.

Jag sitter i vårt rum, på övervåningen i broderns nybyggda men inte helt färdigställda hus.
Elbolaget har återigen stängt av strömmen och batteriet i min dator är urladdat, så nu skriver jag på telefonen.

Jag är inlåst.

Vårt rum är ett av få i huset som är helt klart, med sval klinkers på golvet och en varm gul nyans på väggarna. Skira gardiner täcker våra gallerförsedda fönster.
I hallen utanför består väggarna fortfarande av rå betong. Det förstärker intrycket av fängelse som vår ytterdörr redan ger. En tung metalldörr med tre lås. I mitten en lucka som en kan skjuta åt sidan för att kontrollera vem som vill bli insläppt. Det dundrar som åska varje gång dörren öppnas och stängs.

I april köpte vi våra flygbiljetter.
Fem olika vaccin sprutades in i min kropp. Malariaprofylaxen i tablettform, med en lista på biverkningar som skrämmer mig mer än malarian själv, påbörjades. Resenerverna började göra sig påminda.
På nätet läste jag att svenska utrikesdepartementet avråder från resor hit.

Jag börjar förstå varför.

Vi befinner oss i ett land vars norra delar just nu drabbas hårt av våldsamma aktioner från en islamistisk terrorgrupp, riktade mot den kristna delen av befolkningen. Ett par gånger i månaden nås vi i Sverige av nya dödssiffror.
Tre månader innan vi reste hit gick gruppen in i sovsalarna på ett universitet och sköt ihjäl över 40 sovande studenter, vissa medier uppger att siffran översteg 60. Universitetet ansågs alltför vänligt inställt till västvärlden.

Det här är dock ett stort land, nästan tre gånger så stort som Sverige, och jag befinner mig långt ifrån de norra delarna.
Här pågår ett annat sorts krig. Klasskillnaderna är enorma.
Allt vi sett och hört om Afrika finns här. Smutsiga barn, fattigdom och sjukdomar är vardag i byarna. Men bara några minuter bort med bil ligger hus i en storleksklass som jag tidigare bara sett i amerikanska överklass-serier på tv.
Vår familj är relativt välbärgad, jämfört med många andra i just det här området. Ändå är standarden långt under det vi tar för givet i Sverige. Det finns inget rinnande vatten, morgonduschen är en hink med kallt vatten som du öser över kroppen med hjälp av en kopp. Tillgången till elektricitet är milt sagt varierande, till största delen beroende på hur elbolagen resonerar för dagen.
Utöver detta finns en stor risk att bli kidnappad, om en är vit europé som jag.
Det är därför jag är inlåst.

Precis som i Sverige flyttar många från landsbygd till städer här.
Under julen är det kutym att alla som återvänder hem till byarna åker runt och hälsar på släktingar.
Vi tog risken att låta mig följa med. I baksätet på vår stora SUV satt jag, med låsta dörrar och tonade rutor som skydd mot världen utanför. Bredvid mig satt Chris yngre bror, min ständiga följeslagare den första veckan. En av Chris äldre bröder körde oss. Chris och de andra åkte i andra bilar.
Besöken varade sällan i mer än tjugo minuter, sen packade vi in oss i bilen igen och åkte hem till tryggheten på familjens gård.

På kvällarna hörde jag ofta avlägsna ljud av sirener.
Jag frågade Chris kusin om det var polisbilar jag hörde.
- No, it´s escort, svarade han. You know for celebrities and politicians. And white people.

Innan vi åkte diskuterade vi säkerhetsarrangemang, jag och Chris. Han förklarade och jag accepterade. Men när han började prata om att hyra in en polis som skulle fungera som en sorts säpovakt för mig, då satte jag ner foten. Tanken kändes helt främmande för mig. Då.
Ett par dagar innan vi kom hit genomfördes en kidnappning här i vårt kvarter. En rik man som numera bor utomlands kom hem till huset han låtit bygga här. Dagarna innan jul hade han vänner på besök. Han skjutsade hem vännerna på kvällen och blev sedan överfallen på vägen tillbaka. Någon vecka senare blev han frisläppt, efter att familjen betalat lösensumman.

Nu är julruschen över. En del av Chris syskon och deras familjer har åkt hem.
Några kusiner har rest tillbaka till sina universitetsstäder.
Det börjar bli tomt.
Kvar är en äldre bror, hans fru och tre barn samt Chris lillebror och ett par kusiner.
Brodern som körde oss hit från stad L, och som äger huset vi bor i, reste hem för några dagar sen. Nu är det Chris och jag som ansvarar för huset. På nätterna sover en av kusinerna i ett intilliggande rum, för säkerhets skull.

Chris har bokat tid i en musikstudio i en stad någon timme bort, för att kunna avsluta några projekt han påbörjade i Sverige förra året. Jag får naturligtvis stanna hemma. Jag tjatade dock till mig att få följa med häromdagen. Men jag insåg snabbt att jag hellre är inlåst bakom betongmurar och järngrindar här hemma där jag trots allt kan gå ut i trädgården och sitta under fruktträden om jag vill. Att sitta instängd i en pytteliten studio en hel dag med sju personer som är konstant livrädda att något ska hända mig gör något med nerverna.
Överlag är det ganska svårt att vänja sig vid en så kraftigt reducerad rörelsefrihet.

