.

Fick för mig att ringa till Magnus nu ikväll för att prata med Bossemini en stund. Det slutade med att vi pratade i 45 minuter (inklusive ett toalettbesök under vilket jag absolut inte fick lägga på). 
Hon är underbar, ungen!

 

- Jag har varit på dagis idag!

- Jaha. Vad har du gjort på förskolan idag då?

- Hmm....kommer inte ihåg.... Vi åt frukost, sen samling, sen lekte vi inne, sen åt vi mat, sen kissade vi, sen gick vi ut, sen gick vi in, sen var klockan fem och då gick vi hem. Man måste komma och hämta mig klockan fem. Fast inte du, du får komma vid fyra om du vill. Eller tre...

 

Senare i samtalet...

- Ska du få en bebis, frågar jag.

- Nej inte jag. Men Madde har en bebis i magen. Jag ska bli storasyster, svarar hon.

- Hur känns det då?

- Det känns bra. Men jag vill bli mamma också. Den där bebisen som du har hemma hos dig. Den kan vi väl dela på? Vi kan väl ha den tillsammans?

- Ja den kan vi ha tillsammans.

- Teffen kan också få ha bebisen ibland.

- Det var bra. Då blir han glad.

- Du och jag och bebisen kan åka och bada innehus. Teffen får också följa med, men bara om jag slipper titta på honom.

- Vad kul. Du behöver inte titta på honom, du får titta på precis vad du vill. 

 

 

Det är Chris hon kallar för Teffen. Hon har bestämt sig för att hon inte vill titta på folk som hon inte har träffat på länge eller inte känner jätteväl. Typ Chris och min mamma. Och det är ju helt okej. Det varar i ungefär 10 minuter, sen är de alldeles för intressanta för att ignorera. 

 

Saknar ungen så det knakar i bröstkorgen!

 

Går runt och har lite ångest för decemberresan. Inte för att jag ska åka, utan för att jag inbillar mig att jag inte kommer komma iväg. 

Har inget visum än och är inte klar med vaccinationerna, så jag började få panik för ett par veckor sen. 

Men så igår när jag ringde ambassaden för att få information om betalning av visum så säger hen

- Men om ni inte ska åka förrän december så tycker jag inte att du ska ansöka om visum förrän slutet av november. Visum-tiden börjar räknas ner från den dagen vi beviljar ditt visum, inte från dagen då du reser in i landet och om du ansöker nu så finns det inga dagar kvar efter er bokade hemresa, ifall nånting skulle hända.

 

Så nu har jag en liten tidsfrist där. Firade det med att gå bort till vaccinationsstället runt hörnet. 

En riktig klåpare bakom disken den här gången. Jag fyllde i en lapp första gången jag var där, som de sen la in i nåt datasystem så de kan se vad jag har tagit och vad jag behöver ta för just den här resan. Istället för att kolla det så googlar hen vilka vaccin jag behöver och får upp en ofullständig lista. Jag frågar om ett särskilt vaccin, varpå hen tittar på mig som om jag vore dum i huvudet och säger

- Nej det gäller bara om du reser till sydöstra Asien. 

- Jaha, svarar jag. Men då kanske det var nånting liknande som också börjar på T?

- Nej det finns inget sånt här.

 

Till slut slår hen upp mitt land i vaccinationsguiden som är tjock som en telefonkatalog. Där står klart och tydligt att om du ska stanna i det här landet mer än ett visst antal veckor samt ha kontakt med lokalbefolkningen så är det en stark rekommendation att ta just det vaccinet. Jag har precis berättat hur länge vi ska stanna och att vi inte ska bo på hotell utan i en by på landet. 

Så jag bestämmer mig för att ta den sprutan den här gången.

Medan hen torkar av min överarm med nåt kallt så frågar jag om biverkningar.

- Inga. Kanske blir du lite öm just runt om där du fått sticket, men inget annat. 

