.

Ännu en "jag trodde den skulle bli kort"-tripp till Kalmar. Den här gången med finaste storebror som kom till Småland igår kväll. Han väckte mig med en kalmarfråga i morse och jag skuttade ur sängen, pigg som en lärka.
Det var inte sant. Jag har somnat klockan fem på morgonen de senaste två nätterna. Igår med en kniv i magen-hunger som jag trodde att jag botade med en nattmacka. Icke. Mådde illa när jag vaknade igår och har mått illa sen dess. Fina grejer.

Hur som helst så kom vi i alla fall till Kalmar vid ett ungefär. Jag skulle bort och städa det sista, bror skulle fika med Nicke och Jacke. Klockan sex ringde bror och ville åka hem. Då hade jag tillbringat en halvtimme inne på Coop utan att handla något samt en timme på en parkering i hamnen lyssnande på triathlonkommentatorn och försöksbotande av illamående med mineralvatten och vila.
När klockan blev kvart i sex funderade jag på att ringa Lina och bjuda in mig själv på fika, men fick för mig att hon jobbar kväll nu och strax därefter ringde ju bror som sagt. Sen hemfärd och därefter en 3 kiometer lång löprunda tillsammans med nämnda bror. Tips: spring inte om du känner dig illamående redan innan du börjar. Det är en dålig idé.
Men skönt att ha sprungit i alla fall. När jag kom in gjorde jag en spontanbeställning på en ny mobil. Det blir intressant. Jag har egentligen inte råd med en ny telefon och när den väl kommer hem är jag förmodligen i Göteborg och jobbar ihop pengar att betala den för. Det flödar över av dåliga idéer idag.

Jag tror att jag går och lägger mig nu.
/J

Inte heller idag händer det mycket. Jag tror att det är höst nu.

Igår var jag och lillebror i Kalmar och tömde rummet. Det var tungt, men gick på ett par timmar. Skönt att vara klar, men ska ner i helgen och städa det sista. Fick pengar av nya killen också, det var nice.
På kvällen fick jag besök av en bekant från det förflutna. Måste vara hundra år sen sist vi sågs. Tänk vad attraktiva folk kan bli när de slutar vara struliga tonåringar. Efter besöket fick jag per sms en gammaldags hederlig dejtförfrågan. Middag och så vidare.
Men jag tror att jag struntar i det. Har nya struliga tonåringar att ta hand om.

För ett par dagar sen återupptog jag en gammal hobby. Att beställa hem provbågar och ja...prova dem. Tre par blev det den här gången och jag tror att jag skickar tillbaka dem utan att lägga en riktig beställning på några av dem.


De längst till höger skulle jag inte beställa ens om jag hade passat i dem. Sjukt osnyggt.
I vilket fall som helst så är det på tiden att jag fixar nya glasögon. Kanske ska ragga upp någon som kan följa med och välja.


Fy fan vilket tråkigt väder det har varit den här veckan och ingen träning har det blivit. Förutom flytten igår som gav mig träningsvärk i armarna. Men jag lever fortfarande på att jag faktiskt sprang en 5,6-kilometare förra veckan. Stannade i en halvminut ungefär mitt i för att andas och knyta om skorna, men annars var det löpning hela vägen. En stor personlig seger även om det för andra kan verka som en skitgrej. Så är det.
/J

Idag har jag inte gjort många knop, den saken är säker. Vaknade vid åttatiden av två extremt högljudda barn som levde rövare på övervåningen. Drog täcket över huvudet och jublade tyst för mig själv när jag hörde en röst som sa att barnen skulle återlämnas till sina föräldrar "nu". Det där nuet gick inte att lita på. Inte förrän tolv åkte de! Och inte förrän då gick jag upp.

Igår var jag i Kalmar för vad som i mitt huvud var tänkt som en "halvsnabb shoppingrunda". Var där vid halv två ungefär och var inte hemma hos pappa igen förrän halv tio på kvällen. Hade världens bästa eftermiddag med världens bästa Lina som bjöd på middag. Väldigt oväntat och väääldigt uppskattat! Tack så hemskt mycket!
Efter shopping, middag, fönstershopping och fika så åkte jag till studentrummet och påbörjade utflyttningen. Varför har jag så mycket grejer??
Fick i alla fall med mig en del så det går väl lite snabbare imorgon när vi ska hämta resten.

