Rullar på
som vanligt här. En del jobb och en del ledighet. Nya höstschemat har börjat på min ena arbetsplats, känns riktigt bra än så länge. Och höstens göteborgsresor är schemalagda på min andra arbetsplats, kan bli kul.
I måndags kväll satt jag vid Bosses sängkant.
Jag: God natt. Jag älskar dig.
Bosse: Å jag älskar Jenkas tompis! Å pappa... å Jenka.... å mamma.
Väldigt roligt eftersom hon alltid är skitsur på S när hen är här. Mindre roligt dock att jag blev nerpetad en placering.
I fredags morse försökte S skoja med Bosse. Hen sa att hen skulle komma och hämta henne på förskolan på eftermiddagen. Bosse sa att det fick hen inte för mamma skulle minsann hämta henne. S fortsatte skoja om att hen så gärna ville hämta henne och hitta på nåt kul. Till sist var Bosse så upprörd att hon klampade ut ur mitt rum, fram till Magnus i köket.
I fredags morse försökte S skoja med Bosse. Hen sa att hen skulle komma och hämta henne på förskolan på eftermiddagen. Bosse sa att det fick hen inte för mamma skulle minsann hämta henne. S fortsatte skoja om att hen så gärna ville hämta henne och hitta på nåt kul. Till sist var Bosse så upprörd att hon klampade ut ur mitt rum, fram till Magnus i köket.
- Pappa vet du...vet du....vet du.... åååh!!
- Vad är det, E?
- Pappa vet du vad Jenkas tompis sa? Sa Jenkas tompis hämta mig på förskolan. Å jag sa NEJ!! NEJ sa jag!
Och så stampade hon i golvet.
Det var svårt att hålla sig för skratt eftersom hon såg så oerhört dramatisk ut när hon gjorde sorti, men jag är stolt över hennes integritet. Här kan en minsann inte komma och jamsa precis hur en vill.
Förra veckan tog vi oss en cykeltur ut mot Klagshamn. På en skogsväg mötte vi en trevlig fiskargubbe som tog en bild på oss, småpratade om dagens fångst och visade oss vägen till badplatsen.
Väl där blev Bosse eld och lågor över sanden och snäckorna. Trivdes som fisken i vattnet...
Converse är tydligen utmärkta badskor...
Idag hänger vi hemma, hon och jag. De kom hem från Staffanstorp vid tio igår kväll, så jag tyckte att hon kunde få sovmorgon idag. Återstår att se vad vi ska hitta på...
Veckans tema
Crappy food i höga byggnader med utsikt över trafik.
Igår turkisk vegetarisk rätt i Entrés food court med utsikt över norra infarten och sällskap bestående av S:s vän "rastafari man" och hans lilla son på runt ett år.
Idag småländskt på IKEA med utsikt över parkeringen och sällskap bestående av Eric och Kim.
Är hela världen full av skit?
Det känns som att jag blir mentalt rövknullad riktigt hårt just nu.
De senaste två veckorna har två av mina gamla expojkvänner hört av sig. De är för det mesta trevliga personer som jag inte har något otalt med. Men så kommer det med jämna mellanrum sms med övertydliga inviter.
Hej mansgrisar, glömt att ni är förlovade båda två? Snubbe nummer ett förlovade sig ungefär samtidigt som snubbe nummer två blev farsa. Men jag antar att sånt är lätt att förtränga när andan faller på.
I morse hörde en tredje expojkvän av sig. Snubbens förhållande crashed and burned precis som förväntat. Och nu går det tydligen bra att höra av sig till mig igen och tro att vi ska fortsätta där vi slutade sist.
Vem fan tror de att jag är? Vad har de för syn på mig om de går runt och tror att jag finns här för att uppfylla deras fantasier? Vad får dem att tro att jag är nån jävla knulldocka utan känslor, helt ovärdig deras respekt, och varför tror de att de är helt jävla oemotståndliga bara för att de är utrustade med varsin kuk?
Jag vet inte om det är deras kvinnosyn överlag som är skit eller om det bara är jag som kan behandlas hur som helst. De kan dra åt helvete oavsett.
Jag vet inte om det är deras kvinnosyn överlag som är skit eller om det bara är jag som kan behandlas hur som helst. De kan dra åt helvete oavsett.
