.

när en facebookvän man egentligen inte känner plötsligt startar en chatt med en och inleder med meningen "Du verkar smart!". Thumbs up!

Nya äventyr.
Redan onsdag? Vad fan, veckorna bara svischar förbi här.

Återigen är jag spyfärdig på en del människor i klassen. Att det går att vara så inskränkta och så dumma i huvudet (ja faktiskt) övergår mitt förstånd! Inte bara ur ett genuskursperspektiv (där jag som sagt förväntar mig att folk går in med en öppen syn på sina medmänniskor) utan ur ett rent samhälleligt perspektiv. Tänk dig de allra trögaste du känner, så börjar du närma dig.
Igår satt hela ligan vid mitt bord och tjattrade om hur idiotisk uppgiften i fredags var.
Det roligaste var att från början satt bara jag, Christin och tjej X (vet inte vad hon heter) vid bordet. Då säger X "asså jag kommer SPY på kön när den här kursen är slut, kön hit och kön dit". Bara där kan man ju undra vad hon överhuvudtaget gör på en genuskurs. Sen fortsatte hon "min killkompis blir såå trött på mig när jag hela tiden ifrågasätter allting, han säger ´låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor´och jag säger att det inte fungerar så och så blir han så sjuuukt trött på mig. Jag blir trött på folk som inte fattar att de har blivit inlärda i det".
En kort stund därefter startade "diskussionen" om fredagens seminarieuppgift. Alla vid bordet (utom Christin) betedde sig som grottmänniskor klockan tre på en utekväll. "Höhöhö så jävla meningslöst, höhöhö vilken idiotuppgift, så jävla larvigt, vad fan skulle vi göra det för? Hon pedagogen var ju helt jävla blåst". Inte helt otippat var tjejen som sa "man behöver väl inte pissa på sig bara för att man är uteliggare" med även den här gången, verkade för övrigt vara hela hennes grupp som ledde mobben.
Tjej X fortsatte sen "asså varför fick man inte säga vissa ord? När hon talade om för mig för tredje gången att jag inte fick använda mig av ord som dörr och fönster så tänkte jag 'gå och skjut dig själv i huvudet'".
Åh glory hallelujah, ni är så jävla briljanta!
Om man är kritisk till nånting, så kan man väl framföra nånting som åtminstone har nån likhet med konstruktiv kritik? Eller erkänna att man inte har fattat ett skit, för det är ju det allt handlar om egentligen. Det de sitter och kritiserar...tänkte jag skriva, men egentligen handlar det ju bara om förlöjligande och hån, är en vedertagen metod för bildanalys. Inget jävla hittepå från mediepedagogens sida. Det hade de kunnat läsa sig till via texten vi fick innan och en enkel googlesökning. Men det är ju lättare att inte bry sig.
Å ena sidan är det bra att de går kursen för de verkar behöva en reality check eller två, å andra sidan stör det mig att de sänker nivån för alla i klassen som faktiskt vill få ut nåt av kursen.
Imorgon ska jag ge min lilla grupp en stor fet kram för att de inte hemfaller åt sånt dravel!
/J

på våren.
Man går till Kulturbolaget.

Våren är här på riktigt. Var ute i t-shirt, ofodrad jacka och palestinasjal (och kanske byxor och skor) och höll på att svettas ihjäl. Var ute och fotograferade "en trygg plats för en hemlös att sova på". Motivet var bestämt sen innan, så det var bara att gå ut och trycka av. Och vi vet ju alla att det är trycka av jag är bäst på...

Igår var det filmvisning i skolan och stadsvandring med två före detta hemlösa som stod på schemat. Filmgrejen var inte jättespännande och själva vandringen var inte mycket att ha, men berättelserna från de fd hemlösa var otroligt intressanta. Jag, Elin, Emma och Elina var rörande överens om att vi borde haft en heldag med berättarna istället.
Såhär ser min fina seminariegrupp ut när den blir rastad i Västra hamnen (hon som går baklänges var gästlärare igår och skulle leda oss och berättarna runt)

Hade som sagt finbesök från Borås i helgen. I lördags visade vi upp Malmö för Ida under en promenad i stan.
Magnus hittade en garnbutik och såg därmed till att dagens enda inköp blev det här

Fredag igen alltså. Veckorna går fort nu.