En ny nattlig smskonversation genomfördes natten till igår. Det var fint. Inte ett enda fan den här gången, men ett och annat leende framkallades. Det bästa på länge.
/J

En tanke slog mig plötsligt häromdagen; jag är enkelspårig. Så fantastiskt.
Det var en grej jag såg på nätet som fick mig att inse att jag faktiskt har en typ. En typ av kille som jag dras till. Ett smssamtal med Johannes cementerade detta faktum. Jag har en typ.

Men om man nu ändå ska ha en typ så tycker jag att jag gjorde ett bra val. Omedvetet, men bra.
I alla fall när det gäller det första explosiva kärleksruset. När det gäller långvariga förhållanden vet jag inte om det är ett lika bra val. Jag vet inte därför att jag aldrig haft ett långvarigt förhållande med typen. Vilket kanske är bevis nog för att de inte fixar det där med långvariga förhållanden. Eller så är det jag. Kan vara så. Men mitt senaste förhållande varade i fyra år, så kanske inte ändå. Fast det var inte med den typen... Tillbaka på ruta ett.

Min typ då. Musiker.
Pojkvän 1: gitarrist i punkband då. Sångare i hardcoreband nu.
Pojkvän 2: trummis i punk/rock-band då. Loser nu.
Pojkvän 3: hobbygitarrist då. Distributör nu.
Pojkvän 4: hobbygitarrist då. Inte särskilt mycket alls nu tyvärr.
Pojkvän 5: trumpetare i Livgardets dragontrumpetarkår samt i otaliga studentgrejer då. Förmodligen trumpetare nu också när han inte är lärare.
Pojkvän 6: Han som inte är den typen. Kunde inte ens sjunga med till musiken från bilstereon. Numera innehavare av ett havererat 4-årigt förhållande.

Hur kom jag då fram till detta? Under timmar av rastlöst facebooksurfande fann jag att manspersonen jag senast etablerade någon slags relation med är gitarrist i punkband. Vilken överraskning.
Jag kanske borde ha sett det komma, fast å andra sidan har jag ju inte insett att det är på det här viset förrän nu så jag hoppas jag är ursäktad.

Ida: ja jag fick sitta bredvid honom halva terminen. Och bara för skojs skull; en bild på bänkkamraten 14 år senare :)

3762 dygn. 10 år och 16 veckor.
Fjärde klass, äntligen! Ett helt år senare än vi skulle hade vi nu fått flytta ner till skolbyggnaden för de coola kidsen. Det var ett stort ögonblick, nu var vi två steg från att regera på skolan.
Och som om det inte räckte så välkomnade vår konservativa lärarinna en ny elev till klassen. Klassen där trean och fyran gick tillsammans, fast uppdelade i två liksom. Och han skulle börja i min del. All längtan efter längre lov var som bortblåst.
Brunbränd efter sommaren, solblekt hår tidsenligt klippt i en slags pottfrisyr, fräknar på näsan och ett bländande leende. Han var det vackraste jag nånsin sett.
Konservativa lärarinnan placerade ut tjejerna i klassrummet, en vid varje bord. Killarna fick stå på rad framme vid svarta tavlan. Som var grön, men ändå.
Jag sörjde att min bästa vän hamnade flera bänkar bort, men såg min chans att etablera nya relationer.
Varje tjej skulle välja en kille att dela bänk med. Tjej efter tjej valde, min puls ökade litegrann varje gång någon lämnade sin plats där framme. Under bänken kramade jag mina tummar som var blålila av blodbrist och hala av svett. Snart var det min tur. Skulle jag våga? Jag som alltid tog ett steg tillbaka, som helst smälte ihop med väggen bakom mig. Jag som avundades min bästa väns självförtroende, hon som aldrig tvivlade på sig själv. Vad jag önskade att jag var som hon.
Långt där framme stod han kvar tillsammans med de andra, de plötsligt så färglösa och dödligt trista killarna jag känt sedan jag var sex år gammal.
Det blev min tur. Jag tog ett djupt andetag och vågade.

