.

Alla är dåliga på att blogga just nu och allra sämst är jag.

Jag längtar tillbaka till semestern och värmen och min nya härliga familj.

 

Men det börjar bli vår i Malmö, så jag klagar inte. Ungen och jag cyklade till förskolan i morse. Idag var jag själv med ungen, utan Chris alltså. Jag fick beröm av pedagogerna för min och ungens fina anknytning. 

 

Idag var det också dags för tingsrättsförhandling. Äntligen!

Ett par små steg i rätt riktning och uppföljning nån gång vid midsommar, blev dagens resultat.

Känns bra att det äntligen är igång och att det faktiskt händer nånting. 

 

Imorgon är det back to work som gäller. 14 friska timmar innan jag går på en veckas spontan semester. Äntligen på det också!

Fy fan, rakt tillbaka in i skitstormen som om jag aldrig varit borta. Jobbkrångel, myndighetssamtal och en person som är så otroligt jävlig att jag blir helt mållös. Men i alla fall...

 

Tredje dagen av vår afrikasemester tillbringade jag på en plaststol i 40-gradig värme, medan två personer slet i mitt hår. "Ghana weaving" kallas den här stilen och den gör ont så in i helvete att få till. 

 

Jag sitter i vårt rum, på övervåningen i broderns nybyggda men inte helt färdigställda hus.
Elbolaget har återigen stängt av strömmen och batteriet i min dator är urladdat, så nu skriver jag på telefonen.

Jag är inlåst.

Vårt rum är ett av få i huset som är helt klart, med sval klinkers på golvet och en varm gul nyans på väggarna. Skira gardiner täcker våra gallerförsedda fönster.
I hallen utanför består väggarna fortfarande av rå betong. Det förstärker intrycket av fängelse som vår ytterdörr redan ger. En tung metalldörr med tre lås. I mitten en lucka som en kan skjuta åt sidan för att kontrollera vem som vill bli insläppt. Det dundrar som åska varje gång dörren öppnas och stängs.

I april köpte vi våra flygbiljetter.
Fem olika vaccin sprutades in i min kropp. Malariaprofylaxen i tablettform, med en lista på biverkningar som skrämmer mig mer än malarian själv, påbörjades. Resenerverna började göra sig påminda.
På nätet läste jag att svenska utrikesdepartementet avråder från resor hit.

Jag börjar förstå varför.

Vi befinner oss i ett land vars norra delar just nu drabbas hårt av våldsamma aktioner från en islamistisk terrorgrupp, riktade mot den kristna delen av befolkningen. Ett par gånger i månaden nås vi i Sverige av nya dödssiffror.
Tre månader innan vi reste hit gick gruppen in i sovsalarna på ett universitet och sköt ihjäl över 40 sovande studenter, vissa medier uppger att siffran översteg 60. Universitetet ansågs alltför vänligt inställt till västvärlden.

Det här är dock ett stort land, nästan tre gånger så stort som Sverige, och jag befinner mig långt ifrån de norra delarna.
Här pågår ett annat sorts krig. Klasskillnaderna är enorma.
Allt vi sett och hört om Afrika finns här. Smutsiga barn, fattigdom och sjukdomar är vardag i byarna. Men bara några minuter bort med bil ligger hus i en storleksklass som jag tidigare bara sett i amerikanska överklass-serier på tv.
Vår familj är relativt välbärgad, jämfört med många andra i just det här området. Ändå är standarden långt under det vi tar för givet i Sverige. Det finns inget rinnande vatten, morgonduschen är en hink med kallt vatten som du öser över kroppen med hjälp av en kopp. Tillgången till elektricitet är milt sagt varierande, till största delen beroende på hur elbolagen resonerar för dagen.
Utöver detta finns en stor risk att bli kidnappad, om en är vit europé som jag.
Det är därför jag är inlåst.

Precis som i Sverige flyttar många från landsbygd till städer här.
Under julen är det kutym att alla som återvänder hem till byarna åker runt och hälsar på släktingar.
Vi tog risken att låta mig följa med. I baksätet på vår stora SUV satt jag, med låsta dörrar och tonade rutor som skydd mot världen utanför. Bredvid mig satt Chris yngre bror, min ständiga följeslagare den första veckan. En av Chris äldre bröder körde oss. Chris och de andra åkte i andra bilar.
Besöken varade sällan i mer än tjugo minuter, sen packade vi in oss i bilen igen och åkte hem till tryggheten på familjens gård.