Igår hade jag tusen grejer jag skulle hinna med. Och plötsligt var klockan fyra och det var gruppmöte hemma hos Christin. Efter gruppmötet  gick jag, Elin och Emma till Metro och tog en öl.

Idag hade vi seminarium om bostadslösa kvinnor i Sverige. Sjukt intressant! Frågeställningarna gav upphov till många externa diskussioner inom gruppen igår. Det är det fina med kursen, vi kommer in på så många sidospår och diskuterar så jäkla många olika grejer. Jag har helt klart utvecklat mitt tänkesätt den här våren.

Efter seminariet mötte jag upp Ida och Mattias vid Orkanen. Vi lunchade på Vegegården innan de checkade in på hotellet och jag åkte hem för att hämta Bosse lagom fredagstidigt. Sen kom Magnus hem tidigare från jobbet och Ida och Mattias kom ut till oss och snackade bort en stund.

Nu har drömmarna kommit, precis som de gjorde med Martin. Blandade känslor.
Ska försöka slappa bort kvällen med lilla familjen. Imorgon fortsätter äventyren med boråsarna.
/J

Fotograferingen i Kalmar för snart två veckor sen var ganska kul. Diskussionen efteråt var inte lika kul och jag har fortfarande inte fått bilderna.
Därför har jag inte kunnat göra nånting med det vi producerade då, men här är två bilder som jag tog i alla fall. Louice är modellen och det är också hon som har stått för efterbearbetningen.

Men med lite tur kan i alla fall Louice och jag jobba ihop med nya projekt snart.
/J

Och min dygnsrytm är knas.
Magnus gick och la sig vid tjugo i tio igår. En kvart senare gjorde jag detsamma. Att sitta ensam i ett mörkt rum och läsa på obskyra hemsidor kändes plötsligt inte så lockande. Jag la mig i sängen för att åtminstone ha påbörjat den 300-sidorsbok vi skulle ha läst till idag. Somnade efter två sidor.
Vaknade igen vid halv åtta i morse. Fortfarande dyngtrött. Masade mig upp och iväg till föreläsningen.

Föreläsningen var en av de flummigaste hittills och då är flumtröskeln väldigt låg på den här kursen. Vi har en tjej i klassen som alltid låter förbannad och gestikulerar vilt när hon pratar. Hon har ett tics som går ut på att hon alltid viftar vilt med högerhanden i luften för att sen sopa bort osynligt skräp från bordsskivan. Det är sånt man kan notera när allt annat är ointressant.
Föreläsningen varade i 3 timmar och hölls i en svinkall sal med 15 av 30 studenter närvarande.
På något sätt har jag ändå förväntat mig att studenter på en kurs i genusvetenskap ska ha någon slags förförståelse för ämnet, eller vara åtminstone lite intresserade, insatta eller normbrytande i sitt tänkande. Så är inte fallet. Vi talade om hemlöshet idag. I en diskussion om renhet och skillnaden i tillgången till sanitetsinrättningar för oss med bostad och för människor utan bostad, så utbrister en kvinna (30-35 år, som visserligen inte sagt många konstruktiva ord innan, men som ändå alltid deltar aktivt) följande:
- Okej, asså dom har ju inte tillgång till dusch eller toalett så som vi som har ett hem, men det händer ju hela tiden att man går på en buss å så kommer en uteliggare å luktar piss, det bara stinker. Asså jag fattar att dom inte kan duscha, men bara för att man är uteliggare så måste man väl inte pissa på sig???

Inskränkt 2.0? Jag såg på Elin att hon höll på att storkna. Emma vågade jag inte ens titta på. Tråkigt nog var det ingen som gick i polemik med henne. Inte ens föreläsaren, fast hon drog efter andan när tjejen uttalade ovanstående.