Jag borde nog jobba på min. Kvinnlighet alltså. Eller åtminstone vilka signaler jag sänder ut utan att vara medveten om det.
Ett samtal utspelade sig mellan mig och Martin i ett öltält på Öland i helgen. Jag minns inte exakt hur samtalet gick, men det handlade om hans tältregler; inga killar i tältet, men tjejer går bra. Vi skämtade lite om det där, vilket så småningom ledde fram till följande fråga från Martin:
- Men du är väl bisexuell eller hur... eller har jag bara fått för mig det?

Tidigare i somras satt jag på en posh utebar vid Kalmar slott, tillsammans med ett gäng fina människor. Lenas fästman Magnus ägnade en timme av kvällen åt att tala om för mig att jag måste vara flata, butchflata. Sen drog han dit sin manliga singelvän i ett misslyckat blind date-försök och jag hängde med min finaste gayvän Leo resten av kvällen.

Under mina 24 år har jag aldrig känt mig dragen till en tjej, därför skulle jag inte sätta en bisexuellettiket på mig själv. Men om det en dag plötsligt skulle dyka upp en tjej som jag blir störtförälskad i så vore det väl dumt att tacka nej för att hon är tjej? Jag håller mina dörrar öppna, några mer öppna än andra dock :)

Hur som helst, idag regnar det och jag gör det man brukar göra när det regnar; kryper ner under täcket och storkonsumerar film. Hittills de två sista Twilight-filmerna och första Sex and the city-filmen. How is that for girly?
Och jag gör det helst utan sällskap av katten, vi är inte vänner idag.

Som jag hittade min person till slut!
I onsdags tänkte jag att jag skulle se om jag kunde hitta människan, bara för skojs skull. Gick inte.
La ner det ett tag men efter en stund kickade journalistgenerna in och jag kände att jag var tvungen att hitta minst en av personerna på min lista för att få sinnesfrid, jag har ju ändå gått en hel kurs i hur man tar reda på allt om folk. Gick inte.
Kröp till korset, erkände mig besegrad och bad Cajsa om hjälp, she narrowed it down till två möjliga kandidater på mindre än en minut, det lilla.....gullet. Den ena kunde jag utesluta ganska snabbt, den andra fanns det 105 av på facebook. Yes liksom.
Hittade en som det kanske kunde vara, men profilbilden var inte helt lätt att tyda. But I took a walk on the wild side och skickade en friend request. Och score! Efter ungefär 20 sekunder fick jag en acceptance notification.
Hon gjorde min dag, den där kickass awesome researchern Kjellsson.

Sen var jag tvungen att ta en rask skogspromenad i en halvtimme för att få ur mig den helt surrealistiska och löjligt stora tillfredsställelsen efter ett job well done. Nej jag vet, det behövs inte mycket för att göra mig glad nuförtiden.

Nu avslutar jag det här inlägget och lovar att aldrig mer blanda in så många engelska ord i en så kort text på svenska.
/J

Det känns alltid en smula vemodigt att skriva ett inlägg efter ett som handlar om något speciellt. Som nu, efter Öland Roots. När man skriver inlägget efter det som handlar om en specifik händelse så vet man att det speciella oåterkalleligt är över.
Jag har gått omkring och känt mig helt tom sen i måndags. Helgen var så fantastiskt intensiv och underbar. Sen slungades jag rakt ut i en händelselöshet som saknar motstycke.
Jag har dock en känsla av att saker och ting skulle kännas bättre om jag inte hade fegat ur och låtit bli att göra en rad grejer. Hade jag gjort dem och resultatet hade blivit dåligt så hade jag åtminstone vetat det. Nu är jag istället i en jävla twilight zone. Och så har jag huvudvärk också.

Nu börjar det bli dags att bestämma sig för hur resten av året ska se ut. Det där är som ett skavsår, om jag bara sitter stilla och blundar så känns det inte och då finns det inte. Problemet är egentligen inte längre att jag inte vet vad jag vill göra, utan att jag vet det men inte vet hur jag ska få till det riktigt. Alltid är det nåt.

