått hur kasst jag mådde då och trots det så både jobbade och pluggade jag. Jag är stolt över att jag vågade lämna tryggheten där för att göra det JAG ville, först i Kalmar och nu i Malmö. Jag är stolt över att jag vågar vara stolt över att jobba deltid i en värld där alla ska jobba ihjäl sig. Jag är stolt över att jag dragit ner på konsumtionen i en värld där alla ska konsumera sönder sig efter att ha jobbat ihjäl sig.
Jag är verkligen inte den enda i klassen som stött på motgångar i samband med examen och jag är inte den enda som lyckats bygga ett bra liv, trots att arbetstiteln inte passar in i mallen för Lyckade Människor. Jag hoppas alla är nöjda och glada med saker och ting, oavsett vad de gör. Och jag är så trött på karriärshetsen att jag vill kräkas. Hetsa på i era egna liv om ni vill, men lägg inte över det på oss som vill annorlunda.

Nu är jag klar och måste komma på nåt nytt att göra. Jobbigt jobbigt.

Jaha så den här veckan handlar bara om ränder. Gjorde en lila- och vitrandig mössa i början av veckan och randig mössa #2 blev klar igår kväll. Kass mobilbild med kass färgåtergivning, men ändå.

Men alltså haha. Dagens LOLZ!
I den här artikeln talar Hanna Hellquist om nya hashtaggen #sexism under vilken folk uppmuntras att posta sina upplevelser av just sexism. Till höger om artikeln radas exempel som twittrats. Ett av dem är följande:

När jag frågar hyresvärden om vägen till MIN nya lägenhet och han vänder sig till min kille och förklarar.

I morse läste jag några av kommentarerna till artikeln. Min kära facebooknemesis hade varit i farten och gjort en utläggning om hur fel feminism är och sen gled han sakteliga över till sitt favoritämne; islamofobi. Men innan han gjorde det så tog han sig tid att bemöta varje exempel från högerkolumnen. Om den ovan hade han skrivit "Svar: men han kanske hade bättre lokalsinne?".
LOLZ. Hur fan ska hyresvärden veta vem av personerna han hade framför sig som har bäst lokalsinne? Men vad vet jag, kanske är det ännu en egenskap som sitter i kuken? Ibland är folk dumma över alla gränser.
Tyvärr verkar hans kommentarer vara borttagna. Synd, det var ganska rolig läsning annars.