På kvällarna hörde jag ofta avlägsna ljud av sirener.
Jag frågade Chris kusin om det var polisbilar jag hörde.
- No, it´s escort, svarade han. You know for celebrities and politicians. And white people.

Innan vi åkte diskuterade vi säkerhetsarrangemang, jag och Chris. Han förklarade och jag accepterade. Men när han började prata om att hyra in en polis som skulle fungera som en sorts säpovakt för mig, då satte jag ner foten. Tanken kändes helt främmande för mig. Då.
Ett par dagar innan vi kom hit genomfördes en kidnappning här i vårt kvarter. En rik man som numera bor utomlands kom hem till huset han låtit bygga här. Dagarna innan jul hade han vänner på besök. Han skjutsade hem vännerna på kvällen och blev sedan överfallen på vägen tillbaka. Någon vecka senare blev han frisläppt, efter att familjen betalat lösensumman.

Nu är julruschen över. En del av Chris syskon och deras familjer har åkt hem.
Några kusiner har rest tillbaka till sina universitetsstäder.
Det börjar bli tomt.
Kvar är en äldre bror, hans fru och tre barn samt Chris lillebror och ett par kusiner.
Brodern som körde oss hit från stad L, och som äger huset vi bor i, reste hem för några dagar sen. Nu är det Chris och jag som ansvarar för huset. På nätterna sover en av kusinerna i ett intilliggande rum, för säkerhets skull.

Chris har bokat tid i en musikstudio i en stad någon timme bort, för att kunna avsluta några projekt han påbörjade i Sverige förra året. Jag får naturligtvis stanna hemma. Jag tjatade dock till mig att få följa med häromdagen. Men jag insåg snabbt att jag hellre är inlåst bakom betongmurar och järngrindar här hemma där jag trots allt kan gå ut i trädgården och sitta under fruktträden om jag vill. Att sitta instängd i en pytteliten studio en hel dag med sju personer som är konstant livrädda att något ska hända mig gör något med nerverna.
Överlag är det ganska svårt att vänja sig vid en så kraftigt reducerad rörelsefrihet.

Idag är det två veckor kvar tills vi påbörjar resan hem till Sverige. Trygga, öppna, underbara men ack så kalla Sverige.

 

06.00. Vår taxichaufför hämtar upp oss och kör oss tillbaka till flygplatsen. Planen är att försöka få tag på morgonbiljetter till nästa destination. Men det är julafton, bara två avgångar på hela dagen, så det är dömt att misslyckas. Vi går varv efter varv och försöker hos alla resebolag. Ett av dem har överbokat sitt plan så pass att det blir bråk när en del av dem som redan har biljett ändå inte får plats.
Vi ger upp och köper till sist biljetter till eftermiddagsplanet.
Vår man kör oss tillbaka till hotellet. Vi fördriver tiden tillsammans med vännerna på gatan.
Vårt plan går 18.00 och incheckningen börjar 14.00. Eftersom jag känner till hur tider hålls här, ber jag vår chaufför hämta oss 12.30. Han är punktlig.
Vid incheckningen blir det problem. Det är såklart andra vikter som gäller för bagaget nu än när vi åkte hemifrån. Tillsammans har vi nästan 30 kg övervikt. Det blir bråk om hur mycket vi ska betala, vi har inte tillräckligt i den lokala valutan och de vägrar fakturera resten.
Efter timmar av dividerande är mannen vid incheckningen rejält sur. Nu vill han till varje pris se till att vi inte alls kommer med planet. Kön med andra passagerare som ska med vårt plan börjar sina. Jag börjar få lätt ångest.
Då kliver en man fram och betalar avgiften för vårt bagage.
Tillsammans springer vi sedan alla tre mot vår gate. Vi får gå före till kontrollerna för att hinna med planet.

Mannen som betalat vår avgift berättar att han dagen innan skulle flyga från stad L till Accra och sen till Dubai för ett viktigt eftermiddagsmöte. Men flygbolaget (samma som vi nu flyger med) ändrade tiderna och sjabblade bort allt, så medan han satt på planet till Accra, avgick planet till Dubai. Sen kunde han inte flyga tillbaka till L utan fick stanna över natten. Hotell och återresa fick han stå för själv. Han var liksom Chris ordentligt förbannad på flygbolaget och det var därför han bestämde sig för att betala åt oss. Vi är honom evigt tacksamma.