För övrigt - varför vara i ett traditionellt monogamt förhållande om en vet att en kommer vilja ligga med andra? Och om det traditionella monogama förhållandet är vad en är ute efter i livet, varför ha detta förhållande med någon en inte vill vara monogam med/mot?
Folk är fan dumma i huvudet.
Gemensamma referensramar?
Åh jag älskar S:s tidsuppfattning. I söndags skulle jag höra av mig när jag åkte hem från jobbet, så hen visste när hen skulle komma hit. En timme senare var hen fortfarande inte här, så jag ringde igen. Då hade hen sprungit på vänner på stan och blivit bjuden på middag hos dem. Hen skulle komma hit "om en timme". Det tog tre timmar...
I tisdags skulle jag återigen ringa när jag åkte hem från Lund. Så jag gjorde det och förklarade att jag skulle jobba i Malmö en timme också och att vi kunde ses när jag var klar med det. När jag gick hem en timme senare såg jag att hen ringt två gånger tio minuter tidigare, så jag ringde upp. Hen var skitglad och sa "I tried to call you, but you didn´t answer. So I got pissed off and left Limhamn. I´m at Södervärn now".
Bah. Så jag åkte till Södervärn och sen gick vi runt i fotoaffärer och dreglade i ett par timmar. Slutet gott, allting gott.
Men om hens "pissed off" innebär att hen är skitglad tio minuter senare, så är hen in for a surprise om hen nånsin pisses me off.
Men om hens "pissed off" innebär att hen är skitglad tio minuter senare, så är hen in for a surprise om hen nånsin pisses me off.
Jahapp. Annars är det andra dagen av min långhelg. Har hunnit byta ut alla däck på bilen (dyrt), storstädat (sjukt tråkigt) och tvättat typ fyra maskiner tvätt. Jisses, visste inte ens om att jag hade grejer nog för att generera så mycket tvätt.
Nu ska jag luta mig tillbaka och bara ha det gött tills på tisdag när jag måste tillbaka till jobbet.
Summer nights
I söndags var S här. Vi tog en promenad ner mot havet, hittade en bänk och satt där och pratade i en timme eller så. Sen gick vi hem och sov eftersom jag skulle upp tidigt och jobba som vanligt. Jag lät S sova vidare medan jag fixade alla morgonbestyr igår tillsammans med Magnus och Bosse, som gjorde sin första dag på jobb och förskola efter semester. Bosse var väldans nyfiken på "Jenkas kompis" som låg och sov bakom stängda dörrar.
Igår efter jobbet tog jag med Bosse på en cykeltur. Eftersom jag får ont av löpningen igen så försöker jag cykla några mil i veckan istället. För att få lite sällskap och lite mer utmaning så fick alltså Bosse följa med. Efter två kilometer känner jag en duns mot ryggen...
Igår efter jobbet tog jag med Bosse på en cykeltur. Eftersom jag får ont av löpningen igen så försöker jag cykla några mil i veckan istället. För att få lite sällskap och lite mer utmaning så fick alltså Bosse följa med. Efter två kilometer känner jag en duns mot ryggen...
Kul sällskap...
Idag har det varit sjukt hektiskt. Först jobb i Lund, sen skynda hem för lite mer arbete i Malmö. Sen hämtade jag S och uträttade massa ärenden innan jag äntligen fick komma hem. Bosse kom springande mot trappgrinden och ropade mitt namn när hon hörde att dörren öppnades. Sen tvärstannade hon när hon såg S och blev sådär blyg som hon alltid blir med nya människor. Jag trodde det skulle ta lång tid för S att vinna Bosses förtroende men tio minuter senare var de bästisar.
Fint folk de där!
Idag har det varit sjukt hektiskt. Först jobb i Lund, sen skynda hem för lite mer arbete i Malmö. Sen hämtade jag S och uträttade massa ärenden innan jag äntligen fick komma hem. Bosse kom springande mot trappgrinden och ropade mitt namn när hon hörde att dörren öppnades. Sen tvärstannade hon när hon såg S och blev sådär blyg som hon alltid blir med nya människor. Jag trodde det skulle ta lång tid för S att vinna Bosses förtroende men tio minuter senare var de bästisar.
Fint folk de där!
