.

Nyårsafton igen då och precis som de två föregående åren får jag väl försöka sammanfatta även det här.
Januari kom på en iskall balkong i stadsdelen Holma. Tillsammans med min bästa vän i världen drack jag ett halvt glas champagne. I sitt rum inne i lägenheten låg Bosse och sov sig igenom fyrverkerierna som lyste upp världen i flera timmar.
För första gången på länge kände jag mig hemma, jag älskade mitt nya liv här i Malmö och såg framtiden an med tillförsikt.
Januari fortsatte med Genusvetenskap och jag hade turen att få en helt jävla awesome grupp som tog sig igenom alla utmaningar och blev ett tajt gäng.
Februari var en bitch precis som vanligt.
Mars var en minnesstund och en unge som bodde hos oss varje måndag-fredag istället för varannan vecka. Vi började fundera på att flytta. Drömde om ett eget hus med egen parkering som inte låg flera kilometer från porten. Insåg att det bara var drömmar. Kat visade vad hon går för och hade jag fått så hade jag skrivit en lång rad superlativ. Men jag nöjer mig med ett tack.
I april bodde Bodil här oftare och oftare i takt med att henne morsa blev sjukare och sjukare. Jag firade att jag fyllde 25 med att äta falafel sittande lutad mot en husvägg på Möllevångstorget med järngänget från genuskursen. En helt otroligt varm och fin dag.
I början av maj flyttade morsan in hos oss på Holma och livet vändes upp och ner. Efter fyra dagar av konstant tv-spelsspelande, alkoholdrickande och ansvarslöshet som resulterade i en grej vi aldrig kommer förlåta henne för så skjutsade Magnus henne till sjukhuset. Vi insåg alltmer hur sjuk hon var.
Maj var också den månaden då min och Håkans vänskap tog fart på riktigt efter en suverän kväll på Kulturbolaget. Bosse fick tuppkam och Magnus drog till Prag. Johannes kom tillbaka från Australien och vi drack öl på brittisk pub.
I juni kom sommaren och vi firade med mojitos på balkongen och gick på gayklubb.
Jag fotograferade Björn till en skivgrej och försökte vänja mig vid arbetslösheten när jag plötsligt fick jobb och började casha in som aldrig förr. Magnus drog på festival i Belgien medan jag satt hemma och var avundsjuk.
I juli drog vi till Göteborg och hängde gäng med fint folk. Bosse fick träffa M-L och kunde inte sluta prata om henne sen. Magnus syster Carro och hennes dotter kom ner till oss och hälsade på. Jag fick en ny kamera samt tandvärk. Julis sista dag tillbringade jag och Magnus i Tyskland.
I augusti började jag sticka grejer och blev hooked. Vi såg Kapten Röd på Babel och Hoola Bandoola på Malmö stadsfestival. Under en NOFX-konsert träffade jag en gammal bekant från Holland och vi efterfestade till småtimmarna på Debaser.
Augusti var också månaden då allt det där vi drömde om under våren plötsligt blev verklighet. Vi fick en ny lägenhet som i själva verket är ena halvan av en villa och till den lägenheten hör en precis lagom trädgård och en garageuppfart där vi får plats med bilen. Vi landade här alla tre efter kaoset som varit och ett helt nytt lugn infann sig.
I september gick jag på dejt med Ralle och hängde mer med Björn.
I oktober fick vi besök av Ida och Matte, vi turade till Helsingör och hade det gött. Hösten kom och jag gick feminazi på Bosses förskola. Sen åkte jag till Göteborg och maratonjobbade ända in i november.
Jag träffade Ida, John och Kat.  Det var det bästa med göteborgsvistelsen.
Along came december. Den senaste månaden och jag minns inte vad jag har gjort haha. Jo, jag färdigställde min underbara tredje tatuering. Bosse var stjärngosse och fyllde tre år. Vi firade jul hos våra familjer hemma i Småland.

Nu är det nyårsafton igen och jag firar med lilla familjen. Vi frångick alla principer och lät ungen äta så mycket godis hon orkade. Nu är hon sockerspeedad och vi har lyssnat på kickass musik och dansat oss svettiga. Perfekt nyårsafton.
Om en stund ska vi gå ut till gatan, titta på fyrverkerierna och hoppas på ett jävligt bra 2012.

