.

En gång i den berömda tiden hade jag som bekant ett förhållande med en snubbe som inte hade en enda egen åsikt i kroppen. När det tog slut hoppades jag att jag nån gång skulle träffa någon annan att dela livet med, någon som jag kunde diskutera och utbyta argument med.
Sen råkade jag bli kär i en katolik från världens tredje minst jämställda land. Be careful what you wish for osv...

 

I början när vi träffades brukade vi ibland liksom stanna upp och häpet titta på varandra mitt i ett samtal. Vi låg så långt ifrån varandra på åsiktsskalan att vi var nära att ge upp hoppet om att någonsin kunna enas om nånting. Han var regelrätt homofob, hade märkliga åsikter om genus och var hårt präglad av trettio år i ett land där de går i kyrkan varje dag.

 

Så döm om min förvåning ikväll när vi hade tre av hans vänner på besök (på golvet kröp hans son runt iklädd rosa, hujeda mig!) och Chris tog en diskussion om intersexualitet, där han förklarade skillnaden mellan biologisk och upplevd könstillhörighet. Vännerna är på många sätt lika inskränkta som han var när vi träffades och höll naturligtvis inte med om det han sa. Men han stod på sig och fortsatte förklara. Wow. Jag är så stolt. Och överraskad. Men mest stolt.

 

Som tillägg: han och jag har knappt diskuterat trans-/intersexualitet som eget ämne, men han verkar ha plockat bitar från alla våra genusdiskussioner och dragit en egen slutsats som är sann och korrekt. Fantastiskt.