.

Jag är full av obskyra blåmärken och jag har ingen aning om hur jag har fått majoriteten av dem. Jag vet när (KB respektive fredagskvällen med Johannes), men inte hur. Snyggt är det i alla fall inte.

Johannes: vem vill inte avsluta alla utekvällar med vatten på Sibylla? Vi får fixa en ny (bättre förberedd) night on the town när du kommer hit nästa gång.
/J

Sådärja. Hemma i Malmö igen efter 15 timmar out of town på en....ehum...dejt.
Inte en riktig dejt förstås, we´re not the dating kind. Men en bra kväll var det och vi snackade en del skit.
För första gången på ett tag nu kom genusdiskussionen upp (men inte på mitt initiativ, skall tilläggas). Vi får nog enas om att vara oense i den frågan. Han tyckte att män och kvinnor är olika och att män ska vara beskyddande, jag tyckte att han var löjligt konservativ och borde gå en snabbkurs i socialkonstruktivism. Han tyckte att jag var töntig som slängde mig med såna begrepp. Jag tyckte att jag var bäst (helt och hållet en objektiv iakttagelse, såklart).

Sen snackade vi skit om folk i Småland och folk från förr. Mycket mer borde nog sägas, har jag en känsla av.
Hur som helst så var kvällen precis vad jag behövde. Leve spontaniteten!

Och Johannes: jag drack öl, helt på eget bevåg. I sommar är jag nog vuxen nog att softa på uteserveringar med en kall öl. Eller så håller jag mig till vatten. Jag är ju rolig ändå.
/J

Efter ångesteftermiddagen i fredags halvsov jag i några timmar tills min saknade vän föreslog fredagsöl. Vi möttes vid Gustav Adolfs torg och efter lite letande hittade vi en liten pub på ett hörn, väldigt irländsk-brittisk.
Det var ett kärt återseende!

Sista redovisningen i skolan idag.
Vi skulle träffas en timme innan för att gå igenom vårt arbete igen. Emma hade inte kommit så jag och Christin pratade om andra grejer istället. Sista hemtentan lämnades ut idag så det var rätt givet att vi skulle prata om det och om poäng och betyg.
Jag var på bra humör, kände mig glad. Så jag berättade om den gången då Patrick skrev så bra på en tenta att lärarna tvingades ge honom högsta betyg plus 15 extrapoäng. Det är en sån sjuk grej att det knappt går att tro på.
Det kändes fint att kunna prata om honom och vara glad igen. Jag är så in i själen tacksam att jag fick lära känna honom.
Det kändes bra tills jag satte mig på bussen för att åka hem.
Jag klarar inte av att vara helt sysslolös, då går jag sönder. Att cykla till skolan går bra, att fördriva all ledig tid med nånting går bra, att sova bort eftermiddagarna går bra. Att sitta rakt upp och ner på en buss och bara vänta på att komma fram, att inte kunna gå av eller vara ifred, det är helvetet. Hög musik i öronen. Bara andas. Fy fan vad det är vidrigt.

Jag började nyss skriva en förklaring till varför jag skriver så mycket om det som hänt här. Sen raderade jag det. Jag behöver inte förklara mig. Det jag känner, det känner jag. Andra kan ha åsikter om det, men kan inte ta ifrån mig det. Och jag behöver skriva ner det för att bearbeta det, annars fungerar jag inte.

Idag är det tre månader sen Patrick försvann. Nånstans i mitt huvud vet jag att det blir lättare att bära det. Det blir lättare, men det finns alltid där. Tiden läker ju som bekant alla sår, men en jävla ärrbildning blir det ibland.
/J

Hey, ser en på! Det hjälpte att klaga! Förkylningen känns för tillfället nästan som bortblåst (peppar peppar).
Jag låg som en säck potatis här i soffan och tyckte sådär synd om mig själv, när Magnus ringde och ville ha med mig till Burlöv center för optikerbesök. Perfekt eftersom jag googlat hyllpapper (vad gör man inte för att slippa läsa surveyundersökningar på engelska) och hittat bra grejer att köpa på just Burlöv center.
Sen blev det en snabbtur till Ikea innan hemfärd för skafferipimpning 2.0.
Rev ut hela spektaklet först och torkade ur. Alltid lika trevligt.

