.

I onsdags var jag på föräldramöte, som ni säkert känner till vid det här laget.
Mötet började med att personalgruppen gick igenom de dagliga rutinerna och berättade om aktiviteter och utflykter som kommer nu under tiden fram till årsskiftet. Jag satt i ett hörn och lyssnade, listan över frågor jag skulle vilja ställa växte till sig. Men nu är det ju en gång så att jag lider av obotlig scenskräck. Jag får tunghäfta och andra talproblem när jag ska prata inför en grupp på bara fem personer. Men jag satte det där åt sidan och ställde mina frågor i alla fall. Säkert mest för att jag kände att intresset för svaren vägde tyngre än obehaget i att ha all uppmärksamhet från 20 personer.

Så jag frågade hur de arbetar med genus. Den tystaste och blygaste av pedagogerna tog ordet direkt, efter en blick på de andra i personalen. En blick som enligt Magnus betydde ungefär "där ser ni, det är inte bara jag som tycker att vi ska arbeta mer med genus". Hon förklarade att de försöker arbeta könsneutralt i tilltalet till barnen, att inte göra skillnad på vad barnen kan eller är intresserade av.
Jag frågade vidare om det de kallar "fri lek" och som är en stor del av deras dagliga verksamhet. Jag frågade hur de definierar fri lek, om den är helt fri eller om personalen är med och uppmuntrar alla barn att prova på olika roller och leka med olika saker. En av de två pedagogerna som pratar mest svarade att de låter barnen leka med det de är intresserade av, men att de delar upp barnen i olika rum (för olika aktiviteter) beroende på hur de är. Tex så är inte de vildaste barnen med i rummet där de pusslar eller leker med montessorispecifika läromedel. Men att de aldrig gör skillnad på könen när det gäller leken.
Jag började känna mig som en av de där "jobbiga föräldrarna", men körde på ändå. Jag frågade varför de har bestämt att det alltid är två av de äldsta flickorna i barngruppen som får vara lucia när de lussar på förskolan. Om det nu är så att de arbetar "könsneutralt" och ska motverka traditionella könsroller, varför har de i så fall inte större frivillighet i till exempel fallet med lucia. Får inte alla som vill vara lucia?
Återigen svarade de två som pratar mest. Först blev de helt tysta, sen sa de att jo det har jag ju rätt i. Det har de inte tänkt på. "Men vi har faktiskt haft en kille som var lucia en gång!". Sen sa ena pedagogen nåt som jag inte tänkte på förrän efteråt, men som jag annars hade ifrågasatt. "Det handlar ju också om hur många lucior man kan ha, vi kan ju inte ha hur många som helst".
Det sista förstår jag inte alls. Det handlar om barn mellan ett och fem år. Varför ska man lägga in tävlingsmoment i så låg ålder? Varför ska barnen lära sig att bara vissa kan få vara lucia? Hela grejen med att det är den sötaste, den blondaste eller den med längst hår som blir framröstad som lucia kommer ju förr eller senare ändå. Varför kan inte barnen få vara barn utan krav på prestation i helt meningslösa saker. Vad spelar det för roll om det är 20 ungar som vill vara lucia eller 20 ungar som vill vara pepparkakor eller tomtar eller stjärngossar?

Hur som helst, efter mötet så visade en av pedagogerna deras "genusmedvetna barnlitteratur".
Pedagogen pratade vidare om mina tidigare frågor, kanske var det lättare utan alla de andra föräldrarna. Han sa att det är svårt att arbeta med genus, att mycket av det faktiskt är föräldrarnas ansvar. Jag höll inte med om det. Han pratade om att det är svårt när föräldrarna lever i andra kulturer och att de som förskola i det läget måste vara konservativa i en del av sitt arbete. Jag höll inte med om det heller, jag menar istället att förskolan måste vara en motpol till det som barnen eventuellt får höra hemma, särskilt när de enligt lagen ska arbeta med genusfrågor och genus är en del av Lpfö. Han ändrade sig och tyckte att jag hade rätt i det och berättade att de en gång haft två bröder som hela dagarna gick runt och dikterade för de andra barnen vad som var kill- respektive tjejgrejer och att personalen till slut fått ta ett samtal med föräldrarna.

Böckerna han visade hade jag inte nån koll på sen tidigare, så jag bad att få låna hem dem över natten.
Den ena heter Lia för en dag och om man vänder boken åt andra hållet så heter den Leo för en dag.
Den handlar om tvillingparet Leo och Lia, vars föräldrar bestämmer att Leo är stor och stark och därför ska hjälpa pappa att måla båten. Lia å andra sidan ska vara hemma och hjälpa mamma att baka bullar. Men Leo vill baka och Lia vill måla. Så barnen byter helt enkelt identitet för en dag. Nu höll jag på att kräkas över den här boken, så jag läste bara den delen där Leo blev Lia.
Leo vaknar upp i ett rum fullt med hjärtan och rosa. När han skulle ta på sig hennes kläder så kastade han bort kjolen för där gick gränsen. Sen hade han en svår dag i skolan, han kunde ju inte skriva lika fint som Lia och vad skulle han svara när Lias kompisar viskade om att frysa ut en annan tjejkompis för att hon hade köpt likadana skor. Han tittade längtansfullt på sina killkompisar som brottades i ett annat hörn av skolgården. And on it goes...
I slutet byter de tillbaka och då förstår föräldrarna att Lia kan måla båten och Leo kan baka bullar, så dagen efter är det Lia och mamma som får måla och Leo och pappa som får baka. För gud förbjude att Leo skulle umgås med mamma och Lia med pappa.
Den andra boken heter Tilda - hallonsaft och tjejkraft. Hm....ja. Magnus började läsa den direkt när vi kom hem och han höll på att kasta den ifrån sig efter en sida. "Fy fan vilken skitbok, det här är ju så långt ifrån genusmedvetenhet man kan komma".
Även den här boken handlar om stökiga grabbar och prinsessflickor. Hur killarna hela tiden förstör för flickorna och hur flickorna klär ut sig till älvor och får magisk kraft. Så vansinnigt bakåtsträvande.

Jag lämnade tillbaka böckerna morgonen efter. Genuspedagogen kom nästan springande när hon såg att det var vi som kom. Hon frågade vad jag tyckte om böckerna. Jag svarade att jag inte tyckte om dem. Hon gillar dem inte heller och pratade en stund om vad läroplanen säger och hur böckerna är. Till sist kom vi överens om att jag ska låna hem några bättre böcker från biblioteket som förskolan sen ska få låna och läsa istället.

Det som egentligen triggade mig redan på vägen till mötet var att Bosse en morgon nu i veckan tog på sig sina kläder själv och sen klappade sig själv på magen och sa "duktig tjej". Två ord som vi i princip aldrig använder och som med största sannolikhet kommer från förskolan.
Det kan låta jävligt löjligt, men det kändes riktigt bra när jag gick hem efter mötet. Dels var det en personlig seger för mig att fixa att prata inför en okänd grupp och dessutom inta en kritisk hållning, dels ser jag det som en seger för Bosse och de andra barnen som kanske kan få lite friare "fri lek" på förskolan.

Jag har Kats och mina otaliga diskussioner samt genusgruppen Varför apor inte bär rosa klänning att tacka för peppet.
Jag pratade med mamma efter mötet och jag tror att hon kommer bli grymmaste genusmormor när den dagen (eventuellt) kommer.
Yay!