Mörkret har återigen fallit när vi kommer ut från flygplatsen i L. Chris bror har lovat att möta oss och vi går ut för att leta efter honom. I mina ögon är det kaos, men för Chris är detta hemma.
Chris bror kör oss hem till sina kvarter. Hur någon kan hitta bland alla dessa identiska smågator är för mig en gåta. Det känns som att vi kör i cirklar. Vi träffar några vänner innan vi åker hem till bror M:s hus där vi ska tillbringa natten.

Tidigt nästa morgon sätter vi oss i bilen för sista etappen av resan. Enligt Chris en sex timmar lång bilfärd.
M kör, hans frus bror sitter bredvid. Jag och Chris huserar i baksätet. Jag sover mest.
Två timmar senare blir jag väckt av Chris. Han undrar om jag kan tänka mig att köra. M jobbade länge dagen innan och behöver nu sova en stund.
- Visst, men jag har inga skor, svarar jag. (Mina kängor är fortfarande genomblöta efter att jag ramlade ner i ett dike kvällen innan, men det är en annan historia)
- It´s okey, svarar Chris. You can drive baretoes.
Baretoes! Jag måste fnissa lite, gulligare ord har jag inte hört på länge.
Men sagt och gjort. Jag hoppar in i förarsätet och barfota kör jag oss sedan i tre timmar. Bror M snarkar gott i baksätet, och det får jag väl ta som ett tecken på förtroende.
Sedan vaknar han och vi byter igen.
Jag iakttar handeln som pågår vid vägkanten. Överallt små små kiosker och människor som springer bredvid bilarna i ett försök att sälja sina varor. Bilrutorna är tonade för att ingen ska se mig där i baksätet. Det kan fortfarande vara farligt för vita människor i det här landet.
Sent omsider kör vi in i Chris hemstat. Sex timmar har passerat med råge, men ingen förväntade sig väl att vi skulle passa några tider.
Hittills har vi ignorerat gatuförsäljarna, men nu stannar vi till. Vi köper grillad plantain och något nötliknande, det låter som att de kallar det "granat".
Det smakar himmelskt.

Ytterligare någon timme senare stannar vi igen. Jag får återigen ta över ratten. Det är nu allra sista biten och de tycker att det vore kul om det var jag som körde oss hem. Sakta styr jag genom byn där Chris växte upp och han berättar oavbrutet om folk som bor här och där, jag hänger inte med alls. Efter en sista skumpig grusväg svänger vi så in på familjens gårdsplan.

Kvar tills vi ska lasta bilen och hämta min storebror. Han ska köra oss till flygplatsen och sen börjar äventyret. 

Det har varit bråda dagar senaste veckorna, som i en bubbla.

Allt som ska handlas. Allt som ska packas, fixas, tvättas... 

Vi har bråkat med de som beställt fototjänster av oss men inte velat betala förrän vi kommer hem igen. Jag har jobbat dagtid på mitt vanliga jobb och nattetid med att få färdigt alla fotoböcker för att vi ska kunna leverera och få betalt innan vi åker. Och gudarna ska veta att vi kommer behöva varje krona därnere, så jag har vässat huggtänderna. Så om någon undrar varför jag varit osocial så är det mest därför.

I elfte timmen trillade alla pengar in, tack och lov! Men det var tusan i mig på håret.

 

Såhär såg det ut häromkvällen när vi försökte få ordning på min packning...

 

11 dagar kvar... 

 

Fick för mig att ringa till Magnus nu ikväll för att prata med Bossemini en stund. Det slutade med att vi pratade i 45 minuter (inklusive ett toalettbesök under vilket jag absolut inte fick lägga på). 
Hon är underbar, ungen!

 

- Jag har varit på dagis idag!

- Jaha. Vad har du gjort på förskolan idag då?

- Hmm....kommer inte ihåg.... Vi åt frukost, sen samling, sen lekte vi inne, sen åt vi mat, sen kissade vi, sen gick vi ut, sen gick vi in, sen var klockan fem och då gick vi hem. Man måste komma och hämta mig klockan fem. Fast inte du, du får komma vid fyra om du vill. Eller tre...

 

Senare i samtalet...

- Ska du få en bebis, frågar jag.

- Nej inte jag. Men Madde har en bebis i magen. Jag ska bli storasyster, svarar hon.

- Hur känns det då?

- Det känns bra. Men jag vill bli mamma också. Den där bebisen som du har hemma hos dig. Den kan vi väl dela på? Vi kan väl ha den tillsammans?

- Ja den kan vi ha tillsammans.

- Teffen kan också få ha bebisen ibland.

- Det var bra. Då blir han glad.

