.

Nu är vi hemma igen efter fyra dygn i Småland.
På utvecklingssamtalet på förskolan förra veckan sa Bosses pedagog att Bosse är väldigt reserverad när det kommer personer hon inte känner. Samma Bosse var hemma hos Lina i lördags och efter en stund tog hon kopplet från Lina när vi skulle rasta Lutte-hunden. När vi väl kom ut ur huset så släppte hon min hand och tog Linas istället. Jag vet inte vem av mig och Lina som blev mest överraskad.

Vi kom upp i onsdags eftermiddag. Vi hämtade Titti och åkte till min morfar. När vi stannade utanför mammas hus och Bosse kände igen sig så sa tittade hon strängt på mig och sa "Titti köra. Jenka sitta BAK!" och pekade mot baksätet. Sen var jag bortglömd. Hemma hos morfar julpyntade vi och lekte. Bosse kastade boll och busade med min 88-åriga morfar tills han var alldeles trött. Sen kom min moster och ett av hennes barnbarn förbi en stund.

I torsdags tog vi med oss Titti och åkte till simhallen. Det visade sig att det var första gången Bosse var i en simhall och hon gillade det inte alls till att börja med. Men sen ville hon inte åka hem, så man skulle väl kunna säga att hon ändrade uppfattning.

I fredags åkte vi till Västervik. Jag fikade med Josse och hennes Maja medan Titti och Bosse shoppade loss.
På kvällen var det middagsbjudning hemma hos min pappa (Otto). Han och Kristina hade gäster och så var jag och Bosse med. Det var trevligt.

I lördags var vi som sagt hos Lina. Men innan dess hann vi med en expressfika med min kusins barn Maja. Och efter en bra eftermiddag hos Lina åkte vi till Titti och Börje.

Vi fick öva en del på våra social skills, men jag tror att vi båda två var rätt nöjda med att komma hem till en utvilad pappa igår eftermiddag.
Idag har jag och Bossen chillat här hemma. Imorgon blir det förskola för henne, medan jag tar mig ännu en ledig dag innan det är dags att börja jobba igen.

Kat: what Ida said :) Men vi har kollat på såna här i Malmö innan, de finns lite överallt. Sport- och hobbyaffärer skulle jag kolla på om jag var du.

Idag har vi härjat runt hela dagen, känns det som. Bosse har nu en ny overall och en present som väntar på att det ska bli födelsedag. Eftermiddagen tillbringade vi i temalekparken med leksaken jag tog med hem från Göteborg.

Sen kom hon på ett bättre sätt att åka på



Och sen gick vi hem. Där i bakgrunden är vårt hus.

 

är jag hemma igen. Jävlar vad skönt det ska bli!

För det är (eller var i alla fall innan klockan blev såhär mycket) favoritfödelsedag!

Kat, kanske ökar det medvetenheten hos killar om någon form av cancer ;)

En av mina facebookvänner skickade precis det här till mig. En 25-årig gift tvåbarnsmorsa skickade det här till mig.

Jag har funderat lite kring en kommentar jag fick av Lina (tack). Imorgon åker jag tillbaka till Göteborg. Då ska jag försöka samla alla spridda meningar till nånting som säger nånting om det.

Hon fick nya kläder idag (Snoozy of course). Jag försökte fotografera dem, men hon spexade och var helt vild.

Lång dagjäkel idag. Kör tio timmar imorgon också, sen får jag åka hem till älskade lilla familjen. Peppet på det.

Den där dagen i februari då Martin dog.
Det var på riktigt som om hela jag trasades sönder i små små bitar, omöjliga att sätta ihop på samma sätt igen. Det går inte att beskriva på nåt annat sätt än så.

En månad efter att han dog flyttade jag till Göteborg. Jag gick min sista termin på journalisthögskolan och skulle göra min slutpraktik. Jag skulle nätverka, visa framfötterna, ”få in en fot i branschen”. Det var råden jag fick.

Jag fick tag på ett rum att hyra hos en tjej jag aldrig träffat, i en stad som var främmande och som jag egentligen inte var säker på att jag ville flytta till.

Kvar i Kalmar fanns den andra parten i ett förhållande jag börjat tvivla på. Han som aldrig ville prata om nånting, men som gav mig ansvaret att se till att han hade det bra. Han som fick mig att flytta till Göteborg för hans skull.

Det hade gått en månad efter Martins begravning och jag började inse att han aldrig någonsin skulle komma tillbaka. All energi rann bort, jag orkade ingenting.