Efter detta åkte jag hem och fortsatte på mitt senaste virkverk tills Magnus kom hem. Sen gick jag och Arlette på filosofisk kvällsföreläsning om frihet tillsammans med Malmös samlade intellektuella rödvinsvänster-elit.
Det var länge sen jag kände mig så korkad sist. Men det var nog en nyttig erfarenhet efter förmiddagens föreläsning. Och korkad kände jag mig för att det var så oerhört filosofiska resonemang och jag inte är van att lyssna på såna. Jag hade svårt att fokusera. Men till mitt försvar så var jag inte ensam om det, den 80-åriga tanten längst fram i lokalen satt och nickade till flera gånger.
Men jag imponerades av övriga deltagare. De såg ut att vara kämpar från 68-rörelsen allihop och under efterföljande frågestund ställde de oerhört intellektuella frågor. På det hela en fin kväll.

En av de avslutande frågeställarna sa följande
- Tänk på dem som hade möjlighet att leva ett bekvämt liv i lugn och ro under 50- och 60-talen, men som valde att leva obekvämt och kämpa för att andra också skulle kunna leva bekvämt. Jag önskar att fler människor idag skulle ta sig ur sin bekvämlighet, sin comfort zone, och kämpa för människors rättigheter. Vi behöver mer samhällsengagemang!

Det känns som att jag hör det från alla håll nu, det är inspirerande :)
/J

Jag var hos H i fyra timmar igår så vi hann snacka om många grejer. Något som återkom flera gånger var självklart genus. Vi pratade om det absurda i att så många av dagens tonåringar strävar efter att bli som Kissie, killar som tjejer.


H framförde exakt samma grej som jag själv tjatat om innan. Han sa på ett ungefär "man undrar ju hur förbannade och frustrerade de som var med i kvinnorörelsen på 50-,60- och 70-talen är nu när alla unga strävar bakåt och idealet är att vara så blåst och ytlig som möjligt".
Vad jag har skrivit om det tidigare:
"det är så stört att så många kvinnor arbetade så hårt och satte så mycket på spel i början av 1900-talet för att kvinnor idag ska ha de rättigheter och möjligheter vi har nu och så pissar våra generationer på det."
och
"tänk på de rättigheter vi har nu, som vi inte haft om det inte vore för människor som vågade gå mot strömmen och göra sina röster hörda i ett samhälle där de länge betraktades som enfaldiga och rabiata.
Jämställdhetsarbetet är inte avslutat. Vi kan inte luta oss tillbaka och tro att det är gjort, att vi har nått målet.
Gör vi det så kommer gamla strukturer komma tillbaka och bita oss i röven"

Det är ju alltid trevligt när folk säger det man själv tänker :)
Jag beundrar H på många sätt, men det kändes otippat att just vi två skulle snacka om genus. Än mer oväntat var det att vi pratade så mycket om barn. Men det mest oväntade var ändå att det var han som startade samtalen om barn och att han gjorde det flera gånger om. Jag tror att han börjar bli en mjukis, min käre vän.

Johannes: tack för din kommentar. Jag saknar dig tokigt mycket och jag hoppas att du kommer hem snart.
/J

har flyttat in hos oss.
Istället för att njuta av lördagssovmorgon igår väcktes jag klockan sju av nämnda divas underbara morgonvrål. Pappan försökte leka tyst med henne för att jag skulle få sova ut. Omöjligt.
Jag gick sålunda upp klockan nio, då det var ställt utom allt rimligt tvivel att "sovmorgonen" var över.
Som den snälla extramorsa jag är så packade jag matsäck och tog med lilla familjen ut på långpromenad. Vi gick till Pildammsparken och matade fåglar, kladdade runt och hade kul i parkens lerpölar samt hittade en rolig lekpark. När de vuxna var hungriga och ville hem påbörjade vi helt enkelt promenaden i riktning mot hemmet. Detta godtogs inte av La Diva som skrek hål i huvudet på alla vi mötte. Magnus och jag svettades i stresspanik, inget vi gjorde fick tyst på ungen. Till slut nöjde hon sig med att hålla Magnus i handen och sen somnade hon (thank God!!).
Väl hemma fick hon lunch och var en nöjd unge en stund.
Jag somnade på soffan, dum som jag är.

Saker händer som man inte kan styra över. Jag är inte ensam om att uppleva det, men jag är ensam om att skriva den här bloggen.


