.

Efter att ha haft en eskalerande värk i munnen sen i lördags vaknade jag så i torsdags och kunde inte öppna truten, än mindre dricka, äta, spotta och svälja. Hurra! tänkte jag och fick en akuttid hos tandläkaren.
Han konstaterade inflammerade skavsår orsakade av en visdomstand (kan inte evolutionen bara ta de jävlarna!).
På kvällen roade vi oss med att testa vad jag kunde äta. Ett vanligt potatischips var ungefär lagom tjockt för att gå in mellan de fastlåsta käkarna. Så resten av veckan har gått på temat "flytande, puréat och mosat".
Igår: spejsat potatismos av Blå Kongo-potatisar

(Paris Hilton, du har förstört mitt liv!)
Idag har mini-Bosse varit sjuk. Hög feber i omgångar hela dagen, hon har mest sovit och det är jag såklart avundsjuk på.
När hon varken har sovit eller haft feber har hon varit vid förhållandevis gott mod. Eftersom jag jobbar out of town imorgon var jag tvungen att laga min trasiga bil, så familjen gjorde mig sällskap till parkeringen.
Bosse och Magnus passade på att ta varsin glass medan jag gjorde skitgörat. Och nu premiärpublicering av bilder tagna med nya kameran. Inga förstklassiga bilder rent tekniskt (tagna i farten och helt manuellt, oredigerade är de också), men gud vilken potential!

I morse, fast det känns som två dagar sen, åkte Carro och Lasse hem till Småland. Av orsaker som kommer redovisas senare i detta inlägg hann jag inte säga hej då till dem. Men det var trevligt att ha dem här.

Jag har ägnat en del timmar det här året åt att diskutera invandringspolitik, integrationspolitik och islamofobi med en islamofob på Facebook. En person som jag i verkligheten inte har någon särskild relation med, men som på Facebook kallas min vän.
Förmodligen kommer ingenting jag säger ändra hans inställning och åsikter, det vet jag, men jag tänker inte sitta tyst när han sprider sin skitiga propaganda. Jag utger mig inte för att vara någon expert på området, men ifrågasätter hans underliga retorik, där det till exempel är fullt möjligt att vara utlandsfödd i tredje generation.
Nu har dock något märkligt inträffat; sen gårdagens terrorattacker i Norge har han varit ovanligt tyst om saken. Nu verkar det ju stå klart att det var en hederlig blond norsk viking som stod bakom dåden och att han sköt ihjäl minst 80 ungdomar i islamofobins namn.
Kom igen då, Jacob! Stå för att det är så här det går när du och dina likar späder på polariseringen. Stå för att det här är exakt samma sak som terrorbrott signerade islamistiska (nej, inte muslimska) nätverk och grupper.
Fy fan vad ni äcklar mig.


EDIT: en politikervän på Facebook postade följande statusuppdatering i morse
"Det är ju inte direkt Ahmed eller Mohammed ni kan hata denna gång. Jobbigt eller?"
varpå en annan av mina facebookvänner kommenterade
"känns mer väsentligt o tänka på dom som dog o inte personens hudfärg.. Känns jävligt töntigt om ja ska va ärlig"
Hahahahahah.....nähä, du var allvarlig? Då får jag be om ursäkt. Jag trodde du var ironisk.

Fan också, jag kunde inte låta bli att lägga mig i diskussionen. Som blev lång och som lämnade mig med en känsla av "varför i allsin dar (fast ett fulare ord) diskuterar vi det här?" när nästan 100 människor har mist livet inte så långt härifrån. Diskussionen slutade med kommentaren "1-0 till Jennica, just sayin".

Just sayin ;)

Igår kom Magnus och Bosse hem från Småland. Med sig hade de Magnus syster Carro och Carros dotter Lasse.
Idag kom Bosses mamma på besök för att umgås med sin dotter. Vi åkte till ett lekland för att göra nåt roligt för Bosse och Lasse och för att Bosse skulle få ett par roliga timmar med sin mamma. Det blev ungefär som det ser ut på bilderna nedan.
Efter leklandet besökte vi min mamma och B som är ute på husvagnsroadtrip och som stannar till här över helgen.