Jag gick upp vid halv sex på morgnarna, tog spårvagnen till Frihamnen och gjorde ett lika dåligt jobb varenda morgon. Fick ångest, kallsvettades och ville spy. Jag var arg på mig själv för att jag inte klarade av en enkel uppgift.
Efter jobbet tog jag spårvagnen hem till rummet i Länsmansgården. På 90-sängen låg jag tills det blev morgon igen. Jag minns inte mycket från de kvällarna och nätterna. Bara känslan av att inte orka leva.

Det som fick den tiden att bli uthärdlig var vänskapen med John. Och de sista veckorna började en ny praktikant där. Kat. Två helt jävla otroliga människor.

När praktiken var slut och vi hade tagit vår examen var det dags att flytta till Göteborg på riktigt, tillsammans med den där andra parten. Vi fick en lägenhet några mil utanför stan, i den lilla byn där hans familj bodde.
Jag trodde att jag kunde flytta bort från all sorg. Nu skulle ju allt bli så bra. Inte så lite naivt.

Jag fick hela tiden pekpinnar och regler att förhålla mig till från den där andra partens familj. Jag dög inte till nåt, jag suddade bort mer och mer av mig själv, gjorde om mig för att passa in. Den andra parten märkte aldrig något. Fanns jag bara där, så var allt bra. Fasaden blev extremt viktig.
Martin var ett förbjudet samtalsämne därhemma, jag fick dåligt samvete om jag nämnde hans namn. Jag pratade aldrig om det, men jag fastnade i det. Jag tänkte Martin, kände Martin, drömde Martin.

Drömmarna som återkom hela tiden handlade alltid om Martin, men efter ett tag började de också handla om Håkan.

Håkan som jag kände en gång för massa massa år sen, men som jag tappat kontakten med. Jag förstod inte vad han hade med nånting att göra.

Det gick ett år. Jag tog mod till mig och letade reda på Håkans nummer. Precis som nu bodde han i Helsingborg och vi kom överens om att träffas där och ta en öl nån helg. 
Vi hade inte setts på rätt många år och jag var jävligt nervös när jag satte mig på tåget mot Skåne.

Utan att säga nåt eller göra nåt planterade Håkan nånting i mitt huvud. På tåget hem bestämde jag mig. Några månader senare flyttade jag bort från det där förhållandet, tillbaka till Kalmar. Jag hade ingen bostad, jobbet var kvar i Göteborg och det enda jag egentligen visste var att jag skulle plugga en termin och sen fick det bli som det blev.

Håkan fick mig att vilja leva igen.
Han fick mig att minnas vem jag var innan allt, vem jag egentligen är och vad jag vill. Så långt från där jag hade hamnat.

Sen träffade jag Patrick igen.

Trots att jag inte träffat honom alls under åren då jag inte hade nån kontakt med Håkan så var det som att träffa en riktigt nära vän.

Det kan låta konstigt, det kan misstolkas och missförstås, men det var Patrick som fick mig att våga hoppas på kärlek igen.
 Efter fyra år i ett förhållande med otrohet (inte från min sida), gräl, tystnad och fasadunderhåll så kändes det som att det där med kärlek inte var för mig.

Jag var aldrig kär i Patrick, det kanske jag ska påpeka. Men han fick mig att inse att det finns nåt annat än de där konflikträdda, åsiktsbefriade och apatiska människorna jag träffat tidigare. Någon som tyckte, tänkte och levde.

Idag körde jag bil till Göteborg. På radion Christer i P3 med temat Älskad, saknad – om människor som har dött.

Idag skulle Martin fyllt 25 år.

Hängde hemma hos Kat hela eftermiddagen igår. Fick både fika och middag minsann.
Hann prata i lugn och ro ett par timmar och sen kom fantastiska ungen hem. Det är helt galet att hon fyller två år om ett par veckor. Första gången jag träffade henne var hon ett litet pyre, bara två veckor gammal. Nu sitter hon i egna funderingar en stund och sen börjar hon plötsligt citera böcker. Har nog aldrig träffat en inte ens två-åring som pratar så mycket och så rent. Men hon har ju världens bästa morsa, så det kanske inte är så konstigt.

Imorgon ska jag tillbaka till jobbet och sen åker jag hem på torsdag. Saknar min Bodil som tusan nu! Vi snackar på skype en stund varje kväll, men jag är inte så intressant längre. Hon ropar bara "Iiiiiiida Iiiiiiida" och sen får hon prata med Ida istället. Jag får nöja mig med pappan i huset, men han är ju inte fy skam han heller.