.

Bossen och jag gick till stora lekplatsen efter frukosten. Gosh vad varmt det har varit idag!
Väl där blev jag plötsligt ställföreträdande förskolepersonal när en grupp barn och deras två pedagoger kom.

Igår fick vi hem lilla skrutten igen. Hon var lite blyg i ett par minuter efter att mamman gått, men sen var det full rulle igen. Idag hänger vi gäng här hemma, hon och jag. Vi ska på viktigt möte klockan ett, så det är inte så mycket lönt att gå till förskolan. Men jag tackar ödmjukast för sovmorgonen till kvart över åtta.

Då kom hon in till mig och ropade "titta Jenka! Jag kan!" och sen skuttade hon på tårna ut till köket och fick frukost. Sen kunde hon en massa saker som var viktiga att betona. Men jag har fått en försmak av baksidan av allt kunnande. När jag försöker hjälpa till med svårare saker så ryter hon "nej!! JAG KAN!" och puttar bort mig. Men det blir nog bra det här.

Lina; haha jag får nog rota fram dem! Inatt drömde jag om pelargoner och att byta batteri i min bil, så jag vet inte vad för slags ångest jag har nu. Händighetsångest kanske.

Trodde det skulle vara sjukt drygt när Magnus var borta, men hey det är ju måndag nu!
Jobbade ju torsdag och fredag kväll, det kanske hjälpte till med hela tidsfördrivningsgrejen. Och så har jag hamnat i en riktigt skev dygnsrytm. Sitter uppe till tre-fyra på nätterna för att jag inte kan sova, sen när jag väl somnar så sover jag som en sten till elva-tolv på dagarna. Förutom i morse då en kund ringde klockan sex. Jag är en dålig arbetare, så jag tryckte en kudde över huvudet och låtsades att jag inte hörde. Men det var min lediga dag. Ingen väcker mig klockan sex på min lediga dag. Just sayin.

Ikväll fördriver jag tiden med finaste Jonas. På chatt såklart. Alla mina relationer sköts via text nuförtiden.
Jonas gick året över mig på gymnasiet, så vi har känt varandra ett tag men träffas och/eller pratar nästan aldrig längre. Vi sågs på releasefesten i maj, annars är det nog flera år sen sist.
När jag berättar för folk att jag har fått jobb så svarar de inte med grattis.
Håkan svarade "ska du jobba?" och Jonas svarade "va kan du jobba? tungt".
What´s up with that? Jag har varit arbetslös i tre veckor sammanlagt i mitt liv. Känner mig nästan lite förolämpad.
For your information jonglerar jag två jobb just nu. Just det!
Hur som helst är det roligt att prata med Jonas igen. Vi har en djupt rotad hatkärlek.

Båhå, jag är för trött för det här. Och jag drömmer fortfarande helt meningslösa grejer. Inatt drömde jag att jag färgade mina svarta kläder svartare. Husmorsångest?

som Magnus brukar säga. Det känns som att mjukstarten är över på mitt jobb snart. Jag ska jobba 6 timmar ikväll, tackade precis ja till 9,5 timmar imorgon (med nästan dubbel lön booyah) och 4 timmar på måndag. Sen är jag att betrakta som upplärd.
Nästa helg jobbar jag 8 timmar. Allt som allt ganska slappt får man ju ändå säga.
Nästa vecka däremot. Glöm vad jag skrev om två 16-timmarsdagar. Nästa vecka jobbar jag fyra 17-timmarsdagar.
8,5 normala arbetsdagar inklämda på fyra dagar. Hur ska det gå?
Blir gött med lön i augusti i alla fall.