Idag fortsätter vi med jobbet vi skaffade oss när vi tömde min garderob. Alla grejerna ska ju liksom helst ta vägen nånstans och kanske ännu mer helst inte tillbaka in i garderoben utan att sorteras.
Så igår när Bodil var hos den där andra så påbörjade vi projekt Vardagsrsumsbibliotek. Rätt många timmar senare är det på plats och böckerna är ställda i bokstavsordning efter författares efternamn samt efter utgivningsår om det finns fler än en bok av samma författare. Ordningssinne så det förslår.

men det är möjligt att jag hade fel

Kväll på jobbet för en vecka sen. Det började bra med en diskussion om aktuella händelser. Sen frågade hon mig plötsligt "vad tror du händer när man dör? Tror du på ödet?".
Jag blev tyst, den välbekanta klumpen tillbaka i halsen. Iskall. Försökte samla tankarna för att kunna ge henne ett svar.
"När mina vänner dog…" och sen tystnad igen. Knutna nävar under bordet, ett djupt andetag.
Förklarade den där tanken som jag klamrade mig fast vid då när min lillebror var 13 år och hans bästa vän dog i en bilolycka. Överlevnadsstrategin som följt mig sedan dess. Med Martin, med Patrick.
Det var meningen. De skulle inte bli äldre än 13, 21, 24. De var färdiga med livet.
Det är inte så. Det är inte det jag tror på. Det är endast och enbart överlevnadsstrategi, ett sätt klara sig igenom den första tiden.

I bilen på väg hem från Småland i måndags. Magnus vid ratten, barnet halvsovande i bilbarnstolen bredvid. På väg bort från julfirande med familjen. Kanske var det julen som gjorde det. Tanken om en högtid där hela familjen samlas. Men i vissa familjer fattas det människor. Martins familj, deras tredje jul utan sin son, lillebror och storebror. Patricks familj, deras första jul utan honom.
Ur bilens högtalare flöt Patricks sånger. Sångerna som likt ödesmantrat blev en överlevnadsgrej under våren. Låtarna som spelats om och om och om igen. Varje dag, om och om och om…
Mörkret i baksätet blev till en parallell ensamhet. Och där kom de igen. Tårarna.
Mil efter mil tills jag var en tragisk pöl av tårar och snor. Ingen som hörde, ingen som såg. Ingenting att distraheras av, inget att sysselsätta sig med för att slippa det där som fortfarande rasar över mig när allt blir stilla.

Jag saknar dem så otroligt jävla mycket. Varje dag och hela förbannade tiden.
Jag hatar det här.

Idag har vi gjort gemensam sak med majoriteten av Malmös småbarnsfamiljer. Vi har konsumerat, konsumerat, konsumerat. En blixt till mig, spel till Magnus, mat till alla. Bosse fick nöja sig med det tvivelaktiga nöjet att shoppa.
Och jag är alldeles nyklippt och nyfärgad. Tack Magnus.

Okej. Så julhelgen var bra och allt det där.
Nu är vi hemma igen. Barnet är hos den andra vårdnadshavaren och Magnus och jag fick den briljanta idén att äntligen ta tag i flyttskiten som bekvämt nog bara kunde ösas in i min klädkammare...

Så Kat. Det här är till dig och din vadslagning om hur lång tid det skulle ta att fylla garderoben.

Drog iväg på extremspontant miniparty igår kväll. Kom hem igen vid sju i morse. Nu har jag...ehum huvudvärk.
Och vem fan kom på idén att ge ungen leksaker som låter?! Och varför ska hon spela allihop samtidigt just idag?

Lina & Kat: japp barnkläder kallar de det. Jag tyckte KappAhl var snäppet bättre än Lindex innan, men nu vid jul så verkar de ha gått helt bananas. De är en av orsakerna till att jag till slut höll på att kräkas på sammets- och spetsklänningarna.