Ärligt talat, hur svårt kan det egentligen vara att hitta en person? Det här visade sig vara löjligt svårt. Kanske får ta min personhittarperson Cajsa till hjälp, hon har ju fixat sånt åt mig förr :)
/J

Innan jag redogör för den gångna helgen vill jag bara betona att jag åkte på festival utan att känna någon där. Förvisso fick jag inbjudan, tältplats och luftmadrass av Martin som är Cajsas sambo. Och jag känner Martin som man känner sina vänners respektive. Det vill säga oftast inte så mycket, men har man tur så kommer man hyfsat bra överens. Det fanns alltså en 50/50-chans att det skulle bli Success eller Fail.

Anyroad.
Jag kom till vårt camp i torsdags kväll efter en mycket trevlig middag med Ida och Matte och en hysteriskt lång promenad med packning som vägde minst ett ton eller två. Överallt kom pustar av rök som inte härstammade från vanliga cigaretter.
I campet som borde gå under namnet Camp Martin bodde Martin, Martin, Patrik Martin & Iris, Petter & Kakan, Carina, Pau, Piroz, Malin och Mani. Jag gillar alla utom Piroz, som i mitt tycke var dryg och jävligt otrevlig större delen av det första dygnet.

Vi hade ofta besök i vår lilla cirkel och det var fint. Finaste besöket var Nadja, Anders och Joel som kom första kvällen. Tillsammans med dem och Martin drog jag ner till strandens sound system (jag har förklarat vad det är förut, men här kommer det igen). Martin hittade annat folk, Nadja hittade en trevlig kille, jag hittade Joel och Anders försvann.
När vi fått nog av sound system-grejen tog vi en promenad på stranden (jag och Joel alltså), hittade en bekväm remsa stenig strand och låg där och snackade medan solen gick ner och sedan upp igen. När jag skulle lämna tillbaka honom till hans camp var hans tält ockuperat av två andra killar, så jag bröt mot Martins Ground Rules of Taravad #1, det vill säga inga killar i tältet.
Det skulle visa sig att jag och Joel hade bytt en bekväm remsa stenig strand mot en luftmadrass med hål i, fint placerad på en tjock trädrot. Men det var nice ändå.
På morgonen hängde vi i vårt camp tills Piroz kom och slängde ut Joel. Det var helt oprovocerat och jävligt otrevligt gjort.

Vid lunchtid dag 2 fick vi nog av värmen, jag, Martin, Patrik och Iris. Vi slängde på oss badkläder och vadade ut en kilometer i Östersjön. Sen låg vi där och flöt i ett par timmar. Det kan ha varit det bästa på hela helgen.
Sen träffade vi Jamaicanen. Han var skittrevlig men man förstod knappt vad han sa. Han satt i sitt camp och skrek Fire! (Fajja!) då och då. Folk från hela campingen gav respons och man kunde höra Fajja! från tio olika håll som svar.
Martin premiäråt en Smålandsrulle (vegetarisk/vegansk tunnbrödsrulle med massa gott i) och åt hummus för första gången i sitt liv. Han uppskattade namnet mer än smaken, kan man nog säga :) Jag uppskattade arrangörernas miljösatsning som bland annat innebar att all mat som såldes på festivalområdets var vegetarisk eller vegansk.
På kvällen fick vi med oss Joels Sandra när vi gick för att se Helt Off, med Timbuktu och Promoe. Vi hängde i "öltältet" med en karlskronakille som trodde att Iris var en man.

På lördagen vaknade vi av åska och så kom regnet vi alla hade väntat på. Det innebar tälthäng, förseningar av konserter, reseproblem för Ital Skurk, tidigareläggning av konserter och hela schemat blev skevt.
När regnet gav upp gick vi in till festivalområdet och såg Ska n´ska. Fantastiskt bra!
Martin och jag hängde kvar och såg Diegojah innan vi återvände till vårt camp för mer tälthäng. På kvällen var det dags för Kapten Röd som vi hade peppat på sen vi kom till Öland. Men när han spelade så satt jag i Joels nyköpingscamp med honom, Anders, Tobias, Sanna och några andra trevliga prickar. Det var ju tråkigt av mig att missa kaptenen, men som Joel sa "du hör alla låtar, du hör varje ord av mellansnacket. Det enda du inte vet är vad han har för tröja på sig".
Området var typ U-format och vi bodde så bra att vi hörde allt från scenerna.