Annars är väl det mesta som vanligt. Eller just det, barnet är hos sin mor och Magnus åkte till Belgien i morse. Så the apartment is all mine, baby! Ända till måndag.
Magnus vän Erika kom igår och egentligen skulle de åka redan då. Men efter 40 mil i bil var hon rätt trött, så de sov här och åkte tidigt i morse istället. Trevligt med trevligt sällskap, lite tomt och tyst nu. Men jag gillar ju ensamhet, så det ska nog bli bra.
Nähä, inte mycket vettigt att skriva idag heller. Luncha lite innan jobbet kanske.
/J

Vaknade i morse och var helt galet stel och öm i hela kroppen. Sådär så att man nästan är rädd för att röra sig. Sådär så att det känns som att man tillbringade halva dagen innan på gymmet eller sprang en halvmara i ösregn och inte stretchade efteråt. Jag måste ha spänt mig i sömnen typ hela natten.
Kanske inte så konstigt, jag drömmer väldigt skumma grejer för tillfället.
Häromnatten drömde jag att jag hade fått jobb och lägenhet i Skövde. Precis när alla möbler och grejer var på plats, fick jag inbrott. Tjuven var en heltatuerad snubbe som högg mig med kniv. Han gick med en massa grejer, men kom tillbaka och jag försökte desperat låsa ytterdörren, men det gick inte eftersom han förstörde låset när han bröt sig in. Precis när jag skulle ge upp kom Håkan och slog ihjäl honom. Sjukt realistisk dröm. Creepy.
Inatt drömde jag bara att jag satt vid ett bord med Martin Timell och Lulu Carter (tror jag hon heter). Lulu försökte bjuda Martin på nån galagrej, men Martin skulle gå med Sala (jättemördaren i Millenium-trilogin). Inte så mycket att vara spänd för, kan man tycka.

Annars är jag helt årstidsförvirrad. Folk snackar om sommar, men jag har varit nån helt annanstans. På höst, tror jag.
Men nu vet jag att det är sommar, för nu har mitt gamla ex börjat smsa om nätterna igen. Roligt, tragiskt och lite skumt.

Och så fick jag min tatueringstid inatt när jag kom hem från jobbet. Woho, stoked! Nu ska jag bara bestämma mig för exakt vad jag vill ha, det kommer vara en ansenlig mängd beslutsångest fram tills dess. Egentligen känner jag bara för att lägga över alla beslut på min kära vän tatueraren, men det kanske inte är så bra. Jaja, det ger sig.
/J

Satans jävla helvete vad kvällarna och nätterna är tunga. Tankar som virvlar runt tills det känns som att huvudet ska explodera. Försöka sova ett par timmar. Försöka skapa en vardag fast allting är trasigt.
Jag tänker så jävla mycket på det Håkan sa, "det verkar som att jävligt många släppte det jävligt fort och gick vidare". Och jag ångrar att jag inte sa allt då, nu är det ju försent.
Jag har inte släppt det eller gått vidare, och jag tror inte att andra har gjort det heller. Några har säkert det, men för de flesta är det nog som för oss. Svårt som fan att prata, hitta ord, säga rätt saker. Våga.
Det är bara förjävligt. Bara det.

Ingen göteborgsresa blev det den här helgen.
Istället blev det jobbmöte idag. De är lite halvgalna. Det första de bokade mig på är två 16-timmarspass. 16 timmar två dagar i rad känns rätt saftigt.

Annars har det inte hänt så mycket idag. Vi har haft gnällbarnet från helvetet. Allting har varit fel. Ingen middagsvila skulle hon ha, sen blev hon skitsur när jag väckte henne efter lagom lång tid. Skitsur när hon inte fick på sig skorna själv, skitsur när Magnus skulle hjälpa henne. Skitsur för att jag stod för nära, skitsur för att jag inte stod tillräckligt nära. Såna dagar vill jag gå in i mitt rum, smälla igen dörren efter mig och skrika i en kudde i en kvart. Alternativt göra som hon och lägga mig ner på golvet och skrika och slå.
Jag gör ingetdera. Det är bara att stå ut. Imorgon är en ny dag. Utan inbjudningar till punkspelningar och fester med Johannes och värnhemsfolket.

Imorgon ska jag jobba. Dumt nog imorgon kväll.
Då hade jag hellre druckit rom och cola out of town, druckit och samtalat bort vardagen en stund. Saker verkar hända här hela tiden, nu känns det dock som att botten är nådd. Nu kan det väl bara bli bättre?
/J

Det var en vardagskväll. Tisdag eller onsdag. Kanske måndag.
Jag var i grannkommunen där min bästa vän bodde. Hon som nu hade ett helt nytt liv i en helt ny kommun som framstod som en helt annan värld, trots att den turligt nog råkade ligga bredvid min egen.
Två mil bakom mig fanns 8D och alla bekanta ansikten därhemma. Vilken befrielse att lämna allt. 14-åringarna i min väns klass verkade oändligt mycket mognare och mer spännande än 14-åringarna i min egen.