Relationer
Den senaste tiden har jag börjat känna att jag och singelskapet kanske är klara med varandra nu. Mycket har hänt på de 2,5 åren sen jag senast hade ett, åtminstone på pappret, stadigt förhållande och jag kanske är redo för något nytt. Det har fått till följd att varje person jag träffat den senaste tiden har setts som en potentiell äkta partner och medförälder till mina knodds. Storslagna romantiska scenarion om vår gemensamma framtid har rullats upp i huvudet.
Sällan har jag väl blivit förälskad så lätt och så ofta som 2012.
Sällan har jag väl blivit förälskad så lätt och så ofta som 2012.
Men sen är det en annan sak jag äntligen har insett. Kärleksrelationer handlar enbart om att komma fram till vad en kan nöja sig med. Och i förlängningen vilka delar av en själv en är villig att kompromissa med.
En kommer aldrig kunna få allt.
Och hur ska en någonsin kunna veta säkert att en är nöjd då? Och kan en någonsin känna att en får lika mycket som en ger? Eller åtminstone ger och får så mycket som en känner att en vill och behöver.
Lika ofta som jag har blivit kär i år, lika ofta har människor runt omkring träffat en partner. Sett till enbart uppdateringar från singel till "i ett förhållande" på Facebook är det helt bisarra mängder människor som bildat par just i år. Om de kan så borde väl jag kunna?
Här står jag och tycker att jag är ett riktigt kap. Jag är ganska bildad, ganska intresserad av intressanta saker, ganska trevlig ibland, ganska snäll, väldigt lojal och i alla fall lite snyggare än ett träsktroll. Visst borde väl jag kunna träffa nån som är ganska bildad, ganska intresserad av intressanta saker, ganska snäll, lojal och som har ett utseende som jag finner attraktivt?
Eller har jag för höga krav? För höga tankar om mig själv? Jag vet inte.
Det senaste halvåret har inneburit nästan lika många besvikelser som förälskelser. Och om det är något jag lärt mig så är det vad jag inte vill ha. En ensidig relation som bygger på invecklade spel och i slutänden ändå bara handlar om att den andra personen ska få sina behov tillgodosedda. Den kvoten är fylld för en livstid.
Kanske har jag blivit lite för känslig. Jag klarar inte av de här spelen och reglerna. "Vänta 3 dagar innan du hör av dig", "spela svår" etc. Fuck that shit, för att tala klarspråk.
Jag har inte tid att vänta tre dagar, har ingen lust att spela svår. Jag frågar rakt ut och hoppas på positiva svar, men förväntar mig motsatsen. Jag har inget emot kortvariga förhållanden, eller relationer där båda parter är överens om att de bara ses av en enda anledning. Det är när det är obalans och den ene drar fördel av den andras känslor och utsatthet som det känns obehagligt.
Här står jag och tycker att jag är ett riktigt kap. Jag är ganska bildad, ganska intresserad av intressanta saker, ganska trevlig ibland, ganska snäll, väldigt lojal och i alla fall lite snyggare än ett träsktroll. Visst borde väl jag kunna träffa nån som är ganska bildad, ganska intresserad av intressanta saker, ganska snäll, lojal och som har ett utseende som jag finner attraktivt?
Eller har jag för höga krav? För höga tankar om mig själv? Jag vet inte.
Det senaste halvåret har inneburit nästan lika många besvikelser som förälskelser. Och om det är något jag lärt mig så är det vad jag inte vill ha. En ensidig relation som bygger på invecklade spel och i slutänden ändå bara handlar om att den andra personen ska få sina behov tillgodosedda. Den kvoten är fylld för en livstid.
Kanske har jag blivit lite för känslig. Jag klarar inte av de här spelen och reglerna. "Vänta 3 dagar innan du hör av dig", "spela svår" etc. Fuck that shit, för att tala klarspråk.
Jag har inte tid att vänta tre dagar, har ingen lust att spela svår. Jag frågar rakt ut och hoppas på positiva svar, men förväntar mig motsatsen. Jag har inget emot kortvariga förhållanden, eller relationer där båda parter är överens om att de bara ses av en enda anledning. Det är när det är obalans och den ene drar fördel av den andras känslor och utsatthet som det känns obehagligt.
I torsdags var jag på Möllan och tog en öl med Katta, småsnackade ett par timmar. När jag åkte hem vid tio mötte S upp mig. Hen ville sova med mig trots att det innebar att hen skulle få gå upp vid halv sju morgonen efter eftersom jag skulle till jobbet. Hen ville sova med mig. Bara hålla om mig och sova bredvid mig.