De senaste åtta åren har fem personer i min närhet dött. En mormor och en farfar som dog därför att de var gamla och sjuka. Men också tre unga personer, där Patrick som blev 24 är den äldsta.
Jo, jag tycker synd om mig själv ibland. Jag erkänner gärna att jag vissa dagar undrar varför det är så mycket död omkring just mig och mina nära. Jag tycker att det är tillåtet att känna så. Men jag vill inte låsa mig vid det och jag vill inte leva varje dag i självömkan, det vore farligt och jag är väl medveten om vad som skulle hända med mig om jag gjorde det.

Det finns däremot andra känslor som är svårare att kontrollera. Bitterhet är en av dem.
Jag är ingen expert på hur man ska hantera andra människors sorg, men jag är helt och hållet säker på är att det inte hjälper att motarbeta, att tala om för någon i sorg att den har fel. Alla känslor är inte bra eller logiska, men det finns bättre sätt att hantera dem på än att förminska dem, låtsas att de inte finns eller stämpla dem som idiotiska. Tro det eller ej, men att hantera det så gör inte att känslorna blir mindre eller att de försvinner.
Det gör att man kapslar in dem och bär dem på insidan istället. All ilska, all saknad, all skuld. Man bryts ner av det, börjar tro att man har fel, att andra har rätt när de säger att man inte får känna si eller så. Det är ett jävla jobb att komma tillbaka från det. Och det genererar en enorm bitterhet att till slut förstå att man hade rätt att känna som man gjorde.

Nu börjar jag känna att jag är jag igen och jag har saknat mig.
Jag har "gjort slut" med saker och människor som bara tagit energi och gett besvikelse. Jag har funnit mig en liten samling människor som verkligen visat att de finns där när livet är härligt och när det är mindre härligt. Som ger lika mycket som de tar.
Just nu är livet jävligt mycket ohärligare än jag hade önskat. Men jag tar mig igenom det. Det hade jag nog gjort utan stödet jag fått också, men det hade tagit mycket längre tid och varit oändligt mycket tyngre.
Se där, ännu ett försök att förklara storheten i att omge sig med människor som står pall, som vågar och vill prata om det som är svårt också. Kanske kommer jag aldrig hitta orden som beskriver riktigt hur stort det är, men jag kommer försöka många gånger till.

Och kanske är det så att de som jag känner mig bitter mot inte alls har samma bild av händelserna som jag, men det här är min upplevelse av det. Om man känner sig träffad är det fritt fram att höra av sig, så kan vi diskutera saken.

I övrigt har jag äntligen bestämt motivet till tatuering nummer tre. Om allt klaffar så sitter den på plats efter sommaren. Det ser jag fram emot.
/J

Efter tentadebaclet igår behövde jag muntras upp, så jag åkte in och tentaölade med några från klassen. Bara Christin från min grupp, sen nästan alla i grupp 5 och så en tjej från den andra seminariegruppen. Lite rörigt kanske, men den sistnämnda tjejen har jag alltså inte seminarier med och har därför aldrig pratat med henne innan. Har i och för sig inte pratat så mycket med den andra gruppen heller, men i alla fall mer än aldrig.
Hur som helst så börjar jag nästan bli förbannad på hur liten världen är. När jag var 16 flyttade jag till en annan kommun där det bodde tre (3!) personer som visste vem jag var. Det var ungefär 13 mil från min egen kommun och då får man tänka på att det är Småland jag snackar om, så 13 mil åker man när man behöver shoppa.
Nu bor jag 30 mil därifrån och varenda jävel jag träffar har jag gemensamma bekanta med!

Vi presenterade oss lite igår eftersom alla inte kände alla. Karin berättade att hon kommer från Klippan. Jag frågade om hon visste vem Cajsa var. Hon svarade ja och att hon hade pratat om henne ett par dagar tidigare med sin kompis Tracy.
Frågade om Tracy hette XX i efternamn och fick ännu ett ja till svar. Tracy gick i min klass på journalistutbildningen, precis som Cajsa alltså.
Sen undrade de var jag kom ifrån. Jag svarade att det var en liten håla i Småland som ingen har hört talas om. De ville veta namnet ändå, jag svarade och Karin utropade genast att hennes vänner har sommarhus i kommunen och hon hade handlat på Karlsson där. Matilda är från Kalmar och hon visste också var det ligger.
Sen kom samtalet att handla om Patrick när den andra gruppen frågade varför vi inte redovisade i måndags. Jag förklarade och vi pratade om det en stund. Matilda frågade om Patrick var från B-måla. Jag svarade ja. Visste ju sen innan att Matilda är från Kalmar, så jag antog att det fanns en risk/chans att hon skulle veta vem Patrick var. Hon undrade om jag kände Liv H. Jag svarade att jag inte känner henne, men två av hennes bröder. Förklarade samtidigt för Christin att Livs bror är H som jag var tillsammans med en gång, eftersom Christin och jag tidigare kommit fram till att hon träffat H när hon var tillsammans med en vän till honom. Hur som helst så hade Matilda och Liv gått i samma klass på gymnasiet.