Vi var på väg till fritidsgården nu, fantasifullt nog kallad Gården. Jag skulle äntligen få träffa killen som min vän pratat så mycket om och försökt para ihop mig med under hela terminen.
Killen med skåp nummer 1 i skolkorridoren. Killen vars foto jag fått och så många gånger sneglat på, där han satt med butter min framför den klassiska gråblå skolfotobakgrunden, med en namnskylt i handen. Den enda med handskriven skylt, någon hade glömt skriva ut hans namn. Kalle.
Kalle och jag. Så skulle det bli. Bara minuter kvar tills vi var framme.
Det kändes som att hela min framtid skulle avgöras i detta möte.

Det gick inte helt enligt planen.

Bredvid Kalle stod Han.
Han med rödbrunt hår och fräknig näsa. Kärlek vid första ögonkastet, rosa moln, hjärtformade bubblor och allt det där. Han.
Hjärtat bankade hårt och brutalt, jag försökte febrilt tänka ut bra saker att kunna prata med Honom om. Fick tunghäfta och handsvett, jävla skit.
Vi fyra gick tillsammans bort till gymnastiksalen. Min bästa vän hade siktet inställt på någon speciell där. Kanske Sebbe, kanske Storgatan. Kanske någon helt annan. Jag höll mig i närheten av min vän, det kändes säkrast. Jag var fortfarande mentalt knockad av Hans närvaro.
Min vän var den enda som roades av innebandymatchen i gympahallen. Kalle och Han tröttnade snabbt och gick ut för att röka. Jag bråkade på skämt med någon, en vän till min vän. Kanske var det Jörgen, kanske Arkteg. Kanske någon helt annan. Jag sa något kaxigt till honom och han jagade mig runt i gymnastiksalsentrén.
Jag sprang ut ur byggnaden, rakt i famnen på Honom. Nitarna som prydde ryggen på Hans skinnjacka stack mig i armarna när vi kramades hårt.
Det var mörkt och kallt ute, början av december. Vi släppte inte taget om varandra. Hans arm runt mina axlar, min arm runt Hans midja när vi gick tillbaka till Gården. En upptrampad stig i snön, för smal för två personer att gå bredvid varandra på, men vi släppte inte taget. Det var vi nu.

 

Har mest bara slöat idag.
Hämtade en nyväckt Bosse på förskolan strax efter två. Hon somnade nästan om stående, men vaknade till fort som fan när hon såg att jag hade med mig hennes trehjuling. Sen cyklade hon ett par varv runt kvarteret, gungade lite, grävde lite, cyklade lite till. Sen kom Magnus hem och jag tittade på medan de åt middag. Det var en fin stund. Sen tillbringade jag kvällen på jobbet.

Från i lördags. En fotoass/chaufför/direktivgivare och en true gangsta.

Inte förrän klockan två idag gjorde jag nåt som kan kallas vettigt. Hämtade ungen och cyklade ner till stadsbiblioteket. Lämnade tillbaka en hel drös böcker och lånade nästan lika många nya. Sen handlade vi och sen cyklade vi hem och bjöd pappan på middag. Broccolisoppa blev det (toppbetyg till den) till alla tre och till de andra två blev det dessutom grovt bröd och grillad halloumi för att mätta mer. Jag har fortfarande inte mycket aptit efter magsjukeeländet förra veckan, så soppa räckte bra för min del.

Annars kände jag mig lite som Underbara Clara i söndags, när jag fyndade trasmattor och en trälåda i farmors förråd. Jag hade också tänkt plocka med mig ett par kilo (liter?) nässlor när jag var hos pappa, så att vi kan göra nässelsoppa. Gratis är gott. Synd att jag inte hann med det.

Kollade igenom bilderna från i lördags. Jag tog inte särskilt många bilder utöver dem som Björn skulle ha, men här är en från parkeringen när vi väntade på folk. Han är galet lik sin bror ibland, de har till och med samma skratt.