- Du och jag och bebisen kan åka och bada innehus. Teffen får också följa med, men bara om jag slipper titta på honom.

- Vad kul. Du behöver inte titta på honom, du får titta på precis vad du vill. 

 

 

Det är Chris hon kallar för Teffen. Hon har bestämt sig för att hon inte vill titta på folk som hon inte har träffat på länge eller inte känner jätteväl. Typ Chris och min mamma. Och det är ju helt okej. Det varar i ungefär 10 minuter, sen är de alldeles för intressanta för att ignorera. 

 

Saknar ungen så det knakar i bröstkorgen!

 

Går runt och har lite ångest för decemberresan. Inte för att jag ska åka, utan för att jag inbillar mig att jag inte kommer komma iväg. 

Har inget visum än och är inte klar med vaccinationerna, så jag började få panik för ett par veckor sen. 

Men så igår när jag ringde ambassaden för att få information om betalning av visum så säger hen

- Men om ni inte ska åka förrän december så tycker jag inte att du ska ansöka om visum förrän slutet av november. Visum-tiden börjar räknas ner från den dagen vi beviljar ditt visum, inte från dagen då du reser in i landet och om du ansöker nu så finns det inga dagar kvar efter er bokade hemresa, ifall nånting skulle hända.

 

Så nu har jag en liten tidsfrist där. Firade det med att gå bort till vaccinationsstället runt hörnet. 

En riktig klåpare bakom disken den här gången. Jag fyllde i en lapp första gången jag var där, som de sen la in i nåt datasystem så de kan se vad jag har tagit och vad jag behöver ta för just den här resan. Istället för att kolla det så googlar hen vilka vaccin jag behöver och får upp en ofullständig lista. Jag frågar om ett särskilt vaccin, varpå hen tittar på mig som om jag vore dum i huvudet och säger

- Nej det gäller bara om du reser till sydöstra Asien. 

- Jaha, svarar jag. Men då kanske det var nånting liknande som också börjar på T?

- Nej det finns inget sånt här.

 

Till slut slår hen upp mitt land i vaccinationsguiden som är tjock som en telefonkatalog. Där står klart och tydligt att om du ska stanna i det här landet mer än ett visst antal veckor samt ha kontakt med lokalbefolkningen så är det en stark rekommendation att ta just det vaccinet. Jag har precis berättat hur länge vi ska stanna och att vi inte ska bo på hotell utan i en by på landet. 

Så jag bestämmer mig för att ta den sprutan den här gången.

Medan hen torkar av min överarm med nåt kallt så frågar jag om biverkningar.

- Inga. Kanske blir du lite öm just runt om där du fått sticket, men inget annat. 

 

Några timmar senare tilltar smärtan, hela överarmen ömmar och det strålar ut i underarmen. Det känns som träningsvärk blandat med stryk och jag kan knappt lyfta armen alls. 

Vid elva på kvällen överväger jag att tugga av mig armen som ett djur. Tar istället ett par värktabletter och går och lägger mig. 

Har såklart googlat biverkningarna under kvällen och min reaktion är inte konstig. Feber finns också med på listan. Tack för det.

 

Hann dock med en sånglektion med Chris under kvällen också. Det börjar arta sig...

En awesome grej hände på jobbet idag. Kollegan jag jobbade med är en riktig new age-flummare. Vi hade ett långt trevligt samtal om hur vi förstör vår planet och vilket ansvar vi egentligen borde ta för våra handlingar.

Sen satte vi oss ner vid bordet och förmiddagsfikade lite. Som om det var den naturligaste saken i världen tog hon fram en liten ask med... vad heter det? Spåkort? Typ tarotkort fast nån annan version. 

Hur som helst så drog tanten och kollegan sina kort och självklart stämde det till 100 procent med vad de hade i tankarna för tillfället. 

Jag är ungefär så oandligt lagd som det går att vara, men för att inte förstöra den goda stämningen så drog jag två kort. På det ena stod det Andas. Den utförligare förklaringen handlade om hur lätt det är att glömma bort att andas när en är så stressad som jag är just nu. Det stämmer förvisso väldigt bra på mig, men det stämmer nog in på 80% av Sveriges befolkning, så jag var inte så imponerad. 

Men sen drog jag nästa kort. Innan en drog kortet skulle en ställa en fråga tyst för sig själv och sen var tanken att kortet skulle vara svaret på frågan. Min ospirituella fråga var "vad ska jag göra nästa år?". På kortet som jag vände upp stod det exakt vad jag skulle göra. Och det awesome med det var att det är en grej jag har tänkt väldigt mycket på de senaste månaderna, nåt som jag känt mig peppad på att göra. Och det som stod på kortet var inte nån generell uppmaning i stil med "hitta dig själv", "finn din kreativitet" etc. Nä det stod exakt vad jag skulle göra. 