Det är som en enda stor incestuös småländsk familj härnere. Ibland kan jag gilla det, ibland vill jag bara vara historielös och anonym.

Hann träffa min bror en stund också eftersom han ställde upp och skjutsade hem mig efteråt så jag slapp ta bussen ensam mitt i natten. Inte för att jag är rädd för att ta bussen, men från hållplatsen är det 5-10 minuter hem genom en stundtals orolig stadsdel, så det var mest ett försök att minimera skaderisken. Och så är det ju alltid trevligt att hinna prata med brorsan.

Nähä, vila en stund innan nya delkursen börjar kanske...
/J

Satte mig och började skriva seriöst på hemtentan igår kväll vid nio-tiden. Den ska in idag kl. 12.
Till halv fem i morse satt jag. Då hade jag skrivit 1,5 av de 8 sidor man ska skriva för godkänt. Jag gav upp, kastade in handduken. Gick och la mig.
Sov till klockan sju, sen gick jag upp med ett jävlar anamma för att skriva klart skiten. Hade världens flow ända tills det tog tvärstopp. Hittar inte häftet om att bli respektabel. Har en känsla av att Magnus slängde det när jag fick för mig att jag var klar med det. Inte finns det på lärplattformen bland alla andra häften heller.
Jag har vänt upp och ner på lägenheten och är frustrerad till max. Fast innerst inne känns det lite skönt att ha slutat skriva för att jag saknar litteratur och inte för att jag gav upp. Det sämsta är att jag inte kan lämna in de andra delarna och göra en kompletterande uppgift för den saknade delen sen, utan jag blir tvungen att skriva om alltihop. Great!

Sen kan man undra hur ineffektiv man är om man bara lyckas knåpa ihop en och en halv sida på 8 timmar. Men det finns en förklaring.
Som brukligt är när jag skriver hemtentor så hade jag H som sällskap. H som jag har försökt nå hela veckan, som dragit sig undan från nästan alla. Det var ett bra samtal om allt möjligt innan det oundvikligen landade i den senaste tidens händelser. Jag lyckades till och med få nån sorts komplimang mitt i alltihop. Att jag får det av H händer väl ungefär en gång var tionde år. Det gjorde mig glad ända in i mitt slumrande lilla rebellhjärta.

Björn gav mig en komplimang häromdagen också, det är tusan inte illa pinkat det heller. Även om den bestod i att få utnämningen "bottom bitch". Jag ifrågasatte det positiva i det (efter att ha googlat det för att åtminstone kunna låtsas att jag har lite street cred) och fick svaret

Jag kan verkligen inte förhålla mig till tiden längre. Det har känts som världens längsta vecka, som att Lilla E (Bosse) varit borta i en månad, men ändå kan jag inte förstå att det redan gått en vecka sen vi alla förlorade vår vän.

Pattes (och Civilisationens) fina musik har snurrat om och om igen i Spotify. Det gjorde den innan allt det här också, så det är som vanligt. Men det är rent självplågeri egentligen att lyssna på hans tolkning av Gaslight Anthems The ´59 sound. Ändå kan jag inte låta bli.

Ska gå ut idag också. Solen skiner, då får man nästan inte sitta inomhus.
Om en stund kommer Bosse tillbaka, det ser jag fram emot.

