.

Är definitivt inte samma sak just nu.

Igår skulle jag köpa en reflexskärm. Kom hem med nya träningskläder.
Åkte till netonnet för att kolla på fjärrutlösare. Kom hem med en kameraryggsäck.
Gick på dejt. Tänkte ta en lugn kväll, en öl och vara hemma vid tio. Tog två öl, blev apkalas och var hemma runt midnatt.
Tänkte vara professionell och skicka en mogen och genomtänkt modellförfrågan till Vackra Människan när projektet rullat igång på riktigt. Istället fick jag feeling på vägen hem inatt, såg att hen var online på facebook och fyllechattade en stund. Fick förvisso fram mitt ärende, men inte riktigt som planerat.

Jag funderar på om det kanske var nåt skit i de där ölen. Jag tål inte särskilt mycket alkohol, men att bli precis dyngrak på två öl? Nja va. Dessutom var jag helt euforisk när jag kom hem, på ett sätt som jag aldrig någonsin blivit av alkohol. Ville omfamna hela världen men nöjde mig tydligen med att deklarera min kärlek till Kat på ett genusforum.
Inte heller idag kändes det som vanligt. Två öl borde ju inte generera nån bakfylla alls, men jag har mått svinilla och fått nåt som kändes som riktiga blodsockerfall varannan timme.

Jaja just nu känns det bättre i alla fall. Förutom det där med midnattschatten. Den grämer mig och jag vill ge mig själv en snyting. Inte för att hen verkade negativt inställd och inte för att jag verkade full och tramsig (snarare motsatsen), men för att det fanns en bättre tid och plats för det. Nåja, gjort är gjort.

Blev medbjuden på queerklubb ikväll. Men med mitt track record senaste tiden kanske det är en dum idé. Den som lever får se.

Gud i helvetet vad peppad jag är idag! Ursäkta de vilda känslostormarna, men jag kan inte hjälpa det. Det verkar vara becksvart eller bubbelgumsrosa hela tiden.

Jag fick syn på världens vackraste människa för ett par månader sen och har inte riktigt kunnat släppa det. I måndags blev det dejt i kollektivtrafiken med Katten på väg till jobbet i Lund. Vi började snacka om foto och sen pratade jag oavbrutet tills vi skildes åt. Resten av dagen kunde jag inte låta bli att dumflina sådär som jag tydligen har börjat göra en del. Inte helt passande eftersom förmiddagen tillbringades i en sjukhussal bland svårt sjuka människor.
I alla fall... Den där måndagen startade The great return of Fotopepp. I huvudet började en plan formas.

Nånstans mellan alla arbetspass har jag lyckats boka in en fotoass och en modell, skickat en förfrågan till en andra modell och börjat odla mod att fråga vackra människan från april om hen vill vara med. Läskigheten i det alltså. Hen verkar vara apschysst, men det är ju ett jävla jobb att skapa vänskapsrelationer i vuxen ålder. Kanske bara ska fråga hen om vi ska va nån dag...
Den ursprungliga fotoidén har fått ge plats åt en annan idé som kräver mycket mer organisation. Och projektorganisation är ju min starka sida, som vi alla minns från fotokursen of doom.
Blir det här av så blir det great great great great.

som utlovat.

1. Pfemme Records, från Göteborg. Spelar enligt egen utsago "feministisk/lesbisk kravallpop". Hela skivan är bra, men här är en av mina favoriter; Under Det Rosa Täcket

2. Lånad tid, från Oskarshamn (Småland rocks!). Trubadurig vispop kanske en kan kalla det. Under mina glansdagar som 18-19-åring hängde jag med hans gäng, så det är kanske inte ett helt opartiskt tips. Men skivan är skitbra, sprungen ur en av de mest horribla relationsgrejer jag hört i år. De två, i mitt tycke, bästa låtarna; Girighet och Lättja

3. Hyrda Knektar, Stockholm. Ny bekantskap den här veckan och varför har jag inte hört dem tidigare? Sjukt sväng i den här låten 1996 (Tar inga jävla råd). Jag är uppenbarligen svag för extremt danspeppig svensk punk för tillfället.

4. Nobelkommittén, Malmö (med småländskt blod även här). Brorsans band, så ingen objektivitet att räkna med här heller. Svårt att välja låt, men det får nog ändå bli den här Brinner av bitterhet. Fullkomligt älskar texten. Gillar ju såklart också feministiska låten Anna. Äh lyssna på hela skivan.