Idag är det två veckor kvar tills vi påbörjar resan hem till Sverige. Trygga, öppna, underbara men ack så kalla Sverige.

 

06.00. Vår taxichaufför hämtar upp oss och kör oss tillbaka till flygplatsen. Planen är att försöka få tag på morgonbiljetter till nästa destination. Men det är julafton, bara två avgångar på hela dagen, så det är dömt att misslyckas. Vi går varv efter varv och försöker hos alla resebolag. Ett av dem har överbokat sitt plan så pass att det blir bråk när en del av dem som redan har biljett ändå inte får plats.
Vi ger upp och köper till sist biljetter till eftermiddagsplanet.
Vår man kör oss tillbaka till hotellet. Vi fördriver tiden tillsammans med vännerna på gatan.
Vårt plan går 18.00 och incheckningen börjar 14.00. Eftersom jag känner till hur tider hålls här, ber jag vår chaufför hämta oss 12.30. Han är punktlig.
Vid incheckningen blir det problem. Det är såklart andra vikter som gäller för bagaget nu än när vi åkte hemifrån. Tillsammans har vi nästan 30 kg övervikt. Det blir bråk om hur mycket vi ska betala, vi har inte tillräckligt i den lokala valutan och de vägrar fakturera resten.
Efter timmar av dividerande är mannen vid incheckningen rejält sur. Nu vill han till varje pris se till att vi inte alls kommer med planet. Kön med andra passagerare som ska med vårt plan börjar sina. Jag börjar få lätt ångest.
Då kliver en man fram och betalar avgiften för vårt bagage.
Tillsammans springer vi sedan alla tre mot vår gate. Vi får gå före till kontrollerna för att hinna med planet.

Mannen som betalat vår avgift berättar att han dagen innan skulle flyga från stad L till Accra och sen till Dubai för ett viktigt eftermiddagsmöte. Men flygbolaget (samma som vi nu flyger med) ändrade tiderna och sjabblade bort allt, så medan han satt på planet till Accra, avgick planet till Dubai. Sen kunde han inte flyga tillbaka till L utan fick stanna över natten. Hotell och återresa fick han stå för själv. Han var liksom Chris ordentligt förbannad på flygbolaget och det var därför han bestämde sig för att betala åt oss. Vi är honom evigt tacksamma.

Mörkret har återigen fallit när vi kommer ut från flygplatsen i L. Chris bror har lovat att möta oss och vi går ut för att leta efter honom. I mina ögon är det kaos, men för Chris är detta hemma.
Chris bror kör oss hem till sina kvarter. Hur någon kan hitta bland alla dessa identiska smågator är för mig en gåta. Det känns som att vi kör i cirklar. Vi träffar några vänner innan vi åker hem till bror M:s hus där vi ska tillbringa natten.

Tidigt nästa morgon sätter vi oss i bilen för sista etappen av resan. Enligt Chris en sex timmar lång bilfärd.
M kör, hans frus bror sitter bredvid. Jag och Chris huserar i baksätet. Jag sover mest.
Två timmar senare blir jag väckt av Chris. Han undrar om jag kan tänka mig att köra. M jobbade länge dagen innan och behöver nu sova en stund.
- Visst, men jag har inga skor, svarar jag. (Mina kängor är fortfarande genomblöta efter att jag ramlade ner i ett dike kvällen innan, men det är en annan historia)
- It´s okey, svarar Chris. You can drive baretoes.
Baretoes! Jag måste fnissa lite, gulligare ord har jag inte hört på länge.
Men sagt och gjort. Jag hoppar in i förarsätet och barfota kör jag oss sedan i tre timmar. Bror M snarkar gott i baksätet, och det får jag väl ta som ett tecken på förtroende.
Sedan vaknar han och vi byter igen.
Jag iakttar handeln som pågår vid vägkanten. Överallt små små kiosker och människor som springer bredvid bilarna i ett försök att sälja sina varor. Bilrutorna är tonade för att ingen ska se mig där i baksätet. Det kan fortfarande vara farligt för vita människor i det här landet.
Sent omsider kör vi in i Chris hemstat. Sex timmar har passerat med råge, men ingen förväntade sig väl att vi skulle passa några tider.
Hittills har vi ignorerat gatuförsäljarna, men nu stannar vi till. Vi köper grillad plantain och något nötliknande, det låter som att de kallar det "granat".
Det smakar himmelskt.

Ytterligare någon timme senare stannar vi igen. Jag får återigen ta över ratten. Det är nu allra sista biten och de tycker att det vore kul om det var jag som körde oss hem. Sakta styr jag genom byn där Chris växte upp och han berättar oavbrutet om folk som bor här och där, jag hänger inte med alls. Efter en sista skumpig grusväg svänger vi så in på familjens gårdsplan.