.

Pjuh! Känns som att klockan är tio på kvällen. Först en mer eller mindre sömnlös natt på jobbet, sen ännu en sömnlös natt för att Chris fått ögonskador av svetsblänk på jobbet och jämrade sig i febriga plågor hela natten. Vaknade vid sju när han ringde och sjukskrev sig, sen en timme inne på ögonakuten, sen en bilfärd till Höör för arbetsintervju, sen hem igen och storhandla och fixa tusen små ärenden. Hämtade ut de här två rackarna också.

 

Nä livet är inte bara tråkigheter. Mest roligheter just nu faktiskt. 

Ida kom ner från Borås lite spontant förra lördagen och Malmö bjöd henne på sitt soligaste väder. 

Under veckan har jag fått en massa kärlek från jobbet också och jag hoppas att allting löser sig snart. Vikariepoolen känner jag mig rätt färdig med. Ska berätta mer om jobbkärleken en annan dag. 

 

Kärlek finns det gott om här hemma också. Känner mig alldeles nykär. Fast det kanske är normaltillstånd efter ynka 10 månader? Igår drogs jag med på Mors Dag-gudstjänst i S:s kyrka. Men ingen fara på taket! Jag var bara där som inhyrd fotograf. Pastorn var så nöjd med bilderna jag tog på hans 50-årsfest att han bad mig hjälpa honom med lite andra bilder också. Hur som helst, det var min första riktiga gudstjänst där igår och jag kunde inte låta bli att filma lite. Varning för åksjuka (det var fasligt trångt).

 

 

Männen sjunger för sina fruar/mammorna till deras barn. Pastorn leder sången, med varierande tonsäkerhet ;) Efter några timmar i det här tempot åkte jag hem och vilade upp mig inför nattjobb. Inget suger musten ur en som nattjobb. Tvi vale! En jobbnatt kvar den här veckan, sen får det vara nock! Imorgon ska jag på anställningsintervju där de har höga krav, wish me luck.

 

Det är märkligt hur saker och ting kan gå så snabbt.

 

Personen jag arbetade med blev plötsligt väldigt mycket sämre. På bara några dagar gick vi från att samtala och skratta till att bara vaka. 

En av hens vänner sedan 30 år tillbaka sa något som på samma gång är en stor komplimang och ett stort förtroende. Jag måste gå nu, men jag känner mig väldigt trygg när jag vet att det är du som är här...

 

Så i söndags morse fick jag telefonsamtalet från min kollega. Hon grät och var i bitar. Jag åkte dit och löste av henne så att hon kunde åka hem till sin familj. Jag stod mitt i en helt ny situation. 

Tröstade ledsen vän, svarade i telefon, ringde kollegor, tog farväl av den där tomma kroppen som såg så vansinnigt befriad ut. 

 

Min egen rädsla för döden försvann en måndagsmorgon för fem år sedan. Mitt fullständiga accepterande av döden kom i söndags. 

Livet är fullt av ups and downs. Nya erfarenheter fogas samman med gamla och jag har vuxit ytterligare några centimeter som människa. 

Det händer ungefär lika mycket i verkliga livet som det gör här på bloggen.

Jag har pusslat och varit tjatig på jobbet och till sist fått något som i alla fall liknar kontorstider. Det bästa av allt; jag är ledig varje helg med undantag av en lördag i månaden. Plötsligt förstår jag den utbredda fredagshysterin. Hurra!

 

Och hurra sa vi förra helgen när jag gjorde ett fotojobb på S:s väns 50-årsfest. Även vi själva lyckades fastna på en bild, om än något sned.