5. The Headlines, Malmö. "Pinkrock", enligt dem själva. Kickass, säger jag.
The streets of my town

6. Håll det äkta, Umeå. Har faktiskt bara hört Dom Kan Inte Höra Musiken (Masshysteri) - Cover av dem, men det räcker. En Masshysteri-cover är det, som ni ser. Originalet är en personlig favorit och covern är inte sämre.

7. Tysta Mari, Stockholm (med Högsby-rötter, Småland rocks again!). Sedan länge ett stående inslag på spotifylistan. Salt I Mina Sår

8. Nitad, Stockholm. Bara för den fantastiska låttiteln. Och för att det är great. Raggare is still a bunch of motherfuckers

9. Antipati, Stockholm. Också en ny bekantskap. Antipati

10. The Gaslight Anthem, New Brunswick. Fint som snus. Here's Lookin At You, Kid


Enjoy!
Och tipsa mig om mer bra musik såklart. Jag är allätare.

Min mamma ringde precis. Hon berättade att hennes väns bror tog sitt liv igår.
Jag vet vem brodern är, där jag kommer ifrån har alla koll på alla. Han bodde granne med stallet där min barndomsbästis familj hade sina hästar. Under fyra somrar jobbade jag som brevbärare i hans distrikt, träffade honom ibland och pratade bort en liten stund. Hans syster var min pappas tonårskärlek, hans fru var min tandläkare, hans son gick på högstadiet samtidigt som min lillebror.

Mamma berättade att systern skjutsat honom in till psykakuten. Att de inte tog det på allvar, "han ser ju lugn ut". Att hon fick kämpa för att övertala dem om att hon som syster kände honom bättre än läkarna som aldrig träffat honom förut. Att de till sist gick med på att lägga in honom. Att de släppte hem honom några dagar senare. Att han är död nu.

Död. Död. Död. Självmord. Självmord. Självmord.
Jag vill inte mer. Det är inte mig det är synd om, det vet jag mycket väl men jag klarar bara inte av det mer. Jag orkar inte se hur det fattas alltfler människor runtomkring som för helvete borde fått leva.
Jag blev arg när jag pratade med mamma, snackade om bristerna i psykvården för att ha nåt att säga. Men egentligen är jag bara ledsen, så otroligt jävla ledsen.

Marcus.
Elin.
Kjell.
Martin.
Patrick.
K.

En väns bror, han blev 17 år. En klasskamrat, 22 år. En kusins morfar, inte ens 60 år. Ett ex, 21 år. En vän, 24 år. En vän till familjen, ungefär 60 år.
Det är ju helt jävla vansinnigt. Så många förlorade år av att leva, lära, tycka, känna, tänka. Så många trasiga människor runt omkring som ska leva vidare med sår som aldrig någonsin kan läka helt. Allt för en sjukdom som inte tycks tas på allvar.
Det räcker nu.

Jag är periodare med det mesta. Tyvärr i vissa fall och en fördel i andra.
Just nu periodar jag musik. Storkonsumerar. Hela tiden ljud i lurarna. Lyckades dra ur hela batteriet i telefonen under arbetstid idag.
Just nu periodar jag också enskilda låtar. Blippar mig fram till guldkornen på spotifylistan och fullkomligt lyssnar sönder.
Här bjuder jag på veckans bästa låt, according to me. Göteborgsbandet En Svensk Tiger.



Imorgon får ni fler magnifika tips.

Hello my name is Schizo. Alltså livslusten har varit på topp idag. Vetifan vad som har hänt, men så är det i alla fall.
Har gungat i hammocken, bättrat på solbrännan och smsat med Erik och Johannes hela förmiddagen. Jävla människor, jag skrattade högt flera gånger. Grannarna på andra sidan planket måste ju tro att jag är lite lustig.
Och så har jag gått omkring och dumflinat hela dagen. Kommit på mig själv med att sitta med ett brett leende en gång i kvarten. Trots att jag missade alla roliga äventyr ikväll.

Sådär, energin är tillbaka och nu ska jag bara ro iland en del grejer så ska det här nog lösa sig.