On another note.
Det man inte har i huvudet får man ha i benen.
Det är ett uttryck som Bosse ändrat lite på och sen gjort till sitt livsmotto. Alltså det Bosse inte har i benen tar hon igen i uppfinningsrikedom. Eller hur varje idé för att slippa gå är en bra idé.

Ni kanske minns den här från i juni?

Lina: Klart du ska få en sån tårta när du fyller år! Chokladfrossa kommer det bli! Ska försöka komma ihåg 15 februari ;)

Ida: Magnus och jag gjorde den tillsammans. Jag stod för innanmätet och Magnus fixade locket. Sen gjorde vi varsin giraffliknande varelse. Vi hade först tänkt göra en lila tårta, men det fanns ingen lila sugarpaste. Skit också!

Var iväg och shoppade förra veckan. Var lite sugen på en schysst partyoutfit, kanske till nyår eller så.

Igår var det minikalas för bebisen som fyller 3 imorgon.

Jag funderar på om vi lät det där med ballonger gå lite överstyr. Men vi köpte ju en ballongpump och då gick det så snabbt och lätt att vi inte kunde låta bli att bara ta en till...

Ida: en jävla poser är vad han är. Han står och flyttar ljusen på måfå och slänger på lite glitter för att jag skulle få mina bilder. Resten av tiden stod han och räckte över pynt och påpekade när det inte blev bra.

Och natten ägnades åt detta

Multifunktionell och tar liten plats. När man inte använder henne så kan man enkelt stoppa in henne under sängen

Bilden på lussebarnen ovan är tagen efter själva lussandet. Vi fick inte ta några kort medan de sjöng för att inte störa. Bosse sjöng dock inte en ton, hon stod mest och såg förvånad ut.

Kat: haha kom hem nu! Jag behöver dina syrliga kommentarer! Angående finandet så var det en mamma (tror jag att hon är) som stannade till när vi möttes i korridoren och utropade "åååh du är så fin! Så himla fin är hon! Så söt och så duktig hon var!". Bah.

Jag var överallt på hela Facebook igår. Förutom den där diskussionen om våld i nära relationer, så kommenterade jag ett inlägg om Katrin Zytomierskas vidriga människosyn (googla hennes namn + barnflicka, om ni inte vet vad jag snackar om), jag delade länkar i diskussioner om white trash-uttrycket, jag göttade mig i min femistgrupp och gillade inlägg till höger och vänster. Sen blev jag alldeles matt och då passade Lina på att ge mig en statuspresent (jo jag tackar, jag).

Vanligtvis så är jag alltid inloggad på det där stället, men orkar sällan engagera mig i andra människors förehavanden med mer än en suck eller en bit skvaller om nån (Lina) är up for it.
Det måste varit tysklärarens fel. Alltså håhå, ni skulle varit med här hemma. Jag vankade av och an mellan köket och vardagsrummet, försökte laga middag samtidigt som jag var så uppe i varv att jag inte kunde stå stilla, svor och orerade och läste idiotkommentarer för Magnus. Sen satt jag med datorn snett framför mig, med en hållning som en ilsken gam och filade på mitt svar medan vi åt (HYCKLARE! Ja jag vet, det var ju det där med att ge Bosse ett bra förhållande till mat och ätande...). Mina händer var som isbitar (de blir alltid kalla när jag blir arg, av nån märklig anledning).

Nåväl, luften gick ur mig så småningom. Jag vilade ögonen en stund och sen jävlar tog det fart igen. Jag satt uppe inatt och skrev to do-listor, rensade flyttkartonger och målade om vardagsrumsmöblerna. Nånstans passerade jag nog nån slags gräns för jag har ett svagt minne av att jag bad Magnus bjuda in den andra vårdnadshavaren och hennes mor på kalas på söndag. Hmm....

Nu har jag lugnat ner mig.
Fick för mig att jag och Bosselito skulle promenera hem från förskolan idag. Eller ja, hon åkte vagn större delen av vägen. Det tog en timme och det regnade i princip hela vägen. Bra idé!

Vi har fått ett snippbarn! Let it show, let it show, let it show!

Fan jag känner att en hjärnblödning reser sig vid horisonten. Är hela jävla världen dum i fucking huvudet???