I söndags kväll ringde min bror och på en sekund var det som om alla ljud bäddades in i bomull, som om tiden stannade.
Sen kom tårarna och jag grät som ett litet barn. Magnus satte sig bredvid mig i soffan, höll om mig hårt. Bosseliten avbröt sin vilda lek, klättrade upp bakom Magnus, tittade oroligt på mig med sina stora bruna ögon och viskade "hej" om och om igen tills jag slutade gråta.
Älskade unge, vad bra du är!

Vaknade i morse och hittade Magnus såhär

Har det redan gått 5 dagar? Har det inte gått mer än 5 dagar?

Jag känner mig ganska avstängd just nu, orkar inte vada runt i sorg hela tiden.
Jag är bara rädd.

Jag är rädd för att om jag inte är ledsen och visar det tydligt utåt nu, så är det försent att göra det om en vecka eller ännu senare. Att det förväntas ha "gått över" då, trots att det kanske är först då man till fullo inser vad det är som har hänt.

Jag är rädd för att de som hör av sig till mig varje dag ska tröttna, att de (ni) inte orkar mer.

Jag är orolig för en av Patricks allra närmaste vänner H, som verkar ha dragit sig undan helt. Jag har försökt visa mitt stöd och jag är ganska säker på att många andra också har gjort det. Läste på facebook att hans syster försökt ringa varje dag sen i söndags, utan att få svar. Med det i åtanke ska jag nog vara tacksam att han faktiskt svarar på mina sms, men jag önskar så innerligt att det fanns något mer jag kunde göra för honom.

Jag är rädd för att jag är frustrerad och arg över att jag inte kan göra nånting åt situationen. Jag är rädd att min ilska och frustration ska gå ut över Magnus, den enda jag träffar dagligen och som finns här rent fysiskt.

Jag vill inte att något händer med någon jag känner och jag vill inte att det händer något med människor som mina nära står nära.

Det var en märklig dag. Som att alla tankar och känslor kring Patrick tagit slut. Jag grät när jag läste Idas vackra text om att inte ta saker för givna, men sedan var det som om även tårarna tog slut.
När jag slutade tänka tog kroppen över. Jag fick huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen.
Jag pratade med Lina som även hon hade ont i magen, jag trodde först att vi hade smittat varandra i lördags. Men det är inte så, jag vet. Den fysiska smärtan är bara enklare att hantera.
Lina är dock sjuk på riktigt och jag lider med dig. Hoppas verkligen du blir frisk snart!

På kvällen pratade jag med Kat en stund. Vi pratade om andra saker och det jobbiga med att prata om andra saker.
Det kan vara värt att säga att jag gärna pratar om roliga saker eller problem som andra har också. Och ingen ska behöva känna att deras problem är triviala i jämförelse.
Har någon ett problem, så har personen ett problem alldeles oavsett vilka problem andra har. Det ska inte förminskas för att någon annan verkar ha det värre.

Jag pratade med John också. Vi gjorde upp planer i våra huvuden. Om resor och projekt. Och vi pratade om iPad 2, såklart.

I måndags pratade jag med Joel från Nyköping, bara för att jag ville prata med någon annan om någonting annat en stund. Det visade sig strax att han visste vem Patrick var och hade lyssnat en del på Civilisationen. Han och Patrick hade gemensamma vänner, så samtalet kom att handla om det som hänt ändå. Än en gång fick jag bekräftat hur stor Patrick var, hur många han nått med sin musik, sin begåvning och sin personlighet.

