.

Jag trodde den var borta!
Lyssnade på den här versionen i början när sorgen var akut och övermäktig. Sen fick jag cd-skivan med fullbandsversionen och den är fantastisk. För några veckor sen försökte jag ljudklippet igen på Sveriges Radios hemida, men fick bara beskedet att det var borttaget och jag trodde det var borta helt och hållet.
Och så dök det upp på facebook idag!

Patrick, Patrick, Patrick. Med en akustisk gitarr, en radiomikrofon och rösten.

 

Jag tänker på Patrick tusen gånger per dag. Jag saknar honom mer än vad som är vettigt. Ibland är det bara själviskt. Jag behöver honom. Jag behöver att han är allt det jag vill vara, visar vägen. Öppen, ärlig, vänlig och tolerant. Hans vän skrev för ett tag sen "det är bara du Patte som har lyckats vara den fantastiska person som varje människa verkligen strävar efter att vara". Det är fruktansvärt att han inte finns längre. Världen är så jävla tom.

Tanken på min egen dödlighet skrämmer skiten ur mig.
När som helst kan livet ta slut, en felbedömning så är det över.
Jag vill inte dö.

Igår på Ica. Jag vände mig om och såg Patrick. Hans halvlånga hår och hur han skakade på huvudet för att få bort det från ansiktet. Killen bakom mig var så lik att jag var nära att säga hej. Istället fortsatte jag gå åt andra hållet, helt blank.
Idag. Björns nyinspelning av Disintegration. Låten han och Patte brukade spela. Låten Björn spelade på minnesstunden. Texten han nästan skrek ut med en röst så full av sorg.
Jag spelade låten för Magnus förut. Stannade uppe efter att han somnat och lyssnade igen.

Min mamma ringer ibland, bekymrat pratar hon om att jag sitter hemma för mycket. Att jag borde unna mig att göra saker för mig själv, träffa nya vänner. Jag vet att hon menar väl, men varje gång kommer den där tanken
jag vill inte ha några nya vänner, jag vill att de jag har ska leva

Okej, så den där blinddejten då. Inte så mycket dejt egentligen, mer ett lyckligt sammanträffande.
Nån kanske minns den där 19-åringen som Björn skulle para ihop mig med för ett tag sen? Han är 20 nu, så låtom oss kalla honom 20-åringen från och med nu.
Hur som helst. Jag satt hemma hos min far i Småland och hade tråkigt när jag läste på Facebook att den här 20-åringen hade flyttat till Oskarshamn dagen innan. Vi brukar befinna oss på samma plats med jämna mellanrum, men hinner aldrig ens hälsa på varandra. Så i tisdags kom vi överens om att vara sådär härligt spontana och ta en öl på nån pub i stan. Så det gjorde vi (eller han i alla fall, jag körde bil). Gemytligt.
Av nån anledning hamnade vi sen i Blomstermåla med soon to be 18-åringen Björn. Svar ja, jag kände mig lite för gammal. Men i Småland tager man vad man haver.
Sen tillbaka till Oskarshamn för att återlämna 20-åringen. Där tackade jag för mig, sa att det var dags att tänka på refrängen och allt det där och sen åkte jag hem och sov.
Under kvällen frågade han hur gammal jag är. När jag svarade 25, så sa han "det är skönt att se att det roliga livet inte tar slut för att man blir äldre".
Vad tusan svarar man på det? Han förklarade att han (precis som jag) fick en ålderskris när han fyllde 20, så jag lät bli att bli förolämpad. Åh min livserfarenhet och visdom har gjort mig till en lugnare människa.

För att väga upp för all ungdom så åkte jag till Håkan igår kväll efter jobbet. Skvallrade bort några timmar, talade om den där 90-talsgenerationen. Ack ack ack.
Och nu är det dags att vara ansvarsfull och gå till jobbet igen.

Det händer inte så mycket här just nu. Jag jobbade heldag igår, så jag missade klanen Nilssons ankomst. Men Magnus och Bosse var såklart här och hälsade dem välkomna.

of having en egen trädgård...