Exakt såhär svarade jag på kommentaren om att "dom unga damerna" behövde lära sig att gå vid första slaget

Åh mitt blodtryck, mitt blodtryck!
Dagens mest vedervärdiga

Idag hände något mycket spektakulärt. Något som bara inträffar två gånger om året.
Jag och båda mina bröder var på samma plats samtidigt. Det är stort! Och det krävde bildbevis.

Härligt att det ger respons! Mer sånt, tack!

Vi har väl alla blivit kallade duktiga under vår uppväxt. Tjejer oftare än killar förmodligen, eftersom det ligger i kvinnans roll att vara duktig, att ställa upp på andra och att sköta om. Roll, inte natur märk väl.

Jag behöver inte leta länge för att hitta exempel på hur destruktivt och negativt duktighetskomplexet är. När vuxna människor aktivt gör saker enbart för att få bekräftelse och beröm så är det något som har gått snett. När det blir viktigare att vara andra till lags än att göra saker man själv mår bra av så vill jag inte vara med.
Och det är det jag menar att duktighetshetsen handlar om.

Jag vill att Bosse ska måla, gunga, spela gitarr och cykla för att hon tycker att det är roligt. Inte för att vi ska tycka att hon är duktig. Jag vill att hon ska få prova på massa olika saker och hitta det som hon tycker om att göra. För sin egen skull, inte för min eller Magnus.

Jag tycker att det är viktigare att hon förstår att hon tvättar händerna för att de ska bli rena och inte sprida bakterier än att hon tvättar händerna för att vara duktig. Då missar man ju helt poängen.

Det kan vara svårt att bryta invanda mönster. Svårt men inte omöjligt.

Jag kanske ska förtydliga det här med bekräftelsen som jag skrev om i förra inlägget.
Det som irriterar mig är när folk talar om för Bosse hur duuuktiiiig hon är som äter upp sin mat. Hon äter ju för att hon är hungrig och slutar förhoppningsvis när hon är mätt. Det finns ingen anledning att tvinga henne att äta upp om hon inte orkar mer och/eller inte tycker om maten. Smaka litegrann kan man alltid göra, men alla har rätt att tycka olika. Att tvinga henne att äta upp eller på annat sätt påpeka hur hon äter kan skapa ett dåligt förhållande till mat. Lägg sedan till normerna för hur man ska se ut och att en av Bosses närmast anhöriga lider av anorexi.
Om man känner ett stort behov av att kommentera hur ett barn äter överhuvudtaget så tycker jag att det räcker med att fråga om det smakade bra och om hen vill ha mer eller är mätt. Man sitter ju inte och ropar om hur duktig ens vänner eller partner är när de har ätit upp.

Att man tvättar händerna efter toabesök, när man har lekt ute med smutsiga grejer samt innan och efter måltid ser jag också som självklarheter. Likaså att man hostar och nyser i armvecket, helst vänd bort från andra människor och från maten om man sittter och äter. Vi pratar ofta med Bosse om bakterier, försöker förklara på hennes nivå varför det inte är bra att hosta rakt över matbordet eller att inte tvätta händerna när man har varit på toaletten.
När man är tre år är det såklart lätt att glömma bort det, så vi påminner henne varje gång. Men vi tycker att det är onödigt att göra det till en grej som kräver beröm.

Hon ska inte nysa i armvecket eller tvätta sina händer för att vi ska tycka att hon är duktig. Hon ska göra det för att försöka undvika smittspridning.

Bosse får bekräftelse. Massor och hela tiden. Men vi bekräftar henne inte med orden fin och duktig.
Om hon gungar så kan hon ropa "titta! Jag gungar!". Istället för att säga "vad duktig du är som kan gunga" så svarar vi "jag ser att du gungar. Är det roligt?"
Om hon visar upp en teckning hon har ritat så säger vi inte "åh vad fin". Istället pratar vi om vad hon har ritat och vilka färger hon har valt.