Jag är sjuk och det är väldigt synd om mig.
Det är inte så allvarligt, bara en förkylning. Ingen liten och obetydlig förkylning, men ändå bara en förkylning.
En sån förkylning som får en att vakna upp varje morgon och känna sig som om en har en badboll fylld med bomull och bly till huvud. Som får halsen att kännas som om en har svalt ett par meter taggtråd varje kväll. Som får en promenad från parkeringen hem till lägenheten att kännas som ett maratonlopp. Okej, det sista var ett par dagar sen och då hade jag nog kanske lite feber också, men ändå. Det är så synd om mig.

Så jag softar. Och har ångest över fredagens kursuppgift. Fan i helvete vad jag hatar rollspel! Jag vill inte sitta och spela nån dålig roll tillsammans med en massa folk.
Tur att jag har tusen sidor litteratur att fokusera på tills imorgon då gruppen ska träffas och repetera.

Annars händer det fortfarande inte så mycket. Räknar ner, en och en halv vecka kvar till sommarlov.
/J

Har varit lite för lugn. Magnus Prag-resa och mitt löfte om barnpassning hade extremt dålig timing. Det var en skitbra spelning i Köpenhamn i fredags som jag gärna hade gått på. Och jag hade gärna gått ut och tagit en drink eller två med Christin och Marcus i Helsingborg.
Istället var jag hemma med Bo. Fasade lite för det med tanke på den senaste tidens händelser och resultatet av dem; hennes nattliga ångest, mardrömmar, skrik och sömngång. Men det har gått över förväntan.
Vanligtvis tar nattningen minst en timme i anspråk eftersom hon gärna vaknar till och går upp igen ett tiotal gånger när en väl fått henne att somna. I helgen har det tagit en halvtimme och hon gick knappt upp alls.
Jag gjorde dock misstaget att låta henne vara uppe ett par timmar längre i fredags med förhoppningen att hon inte skulle vakna klockan sju på morgonen som hon brukar. Det gjorde hon inte heller, hon kom in och väckte mig vid tio över sex! Tortyr!
La henne bredvid mig i sängen, gav henne min iPhone och lyckades halvslumra till ljuden av hennes youtubande i ett par timmar.

OBS! Ovanstående är det mest anmärkningsvärda som hänt den här helgen, jag vill bara betona det.

Annars har vi shoppat garn, påbörjat nya projekt och inte låtsats om att kurslitteraturen är oläst och att det är en vecka kvar till tentaskrivning.
Det där med tentor har ju för övrigt varit lite problematiskt den här terminen. Skrev inte första tentan eftersom det var precis efter att Patrick dog, skrev istället omtentan under ett 28-timmarsmaraton sista dygnet (+lite till då). Riktigt kasst och jag räknade med att bli underkänd, men lyckades ändå bli godkänd.
Andra tentan kom veckan efter att jag skrivit omtenta. Jag var sjukligt omotiverad, men la upp en (i mitt huvud) bra plan att skriva en fråga per dag, 4 frågor - 4 dagar. Den planeringen förstördes av dåligt belägna arbetsintervjuer och annat krafs, så hälften av tentan rafsades ihop sista natten.
Eftersom jag inte ens höll mig till minsta tillåtna ordantal, (och än mindre adekvata reflektioner) gissade jag att jag inte skulle få mer än 12-15 poäng, för godkänt krävdes 24. Jag fick 22,5. My god! Det hade fan varit bättre att vara så långt från godkänt att jag knappt kunde se gränsen. Nu är det ju som att snubbla på mållinjen.
Men en kan ju inte direkt säga att de ställer jättehöga krav om jag trots allt lyckats så bra...

I fredags var det redovisning av jämställdhetsplanen som vi skulle planera för att planera för åt hittepåföretaget Blå Böljan. Undrar varifrån jag känner det konceptet....
Instruktionerna var helt horribla och en hel vecka gick åt till aggressivitet och frustration som nästan urartade i bråk i gruppen för att vi inte förstod vad vi skulle göra. Sent omsider fick vi dock ihop ett bra arbete som vi redovisade på ett väldigt bra sätt. Mest för att vi är bäst.

/J

Vi blev klara med jämställdhetsplanen lagom till lunch, flera timmar tidigare än vi trodde, och vädret blev fint igen.
Efter gruppmötet åkte jag, Elin och Emma till Seved för vintageshopping. Sen lämnade vi Elin och drog vidare till Gustav, där vi drack te, snackade och kollade på dålig tv.
Jag cyklade förbi Södervärn och garnbutiken på vägen hem, det blev ett par nystan och en stunds skitsnackande med damerna som äger butiken. Hemma väntade pannkaksfest med lilla familjen.