Inte är jag så värst mycket flummigare nu än när jag vaknade i morse, men det var ändå rätt coolt. 

Det är upp och ner. Om du är äckelmagad så ska du sluta läsa nu.

 

Jag har varit sjuk. Det började en torsdag för två veckor sedan. Jag kände mig normalfrisk hela dagen. Men när det var dags att möta upp Chris för att åka till några vänner på eftermiddagen så kände jag mig plötsligt dödstrött. Ignorerade det och åkte iväg. Vi stannade vid hans kyrka först för att han skulle ordna med ljudsystemet. Jag la mig på soffan för att vila en stund, men hann knappt sluta ögonen innan jag fick rusa in på toaletten för att spy.

 

Vi åkte hem och jag mådde skit. Stapplade in på toaletten och försökte bokstavligen bestämma vilken ände jag skulle börja med. Kroppen var min fiende och den nöjde sig inte förrän jag var en urvriden trasa. Chris kom in, strök mig över ryggen och höll undan mitt hår. Han som aldrig oroar sig för nåt svor oroliga ramsor. Lägg till min nästan fobiska inställning till kräkningar. Succé!

Jag kräks a l d r i g. En gång i vuxen ålder (dödsfull, så jag minns det knappt som tur är). Annars har jag inte kräkts sen jag var mycket liten. Jag har mått illa, men jag vägrar kräkas. Jag gör det bara inte. 

 

Men den här natten alltså. Varvade drickande av några klunkar blåbärssoppa med att kasta upp desamma. 
Dagen efter fick jag i mig mer blåbärssoppa och ett par bananer i ett försök att stoppa upp det hela. När illamåendet väl la sig så visade det sig att den stoppande maten hade lite bättre effekt än önskat. I en vecka efteråt hade jag förstoppningen från helvetet. Barnafödande aint got nothin on this one. 

 

 

 

Men annars är allt bara fint. Och ni då?

 

 

 

Igår satt Chris och var ledsen för han visste inte hur han och tunga bebisen skulle kunna ta sig nånstans på ett smidigt sätt. Jag skulle jobba kväll, så bil och bilbarnstol fanns inte tillgängligt. Barnvagnen är hemma hos mamman och hon skulle aldrig få för sig att gå hit och lämna vagnen här, så det var också uteslutet. 

Så jag föreslog helt enkelt att Chris skulle låna min cykel med tillhörande barnstol därbak. Men vi saknade hjälm, så jag erbjöd mig att titta in i sportbutiken när jag ändå skulle till Ica och hämta ut ett paket. 

 

Sagt och gjort. Gick in på Stadium och upptäcker att de just nu rear ut förra säsongens barnhjälmar. Ny och felfri cykelhjälm till bebis för 50 kronor. 50 spänn istället för 200! Hur ofta händer det?

Traskar ut ur sportbutiken och vidare genom gallerian för att komma till Ica. Slänger ett getöga in på H&M när jag går förbi ingången. Ser en gul bebisbody hänga där så fint på väggen längst in. En gul body! Jag har letat mig tokig efter en enfärgad gul body i en månad nu. Ekologisk bomull till ett ovärdigt lågt pris. Katching!

Sen in på Ica för mitt urpsrungliga ärende. Visade sig att garnet jag hade hemma inte skulle räcka till hela koftan, så jag beställde mer och hoppades att färgerna inte skulle skilja sig alltför mycket från varandra. Det är trots allt flera månader sen jag beställde den första omgången. Packar ihop alla mina grejer och kilar hem igen. Väl hemma öppnar jag garnpaketet och ser att det nya garnet är färgat i samma färgbad som det gamla. Wow!

Borde ha köpt mig en lott eller nåt...

 

Idag vabbade jag frisk bebis medan Chris gick till jobbet (jag var ändå ledig). Styrde upp en fika med Katerina. Hon underhöll bebisen och jag fick lugn och ro. När vi gick tillbaka till cyklarna såg vi att ett galleri precis intill hade öppnat en fotoutställning om Kristian Gidlund just idag. Så vi gick in och kollade på den. Mycket fint!

Sen hamnade vi i en konst- och designbutik som Katten hade kollat upp eftersom hon var på jakt efter en speciell affisch. Massa tjusiga saker där! Insprierande indeed. 

