.

Fick en ny spännande huvudvärk den här veckan. Den resulterade i 500 samtal till olika vårdinstanser och landade till slut i kortisonnässpray och en miljard tabletter. Erbjudandet om dekapitering kvarstår.

Igår flyttade jag ut alla mina kläder från klädkammaren som saknar ljus, till en väldigt fashionabel klädställning i det i övrigt tomma vardagsrummet. På galgarna hänger favoriterna huller om buller med kläder som sällan (aldrig) används. Så igår fick jag syn på de där jeansen jag inte har använt på över ett år eftersom de plötsligt hade blivit för små...

Utan några större förhoppningar drog jag på mig dem och till min stora förvåning gled de på plats utan problem.

Tydligen är stress, sömnlöshet, sjukdom samt intagande av skräpmat på oregelbundna tider en jävligt bra viktminskningsmetod.

Jag mår som en påse skit, men jag är ett par kilo lättare och det är väl det viktigaste?

 

Nu är vi tillbaka i Malmö igen efter ett par dygn hemma. Det har varit helt underbart. Skönt att S följde med så jag slapp köra ensam.
Väl hemma bjöd mamma på middag och försökte samtala med S så gott det gick. S kallar henne Mama, hur sött är inte det? "Hey Mama, thanks for the food. Det var skitgott!", sa han och mamma och jag dog av skratt en stund.

Torsdagskvällen tillbringade vi hemma hos pappa. Pappa har köpt en ny systemkamera som han ville visa oss, så kvällen ägnades åt att jämföra våra tre olika kameror. En kväll helt i vår smak.

 

Igår vaknade vi till regnväder, så den planerade morgonpromenaden i skogen blev inställd. Vi tog oss så småningom till farmor för en liten pratstund. Hon blev överförtjust i S och jag fick tolka så de skulle förstå varandra. Han tyckte att hon såg så ledsen ut när jag kramade henne hej då, så han var bara tvungen att krama henne, han också. "Vi ska komma tillbaka snart. När vi blir lediga igen", sa han till henne och hela hon lyste upp.

På kvällen var det pappas tur att bjuda på middag. Med var också hans särbo, som bor där på helgerna. Hon har flyttat in sitt piano i pappas vardagsrum, så fredagskvällen urartade i en jam session. Kristina spelade på pianot och S kompade på sin keyboard som han tagit med sig. Här och där stämde jag och S upp i lite sång. Pappa var glad åhörare ända tills S började spela 60-talsmusik. Då började gubben dansa. Dårhus!

 

I morse fortsatte pappa och S att prata om fotografering. De rotade fram alla pappas gamla kameror och blev som två små barn på julafton. S kallar pappa "Mister Thomas". Jag tror att det gjorde pappa obekväm haha. Men de kom bra överens, när de inte bråkade om vem som skulle göra vad.

 

Vi avslutade helgen med sen lunch hos mammas särbo. Vi pratade om en massa gamla svenska och småländska fenomen på vägen upp i torsdags så det kändes rätt att runda av resan med en maträtt som känns väldigt traditionellt svensk; raggmunk med stekt fläsk och lingonsylt. Det gick hem hos S, så nästa gång kanske vi vågar oss på kroppkakan ;)

 

Allt som allt ett par bra dagar alltså. Det enda minuset är att vi missade Lina. Men det tar vi nästa gång!

 

 

Jag håller på att bli sinnessjuk. Jobbet innebär mycket tid väldigt nära andra människor och när jag åker därifrån hamnar jag oftast hemma hos E, tillsammans med S och deras gemensamma vänner. Sen följer S med hem till mig och sen är det typ dags att gå till jobbet igen. Människor överallt och hela tiden, dag ut och dag in.

 

Om jag inte får vara ensam snart så tror jag att mitt huvud exploderar.

Nu är det klart!

 

Jag har fått en ny lägenhet och den gamla är uppsagd. Awesomeness!

Från och med första december bor jag i MIN lägenhet. Endast och enbart min. Mina möbler, mina grejer, mina regler.

 

Ska börja packa redan idag. 75 % av mitt bohag är redan nerpackat i lådor, men saker ska packas om och skit ska slängas. Inte en enda onödig pryl ska med till nya lägenheten. Ut med det gamla, helst inte in med så mycket nytt.

 

I övrigt är saker och ting också ganska bra. Är nästan frisk nu. Hoppas jag i alla fall.

S har sovit här i stort sett varenda natt den senaste tiden. Precis när han höll på att somna igår mumlade han "Jennica....you are the shit!". Och när jag vaknade i morse höll han om mig hårt och sa "sometimes I miss you when I sleep". Naaw. För gulligt egentligen.

Jaha nähä. Det var väl det...

Men tjena. Urinvägsinfektion för två veckor sen som på tredje dagen började samköras med vanlig förkylning, som fick sällskap av öronkatarr på vänster sida, lite allmän orkeslöshet och feberkänsla. Sömnlöshet och lätt huvudvärk, så småningom stelaste gamnacken i stan samt förmodad bihåleinflammation. Vätska i andra örat och konstant huvudvärk som numera härrör från helvetet och ger en behaglig känsla av att huvudet ska explodera vid förflyttningar såsom liggande>sittande eller sittande>stående. Stämningsfullt ackompanjerat av nykomlingarna hostattacker och dödsrosslingar samt den trogna långköraren snormängd i rekordklass.

Så vaknar vi på morgonen och toppar det hela med lite ögoninflammation idag.

 

Dekapitering någon?

 

 

Magnus och Bosse flyttade i måndags. Eller tja, "flyttade" är väl en sanning med modifikation... Förhoppningsvis kan han nedlåta sig själv till att hämta resten av sina grejer och kanske till och med städa upp lite imorgon, den som lever får se.

 

De har hur som helst sovit i Staffanstorp sen i måndags. Men först nu är det dags för min första ensamma natt i Min. Alldeles. Egna. Lägenhet. (S har varit här och härjat hela veckan)

 

Jag trodde att jag skulle tycka att det var jobbigt när de väl flyttade. Tiden dessförinnan kände jag inte någonting alls, men räknade med att det skulle komma när lägenheten väl var tömd. Jag trodde jag skulle vara väldigt ledsen och sakna Bosse massor. Och jag saknar henne förvisso, men framförallt så känner jag en sån enorm lättnad. Det är som att jag hållit andan i flera månader och nu äntligen får andas ut.

Jag känner mig fri. Jag vill skratta och gråta på samma gång när jag tänker på att det bara är jag som bor här. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Det är mitt kök, mitt badrum, mitt sovrum och så mina tre tomma rum. Mitt, mitt, mitt. Ja jag är knäpp, men så är det.

 

Jag har gnällt av mig, mer än jag borde. Jag är ledsen för ältandet, önskar att jag istället kortfattat och koncist kunnat ge en bild av hur det egentligen har varit. Ännu hellre hade jag velat vara stark och inte låtit mig påverkas från första början.

Hur folk står ut med gnället förstår jag inte, men tack.

 

Nu tycker jag att vi går vidare och lämnar den här skiten. Imorgon händer förhoppningsvis spännande grejer. Skål tamefan!