Nu kollar jag med ett öga på Kobra och ett på Magnus som packar för en helg i Prag. Jag och Bosse stannar på hemmaplan. Återstår att se vad vi kan hitta på. Jag ska försöka virka klart monsterfilten. Som i och för sig inte är så stor, men den börjar bli tråkig nu när jag inte har kunnat bli klar med den.
Här är i alla fall filten jag gjorde tidigare i våras. Lagom för en middagslur i barnvagnen.
Skitdålig färgåtergivning. Den gröna är egentligen nästan gräsgrön, fast något mörkare. Jaja, den var ganska lätt att göra i alla fall.

Jag är så jävla arg. Så otroligt vansinnigt jävla arg. Jag vill skrika och slå, bara spy ur mig allting. Få allt att bli bra.
Jag saknar smilgroparna, de bara fötterna. Hälsningskramarna och hej då-kramarna. Jag saknar galenskaperna. Visdomsorden. Klokheten. Anekdoterna. Humorn. Glädjen. Engagemanget. Spontaniteten. Djupet.
Jag saknar den jävla talangen. Den helt absurda jävla talangen.
Jag saknar personligheten. Briljansen. Jag saknar svaren han hade på allt vi frågade. Ödmjukheten, självsäkerheten.
Jag sörjer att han inte finns mer. Att inga nya texter kommer skrivas, ingen ny musik göras. Inga samtal kommer föras mer, inga fester med lägereldsgitarren, inga spontana visor, inga spelningar. Inget av det fantastiska arbete han skulle ha utfört som socionom.
Jag sörjer allt som inte fick bli.

Elias sa det bäst:
Stackars alla människor som inte hann träffa dig.

Jag skrev ett långt inlägg igår. Kanske publicerar jag det nån dag, kanske inte.
I övrigt en riktig pissdag.

Och Magnus skulle till Skånes Djurpark tillsammans med ungen och en kollega med familj. Kollegans bonusbarn är i samma ålder som Bo, så de tyckte det kunde vara kul med en play date. Jag hade tänkt stanna hemma, men lät mig till slut övertalas av Magnus att följa med.
Jag hade gladeligen följt med om det inte var för att just den här kollegan var med, vi klickar inte riktigt.
Med kommentaren som "men vad har du gjort med flickebarnets hår? Hon ser ju inte klok ut!"
om Bosses frisyr, och
"Nä har de också hittat hit nu? Tog du med dig dem från ditt bostadsområde?" om en familj med utländsk bakgrund, kanske det inte är så svårt att förstå.
Kollegan är av den typen som det inte går att resonera med, män är si och kvinnor är så. Allt annat skrattas och viftas bort. Men all heder till Magnus som sa ifrån!
Bosse hade kul i alla fall och ville prompt gå in och klappa alla djur. Hon blev rosenrasande när hon inte fick gå in till brunbjörnarna.

Flickan som var med idag (5-6 år) hade då högt och tydligt sagt "jag är tjej och jag kan slåss!!". Kollegan blev tyst.
/J

Ännu en dag med seminarium i Västra Hamnen. Därefter ett mycket förvirrat gruppmöte. Jag bidrog inte med mycket. Huvudvärken och den här oändliga förbannade tröttheten börjar vinna över mig.
Tackade nej till eftermiddagshäng med Elin för att åka hem och vila. Blev inte mycket med det, fattar inte varför jag aldrig kan koppla av. Läste ett par rader på Facebook och fick ett totalt bryt, det där som vi har snackat om Kat.
Sen ringde Magnus och jag försökte skärpa till mig. Åkte till stan en sväng.
Väl hemma fick jag för mig att kolla igenom den externa hårddisken för att se att allt finns där.
Kan sakna fotokursen ibland.

Har tillbringat dagen på Orkanen-biblioteket med gruppen. Segt att vara instängd där när det var så bra väder.
Men utsikten gjorde det uthärdligt.

Jag gillar´t också!
Många fina människor jag träffar alldeles för sällan!
Och så fick jag åka äkta amazon från Blomstermåla, det är det inte många som kan skryta med ;)