5948 dygn. 16 år, 15 veckor och 4 dagar.
Det var augusti, fortfarande varmt. T-shirtvarmt. Tre dagar tidigare hade jag genomfört den långa vandringen på 250 meter som skulle inleda mitt nya liv. I nyköpta slimmade jeans och ett gult linne. På ryggen en svart ryggsäck med mitt smeknamn korsstygnsbroderat i två nyanser av orange, inramat av spetsiga metallnitar och en lila feministpin som hamnat på sniskan. Slängd över vänstra armen en röd långärmad tröja som var alldeles för varm, också den nyinköpt dagen till ära.
I flera dagar efteråt skulle jag tänka tillbaka på den vandringen och undra varför jag valde att kombinera ett nästintill neongult linne med en tomatpuréröd tröja. Men just då, när jag gick från bostadsområdet mittemot skolan, var färger som skar sig det sista jag tänkte på.
Jag hade sovit dåligt den natten, i den leopardmönstrade soffan i ettan där jag tillfälligt var inneboende hos en gammal bekant.
På morgonen var jag ensam i lägenheten. I lugn och ro gjorde jag mig i ordning och det var först när mina converseklädda fötter mötte asfalten på innergården som hjärtat började banka. Vad hade jag gett mig in på? Nog för att jag gillade utmaningar, men det här var väl ändå lite att ta i?
För varje steg jag tog blev jag alltmer illamående. Nu, nu skulle jag kräkas och sen skulle jag gå tillbaka över vägen, hem till ettan och den leopardmönstrade soffan och glömma det där med att stå på egna ben.
Men jag kräktes inte och mina slitna röda sneakers ledde mig ända fram till mitt nya klassrum. Jag var en av de sista som kom dit den morgonen och jag fick platsen precis innanför dörren.

Men det var nu tre dagar sen.
Första torsdagen i min nya stad, första gymnastiklektionen. Denna förhatliga gymnastik. Jag fortsatte på min sedan högstadiet inslagna bana och glömde gympakläderna hemma. Jag var inte ensam om detta. Till min stora och högst hemliga glädje satt han där, killen med det tuppkamsklippta blonda håret hängande ner under Nofx-kepsen. När de andra i klassen joggade runt elljusspåret satt han kvar på slänten med mig. På behörigt avstånd, hela tiden stirrande i marken. Då och då drog han upp en grästuva och kastade den förstrött framför sig. Jag vågade inte säga ett ord.

Den här bloggen skapades för nästan exakt 14 månader sedan, under en period då jag var missnöjd med det mesta.
Det blev en blogg för att jag hade fått nog av mitt helt avstannade liv. Jag tänkte som så att om jag i text dokumenterade det som hände i min vardag och sedan publicerade dessa texter för andra att läsa så skulle jag tydligare se hur, vad och när jag gjorde saker. Jag skulle tröttna på mitt stillasittande och med lite tur skulle bloggen ge mig den spark därbak som jag så väl behövde, även om det skulle bli så att jag bara gjorde saker för att ha något att skriva om.

Av ingen särskild anledning bestämde jag mig nu för att läsa igenom blogginläggen från förra året.
Aldrig mer vill jag bli personen som skrev då; en småbitter, osäker och odrägligt pretentiös liten människa med duktig flicka-komplex. Jag mår dåligt och blir förbannad för att jag lät mig bli sån och för att jag var sån så länge.
Det kanske låter jättekonstigt, men jag kan inte förklara det bättre än så. Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv.

Det senaste halvåret har varit en testperiod då jag skulle påbörja något nytt. Det har absolut inte varit någon dans på rosor (klyschorna haglar ikväll), men såhär i efterhand är jag mig själv evigt tacksam för att jag drog.
Jag är fortfarande långt från målet, men nu är jag i alla fall på väg. Jag har träffat en hel massa inspirerande människor och för att uttrycka det spontant så känns det jävligt fint. Jag har fått tillbaka min kreativitet och hittat nya sätt att uttrycka den på.