Senare på kvällen igår pratade jag med Magnus om depression.
Vilken obeskrivligt avskyvärd sjukdom det är! Och det jag tycker är bland det värsta är att så många verkar ha svårt att förstå att det är en sjukdom.
Jag tror inte att någon skulle säga "ryck upp dig lite" eller "tänk positivt så ska du se att det går över" till en person med cancer.
Det är svårt att föreställa sig hur nattsvart allting ter sig när man är deprimerad. Och hur svårt det är att bära skammen som ens sjukdom är förknippad med, att inte kunna tala om för sin omgivning att man inte mår bra. Att vara livshotande sjuk, men inte kunna berätta det för sina nära.
"Välja bort livet" kallar man det ibland, det har jag själv skrivit ett par gånger för att det känns lättare att tänka så. Som att det var ett val man gjorde.
När man kommit till den punkten att självmord känns som en vettig väg att gå, kanske det enda alternativet man känner att man har, så är det inte ett val. Man sitter inte med en vågskål med familjen placerad på ena sidan och sin egen sinnesfrid på den andra.
Folk pratar ofta om att det är själviskt, att man är (eller bör bli) arg på personen som tagit sitt liv. Jag fungerar inte så. Har inte gjort vid något tillfälle hittills och kommer förmodligen inte göra det om det skulle hända igen.
Det känns ungefär lika konstruktivt som att bli arg på en person som dör i leukemi eller hjärtinfarkt.
Jag har full förståelse för att man är arg för att någon man stod nära dör, ilska är en tillåten känsla. Men det är skillnad på att vara arg på orättvisan, på sin förlust och att vara arg på personen, den som är eller var sjuk.
Det provocerar mig att tvingas lyssna på, oftast välmenande, ord om hur arg någon skulle bli om det var hon/han som känt personen som tagit sitt liv. Det tar tid och energi från det som känns viktigast och det smutsar ner sorgen, som är tillräckligt svår som det är.
Jag är tacksam för att de av mina vänner som jag har daglig kontakt med nu, inte pratar om det som något självvalt.

Jag har ångrat mig. Jag tänker inte ligga lågt.
Jag gjorde det när Martin tog sitt liv för 3 år sen. Martin var min pojkvän och allra närmaste vän under den bästa tiden i mitt liv. När han dog så krossades hela min värld, men jag var tyst och höll det inom mig av hänsyn till människorna runt omkring mig, av hänsyn till dem som hade svårt att prata med mig om det. Jag höll uppe en skitfasad och gick under på insidan. Det är först nu jag har börjat prata om det med andra på riktigt och jag har fortfarande svårt att låta bli att gråta när jag gör det, 3 jävla år senare!

Så jag tänker inte ligga lågt nu. Jag tänker inte må så igen. Jag tänker inte låtsas att allt är bra.
Patrick har tagit sitt liv och det gör förbannat jävla brutalont! Det gör ont i mig och det gör ont i många runt omkring mig. Det gör ont i mig att det gör ont i dem!

Vi är alla i förnekelse, det här kan väl ändå inte ha hänt på riktigt! Större delen av dygnet känns det som att det är världens sämsta skämt. Eller som Björn sa
"patte kommer snart lägga upp en jävla statusrad där han skrattar åt alla känns det som".
Igår (kan det verkligen vara igår? Det känns som en evighet sen) när jag mötte Emma sa hon att hon hoppades att jag skulle komma med ett leende och berätta att det inte var sant, att det aldrig hade hänt.
Det är så det är just nu. När det känns som att jag drömt alltihop måste jag gå in på hans sida och se alla hälsningar som människor har skrivit. Då förstår jag att det är sant och det är en käftsmäll varje gång.
Idag har jag gråtit en stund, sjungit och skrattat en stund, gråtit igen, läst en bok och pratat med folk, gråtit. Det är så det är just nu.
För en stund sen åt jag mat. Det slog mig att det var första gången sen i söndags kväll. Ingenting lockar, jag är inte hungrig. Jag äter bara för att orka vara.
Jag var inte den som stod Patrick närmast. Men han har funnits i mitt liv på olika sätt sen han var 13 och jag var 14. Ibland träffades vi ofta, i många sammanhang, ibland gick det år mellan gångerna. Men det var alltid så mycket värme, galenskap och glädje när vi sågs. Att han är borta nu känns omöjligt.

Det är svårt att veta vad man ska säga till dem man pratar med, svårt att veta hur man ska agera. Men vi försöker, alla förstår att orden tar slut, att tystnaden är okej. Det enda jag ber om är att inte bli lämnad ensam.

Min fina storebror
Mamma
Björn
Magnus
Katarina
Lina
Ida
Emma
Elin
Johannes
Charlie
Staffan
Niels

Tack för allt stöd, jag kan inte förklara hur ovärderligt det är.
Det är många vänner som sörjer och mår dåligt och vi försöker hjälpa varandra. Det är riktigt tungt emellanåt, men sms:en och mejlen jag har fått från er gör det lite lite mer hanterbart.
En enda stor kliché till inlägg, men jag vet inte hur jag ska förklara det på nåt annat sätt än såhär.