Oj vad det kändes avlägset. Och jag insåg hur van jag blivit vid att behandlas som något som bara ska finnas till för någon annans skull, utan något eget värde. Fy fan vad det känns tragiskt. Fy fan vad det var lätt att låta andra reducera en till ett ingenting. Fy fan vad jag är klar med det.
Om det "blir nåt" mellan mig och S är alldeles för tidigt att säga, men fan vad jag behövde den där natten. Hen får mig att må bra och ger massor av positiv energi. Jag tänker samla på mig allt jag kan av den varan och sen får framtiden bli vad den blir.
All good
Dagarna bara rullar på och jag hinner knappt med. Var ledig förra veckan och drog på spontanresa hem till Småland. Hängde med fina vänner och det var riktigt gött. Hade dock gärna velat ha mer tid med Lina. Men det får bli nästa gång. Jag hann i alla fall hälsa på en gammal vän som är nybliven pappa. Det känns ju ganska stort.
Pappa F och Lilla W...
Lilla lilla pyret som blev tre veckor dagen efter att jag var där. Efter en stund fick jag hålla henom och sen låg hen i min famn i flera timmar, sov lite, kikade lite på omvärlden, käkade lite och sov lite till. Helt förnöjd. Och det var två föräldrar som tackade om och om igen för att de fick tid att ägna sig helt åt de stora barnen en stund medan jag blev alldeles förälskad i W och bebisdoften. Jag hann fotografera lite också och några av bilderna är förstorade och på väg hem till familjen K nu. Det känns kul att de uppskattade det.
Lika spontan som ditresan blev också resan hem. Jag var tillbaka i Malmö strax efter lunch på lördagen och fick direkt en inbjudan till fest i ett kollektiv i Slottsstaden. Verkligen vältajmat eftersom en av anledningarna till smålandsresan var att jag var trött på mitt obefintliga sociala liv här i stan. Omgav mig med bra människor hemma i skogen och kom tillbaka till ett socialiserande utan dess like, ibland har jag tur.
Vid fem på söndagsmorgonen kom jag hem och kraschade i ett par timmar. På kvällen gick jag på den blindaste dejten jag någonsin kommer gå på. Människan jag träffade är världens bästa och inte förrän 14 timmar senare skildes vi åt. Då hade vi suttit uppe hela natten, lyssnat på bra musik och pratat en massa. Hen stämde min gitarr och spelade sina favoritlåtar och vi utbytte musikerfarenheter och festivaltips.
Igår kväll när jag slutade jobba mötte hen upp mig igen och ännu en 14-timmarsdejt tog sin början. Den här gången googlade vi kameror och fotoprylar halva natten och pratade minst lika mycket som sist.
Det är ju helt underbart att träffa en människa för första gången och bara någon timme senare känna ett sånt förtroende att en kan prata fritt om precis allting. Allt jag vet om hen nu gör att det känns som att vi har känt varandra i flera år. Jag tror banne mig att jag har världens bästa vänner.
Mvh
töntigt.lycklig@rosamoln
Pappa F och Lilla W...
Lilla lilla pyret som blev tre veckor dagen efter att jag var där. Efter en stund fick jag hålla henom och sen låg hen i min famn i flera timmar, sov lite, kikade lite på omvärlden, käkade lite och sov lite till. Helt förnöjd. Och det var två föräldrar som tackade om och om igen för att de fick tid att ägna sig helt åt de stora barnen en stund medan jag blev alldeles förälskad i W och bebisdoften. Jag hann fotografera lite också och några av bilderna är förstorade och på väg hem till familjen K nu. Det känns kul att de uppskattade det.
Lika spontan som ditresan blev också resan hem. Jag var tillbaka i Malmö strax efter lunch på lördagen och fick direkt en inbjudan till fest i ett kollektiv i Slottsstaden. Verkligen vältajmat eftersom en av anledningarna till smålandsresan var att jag var trött på mitt obefintliga sociala liv här i stan. Omgav mig med bra människor hemma i skogen och kom tillbaka till ett socialiserande utan dess like, ibland har jag tur.
Vid fem på söndagsmorgonen kom jag hem och kraschade i ett par timmar. På kvällen gick jag på den blindaste dejten jag någonsin kommer gå på. Människan jag träffade är världens bästa och inte förrän 14 timmar senare skildes vi åt. Då hade vi suttit uppe hela natten, lyssnat på bra musik och pratat en massa. Hen stämde min gitarr och spelade sina favoritlåtar och vi utbytte musikerfarenheter och festivaltips.