Om två veckor blir jag hemlös. Då ska rummet i Kalmar tömmas och sakerna magasineras hos min pappa. Jag har inget eget boende i sikte, ett jobb i Göteborg som jag inte vill tillbaka till och noll ambition att fortsätta studera. Alltså sämsta tänkbara förutsättningar för ett så kallat tillfredsställande liv, men fan vad jag trivs just nu.

Med det här inlägget vill jag tacka
mig själv för att jag hade den goda smaken att starta en blogg som skulle komma att förändra hela min tillvaro
och er som av någon obegriplig anledning har följt mig sen starten.

Tack!

/J

Igår var det dags för den efterlängtade festen. Jag slängde på mig någon slags diskret 70-talsinspirerad outfit och åkte till Kalmar. Sprang in för att handla 3 krukor mynta, 4,5 liter sodavatten och 10 stycken små limefrukter. Sen iväg till Lennarts brors lägenhet.
Lennart hade fixat en hel massa underbara tilltugg; hemgjorda marmelader, färskostbollar med gräslök, oliver och nånting mer, vegantryffel, chokladdoppade hallon och massa annat som var fantastiskt gott.

Det där med mojitos insåg vi snabbt att vi inte behärskade. Jag blandade den i särklass äckligaste drinken med mojitosingredienser som någon någonsin har tvingats smaka och Annika gjorde en som nästan smakade bra.
Som tur var hade Lennart gjort bål och så hade jag med mig Små Gule (lakritsshot) som blev omåttligt populär. Så det gick ingen nöd på oss.

Närvarande på festen: moi, Lennart, Johannes, Ida (alltid dessa jävla Idor), Annika, Jake, John, Ashkan och Magnus.
Magnus var den första att lämna tillställningen då hans fästmö var i antågande. Sen gick tjejerna och sen var det bara jag och 5 killar kvar.

Vi gick till Molly Malone´s och träffade världens bästa bartender som blandade stört goda drinkar åt mig och Lennart. Jag var omotiverat (men roligt) elak mot Ashkan under kvällens första halva och ägnade den andra halvan åt att försöka vinna tillbaka hans kärlek. Det gick sådär.
För folk med kalmarkunskaper så kan jag berätta att Ashkan drev Videorullen tillsammans med sin bror när vi pluggade. Han är dessutom väldigt subtilt rolig och får 10 poäng för att han förstår ironi. På många sätt min drömman.

Efter en utekväll som kändes som en kvart så återvände vi till Lennarts brors lägenhet.  Kvällen slutade med att jag, Lennart, Johannes och John hängde i köket. Jag och John bondade som tusan. Han är freakishly smart, försökte förklara Fibbonaccis Golden Ratio för mig men det hade han inget för, det finns nämligen få saker i livet jag avskyr så mycket som matematik.

Efter en taxifärd i absolut tystnad kom jag hem klockan fyra i morse och mådde skit idag. Jag har aldrig varit med om värme som denna. Outhärdligt är vad det är. Idag gick det så långt att jag badade. I bikini. Bland folk.

Nu står det festivalpepp på schemat.
/J

Det här inlägget börjar jag skriva när klockan är 00:27. Lördagen den 10:e juli 2010 är en halvtimme gammal och jag kommer inte publicera detta förrän vid lunchtid. Jag har redan gått och lagt mig en gång, men glädjen bubblar runt så att jag inte kan sova.

Det som gör mig glad:
1) Lina – en av de snällaste, generösaste (mest generösa, jag vet), gladaste, roligaste, underbaraste jag känner!
2) Louice och min kamera i samspel – att fotograferingen gick så bra trots att jag såg min kameras sista stund komma både en och två gånger!
3) Två sms – två korta intetsägande sms på två meningar vardera, där avsändaren lyckades få in inte mindre än tre ”fan”, men som ändå får en och annan fjäril att fladdra runt i magtrakten.
4) Att det är mindre än ett dygn kvar till The Grand Mojito Party, även känt som Lennarts 19,5-årsfest.