 

Okej, så jag gick till gymmet sen i alla fall.
Hence rubriken. Sprang ett litet 5K. Det gick relativt fort och jag var relativt trött efteråt. Gött.
/J

Medan jag lyssnar på Ann Petréns och Anna Kåvers sommarprogram tar jag mig an ett riktigt tråkigt projekt. Det som jag med ett vrål av frustration kastade in i klädkammaren och smällde igen dörren om för ett par veckor sen. Och som jag sedan dess varit tvungen att ta ett kliv över för att kunna nå kläderna som hänger därinne. Idag fick det fan vara nog.

I söndags kom vi hem efter den bästa helgen på länge. Jag och Bosse åkte bil upp i torsdags, Magnus tog bussen dit i lördags. Vi har bott hos finaste Ida, fast henne hann vi inte träffa så värst mycket. Jag råkade kanske planera in lite väl mycket aktiviteter, så jag behöver nästan semester efter semestern nu. Och det har jag fått också, så jag kan inte klaga. Magnus och Bosse åkte vidare till Småland igår och jag har hela stora lägenheten för mig själv. Och inget jobb har det blivit än så länge. Perfekt kombination.

Nåväl. Ungefär såhär hade vi det under helgen.

är som att springa uppför en sommaräng och bli förnedrad under tiden.

Det var varmt och soligt, så X ville ut och promenera. Vi gick till Ribban. När vi gick genom stan visade en företagstermometer +38°C. Det kändes som 138. Jag hade dumt nog glömt löparskorna hemma och var därmed förvisad till converseskorna. De är inte lämpliga att promenera en mil i, om nån undrar. När vi kom fram var det dock rätt soft. Eftersom Ida efterlyste fler bilder, så bjuder jag självklart på det.

När jag började jobba tänkte jag att det skulle bli skönt med en ny sfär, där jag kan välja vilka delar av mig själv som jag vill dela med mig av och vilka som ska stanna utanför. Sorgen är en av dem som skulle hållas till det privata.
Sorgen är så påtaglig varje ledig stund. På väg till och från jobbet, varje gång jag inte är fullt sysselsatt med annat.
Men det har gått bra att lämna den utanför dörren när jag kliver in på jobbet. "Hej min vän tog livet av sig" är ju inget man direkt presenterar sig med.
Men så i måndags satt jag och min kund på en restaurang och åt middag. Lärde känna varandra liksom. Hon frågade mig varför jag inte jobbar på tidning nu om jag är utbildad journalist. Jag svarade att det var så mycket strul under min sista termin att jag inte orkade lägga ner all den energi som krävdes för att få ett journalistjobb just då. Och att det också krävs bra kontakter.
Hon frågade vad det hade varit för strul. Jag svarade att det hänt jobbiga saker privat under den tiden. Hon frågade igen. Inte nyfiket eller påträngande, bara en ärlig undran. Eftersom jobbet kräver av henne att hon delar med sig av hela sitt liv, så är det väl kanske inte mer än rättvist att jag delar med mig av mitt när hon frågar.
Så jag svarade att en nära vän hade gått bort då. Hon beklagade och frågade vad som hänt. Jag tvekade innan jag svarade. Han tog livet av sig, sa jag sen. Hon beklagade sorgen igen och vi pratade om döden en stund. Massa känslor virvlade runt, kroppen reagerade direkt och ville gråta. Det var tusen gånger jobbigare att prata om det än jag nånsin kunde trott. Trots att det handlade om Martin. Trots att det är tre år sen.

Natten till igår slutade strömkabeln till min dator att fungera. Laddaren är ganska ny och borde verkligen inte vara trasig, så jag började leta efter kvittot ifall jag skulle bli tvungen att lämna in den.
Bland alla kvitton i min plånbok hittade jag ett från Restaurang Nyhavn. Februari 2011.
"Spendrups fat, 50 cl……….54 kronor".
Ölen jag köpte till Patrick när vi gjorde intervjun med honom på genuskursen.
När intervjun var klar skakade han hand med Emma och Christin. Jag fick en varm och hård kram.
- Vi ses den sjuttonde, sa jag.
- Ja! Ja det gör vi, svarade han.
Sen gick han. Veckan efter var han död.