Igår kväll när jag slutade jobba mötte hen upp mig igen och ännu en 14-timmarsdejt tog sin början. Den här gången googlade vi kameror och fotoprylar halva natten och pratade minst lika mycket som sist.
Det är ju helt underbart att träffa en människa för första gången och bara någon timme senare känna ett sånt förtroende att en kan prata fritt om precis allting. Allt jag vet om hen nu gör att det känns som att vi har känt varandra i flera år. Jag tror banne mig att jag har världens bästa vänner.
Mvh
töntigt.lycklig@rosamoln
Gårdagen
Mamma och B har varit här i krokarna de senaste dagarna. Igår tog jag med Bosse ut dit för lite sommarhäng på stranden.
Ganska gött. Svinkallt i vattnet och jag gillar inte att bada egentligen, men det behövdes igår för det blev ju plötsligt så satans varmt. Inte för att jag klagar förstås. Ska nog gå och lägga mig i hammocken nu faktiskt.
Vi och dom
Varje gång jag pratar med någon som inte bor i Malmö kommer det.
- Oj hur vågar du bo där?
- Är du inte rädd för att bli skjuten?
- Där har väl alla skottsäkra västar? Höhö.
Så satans less på det. Oftast kommer det från människor som aldrig satt sin fot i staden och som rakt av har köpt mediekonceptet om "maffiastaden". Eller från folk som bara tycker att de är skitroliga.
Okej, människor reagerar till 99 procent negativt när jag berättar var jag bor. Tänk er då hur de reagerar när jag eller min bror berättar att han är "socialarbetare"... i Rosengård. Folk håller ju på att skita på sig. Det finns ingen hejd på skämten och de skräckslagna kommentarerna.
I påskas var vi hemma i Småland, brorsan och jag. Vi fikade med vår 89-åriga morfar och samtalade om livet. Så frågade han var min bror skulle arbeta nu i sommar. När Daniel svarat på frågan, lutade sig morfar fram med allvarlig min och sa:
- Men är inte allt det här pratet om Malmö och Rosengård väldigt överdrivet? Det här i tidningar och på tv, det skrämmer ju bara upp folk. Vad ska det tjäna till?
Klart att det har hänt tråkigheter, men det blir ju så när folk inte har någon sysselsättning. Folk behöver ha nåt att göra. Men att det är så illa som media säger, det kan jag inte tro på.
Senare samma dag hälsade vi på vår 83-åriga farmor. Även hon frågade vad Daniel skulle jobba med. När han svarat så lutade hon sig fram, precis som morfar gjort några timmar tidigare, och så spände hon ögonen i honom och sa:
Klart att det har hänt tråkigheter, men det blir ju så när folk inte har någon sysselsättning. Folk behöver ha nåt att göra. Men att det är så illa som media säger, det kan jag inte tro på.
Senare samma dag hälsade vi på vår 83-åriga farmor. Även hon frågade vad Daniel skulle jobba med. När han svarat så lutade hon sig fram, precis som morfar gjort några timmar tidigare, och så spände hon ögonen i honom och sa:
- Jag hoppas du förstår att det är människor som har det svårt som du ska arbeta med. Du måste se till varje persons egen situation och aldrig dra alla över en kam. De flesta har inte satt sig i den sitsen med vilje, människor söker inte hjälp hos socialtjänsten för att de är lata. Det ska du tänka på varje dag när du går till jobbet.
När jag träffar människor i min egen ålder, unga människor som borde vara öppensinnade och progressiva, och möts av åsikter om "lata white trash-äckel som sitter i nåt rosegårdsghetto och lever gott på soc" eller "invandrarjävlar som tror att de kan göra vad de vill i det här landet". Då vill jag gå hem och gråta.
Över folks trångsynthet och den totala bristen på empati som verkar vara så trendig just nu.
Men så tänker jag på morfar och farmor. De som är outbildad arbetarklass, som har bott på i princip samma (i ärlighetens namn ganska inskränkta) ställe hela livet och gjort det mesta enligt den svenska 1900-talsmallen. De som trots sin lilla lilla världsbubbla visar mig att det finns andra synsätt än de ovan. Och det finns andra sätt att hantera läget på.