Idag (tekniskt sett igår) fotograferade vi alltså. Location var sjön vid Linas sommarstuga och planen var att modell-Louice skulle stå på en sten långt ute i sjön. Eftersom mitt enda lilla objektiv är sämre än sämst så kunde jag inte stå vid strandkanten och fotografera. Därför gick jag upp vid åtta i morse och lastade på pappas kanot på pappas bil och fick honom att köra upp den till Linas sommastuga. När fotograferingen väl började stod Louice på sin sten, jag satt i en guppande kanot och Lina simmade runt och styrde kanoten dit jag beordrade henne att flytta den. Att göra det enkelt för sig har aldrig varit min grej.

Igår (tekniskt sett i förrgår) hade jag och Lina ett samtal om gamla kändisar och som av en slump (faktiskt) så hamnade jag på Bajts facebooksida idag. Det är Bajt och Mentorn som är bröder, right? Kalle Sjögren har väl inget med det att göra? Jag rörde ihop saker och ting.

Bajt, Mentorn och Kalle Sjögren får mig att tänka på Rock Against Ass och när jag föreställer mig Håkan i dreads så måste jag ofrivilligt josefinfnissa högt för mig själv.

Nu är klockan 00:45 och jag går och lägger mig på riktigt.

/J

Jag satt i bilen, i min metallbubbla av trygghet. Visste att utanför fanns ingen trygghet, bara rå och genomträngande kyla. Genom rutan på bilen bredvid kunde jag se dem stå där i backen. De unga männen på rad i sina svarta kostymer. Så småningom även unga kvinnor, lika svartklädda som männen. Jag tog ett djupt andetag, tänkte på bilfärden som blivit tystare för varje mil. Som en karuselltur rakt in i ångesten.
Kastade ännu en blick på människorna i backen, kände hur ljusår passerat sedan vi var en enhet, sedan vi levde våra liv tillsammans.
Med darrade hand fick jag upp bildörren, utbytte avskedsfraser med mannen bakom ratten. Tog ytterligare ett djupt andetag och började gå mot gruppen. Vi gav varandra hastiga blickar, jag hälsade viskande och tystnade sedan helt. Ingen rörde sig, ingen visste vad som förväntades av oss. Strax därefter anslöt fler unga kvinnor. De hälsade på var och en med en hastig kram, jag hörde lättade utandningar. Nu hade vi fått direktiv, någon annan hade tagit kommandot. En röd ros placerades i min hand.
När den sista kramen delats ut påbörjades dämpade samtal, färgade av den olustiga situation vi befann oss i. Jag var till slut tvungen att vända mig om, bort från gruppen. Spänningen låg dallrande under huden, som luften på ett plåttak en varm sommardag. Jag minns inte om jag tog några steg bort därifrån eller om jag bara önskade att jag hade vågat. Jag hade inte längre något gemensamt med dessa människor, men den här dagen hade vi allt gemensamt.

Som jag sov mig igenom, i vanlig ordning. Sen fick jag ett ryck och åkte till Kalmar för att reka inför morgondagens fotografering. Det var svårt, men jag hittade ett mormorsnattlinne som Cajsa fnissade åt och Lina gav tummen upp.

Ja och när jag var halvklar med rekningen hittade jag den där Cajsa och tog en fnittrig fika på Kullzénska, också det i vanlig ordning.
Sen åkte jag till Blomstermåla och mötte upp Lina. Vi fortsatte sedan till morgondagens crime scene och rekade ljus och plats. Jag lekte yogasjöjungfru. Vi träffade Linas farbröder innan vi for hem igen.
Just nu känns det rätt lugnt inför imorgon, det enda som kan bli klurigt är ljuset, men man får väl vara lite kreativ.


Jag börjar undra om Lina förstår mina resonemang. I mitt huvud låter de bra, men när de kommer ut ur munnen är det värre. Men hon borde väl vara van.