Efter en dålig början på veckan med magsjuka (-3,5 kg på två dygn kanske säger allt som behöver sägas om den saken) är jag nu ute på friskussidan sen ett par dagar.
Åkte hem till Småland i fredags, tillsammans med Magnus och Bosse. De lämnade av mig här hos pappa innan de åkte vidare till Näckrosen.
Jag saknade hans sällskap på kvällen sen. Tur att jag har resurser utpsridda lite här och var. 
Herr H har ju visat sig vara ett ytterst bra nattsällskap till exempel.
Farligt roliga sms skickades och jag somnade inte förrän fem-halv sex på morgonen. Vilket bara var idiotiskt eftersom jag hade pressat schema på lördagen.

Lördagen som började med att jag försov mig. Slängde på mig kläder, borstade tänderna och rivstartade ut från hallen samtidigt som jag vrålade hej då till pappa och Kristina som bara skakade på huvudet åt mig. Stressade ner till Lindsdal för att hämta grejer, sen till Kalmar för att köpa batterier, sen upptäcka att batterigreppet lagt av, sen till Vedby för att låna annan kamera, sen till Blomstermåla för att fotografera i två intensiva timmar, sen köra tillbaka till Lindsdal för att lämna tillbaka kameran, sen in till Kalmar för att äta middag och gossipa med Lina i några timmar, sen upptäcka att reflexskärmen var kvar i bilen, tillbaka till Lindsdal med den, sen tillbaka till Blomstermåla för nattfotografering. Pjuh!

Fotograferingen gick rätt bra. Men det var beställningsjobb som sagt, så de kommer inte upp här tyvärr. Eller jo, kanske kan slänga upp en av paus-/rekningsbilderna. Ska kolla på det.
Pratade med Björn om foto tidigare i veckan när fotograferingen bokades in. Han sa en grej som är så jävla spot on

Jag satt på balkongen till ett inatt. Eller det kanske var två. Sen sov jag inne hos Magnus för att mitt sovrum är för varmt. Hade precis somnat när hans väckarklocka ringde vid fem i morse. Kanske kan vara värt värmeobehag för att slippa det, trots allt.
Somnade om och vaknade igen vid elva. Med halssmärtor från helvetet. Precis som under föregående veckors förkylning. Peppande. Gick upp och åt lunch. Sen var jag tvungen att sitta helt blickstilla i en halvtimme för att inte spy.
Sen la jag mig på balkongsoffan och virkade ett köttsår tills Magnus skrämde livet ur mig genom att komma hem från jobbet två timmar tidigare än beräknat.
Klädde på mig och följde med för att hämta ungen på förskolan. Att gå dit, sen till kvartersbutiken och hem igen kändes som tortyr.
Nu har jag feber och det är great!
Särskilt när Bo har hittat en ny favoritlek som i korthet går ut på att jag ligger på rygg i sängen med böjda ben. Hon klättrar upp på mina knän och tycker att det är svinkul att balansera däruppe. Sen tar hon plötsligt sats, hoppar och sätter sig på min mage så jag nästan kaskadkräks i ansiktet på henne. Sjukt kul. Ungefär såhär

Men det ska gå över tills imorgon, är det bestämt. Då packar vi för en helg norröver.
Med ankomst fredag kväll, roligt beställningsfotojobb halva lördagen och förhoppningsvis en kopp te (eller ett kilo is) i Kalmar efteråt och en hög släktingar att besöka på söndagen innan avfärd.
Kan bli skönt att komma bort från Malmö ett par dagar, stan är ändå inte sig lik när min bror inte är här.

Ida: fixa nyponte så kommer jag snart! Saknar Göteborg så jag tror att jag går sönder litegrann.
/J

Helt ointressant egentligen, men ändå. Ungen är rätt grym på att gunga för att inte ens vara 2.5 år.

 

Fy fan vilken vecka. Hamnade i en dålig spiral efter förra helgen och nu är det nog dags att skärpa till sig lite. Finns inget häftigt att säga om det alls, det är enbart negativt.

Efter ett par mojitos på balkongen i lördags hörde Johannes av sig med inbjudan till gayklubben Wonk.
Magnus expressfärgade mitt hår. Grått och trist innan.