 

Några timmar senare tilltar smärtan, hela överarmen ömmar och det strålar ut i underarmen. Det känns som träningsvärk blandat med stryk och jag kan knappt lyfta armen alls. 

Vid elva på kvällen överväger jag att tugga av mig armen som ett djur. Tar istället ett par värktabletter och går och lägger mig. 

Har såklart googlat biverkningarna under kvällen och min reaktion är inte konstig. Feber finns också med på listan. Tack för det.

 

Hann dock med en sånglektion med Chris under kvällen också. Det börjar arta sig...

En awesome grej hände på jobbet idag. Kollegan jag jobbade med är en riktig new age-flummare. Vi hade ett långt trevligt samtal om hur vi förstör vår planet och vilket ansvar vi egentligen borde ta för våra handlingar.

Sen satte vi oss ner vid bordet och förmiddagsfikade lite. Som om det var den naturligaste saken i världen tog hon fram en liten ask med... vad heter det? Spåkort? Typ tarotkort fast nån annan version. 

Hur som helst så drog tanten och kollegan sina kort och självklart stämde det till 100 procent med vad de hade i tankarna för tillfället. 

Jag är ungefär så oandligt lagd som det går att vara, men för att inte förstöra den goda stämningen så drog jag två kort. På det ena stod det Andas. Den utförligare förklaringen handlade om hur lätt det är att glömma bort att andas när en är så stressad som jag är just nu. Det stämmer förvisso väldigt bra på mig, men det stämmer nog in på 80% av Sveriges befolkning, så jag var inte så imponerad. 

Men sen drog jag nästa kort. Innan en drog kortet skulle en ställa en fråga tyst för sig själv och sen var tanken att kortet skulle vara svaret på frågan. Min ospirituella fråga var "vad ska jag göra nästa år?". På kortet som jag vände upp stod det exakt vad jag skulle göra. Och det awesome med det var att det är en grej jag har tänkt väldigt mycket på de senaste månaderna, nåt som jag känt mig peppad på att göra. Och det som stod på kortet var inte nån generell uppmaning i stil med "hitta dig själv", "finn din kreativitet" etc. Nä det stod exakt vad jag skulle göra. 

Inte är jag så värst mycket flummigare nu än när jag vaknade i morse, men det var ändå rätt coolt. 

Det är upp och ner. Om du är äckelmagad så ska du sluta läsa nu.

 

Jag har varit sjuk. Det började en torsdag för två veckor sedan. Jag kände mig normalfrisk hela dagen. Men när det var dags att möta upp Chris för att åka till några vänner på eftermiddagen så kände jag mig plötsligt dödstrött. Ignorerade det och åkte iväg. Vi stannade vid hans kyrka först för att han skulle ordna med ljudsystemet. Jag la mig på soffan för att vila en stund, men hann knappt sluta ögonen innan jag fick rusa in på toaletten för att spy.

 

Vi åkte hem och jag mådde skit. Stapplade in på toaletten och försökte bokstavligen bestämma vilken ände jag skulle börja med. Kroppen var min fiende och den nöjde sig inte förrän jag var en urvriden trasa. Chris kom in, strök mig över ryggen och höll undan mitt hår. Han som aldrig oroar sig för nåt svor oroliga ramsor. Lägg till min nästan fobiska inställning till kräkningar. Succé!

Jag kräks a l d r i g. En gång i vuxen ålder (dödsfull, så jag minns det knappt som tur är). Annars har jag inte kräkts sen jag var mycket liten. Jag har mått illa, men jag vägrar kräkas. Jag gör det bara inte. 

 

Men den här natten alltså. Varvade drickande av några klunkar blåbärssoppa med att kasta upp desamma. 
Dagen efter fick jag i mig mer blåbärssoppa och ett par bananer i ett försök att stoppa upp det hela. När illamåendet väl la sig så visade det sig att den stoppande maten hade lite bättre effekt än önskat. I en vecka efteråt hade jag förstoppningen från helvetet. Barnafödande aint got nothin on this one. 

 

 

 

Men annars är allt bara fint. Och ni då?