 

Bra dagar alltså.

 

 

 

 

Plötsligt slog det över och blev riktigt kallt. Äntligen kom regnet även till Malmö, men kallt hade det ju inte behövt vara. Jag hoppas att det är tillfälligt och att vi får några sommarveckor till.

 

Jag har ju sommar att se fram emot i vinter igen. Biljetter är köpta, pass är klart, hepatitvaccinet flyter runt i blodomloppet och allt börjar kännas mer verkligt. Kvar att fixa är omkring 500 andra vaccin samt visum. Jag måste ordna med visum till två länder då vi landar i ett grannland och kommer tillbringa ett dygn där, likadant på hemvägen då vi flyger därifrån till Istanbul och sedan till Köpenhamn. 

Just nu önskar jag att jag vore en van resenär för alla visumregler är fan överväldigande. Grannlandsvisum känns lite lättare att ordna. Blanketter ska skrivas ut idag och ambassaden ligger i Köpenhamn, så det är rätt lätt att ta sig dit för mer info. 

Resmålsvisat känns betydligt krångligare. Läser listan med krav och undrar om alla gäller för mig eller om de menar A eller B eller C beroende på vad som passar in på mig. Ambassaden ligger i Stockholm och det verkar som att jag måste åka dit för intervju, jobbigt. 

Får nog sova en timme och läsa allt igen när jag är piggare, kanske är det bara jag som är trött-trög :)

Vilken fantastisk sommar det har varit i år. En av de allra bästa dagarna var förra söndagen. På förmiddagen överraskade Chris med att ha packat för picknick. Vi hittade oss en plats i fina Slottsparken och jag förstår inte varför jag knappt varit där alls sen jag flyttade till Malmö.

 

Först lite lek i lekparken...

 

En gång i den berömda tiden hade jag som bekant ett förhållande med en snubbe som inte hade en enda egen åsikt i kroppen. När det tog slut hoppades jag att jag nån gång skulle träffa någon annan att dela livet med, någon som jag kunde diskutera och utbyta argument med.
Sen råkade jag bli kär i en katolik från världens tredje minst jämställda land. Be careful what you wish for osv...

 

I början när vi träffades brukade vi ibland liksom stanna upp och häpet titta på varandra mitt i ett samtal. Vi låg så långt ifrån varandra på åsiktsskalan att vi var nära att ge upp hoppet om att någonsin kunna enas om nånting. Han var regelrätt homofob, hade märkliga åsikter om genus och var hårt präglad av trettio år i ett land där de går i kyrkan varje dag.

 

Så döm om min förvåning ikväll när vi hade tre av hans vänner på besök (på golvet kröp hans son runt iklädd rosa, hujeda mig!) och Chris tog en diskussion om intersexualitet, där han förklarade skillnaden mellan biologisk och upplevd könstillhörighet. Vännerna är på många sätt lika inskränkta som han var när vi träffades och höll naturligtvis inte med om det han sa. Men han stod på sig och fortsatte förklara. Wow. Jag är så stolt. Och överraskad. Men mest stolt.

 

Som tillägg: han och jag har knappt diskuterat trans-/intersexualitet som eget ämne, men han verkar ha plockat bitar från alla våra genusdiskussioner och dragit en egen slutsats som är sann och korrekt. Fantastiskt. 

ett år sen de här två träffades för allra första gången...

 

Efter tre dagar med arbetstid på 10-11 timmar bestämde jag mig för att trappa ner igår. Jobbade 6 timmar och tog sedan helg ända tills på måndag. Om en bortser från söndagens fotojobb då förstås.

 

Dagen tillbringades spontant och oplanerat på Lomma strand tillsammans med fru och barn till pastorn i kyrkan där Chris spelar ibland. Perfekt väder, varmt och skönt med svala brisar. Den här badkrukan var till och med nere i havet ända upp till höfthöjd. Därefter intog jag solstolen och rörde mig inte en millimeter.

 

En del av garnet har blivit en kofta...

 

 

Pjuh! Känns som att klockan är tio på kvällen. Först en mer eller mindre sömnlös natt på jobbet, sen ännu en sömnlös natt för att Chris fått ögonskador av svetsblänk på jobbet och jämrade sig i febriga plågor hela natten. Vaknade vid sju när han ringde och sjukskrev sig, sen en timme inne på ögonakuten, sen en bilfärd till Höör för arbetsintervju, sen hem igen och storhandla och fixa tusen små ärenden. Hämtade ut de här två rackarna också.