I måndags träffade jag Lina. Fick mig lite skvaller och ögongodis. Vi kom nästan upp i Kat-nivå med typ 10-11 timmar. Jag ber om ursäkt för min bitterhet såhär i efterhand, jag är en glad och positiv person egentligen ;)
Jag säger det alltid, men det finns en del människor jag verkligen borde träffa oftare och Lina är en av dem!


Igår fikade jag med kvinnorna i mitt liv

Jahapp. Jorå resan gick bra. Skit-Bosse skvätte färdkost-smoothie över hela bilen, sen somnade hon och sov skitlänge. När hon vaknade en timme innan vi var framme hos mamma så var hon förbannad, vrålade och kastade allt hon kom åt. När jag gjort allt i min makt för att glädja henne fick hon syn på Titti och då var jag bortglömd. Kids are great!

Jag har nog aldrig hört en så frekvent användning av duktig, fin, söt och tjej. Jag tog ett snack med min kära mor när hon var nere hos oss och nu försöker hon undvika alla fyra orden, succé! Jag tog inte diskussionen med pappa den här gången, dels orkade jag inte och dels vill jag ha tid på mig att förklara ordentligt. Sen i ärlighetens namn så tänker jag såhär om mina kära föräldrar;
min mamma är nog en av världens snällaste människor, en bullmamma som alltid menar väl och som är öppen för olikheter även om hon själv är galet normativ. Min pappa däremot är en karlakarl av den typen som tycker att folk ska vara och bete sig på ett visst sätt. Han diskuterar gärna (vi diskuterar gärna med varandra), men har ibland svårt att ta till sig nytt tänkande och tycker att saker och ting är bra som de är.

Jag får nog omvärdera lite.
När mamma såg min piercing första gången suckade hon och undrade vad folk på jobbet skulle säga. Hon frågade också om smycket går lätt att plocka bort.
När vi kom dit i lördags ville hon se min nya tatuering. Jag kavlade upp ärmen och hon drog efter andan. "Men SÅ STOR den är!" följt av "nu ska du inte tatuera dig mer". Jag vet inte om det sista var en order eller en förhoppning.
När jag kom hem till pappa körde han upp sitt ansikte ungefär 10 centimter från mitt och sa "nämen vad har du i näsan? Jaha jaha" och sen åt vi middag. Och det var allt. Jag vet dock inte om jag vågar visa tatueringen än, vill ju inte uppröra honom i onödan när han är sjuk. Och sen kom han med pekpinnar om barnuppfostran, när jag ramlade i en av mina egna fällor. Roligt.

Men nu ska jag inte framställa morsan i så dålig dager. När hon hade fått titta på tatueringen en stund kom det ändå fram att "det är ju ett fint motiv förstås...". Och igår när jag var hemma hos henne igen så tittade hon noga och kom med förslag om färgläggning och annat. Jag misstänker att den omvändningen har en del med Håkan att göra. Han är nog den enda av mina pojkvänner som hon aldrig sagt ett ont ord om och definitivt den enda hon försvarat så mycket att hon nästan blivit ovän med folk.

Imorgon ska jag till farmor, får väl se om jag vågar flasha alla mina kroppsutsmyckningar för henne. När hon såg min andra tatuering sa hon "kan du inte ha blommor i en vas på bordet som vanligt jävla folk?!".
Sen klappade hon mig på handen och log. Hon har alltid gått sin egen väg och jag tror att hon åtminstone i smyg gillar att vi är så lika, även om jag inte är i närheten av så äventyrslysten som hon varit.

Nej här kan jag inte sitta hela dagen. Nu blir det tedrickning och uppdateringar i ett kalmarkök.

Bosse har sovit som en sten i sin egen säng ända sen min mamma åkte hem. Förutom inatt. Då började hon plötsligt skrika i en panik jag aldrig hört förut. Hörde Magnus gå in till henne och om jag inte hörde helt fel så somnade hon om inne hos honom sen.
Sen väckte hon mig i morse när hon gnällde över frukosten. Jag ropade på henne från min säng (jag hade ju sovmorgon!).
Hon kom in till mig, satte sig bredvid mig i sängen och vi samtalade om livet som vanligt. Eller kanske snarare om natten som varit. Jag misstänker att hon drömde mardrömmar inatt.
Hon berättade att det bor en häst uppe på vinden. Den sover oftast (här la hon huvudet på sned, blundade och snarkade högt för att demonstrera exakt hur hästen sov, ifall jag skulle vara ovanligt trög idag), men när den inte sover så pratar den med Bosse. Läskiga grejer!