Jojomensan. Jag ska jobba minst 30 timmar i helgen, so there will be no more blogginlägg förrän tidigast på måndag. Jag tänkte egentligen bara berätta hur otroligt jobbigt jag har haft det på jobbet den här veckan.
På jobbet i måndags

Jaha. Imorgon ska jag på grillpartaj med jobbet. Eftersom jag tackade nej till det grillade lammet som var maten för kvällen, så får jag nu stå mitt kast och ta med mig något själv. Jag har varit alldeles för slö för att orka handla snofsig mat, så det blir det som finns i kylen. Marinerade sojafiléer med färska (såklart) champinjoner, aubergine och hederlig gul lök.


Okej. Först ska filéerna kokas tills de är mjuka all over. Sen ska allt vatten pressas ur dem. Om man är hardcore som jag så pressar man ut det kokheta vattnet i sin egen hand, men det känns lite overkill. Framförallt resulterar det bara i smärta och fula ord.
Nåväl. Såhär ska de se ut när de är pressade och klara

Efter världens längsta dag på jobbet igår kom jag så hem vid halv ett inatt. Hade herr H som smssällskap under min cykeltur tvärsigenom Malmö. Han höll mig sedan vaken till halv fyra i morse med massa roligheter. Men vad gör det när man är ledig dagen efter?
Idag sov jag bort hela förmiddagen, sen hämtade jag Bodil för en shoppingrunda ute vid Jägersro. Hon hade precis vaknat när jag hämtade henne och var sådär lagom yrvaken och gosig. Men efter fem minuter på shoppingcentret var hon istället en speedad hondjävul. Överallt och ingenstans samtidigt, lyssnade på vad jag sa och gjorde sen raka motsatsen. Rena träningspasset att hålla koll på henne. Men hon blev i alla fall några plagg rikare i ungefär samma takt som jag blev en massa pengar fattigare. Och här kommer en liten samling (mobil-)bilder på inköpen, vad gör man inte för Kat!

Är inte så bra på att uppdatera. Dels händer det inte så mycket, dels är jag för trött.
Jobbade första ensamkvällen igår, det gick bra. Idag var det en sista upplärningsmorgon på fyra timmar för att lära mig ett nytt arbetsmoment. Sen var min kollega tvungen att gå hem till sjuk familj, så jag stannade och jobbade fyra timmar till (got a nice cash flow goin).
Pratade med den andra kollegan under sista upplärningskvällen i måndags, om arbetsmomentet jag skulle testa idag. Det är inget tvång att göra det, men bra att kunna. Hon sa att det tog henne ett år att lära sig det. Jag tänkte att det nog behövs en hel del övning, men det skulle inte ta mig ett år att fixa det.
I nailed it baby! Satte det på andra försöket, ibland är jag grym.
Kollegan var imponerad och kunden gav mig en kram och sa att jag är underbar, då kan jag ju inte bli annat än glad.

Sen åkte jag hem för att vila medan pappan och barnet var hos en vän. När jag gick ut ur trapphuset för att möta dem vid parkeringen stod en granntjej på 12-13 år vid porten bredvid och snackade med nån som var inne i huset. Hon glodde på mig när jag kom gående. Plötsligt sa hon "hej". Jag svarade lite överrumplat med ett hej tillbaka. När jag hade passerat henne vände hon sig och sa "vilka fina converse du har!", jag sa tack och vi gav varandra varsitt generat leende. Tror mina knallgula skor lyste upp hela innergården i det grådaskiga vädret. Små grejer som lyfte humöret idag.
Att jag på arbetstid fick en promenad till Folkets Park och ett besök på reggaefestivalen gjorde mig inte heller sur precis.