Dagarna är lite lätt fantastiska nu. Jag har nästan helt släppt tentahetsen (och dito ångesten). Solen värmer så att jag är rödfläckig. Vi är lediga tillsammans i nästan en vecka. Ja, fyra dagar i alla fall.  Vi sitter ofta på balkongen, Magnus och jag. Solar, lyssnar på musik. Kanske dricker vi en färgglad drink ibland. För att det är varmt, för att vi är barnfria, för att vi kan. Jag tänker mycket. Mest på ovanligt ofantligt fina stunder den senaste veckan. Om varje dag fick vara som i söndags skulle jag vara lyckligast i världen. Faktiskt.

Vi pratar mycket också, Magnus och jag. Om hans stora kärlek och min stora kärlek. Han ska till Belgien med sin om ett par veckor, det gläds vi åt.
Ibland sitter vi på balkongen hela eftermiddagen och långt in på kvällen. Ibland halva natten.
Ibland tänker vi för oss själva, ibland pratar vi sådär som en bara kan göra på en ljummen sommarbalkong vid nio på kvällen. Magnus pratar ibland om Patrick, finaste Patte. Han frågar och funderar, jag funderar och svarar så gott det går.

Igår pratade jag med Martins lillebror. En helt fantastisk människa och jag önskar att vi lärt känna varandra under andra omständigheter. Men jag är tacksam att han tog kontakt, ville prata och dela på det vi båda känner och tänker.
Igår pratade vi om vikten av att prata.
J berättade för mig att många av Martins vänner aldrig bearbetade sorgen efter honom, att de fortfarande inte har gjort det. Jag berättade det för Magnus sen och bara tanken på det gör mig så oändligt sorgsen.
Det är klart att det gör ont så in i helvete att gå igenom sorg och att bearbeta allt, men det måste vara ännu värre att inte göra det. Martin finns inte längre, det märks ju oavsett om de tänker på det eller inte. Det går inte att ringa och prata, det går inte att träffas längre. Det är ju ett tomrum där han borde funnits. Och om de inte tillåter sig själva att tänka och känna kring hans död, så kan de ju inte heller ta sig till en punkt där det går att tänka med glädje på den person han var och på allt de gjorde tillsammans.
Och det gör mig riktigt ledsen för Martin är en person som är värd att minnas, särskilt med glädje.
I allt som känns förjävligt nu, är det så skönt att ibland få sitta med Håkan och prata och höra honom berätta om Patte. Det önskar jag att jag haft möjlighet att få göra när Martin dog, det hade hjälpt mycket. Att få lyssna känns som ett privilegium.

J berättade också att han gått till en psykolog i omgångar och ska börja med det igen nu. Och jag tänker att det måste vara helt fruktansvärt att få hjälp av samma psykvård som tog hans storebror ifrån honom.
Jag hoppas att han inte känner så, att han istället får bra hjälp. Men jag kan inte låta bli att tänka på det ändå.

på finbalkongen

Kanske världens märkligaste animerade film.
Saxat från tv.nu:

Nu skiter jag i tentan. Trots mer eller mindre kraftfulla försök att börja skriva, har jag inte fått ner ett ord än. Det är helt enkelt för fint väder och för mycket annat som upptar tankarna.
För första gången på länge är det tankar som får mig att sitta och le som ett fån bakom kursboken. Magnus undrar ibland vad jag håller på med. Det känns bra att ha fina saker att tänka på, saker som får mig att skratta högt för mig själv ibland. Kanske är jag en dåre.

Lite schizofrent känns det allt, från toppen till botten och tillbaka igen. Hela tiden, upp och ner. Men att vara på toppen är ju inte så dumt.

Idag fick jag mejl från stadsbiblioteket, mina två beställda böcker fanns redan där för uthämtning. Raskt marscherat. Vi hämtade dem för två timmar sen.
"Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2". Om genus och föräldraskap, en bok jag velat läsa länge och som jag tagit mig halvvägs igenom nu. Rekommenderas till alla som har småbarn, egna eller runt omkring.
Och "Jösta och Johan" till Bosse. En bok om två giraffer som vill bli pappor och ger sig ut för att adoptera ett barn. Den har vi läst fyra gånger nu, Bosse är helt frälst. Så den kan jag ju också rekommendera då.
/J