Nu ska jag äta kombinerad lunch och middag innan jag påbörjar bok nr 2,5 för den här veckan.
/J

Jag tycker att det är skönt att både jag och mina bröder är vuxna nu och att vi kan umgås som vuxna människor. Eller som Sylle sa i lördags "jag och brorsan har bråkat en del och haft några riktiga sammandrabbningar de senaste åren, så det är kul att se att Otto kan bråka med sina syskon också".
Det här uttalandet berodde på att jag tyckte att storebror var skitnödig som stod och tjatade när han såg att jag var mitt uppe i ett samtal med den där tjejen. Jag lät honom få veta det när vi gick därifrån och det uppskattades tydligen.

Hur som helst så har jag varit hemma i två dygn nu och om jag var framtidsförvirrad innan så är det inget mot vad jag är nu. Ska ta ett snack med min Erik och se om han har några råd att komma med.


På torsdag spelar storebrors nya band för första gången. Jag var rätt sugen på att åka ner till Sölvesborg och visa mitt systerliga stöd, men nu är det en fotografering inbokad på fredag och den har prio 1. Så jag smälter helgens skånebesök ett tag till och sparar nästa till senare.

Igår expresshängde jag med Lina och hennes storasyster vid deras sommarstuga. Det var trevligt. Fick träffa hunden som är lika galen som katten här hemma, men jag gillart.

Jag har för övrigt fortfarande så ont i benen att jag känner för att sätta mig och grina ibland. Jävla skit är vad det är.

Och så måste jag säga GRATTIS till Ida som nu inträtt i den ädla åldern av 24. Jag smsade med henne i lördags, men hade i ärlighetens namn totalt glömt bort att det var då hon fyllde år. Flåt!

Nu blir det uppladdning av bilder på Två Damers Foto, har varit lite dålig aktivitet där sista tiden.
/J

Jag visste väl att det var en dum idé att springa i torsdags. Fick värsta benhinneinflammationen hittills och vaknade med feber på natten. På fredagsmorgonen kände jag mig som en urvriden disktrasa och kunde knappt gå.

Men jag tog ett par värktabletter, packade in alla grejer i bilen och vi kom iväg strax efter klockan två i alla fall.

Gud i himlen vad trött och svettig jag är. Lillebror kom hit till pappa idag för att förbereda inför morgondagen. Eftersom jag i mitt nya liv är hurtbulle så drog jag med honom på min vanliga löprunda. Vi har inte riktigt samma förutsättningar, han är ungefär två decimeter längre än jag och tar således dubbelt så långa steg. Men han är mer otränad än jag (det går tydligen att vara det) så han fick anpassa sig till min takt och det var ju bra för mig.
Kom hem för tio minuter sen och jag har helt vansinnigt ont i smalbenen. Den här rundan blev en påminnelse om varför jag inte springer varje dag... än.
I och med dagens runda har jag sprungit sammanlagt 13,5 km den här veckan. Nästa vecka blir det 18.

Imorgon drar vi till Malmö om allt går som planerat. Ska bli trevligt; storebror, falafel och kulturhäng.
Apropå storebror. Såg på hans facebookstatus igår att han var i Småland. Mamma ringde och undrade var han var. Han var i Västervik eftersom hans kompis undrat om han kunde åka dit och hämta kompisens kompis som min storebror träffat på en festival i Göteborg en gång. Kompisens kompis hade en bebis och ett lite äldre barn och nu hade det äldre barnet fått en infektion i benet som gjorde att familjen inte ville åka tåg tillbaka till Malmö. Så storebror åkte alltså dit och hämtade dem och körde ner till Malmö igen. Jaha, svarade mamma och avslutade samtalet. Såna grejer är inte ovanliga i vår familj. En gång på gymnasiet skulle min klass på läger och jag hade inte hunnit ta mitt körkort än, så pappa körde mig och några klasskompisar nästan 20 mil till lägerstället och sen hem igen eftersom det inte går bussar dit.
Efter samtalet berättade mamma att storebror en gång förtvivlat frågat henne "varför gjorde du mig såhär? Så att jag inte kan säga nej till folk". Det är inte lätt.

Okej, skittråkigt inlägg men nu har jag uppdaterat i alla fall. Imorgon drar vi wehey!
/J