.

I ganska exakt ett år har jag haft ett slags på/av-förhållande (i brist på bättre ord) med en person som betytt mycket. En märklig vänskap som blev nånting mer, men som aldrig gick att sätta en etikett på och som ändrades från vecka till vecka. Från ytligt bekanta till en riktigt tajt vänskap borderline förhållande, till mer och till ingenting.
Jag har haft så mycket osagda saker som jag velat säga till honom, bara rensa luften och få ut allt det där som gnagt jävligt länge. Jag har haft tusen tillfällen, men alltid fegat ur i sista sekunden

Vi sågs senast för ett par veckor sen och som en blixt från klar himmel fick jag igår veta att han nu har en flickvän.
När jag tänkte den tanken för ett år sen så trodde jag att jag skulle dö om jag inte fick ha honom i mitt liv. På riktigt alltså. Just då behövde jag honom så oändligt mycket att jag inte såg någon mening med livet om jag förlorade honom också, vilket känns ganska skrämmande såhär i efterhand. Jag har honom att tacka för mycket, men han är långtifrån en perfekt människa och jag har med rätta varit jävligt arg på honom emellanåt också.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände nånting alls när jag fick reda på att han träffat någon annan (inte för att vi nånsin var exklusiva med varandra, men ni fattar). Ett litet litet sting i hjärtat var det allt, men det gick över på ett par sekunder.
SÅ JÄVLA SKÖNT! Jag har definitivt anlag för att bli svartsjuk, bitter, långsint och verkligen gräva ner mig i vad andra människor gör och jag var helt övertygad om att det var sån jag skulle bli om han träffade nån annan. Men jag har fullt upp med att bearbeta all bra skit som händer i mitt liv nu, så det finns inte utrymme att vara bitter. Jag kunde sträcka mig så långt som till att rycka på axlarna och bräka fram nåt odefinierbart ljud, sen var jag klar med att tycka att det var tråkigt för mig. Jag skulle till och med kunna gratulera honom och önska dem lycka till, men det kanske skulle vara att gå över gränsen litegrann :)
Istället gläds jag åt att jag inte längre är känslomässigt beroende av någon annan. Just idag är jag helt och hållet fri från sån skit.
Nu träffar jag nya spännande människor, gör roliga grejer och ser ännu mer roligheter komma den närmaste tiden. Har faktiskt svårt att hinna med allt jag vill göra.
Saker och ting kan väl alltid bli bättre, men just nu är det riktigt bra. Tids nog kommer det hända tråkiga grejer igen, så nu ska jag bara passa på att njuta.
Jag känner mig nästan nyfrälst! Minus den creepy frikyrkliga delen då.