För nåt år sen "adopterade" (hennes ord) min farmor en kvinna som sommarvikarierade på hennes äldreboende. Kvinnan var en flykting som relativt nyligen kommit till Sverige med sina två små barn. Hon pratade väldigt lite svenska och saknade nästan helt kontaktnät. Men hon och farmor kom så bra överens, så när kvinnans vikariat tog slut fortsatte hon ändå att hälsa på, tillsammans med sina barn. De hade improviserade språklektioner och alla fyra fick ett litet avbrott i en vardag som inte är alldeles lätt för någon av dem.
För nåt år sen "adopterade" (hennes ord) min farmor en kvinna som sommarvikarierade på hennes äldreboende. Kvinnan var en flykting som relativt nyligen kommit till Sverige med sina två små barn. Hon pratade väldigt lite svenska och saknade nästan helt kontaktnät. Men hon och farmor kom så bra överens, så när kvinnans vikariat tog slut fortsatte hon ändå att hälsa på, tillsammans med sina barn. De hade improviserade språklektioner och alla fyra fick ett litet avbrott i en vardag som inte är alldeles lätt för någon av dem.
Det kanske är töntigt, men jag är faktiskt stolt över mina gamlingar. Där jag tänker solidaritet, där gör de den. På sina egna sätt, men de gör den.
De ger mig lite dåligt samvete för att jag inte gör mer än jag gör. Men jag tar diskussioner i alla fall. Ifrågasätter och resonerar. Kanske har jag någon gång presenterat en ny infallsvinkel, visat ett annat sätt att se på saker, fått någon att reflektera. Och det är ju inte kattskit.
De ger mig lite dåligt samvete för att jag inte gör mer än jag gör. Men jag tar diskussioner i alla fall. Ifrågasätter och resonerar. Kanske har jag någon gång presenterat en ny infallsvinkel, visat ett annat sätt att se på saker, fått någon att reflektera. Och det är ju inte kattskit.
Jag tror att jag
är beroende av märkliga grejer.
Förväntan är en. Eller inför-längtan kanske. Som med fotogrejen. Jag är så peppad och inne i ett kreativt tänk att jag nästan inte vill göra fotograferingen, för vad finns det kvar sen?
Och så en annan slags längtan. Lite som att vara kär i att vara kär, fast ändå inte. Igår såg jag en grej på allsmäktiga facebook som kunde betyda två saker. Bra eller dåligt. Jag kunde knappt sova sen för jag hoppades att resultatet av vad jag sett var Bra. Men så under dagen har jag tänkt att det kanske är lika bra med Dåligt, för då kan jag avsluta pågående grejer som tar energi och istället börja på nåt annat. Och så lät jag väntan på det ena eller andra ta ännu mer energi.
Jag vill massa saker, men jag vill inte blotta strupen. Inte låta andra få veta vad jag vill, av rädsla för att misslyckas. Två personer vet vad jag har tänkt till fotograferingen. En av tre idéer i alla fall. Och det tog lång tid att komma över vill-inte-berätta-för-nån-tröskeln. Och vem bryr sig om en fotoidé egentligen?
Men sådär har jag alltid varit. Inte berättat förrän allt varit i hamn. Inte förrän efter jag varit hos frisören och klippt håret kort, inte förrän jag har tatuerat mig, inte förrän jag har fått ny lägenhet....
Förväntan är en. Eller inför-längtan kanske. Som med fotogrejen. Jag är så peppad och inne i ett kreativt tänk att jag nästan inte vill göra fotograferingen, för vad finns det kvar sen?
Och så en annan slags längtan. Lite som att vara kär i att vara kär, fast ändå inte. Igår såg jag en grej på allsmäktiga facebook som kunde betyda två saker. Bra eller dåligt. Jag kunde knappt sova sen för jag hoppades att resultatet av vad jag sett var Bra. Men så under dagen har jag tänkt att det kanske är lika bra med Dåligt, för då kan jag avsluta pågående grejer som tar energi och istället börja på nåt annat. Och så lät jag väntan på det ena eller andra ta ännu mer energi.
Jag vill massa saker, men jag vill inte blotta strupen. Inte låta andra få veta vad jag vill, av rädsla för att misslyckas. Två personer vet vad jag har tänkt till fotograferingen. En av tre idéer i alla fall. Och det tog lång tid att komma över vill-inte-berätta-för-nån-tröskeln. Och vem bryr sig om en fotoidé egentligen?