När Magnus var i Belgien förra veckan satte jag mig ner och skrev ett brev som jag tänkt skriva länge, men inte riktigt vetat hur. Skrev ner allt på torsdagskvällen, sen satt jag och våndades med det hela helgen. Ändrade, la till, tog bort. Grät en skvätt, log lite. Det var riktigt svårt att formulera alla tankar och känslor på ett A4. Galet mycket ångest. Till sist lämnade jag över det till Magnus för genomläsning när han kom hem på måndagskvällen. Sen mer eller mindre tvingade han mig att skicka det.
Jag trodde att det skulle generera ännu mer ångest att ha skickat det och inte kunna förutspå mottagarens reaktion. Det kändes som att han skulle kunna bli alltifrån överjävligt skitförbannad till ledsen till glatt överraskad.
Men det blev ingen ångest alls. Det kändes bara så otroligt befriande att äntligen ha gjort det, låtit honom ta del av allt det där jag har legat vaken över på nätterna och ältat sönder huvudet med.
Mottagaren är inte direkt den översvallande känslotypen så jag har inte fått så mycket respons, men det verkar som att han förstod vad jag ville ha sagt och att han tog det bra. Det är som den gamla klyschan säger, en börda har lättat från mina axlar.

Nähä. Imorgon kör vi första långdagen, pepp.
/J

Och ledig dag! Det kan behövas efter gårdagen. Jag skulle lämna Bosse på förskolan och sen vara på jobbet vid åtta.
Jag gick upp vid kvart i sju för att jag var så jäkla trött. Magnus hade gett henne frukost som hon satt och mumsade på. Jag satte mig bredvid henne och åt frukost, jag också. Ibland brukar vi mata varandra (mest för att hon tycker att min mat är mer spännande, fast det oftast är exakt samma). Hur som helst så sträckte hon ut skeden och jag åt upp det som var på. Precis när jag hade svalt kom jag på att Magnus hade köpt komjölksyoghurt dagen innan och det var det hon åt nu. Annars har vi alltid havreyoghurt hemma.
Satans jävlar så ont i magen jag hade sen! Bosse var segare än segast så vi var inte på förskolan förrän tjugo i åtta, sen skulle jag cykla de fem kilometerna genom stan till jobbet. När jag kom fram var jag illamående, trött och trodde att jag på allvar skulle explodera. Magen var som en fullgången graviditetsmage.
Jag jobbade med två tjejer jag inte jobbat med innan, jag skulle provjobba tillsammans med dem för att se om jag passade för uppgiften. Efter en stund höll jag på att kräkas på dem också. Stereotypa "snygga tjejer i 20-årsåldern", moderiktiga, fnissiga och inte så smarta. De utförde sina sysslor och jag stod bredvid och tittade på, väntade på att de skulle förklara vad de gjorde eller ge mig arbetsuppgifter. De sa inte ett ord till mig. De babblade på med varandra. Genus är nog ett ord som inte ingår i deras vokabulär.

- Hur går det med körkortet?
- Jag ska boka uppkörning nu.
- Vad kul. Jag och min kille letar efter en bil nu. Men den måste vara körd av en tjej, man vet ju hur killar kör. Fnizz fnizz.
............
- Min kille och jag var på sci-fi-mässan här i Malmö. Asså det är INTE min grej. Konstiga människor i konstiga dräkter.
- Ah jag vet! Jag var på sci-fi-mässan i Stockholm. Det var inte min idé, det var min lilla kusin SOM ÄR KILLE(!!) som ville gå och jag följde bara med. Sci-fi är ju inte en tjejgrej.
- Asså det var så konstiga människor på mässan. Massa såna där svartklädda människor, jag klarar inte av såna som klär sig så.

Hallå hej, här står jag 1,5 meter ifrån er iklädd svarta skejtshorts och en nästan svart punktröja.

Jag väntade mig en förklaring av arbetsuppgifterna efter att de gjort klart sin grej, tänkte att det kanske var känsligt läge just när de höll på. Den ena tjejen hade jobbat natt och var klar, så hon gick hem. Den andra tjejen surfade på sin iPhone i två timmar och gjorde väldigt klart att hon inte ville bli störd. Jag satt rakt upp och ner på en stol, försökte hindra mitt innanmäte från att spridas över hela köket och väntade på att tiden skulle gå.
Jag fick sen gå hem trekvart tidigare (thank god!) och var hemma innan jag egentligen slutade, fast med betalt för hela passet såklart.
Jag eftermiddagssov en stund, min favoritstund på dagen!
Sen hämtade jag Bosselini och åkte ut till havet med henne.