Vi väljer att finnas där på riktigt istället för att bara ropa duktig och sen fortsätta med vårt eget. Vi väljer att prata med henne, föra samtal och diskussioner. Att lyssna på henne och visa att det hon har att säga är viktigt. Att ge henne eget ansvar, men visa att det är bra att be om hjälp när man behöver det.
Att tala om att man får vara glad när man är glad, ledsen när man är ledsen och arg när man är arg.

Angående Linas kommentar till inlägget nedan; ja hon är lite mysbyxorperson. Eller i alla fall pro brallor som är bekväma att leka i. Hon är ett otroligt fysiskt barn, klättrar och dansar och springer hela tiden. Och jag vet inte vad som är hönan och ägget här. Om hon har uppmuntrats till det med hjälp av lekvänliga kläder eller om hon hela tiden varit latent aktiv (haha jaja men ni förstår ju vad jag menar) men inte fått utlopp för det förrän hon fick just lekvänliga kläder.
Innan jag kom in i bilden förra året så var det varken jag eller Magnus som stod för klädinköpen (jag behöver väl inte gå in mer i detalj än så) och då hade ungen oftast jeans så tajta att hon knappt kunde sätta sig på huk och en tröja i stretchmaterial som åkte upp över magen varje gång hon sträckte på sig. Kort och gott vuxenkläder i miniformat. Då var hon heller inte särskilt aktiv. Nu delar vi på klädinköpen ungefär så att jag står för 60%, Magnus för 35 och hennes andra vårdnadshavare står för 5% och därmed kommer det bara hem tåliga och rymliga kläder i hennes klädlådor här.

Hur som haver så fick hon många förbryllade blickar när vi var i Arlöv. Iklädd cerise skor, gröna brallor, mörklila tröja, turkos zipjacka och mörkblå vinterjacka var hon ganska svår att könsbestämma, vilket fick många att titta förvirrat på henne (japp det är faktiskt sant).
Men som de allra flesta barn i hennes ålder så börjar hon nu intressera sig för saker som glittrar och saker som bekräftas som fina av vuxna i omgivningen.
Magnus och jag bekräftar i princip aldrig henne för hennes utseende eller för saker hon gör som är självklara (tex äter sin mat, går på toa etc). Och hon förväntar sig inte heller det. Snarare blir hon förvirrad när folk talar om hur duktig hon var som kunde klä på sig själv eller äta upp sin mat eller hur fin hon är när hon har fått på sig kläder eller tvättat sig efter måltiden. Därför irriterar det mig att folk envisas med att lägga vikt vid hur hon ser ut, skapa ett bekräftelsebehov som är så osunt och så svårt att tvätta bort sen.

Häromdagen vid förskolelämningen hade jag satt fast ett hårspänne i hennes lugg. Genast kom det "åååh har du fått spänne i håret? Vad fiiiiin du är!" från personalen. Jag svarade "visst är det skönt att spännet håller håret borta så du slipper få det i ögonen hela tiden?". Funktion före form. Oklart dock om budskapet gick fram till pedagogen.
Bosse fyller tre år om ett par veckor och nu börjar en svårare fas. Hon har börjat stå bredvid mig vid spegeln och härma alla rörelser jag gör. Nu är jag ju som ni vet inte särskilt brydd om hur jag ser ut (helst ska jag väl vara hel och ren när jag går till jobbet, men utöver det är jag inte någon stor utövare av Den Enda Sanna Kvinnligheten) och det känns bra i det här sammanhanget. Det är klart att jag är formad efter rådande normer, men i den mån jag kan försöker jag att inte föra över det på Bosse.
Bosse pratar ibland om att hon har kort hår som pappa och att hon vill ha kjol och strumpbyxor som jag. Det känns fint att hon identifierar sig med oss båda.

Jag funderar dock på att begränsa användandet av gröna kläder. De verkar ha en alltför lugnande effekt

I torsdags blev det blixtvisit i Helsingborg. Tre timmar smärta och ögongodis och gud så fin jag är nu. Notera gärna den röda härliga färgen på min arm som till ungefär hälften är mitt eget arma blod.

Kommer ni ihåg när jag bråkade och var skitjobbig på det där föräldramötet i oktober?
I onsdags kom Magnus hem med förskolans månadsbrev för december. I det stod det bland annat