Men jag var riktigt arg sen. Bosse fick vara hos sin mormor från lördag eftermiddag till söndag förmiddag. Sjukt otrevlig människa. Slet Bosse ur famnen på mig när jag lyft ut henne från bilen. När Magnus räckte över väskan och sa att han hade glömt packa ner solkräm, svarade hon "hon behöver ingen solkräm!" i barsk ton. Nä vad bra att det inte är jättestark sol på dagarna just nu och det inte riktigt finns nåt bättre skydd för ansiktet än kräm eftersom hon sliter av sig solhatten med jämna mellanrum.
Hur som helst så verkade Bosse nöjd med att få vara hos mormor ett tag och det var viktigast efter allt som hände förra veckan.
Men när Magnus hämtade henne igår så såg hon inte ut som samma barn. Kära mormor hade på eget bevåg klippt hennes hår. "Luggen var i vägen", tyckte mormor. Luggen som vi haft uppsatt tills för ett par månader sen då den äntligen blivit så lång att den inte hänger i ansiktet längre. Men nej, eftersom mormor tyckte att Bosse "behöver en ny mamma nu" så var det fullständigt logiskt att klippa håret på henne.
Resultatet efter luggklippningen:

19 timmar efter att vi lämnade hemmet är jag nu åter i min högborg.
Kvällen jag hade peppat för blev inte ens i närheten av vad jag hade tänkt mig. En vän fick en riktigt snefylla och blev utkastad innan klockan var tio. En vän var lite för kaxig mot polisen och hamnade i fyllecell.
En vän jag sett fram emot att träffa hamnade mitt i ett dramatiskt samtal och blev avsnäst av min bror och sen såg jag inte honom mer (vännen alltså). Min bror gick hem relativt tidigt. En vän jag inte träffat på många år var oväntat kärvänlig.
Kvällen slutade med en bilfärd till min brorsas vän Elias tillsammans med Micke och Björn. Sen drog Elias för att möta upp fler vänner.
Fyllecellshåkan ringde och väckte mig vid sju i morse och vid halv åtta fick jag gå ner och släppa in honom. Några timmar senare kom Elias hem. Sen ramlade det in mer folk.
På det stora hela en otroligt märklig kväll, men rätt bra ändå på sitt sätt. Jag fick i alla fall mitt bekräftelsebehov tillfredsställt, nåt annat kan man inte säga. Märkligt som sagt, men trevligt.
Nu ska jag kurera mig med bakfyllepasta.
/J

så smått. Efter hundratals turer fram och tillbaka verkar det nu som att vi kan gå ut på lördag. Eller ja, jag kan ju alltid gå, men det vore göttigast om Magnus kunde följa med. Vågar dock inte peppa för mycket, än är det inte lördag.

Cykel och paket är bästa kombinationen, Kat och Lina.
Idag har det dock varken blivit det ena eller det andra. Men imorgon rejsar jag till skolan igen. Ska läsa tusen sidor styrdokument och statistik tills dess tjohej. Paket tror jag dock inte att jag får.

Okej nu låter jag munter igen, men det är jag då rakt inte. Det är kris i kollektivet ikväll. På riktigt. Jag borde vara upprörd, men jag orkar inte.

Jag orkar bara vara pepp på lördag. Ett tag såg det ut som att varken vi eller de jag vill träffa skulle komma iväg, men helt plötsligt verkar det som att alla jag vill träffa och även Magnus och jag lyckas ta oss dit. Men som sagt, än är det inte lördag. Fast efter en kväll som den här behöver jag fokusera på nåt positivt.
Inte mycket vettighet i det här inlägget. Jag är trött. Surprise surprise.

skedde igår. Testade att ha Bo därbak och det funkade finfint. Tog cykeln till skolan idag, riktigt grisigt kallt i morse. Det är en inte van vid längre.
Och så fick jag paket från Tradera. En liten tröja med kaniner på. Fint ska de va!

Hämtade kiddot nyss och cyklade till affären, vi gillar att cykla. När jag kom hem hade jag fått paket. Ett paket med parfym på och det finaste finaste brevet i! Och ett paket att hämta i affären. Med grejerna som det stod om i brevet. Och jag blev jätteglad för alltihop! Bara så du vet ;)
Men kiddot råkade se kakorna när jag la dem på mitt sängbord. Sen gick jag ut i köket och sen tillbaka till mitt rum. Där stod hon och försökte se oskyldig ut, men blev asförbannad när jag gick in i rummet. Hon hade siktet inställt på kakorna, så hon fick en för att hon skulle sluta tjura. Mutor är bästa barnuppfostringsmetoden!

Nä nu vet jag inte vad jag ska skriva, blev så ställd av mina paket.
Men vi har fått en inneboende i alla fall. Stämningen här hemma är emellanåt, som grupp-Emma uttryckte det; krispig.
Jaja det blir säkert bra, det också.
/J

Och vad kan väl passa bättre på en första maj-söndag än familjefrukost och demonstration.
Jag gick tillsammans med storebror, några av hans vänner och Magnus. Och Vänsterpartiet, ABF, Vänsterns studentförbund och Ung Vänster.