Häromdagen städade de uterummet, hon och pappan. Allra bäst städat blir det om man sjunger samtidigt. Gärna Lilla Snigel, men om pappa står i vägen så får man ju ändra texten.



Annars har jag hemmafruat mig idag också. Chittchattade med grannen förut, trevligt. Nu väntar jag på att familjen ska komma hem från jobb och förskola så jag kan säga hej då till dem och åka till jobbet.

Tiden flyger, så att säga.
Jag har en svag känsla av att Magnus och Bosse hade bråttom i morse. Lampan i Bosses rum var tänd när jag gick upp vid nio, så jag släckte den. Gick sen ut i köket, där var lampan också tänd. På köksbordet stod Bosses frukost kvar. Så jag diskade och släckte. Nere i hallen hittade jag Magnus kaffemugg på hatthyllan. Det var nog inte mycket som blev rätt i morse.
När jag var klar med röjandet efter de där två, slog jag till mig själv på näsan så blodet forsade. Låt mig säga som såhär; det var inte jätteskönt.

I eftermiddag är det jobb igen. Kommer nog vara på mitt bästa humör på jobbet idag för jag är riktigt peppad på morgondagen. En hel eftermiddag med en av de finaste. Sen jobb igen på fredag och sen blir det några dagar i Småland. Lär bli lika stressigt som vanligt, men det ska bli skönt att komma "hem".

Mer av köket åtminstone. Lovade ju bilder, så jag får väl stå vid mitt ord.
Det blev bara bilder av köket för att det är det rummet som är mest i ordning. I och för sig är det ordning i våra sovrum också, men mitt är helt kalt och Eljenas och Magnus är bara tråkiga än så länge.

Nu försök till viktigt möte, sen hem och organisera mera.

Igår eftermiddag kom min storebror (Little) förbi. Han och Bosse gled runt i trädgården

Ibland är jag rätt nöjd med min insats. Som igår, när jag backade in det här ekipaget

Jaha det där gick ju bra.
Bossen och jag mötte upp Magnus vid parkeringen i eftermiddags. Sen vad som var tänkt att bli ett expressbesök på Ikea (ha ha). Vi skulle boka släp och sen hämta ut en soffa. Skitlång kö till släpen och när vi väl kom fram till disken så visar det sig att vi inte skulle dit överhuvudtaget. Sen hämta soffan och en fotpall som bonus. Sen fick jag helt på egen hand köra bort, koppla på släpet, köra till Magnus och Bosse, fick hjälp att lasta på och sen köra hem till Holma, hämta grejer, försöka ta oss ut med bil och släp på cykelvägarna.
Sen mer spektakel på Vasagatan när släpet skulle in på garageinfarten. Normalbred smågata, men med tillåten parkering på båda sidor av vägen och fullt med bilar. Skiiitsmalt. Sen försöka backa in med släp genom smalt grindhål utan att skrapa i nån av de andra bilarna på gatan, samtidigt som kö bildades längs vägen. S t r e s s!

Ena hyresvärden kom dit och bättrade på målningen av väggarna efter förra hyresgästens oömma behandling, medan Bosse, Magnus och jag skruvade ihop möbler. Var fan livrädd hela tiden. I hallen finns världshistoriens brantaste trappa och Bosse är ju inte av den stillsamma sorten. Men det gick bra och soffan är på plats. Imorgon kör vi igen, med barnvakt och någon form av säkerhetsgrind.

Lina: bilder en masse kommer om ett par dagar. Historierna behöver du inte oroa dig för, du kan ju försöka avbryta mig när jag väl satt igång ;)

Vaknade klockan sju i morse av att Bosse satt bredvid mig i sängen. Hon tog kort på mig med min egen iPhone och skrattade sen åt det. Så jävla elakt!