Jag äts upp inifrån av rastlöshet och tristess.
Ja jag vet att jag tjatar, men vad fan det känns som att jag bara jobbar bort hela mitt liv just nu. Det var för fan helg igår och då låg jag hemma och tyckte synd om mig själv för att alla var bortresta. Och sen blev det söndag och då peppade jag på att gå ut idag. Och sen gick veckan såhär *insert knäppljud med fingrarna* och nu har det varit idag och jag har stressat så jävligt mellan arbetsplatser och personalmöten så att jag var tvungen att sova när jag kom hem och nu är jag dödstrött och ingenting har blivit gjort idag och nu är den här helgen stängd för nöjen.
Misär om jag nånsin sett det.

Jag skulle vilja skriva kloka inlägg om saker som engagerar, men jag orkar inte ens engagera mig i att hålla mig vaken så det får vänta till en annan dag.

Satt och slösurfade på Facebook i lördags när jag ramlade över något av det tramsigaste jag någonsin läst på den sajten. Två vuxna kvinnor satt och dunkade varandra i ryggen och orerade om hur töntigt ordet "hen" är och hur rolig ica-reklamen om just hen är.
Och det ledde såklart till den helt naturliga följdfrågan "vadååå får jag inte vara kviiinliiiiig nu?? Jag älskar när min man är maaaanliiiiig. Jag vill inte vara ett könlöst hen".
Jag funderade på att lite försiktigt skriva "ja ica-reklamen är rätt rolig. Gillar hur de driver med folk som totalt missförstått poängen med hen". Men jag hejdade mig, osäker på om det var värt att bli ovän med folk.
Så jag satt där och såg hur "diskussionen" blev alltmer absurd.

Det är inte första gången jag ser såna nätsamtal och de är nästan identiska allihop. Helt ärligt. Det sitter alltså vuxna, (relativt) psykiskt välmående människor i Sverige 2012 och pratar som om det fanns ett magiskt Hen-väsen som kommer om natten och klipper av alla könsorgan tills vi bara har varsitt litet kisshål och måste byta namn till Kim.

Tycker att det är fantastiskt hur mycket makt folk kan tillskriva ordet. Vad fan, vi introduceras ju för nya ord så gott som dagligen. Att de klarade sig igenom grundskolans språkundervisning är ju ett fucking mirakel om de måste gå igenom en sån här process varenda gång.



Och det är första och sista gången Strindberg citeras i den här bloggen. Tror jag.

Alltså för helvete vad uttråkad jag är idag. Mina musketörer har varit annorstädes hela helgen och jag har bara varit hemma. Dels för att jag inte kunde komma på en enda här i stan som jag ville gå ut med. Jo förresten, det fanns en del men alla skulle ut på grejer i andra städer eller så skulle de spela på festivaler och skit. Och dels för att jag har en mardrömsvecka framför mig med start på tisdag.
Så hemma I was.

Rastlös som satan. Har tvättat och vikt massa lakan, avkalkat duschen och fixat duschhylla, spontanköpt en Time Capsule, sått frön och rensat ogräs samt lyssnat på typ fem P3-dokumentärer. Dokumentärerna är runt 1,5 timme långa, så ni förstår ju...
Jag insåg också hur dum i huvudet jag var när jobbet ringde häromdagen. För att jag inte skulle behöva jobba nio dagar i sträck erbjöd de mig att slippa onsdagskvällen mot att jag jobbade hela torsdagen. Jag var stressad och hade ingen annan lösning på problemet så jag sa ja till det. Jag bytte alltså tre kvällar på 5 timmar/styck mot en 5-timmarskväll och en 16-timmarsdag, där den långa dagen infaller dagen innan jag ska vara i Lund och påbörja intensiv jobbhelg. Hur fan tänkte jag där?? Bra jävla jobbat.

När vi ändå snackar jobb så fattar jag inte hur jag ska klara mig igenom sommaren. Jag är svinstressad redan innan den har börjat och kan inte varva ner när jag är ledig heller.
Jag var hemma med Bosse i fredags och vid ett tillfälle skulle vi åka in till stan. När vi kommit ner för trappan här hemma blev jag helt plötsligt alldeles darrig. Det vibrerade liksom i hela huden, jag blev yr som fan och kunde knappt knyta ungens skor. Sjukt obehagligt.
När det gått över slängde jag på mig ett par converse och då blev Bosse sur.
- Jenka! Du får inte ha såna skor. Det sa doktorn!
Haha bästa ungen! Hon var med hos läkaren när de kollade på fötterna, men jag trodde inte hon lyssnade så noga.

Vi hade för övrigt ett mycket givande samtal över frukosten den dagen.
Bosselito räckte ut tungan så långt hon kunde.
B: Aaaaaaah..... Pappa fick ont i tungan en gång. Det kom massa massa blooood.
J: Hade han bitit sig i tungan då?
B: Ja det hade han. Han sa FAAAAAAAAAAAAAN!! Sen var han inte ledsen mer.

