.

Min mamma ringde precis. Hon berättade att hennes väns bror tog sitt liv igår.
Jag vet vem brodern är, där jag kommer ifrån har alla koll på alla. Han bodde granne med stallet där min barndomsbästis familj hade sina hästar. Under fyra somrar jobbade jag som brevbärare i hans distrikt, träffade honom ibland och pratade bort en liten stund. Hans syster var min pappas tonårskärlek, hans fru var min tandläkare, hans son gick på högstadiet samtidigt som min lillebror.

Mamma berättade att systern skjutsat honom in till psykakuten. Att de inte tog det på allvar, "han ser ju lugn ut". Att hon fick kämpa för att övertala dem om att hon som syster kände honom bättre än läkarna som aldrig träffat honom förut. Att de till sist gick med på att lägga in honom. Att de släppte hem honom några dagar senare. Att han är död nu.

Död. Död. Död. Självmord. Självmord. Självmord.
Jag vill inte mer. Det är inte mig det är synd om, det vet jag mycket väl men jag klarar bara inte av det mer. Jag orkar inte se hur det fattas alltfler människor runtomkring som för helvete borde fått leva.
Jag blev arg när jag pratade med mamma, snackade om bristerna i psykvården för att ha nåt att säga. Men egentligen är jag bara ledsen, så otroligt jävla ledsen.

Marcus.
Elin.
Kjell.
Martin.
Patrick.
K.

En väns bror, han blev 17 år. En klasskamrat, 22 år. En kusins morfar, inte ens 60 år. Ett ex, 21 år. En vän, 24 år. En vän till familjen, ungefär 60 år.
Det är ju helt jävla vansinnigt. Så många förlorade år av att leva, lära, tycka, känna, tänka. Så många trasiga människor runt omkring som ska leva vidare med sår som aldrig någonsin kan läka helt. Allt för en sjukdom som inte tycks tas på allvar.
Det räcker nu.