.

Men så svårt det ska vara att skriva nåt här nuförtiden då. 

Iofs händer det inte så mycket här, men ändå. Och gissa vad? Jag har varit sjuk. Igen.

Har gått med en jävligt envis förkylning i tre veckor. Så i tisdags förra veckan däckade S i ettdygnsfeber och hosta. På fredagen var det min tur. Självklart samma dag som jag skulle få besök av mamma, B och Bosse. En hel helg trängdes vi här hemma. Bosselito var i alla fall glad och nöjd. Inte så konstigt när hon blir alldeles bortskämd varje gång de ses. 

 

Sen ville hon ha håret som S, så det fick hon. 

 

 

När jag var femton år kom en läkare på att jag troligtvis "lider" av någon slags hormonobalans (mår inte dåligt av det, men märker det). Kan tilläggas att varken den läkaren eller de två efterföljande varit särskilt peppade på att faktiskt förklara det hela för mig. Men hur som helst så fick jag börja käka tabletter för att balansera upp det obalanserade.

 

Under åren som journaliststudent hade jag ett tämligen ohälsosamt leverne med lite för mycket fest.

När jag sedermera tog examen och flyttade till Göteborg bestämde jag mig för att det var dags att ta tag i det där med hälsan. Så jag började motionera och äta bra mat. I ungefär samma veva kom jag till den sista tablettkartan och jag funderade på att inte förnya receptet när de här tagit slut. Enligt läkaren var det fullt möjligt att mina nivåer skulle fixa sig själva när jag vuxit färdigt och allt det där. Det skulle inte vara någon fara med att sluta tvärt med dem, det behövs ingen nedtrappning. Och enligt massa olika källor på internet är just de tabletterna jag tog ett djävulens påhitt som ingen någonsin borde behöva ta. Jag var 22 år och tänkte att det var dags att ge min kropp en chans att klara sig själv. Hej och hå, gissa om jag har ångrat det. 

 

På bara några veckor gick jag upp 15 kg, trots motion och bättre kosthållning. Femton! I ärlighetens namn var det ganska deprimerande. Allt var tungt och jobbigt och jag kände mig som om jag gick runt i en otymplig maskeraddräkt. Jag orkade ingenting. Vikten i kombination med förskolejobbet gav mig till slut värk i rygg och leder.

 

Inte förrän ett år senare kände jag på allvar att jag orkade ta tag i det. Av en slump snubblade jag över en diskussion på ett internetforum. Det handlade om en diagnos och när jag läste listan över symptom insåg jag till min förvåning att jag kunde bocka av dem ett efter ett. När jag sedan la till de där små pusselbitarna av information jag fått av läkarna genom åren så kändes det plötsligt så självklart. 

Jag ringde sjukvården i Göteborg, förklarade mitt ärende och bad att få boka tid för att utreda om det verkligen var så som jag trodde. Sämre bemötande har jag aldrig fått, hon dumförklarade mig totalt och hånskrattade åt mig där i telefon.

 

I ren desperation (och idioti) kom jag på den briljanta idén att prova pulverdiet. Körde strikt pulverdiet samtidigt som jag tränade på gym minst 1,5 timme varannan dag. Efter två månader hade jag gått ner fem kilo. 

Jag flyttade från Göteborg till Kalmar. Slutade med pulverdiet, men fortsatte träna. Bam! Åtta kilo upp igen. Allt jag gått ner plus tre kilo till. Yes, det gjorde under för självkänslan.

Samtidigt pratade ett par halvbekanta personer om människor med en vikt på över 80 kg som ohyggliga fettmonster. Under den perioden då jag vägde som allra mest vägde jag 83 kg, så det kändes ju underbart att höra hur folk såg på mig. 

 

När jag till slut hamnade i Malmö hade jag börjat acceptera att det var såhär det skulle vara. Inget verkade ju hjälpa ändå. Vikten gick upp och ner. Minus 4 kg hit, plus 3 kg dit. Fram och tillbaka, men aldrig något bestående.

Så i mitten av förra sommaren fick jag en kallelse till rutinundersökning hos ny läkare. Väl där frågade jag henne om jag kunde få börja med tabletterna igen. Hon var lite skeptisk eftersom min övervikt utgjorde en riskfaktor, men medgav att det var högst sannolikt att jag hade den diagnosen jag själv misstänkte. Jag fick till slut prova tabletterna i en månad. Allt såg jättebra ut efter den månaden och jag fick fortsätta om jag lovade att försöka gå ner i vikt. Håhå liksom. Sommaren ägnades sedan som bekant åt en del löpträning, tills tjockekroppen sa ifrån och jag istället fick bekanta mig med väntrummet hos sjukgymnasten. Efter det blev det mest stillsamma promenader och ett riktigt trist sjukgymnastikprogram.

 

Så i oktober åkte jag och hälsade på Ida i Borås. Där passade jag på att väga mig (äger ingen egen våg). Vågen visade -8 kg sen invägningen hos läkaren. Jag klev av vågen, startade om och provade igen. Samma resultat. Jag tvingade till slut stackars Ida att väga sig för att se så att vågen verkligen visade rätt vikt. Jo då, det gjorde den.

Det var det märkligaste på länge. Hade varken sett eller känt någon förändring. Jag hade dessutom slarvat med såväl mat som sömn och motion, så det fanns liksom ingen chans att det berodde på bra rutiner.

 

För en månad sen visade vågen alltså -11 kg. Det går stadigt nedåt och jag har inte gjort ett skit för att det ska hända. 

Men nu känner jag skillnad, det som var så oändligt tungt och påfrestande förut går nu ganska lätt. Och framförallt känns det ju gött att jag faktiskt hade rätt och att idioten på sjukhuset i Göteborg var just en idiot. 

 

En får så många bra boktips på mejlen såhär veckorna efter jul och nyår...