Hon ryckte på axlarna och fortsatte äta som ingenting. Hennes min, mycket roligt. Jag kunde inte låta bli att skratta åt henne.

Leeeeeeediiiiiiig dag. Jag självvaknade vid tolv! Tolv liksom, hur pubertalt är inte det? Men helt utvilad var jag för första gången på evigheter, så det var ändå okej.
Efter lunchen blev det försök till 5+5 km, men höften har gett upp helt. Kände av den i måndags, men det var ju inte så konstigt efter två mil på två dagar, träningsvärk och sånt. Men idag gick det inte alls. Sprang kanske 1,5-2 km och sen vrålade den åt mig att sluta. Så jag gick istället och fick ihop 5 km i alla fall.
Senare under kvällen fick jag ett plötsligt ryck och drog med mig Bosselito och Katta på kvällsshopping. Bossen fick allt hon pekade på; nagellack, en studsboll och nya panties. Sen nattade jag mitt fina lilla monster när vi kom hem och så gick jag mina sista 5 kilometer för dagen. Hade Kat som smssällskap, mycket fint. Hann fundera en hel del på viktiga beslut, och fick massa bra råd men är inte mycket klokare på hur jag ska göra.
Imorgon ska jag i alla fall ha Bosse hemma här med mig och göra roliga saker. Vad vet jag inte än, men vi kommer väl på nåt.

Och så fick jag världens bästa besked i en kommentar nyss. Yes! Komsi komsi!

Bitterheten från förra inlägget har lagt sig något. Men fan jag är less och spyfärdig på folk som skiter i precis allt utom sig själva.
Jobbat ikväll, sjunde dagen i rad. Tyckte jag var ovanligt trött idag, men det kanske inte är så konstigt då.
Pisstrött på schemaläggaren på jobbet är jag också. Är ledig fredag-måndag nu och sen jobbar jag nio fucking dagar i sträck! Sen ledig fem dagar, sen jobba nio dagar i sträck igen, ledig sex dagar, sju dagars jobb, ledig fyra dagar, jobb i tio jävla dagar i sträck. Skojar de med mig?

While we´re on the subject så att säga; är lätt trött på att det är fjärde eller femte kvällen på en dryg vecka som pappan och ungen kommer hem såhär dags. Elva på kvällen och det är helt okej, really?

Okej bitterheten hade inte alls lagt sig. Ursäkta.
Dessutom har jag träningsvärken of doom. Var ute en mil igår också och jag kunde knappt röra mig när jag hade kommit hem och duschat. Hade så vansinnigt ont i höftböjarmusklerna (tack sjukgymnasten för det tillskottet till min vokabulär). Känns lite bättre idag, men för att väga upp för det positiva så har jag nog lyckats stuka min ena eh...långtå? Har lite dålig isättning så det var väl inte så oväntat. Den gör hur som helst svinont. Intressant intressant.

Nåja. Jag är ju egentligen glad innerst inne. Jag har ett litet litet längt efter vissa människor. Det är fint som snus, det.

Jobbat idag också. Tre dagar nästa vecka och sen får jag äntligen vara ledig igen.
Nu på kvällen tog jag mig ut för den vanliga 5 km-rundan. När jag var klar tänkte jag gå hem men då hade jag lyckats bygga upp en massa aggressioner så jag promenerade ytterligare 5 km för att rensa tankarna lite. Inser mer och mer hur mycket jag faktiskt behöver det.
Det är mycket skit i huvudet nu. Jag vill inte prata om det och jag vill inte tänka på det. Märkte hur mycket det påverkade mig när jag gjorde det och jag vill hellre fortsätta att inte bry mig.
Jag vill inte bry mig och jag vill framförallt inte förlita mig på folk längre. Så. Där är det.

Fuck hela världen

Planera bättre. Herregud vad jag plötsligt har blivit dålig på att planera. Eller plötsligt och plötsligt, det har liksom smugit sig på de senaste åren. Förr kom jag alltid i tid och blev klar i tid. Nu är det vilda västern.

Igår vankades det finmiddag på Nya Tröls med Johannes, Katta och Gustav. En och annan öl slank ner medan sommarvärmen byttes mot midvinterkyla. Roligt roligt hade vi det.
När jag kom hem snackade jag bort en liten stund med Magnus far och lillebror som är på besök. Trevligt, synd att det antagligen inte blir särskilt mycket mer av den varan framöver.

