.

Klockan är fyra på morgonen och jag borde egentligen försöka fylla på med sömn, men kroppen är ju van vid nattarbete och dagtidsvila nu. Så istället ligger jag och vrider mig i sängen i sällskap av alla tankar som verkar slåss om utrymmet i mitt huvud.

 

Ibland slår det mig som en tegelsten. Jag blir 29 år i år. Det är en siffra som jag inte känner mig värdig. Ett år från 30.

Jag vet inte om det är en släng av ålderskris jag har känt av den senaste tiden. En enormt splittrad tid har det i varje fall varit. Plötsligt inser jag att jag inte har en aning om vad jag håller på med och vart jag är på väg? Har jag tappat fotfästet?

Jag är inte rädd för att bli gammal, inte rädd för åldrandet eller döden. Snarare är det spännande. Men jag bär en (rationell?) rädsla för att det snart kan vara för sent för vissa saker. Saker jag borde göra nu om jag inte ska gå miste om chansen.

 

För inte alls särskilt länge sen fick jag reda på (via ett facebookinlägg) att en av mina äldsta och på många sätt närmaste vänner väntar barn. Om jag ska vara ärlig så tog det ett par dagar innan jag kunde känna mig glad för hennes skull. Den första känslan var nämligen en käftsmäll av brutal avundsjuka. Jag är inte den som är den så jag tillät mig själv att känna den ett tag, för innerst inne är jag ju upp över öronen sprudlande glad för hennes (deras) skull. Och nu är glädjen på plats fullt ut.

Avundsjukan är så fullständigt irrationell, precis som resten av mitt känsloregister. En del av mig har velat ha barn de senaste 10 åren och jag dealar fortfarande med den allt mer bleknande bilden av mig själv som "ung morsa". En annan del av mig vill springa och gömma mig vid tanken på att skaffa barn. Det känns inte alls som nånting jag är sugen på. Sen var det ju den där biten med att jag kanske borde bestämma mig snart, jag blir ju inte yngre direkt.... Och dessutom har jag begåvats med vissa detaljer som gör att det antagligen inte är så enkelt som att bara köra på OM jag nån dag bestämmer mig för att barn är något jag vill ha.

Dilemmat i det.

 

Lägg till att jag lever med en man som redan har två barn och att jag på nära håll har bevittnat hur det kan se ut när det går käpprätt åt skogen med föräldrarelationer. Jag vet allt som är värt att veta om vårdnadstvister.

 

Precis innan jag började skriva det här. Eller innan jag bestämde mig för det ogenomförbara projektet sova, så snubblade jag in på en UR-dokumentär om en New York-kvinna som ville bli morsa. Hon var singel och 41. Hennes singelvän donerade nödvändiga beståndsdelar och sen körde hon igång. Och hon levde ett sånt jäkla SATC-liv så jag ville både kräkas och krypa in i rutan och byta plats med henne samtidigt. Lägenhet i NY, "konstnärskarriär" inom dokumentärfilm, massa hippa vänner och ett stort intellektuellt utbyte. Och så en bebis som bara är hennes egen ovanpå det.

Jag har av och till under mitt liv attraherats oerhört av tanken på att vara ensamstående morsa. Naivt möjligen. När jag var liten hade min farmor en kylskåpsmagnet med ett budskap som sitter inristat i mitt sinne som ett ärr och som antagligen är en bidragande orsak till min romantiserade bild av självsamhet.

Och hur vet en det? Om det är nånting jag har lärt mig så är det att relationer är ett livslångt arbete. Är det värt det? Tänk om en lägger en massa år av sitt liv på en relation som senare går åt skogen. Så meningslöst.

Jag och min sambo har inte haft de bästa förutsättningarna för ett lyckat förhållande, milt sagt. När vi träffades hade han precis kommit ut ur en tuff period efter ett uppbrott med en tjej som väntade hans barn. På grund av saker hon gjorde var han både arbetslös och hemlös.

Så från ena dagen till den tredje ändrades livet från en lugn tillvaro med Magnus och lilla E, till att bo ensam, till att plötsligt bli sambo med någon på riktigt. Lägg till en bebis på tillväxt i någon annans livmoder. 

I snart tre år har vi levt på min lön och det har varit mer än tungt i perioder, jag har ju inte direkt valt den mest lukrativa branschen. Fritiden har sedan fyllts med samtal hos socialtjänsten och tingsrätten, bajsblöjor och småbarnstrots. Och nånstans i alltihop har jag blivit den person som den lilla lilla människan kallar för mamma. 

Det föll sig väl naturligt eftersom jag trots allt är den enda moderskaraktär han har i sitt liv. Men jag känner mig som en bedragare. Inte kan väl jag vara någons mamma. Jag vet ju knappt vem jag själv är så hur ska jag kunna ta ansvar för att forma en annan individs personlighet och värderingar...?

Tankarna går som synes i cirklar och jag är inte klokare nu än när jag när jag började skriva.

Hjälp.