Jobbhelg så det lär inte hända så mycker mer förrän nästa vecka. Men vädret har varit fint och jag har varit glad. Bra så.

I ganska exakt ett år har jag haft ett slags på/av-förhållande (i brist på bättre ord) med en person som betytt mycket. En märklig vänskap som blev nånting mer, men som aldrig gick att sätta en etikett på och som ändrades från vecka till vecka. Från ytligt bekanta till en riktigt tajt vänskap borderline förhållande, till mer och till ingenting.
Jag har haft så mycket osagda saker som jag velat säga till honom, bara rensa luften och få ut allt det där som gnagt jävligt länge. Jag har haft tusen tillfällen, men alltid fegat ur i sista sekunden

Vi sågs senast för ett par veckor sen och som en blixt från klar himmel fick jag igår veta att han nu har en flickvän.
När jag tänkte den tanken för ett år sen så trodde jag att jag skulle dö om jag inte fick ha honom i mitt liv. På riktigt alltså. Just då behövde jag honom så oändligt mycket att jag inte såg någon mening med livet om jag förlorade honom också, vilket känns ganska skrämmande såhär i efterhand. Jag har honom att tacka för mycket, men han är långtifrån en perfekt människa och jag har med rätta varit jävligt arg på honom emellanåt också.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände nånting alls när jag fick reda på att han träffat någon annan (inte för att vi nånsin var exklusiva med varandra, men ni fattar). Ett litet litet sting i hjärtat var det allt, men det gick över på ett par sekunder.
SÅ JÄVLA SKÖNT! Jag har definitivt anlag för att bli svartsjuk, bitter, långsint och verkligen gräva ner mig i vad andra människor gör och jag var helt övertygad om att det var sån jag skulle bli om han träffade nån annan. Men jag har fullt upp med att bearbeta all bra skit som händer i mitt liv nu, så det finns inte utrymme att vara bitter. Jag kunde sträcka mig så långt som till att rycka på axlarna och bräka fram nåt odefinierbart ljud, sen var jag klar med att tycka att det var tråkigt för mig. Jag skulle till och med kunna gratulera honom och önska dem lycka till, men det kanske skulle vara att gå över gränsen litegrann :)
Istället gläds jag åt att jag inte längre är känslomässigt beroende av någon annan. Just idag är jag helt och hållet fri från sån skit.
Nu träffar jag nya spännande människor, gör roliga grejer och ser ännu mer roligheter komma den närmaste tiden. Har faktiskt svårt att hinna med allt jag vill göra.
Saker och ting kan väl alltid bli bättre, men just nu är det riktigt bra. Tids nog kommer det hända tråkiga grejer igen, så nu ska jag bara passa på att njuta.
Jag känner mig nästan nyfrälst! Minus den creepy frikyrkliga delen då.

Igår hade jag, Katta och Joanna lösa planer på att göra nånting. Ingen tid eller plats var spikad, så vid halv sju gav jag mig ut för 5 km. För det första så sprang jag 4 av de kilometerna utan vila, så det var inget intervalltrams igår. För det andra så klädde jag mig i lager på lager eftersom jag fick för mig att det skulle vara lika kallt ute som när jag sprang senast för ett par veckor sen. Det var det inte. 40 min senare föll jag ihop i en hög här hemma och svettades ihjäl.
Fick sms från Katta om att vi skulle ses hos Joanna klockan åtta, så jag hetsduschade, slängde i mig nåt ätbart, på med närmaste klädtrasor och sen sprang jag till bussen.
Jag såg ut som en mentalsjuk på rymmen. Halvtorrt illande rött hår som stod åt alla håll, en ansiktsfärg som matchade håret och frustande andning som från en flodhäst. Där och då blev jag eh...uppvaktad av en snygg kille som väntade på samma buss. När vi klivit ombord på bussen kom han fram och pratade en stund, han tyckte att jag var vacker bahahaha. Jag fick hans telefonnummer, halvlovade att ta en öl med honom nån dag och några hållplatser senare skildes vi åt.

Kvällen fortsatte hos Joanna där vi snackade skit över lite vin i ett par timmar. Sjukt trevligt. Sen fortsatte vi till Nyhavns uteservering och satt där nån timme tills vi plötsligt blev precis dödströtta. Jag och Katta tog sällskap till Södervärn och efter det vanliga resultatlösa bussletandet fick det bli taxi hem. Riktigt peppad chaufför, jag fick uppskattning för min hårfärg och vi pratade om smålänningar och popmusik tills vi kom fram. Då frågade han om jag ville ta en öl med honom nån dag och så fick jag hans nummer också.
Hade jag vetat att det var såhär enkelt så hade jag färgat håret för länge sen.

Det känns som att livet består av helgdagar nu och jag försöker fylla dem så gott det går.
Å ena sidan fullkomligt älskar jag att det börjar bli sommar, att öl på uteservering inte längre innebär frysdöden och att det sakta men säkert kommer glida över i parkhäng med alla de bästa i Malmö. Å andra sidan är just den här tiden på året jävligt jobbig. Det är nånting med att allt och alla plötsligt lever upp igen, folk är glada och verkligen njuter av livet. I mig finns ju de där två tomrummen efter människorna som inte får uppleva det här. Det är fortfarande så jävla jävla ledsamt. Kanske kommer den känslan aldrig försvinna, kanske blir det lättare med tiden, vad vet jag.
Jag försöker låta bli att tänka på det för mycket och istället fokusera på att det mesta faktiskt är fantastiskt gött just nu.

Förra lördagen var grym, releasen i onsdags var riktigt fet, ölhänget på möllan med Katta och Joanna i torsdags var en energikick och för en stund sen fick jag det här meddelandet på Facebook: "hej! Efter att ha letat efter dig på facebook ca en vecka så ba: där är hon!"
Det går ju inte att inte bli glad för sånt. Folk letar efter mig. Folk tycker om mig. Folk matar mitt ego och mitt bekräftelsebehov :)

läggs till handlingarna. Den här gången med brorsans bands releasefest.
Kvällen började så smått hemma hos Frank (som min bror bor med, fast han var ju inte hemma då).
Träffade en drös av Daniels klasskompisar. Sen blev det en spontan busstur med nya bekantskapen Jens ner till Klaffbron, där releasefesten skulle hållas.
Jag tror ingen kunde ha anat att det skulle komma så otroligt mycket folk. Vi fick köa i en halvtimme för att komma in. Jag och Jens fick sällskap i kön av smålänningen Johan, som skulle visa sig bli mitt sällskap även resten av kvällen.
Väl därinne hittade jag Taket, eller snarare hittade han mig. Småsnackade bort en stund, trevligt trevligt.
Träffade en hel del andra bekanta ansikten. Vid kvart i ett var det dags för brorsans band att spela. Johan tyckte att jag i egenskap av syster borde stå längst fram, så sagt och gjort. Fy fan vad bra de var, jag kan nog säga att jag var den stoltaste systern där.

När människor stressar hem efter jobbet, springer runt och rafsar ihop saker, tar sin unge under armen och drar igen.
När en själv kommer hem från jobbet vid 22.00 och ingen är hemma.
När en trött som ett as försöker varva ner och så småningom somna bara för att bli väckt av människor som kommer hem med sin unge vid 23.20 och ungen skriker av trötthet och en vet att ungen kommer skrika av trötthet igen när hen ska upp igen vid 06.00 imorgon bitti för 9,5 nya fräscha timmar på förskolan och en vet att en kan glömma det där med att få ihop rätt antal sömntimmar även den dagen och en vill skrika av trötthet själv också.

Alltså, det här med relationer och att ändra på sin partner.
Jag förstår att varaktiga förhållanden kompromissas fram och att kompromisserna leder till att vissa beteenden eller egenskaper tonas ner och andra får träda fram mer. Så länge det gäller båda parter och ingen känner att den begår våld på sig själv så är det väl okej.
Men att gå in i en relation och redan efter ett par veckor tycka att ens partner ska ändra på sitt utseende borde väl få varningsklockor att ringa hos de flesta? Om partnern som får förslag om korrigering dessutom reflekterar över det och snabbt inser att hen har hört samma sak en gång tidigare, i en annan relation som senare gick åt helvete, så är det väl än större anledning att börja fundera över hur relationen kommer att bli längre fram?

Personligen hade det känts väldigt olustigt om min nya partner mitt under den första tidens kärleksrus bad mig färga håret, plocka ut min piercing eller börja använda andra kläder.
What you see is what you get liksom. Även om yta i långa loppet inte är så betydelsefullt, så är det ju ändå oftast det första en ser hos den andre och det är väl också en del av det en faller för?