Men sådär har jag alltid varit. Inte berättat förrän allt varit i hamn. Inte förrän efter jag varit hos frisören och klippt håret kort, inte förrän jag har tatuerat mig, inte förrän jag har fått ny lägenhet....
Kanske är det bra, kanske dåligt. Jag har i alla fall många gånger sluppit höra "nää inte ska du göra så, det passar du inte i, där ska du väl inte bo, det ska du väl inte göra". Istället har folk bara fått förhålla sig till de nya omständigheterna och gilla läget, vilket har varit jävligt skönt. Men samtidigt missar jag ju feedback, tips och kunskap. Svårt.
Men den här helgen ska jag styra upp. Så mycket jag bara kan. Bli färdig. Det är jag dålig på.
Men den här helgen ska jag styra upp. Så mycket jag bara kan. Bli färdig. Det är jag dålig på.
Bah....
Nu har jag jobbat sju av de senaste åtta dagarna. Jag har tre arbetsdagar kvar innan jag är ledig nästa gång. Igår hann jag inte ens hem från mitt skift innan jobbet ringde igen. Idag jobbade jag åtta timmar och sen en timmes övertid för att kvällsskiftaren blev sjuk och ingen vikarie fanns att tillgå, så jag fick helt enkelt vänta in arbetsledaren.
Medan jag satt på jobbet ringde huvudkontoret och skällde på mig för att jag tydligen tror att jag kan vara ledig precis när jag själv vill. HAHA!
Jag är exakt på gränsen mellan skratt, gråt och vansinne just nu. Är det här nåt slags skämt? Nåt test, nån Truman Show?
Äntligen
Jag styr ju med ett par fotoprojekt. Jag har en fantastisk idé. Men när jag hade fått den idén så var det som om kreativiteten tog tjänstledigt. Inte en enda bild till kunde jag krysta fram.
Fotograferingen närmar sig med stormsteg (även om exakt datum inte är satt än) och paniken börjar ge sig tillkänna, så ikväll tog jag Magnus till hjälp. Bad om råd och tips. Han hade skitkassa förslag (det får jag säga eftersom han var oseriös), men bara genom att prata högt om tankegångar jag haft så kom flödet plötsligt igång igen och det med besked.
Fotograferingen närmar sig med stormsteg (även om exakt datum inte är satt än) och paniken börjar ge sig tillkänna, så ikväll tog jag Magnus till hjälp. Bad om råd och tips. Han hade skitkassa förslag (det får jag säga eftersom han var oseriös), men bara genom att prata högt om tankegångar jag haft så kom flödet plötsligt igång igen och det med besked.
Ikväll föddes en fotobebis. Äntligen.
På den inslagna banan
Förra veckan gick ju i spontanitetens tecken. Så när jag igår fick en inbjudan till söndagsfest av bussragget tänkte jag att det var väl lika bra att löpa linan ut.
Ganska nervös satte jag mig på bussen till Seved, det där superfarliga ghetto-området här i Malmö eeh.
Mike (the busguy) mötte mig vid busshållsplatsen och vi gick hem till hans vän Eric. Där fanns också en vän som jag tror heter Jerry.
Det var svintrevligt. De spelade fotboll på xbox som uppladdning inför em-finalen och vi drack ett par öl och snackade skit. Jag och Eric höll på Italien i matchen (egentligen bara för att jag har upptäckt Balotelli, mums mums). Vi blev ganska besvikna.
Mike (the busguy) mötte mig vid busshållsplatsen och vi gick hem till hans vän Eric. Där fanns också en vän som jag tror heter Jerry.
Det var svintrevligt. De spelade fotboll på xbox som uppladdning inför em-finalen och vi drack ett par öl och snackade skit. Jag och Eric höll på Italien i matchen (egentligen bara för att jag har upptäckt Balotelli, mums mums). Vi blev ganska besvikna.
Finns både massor och ingenting att säga om den där kvällen. Sammanfattningsvis så ja, svintrevligt som sagt. Jag fick chans att snacka engelska, vilket jag kan behöva göra liiite oftare. Förmodligen ses vi väl nån mer gång.
Har jag sagt att jag älskar Malmö?
Historien om Erik
De flesta av er vet väl redan, men jag kör det ändå.
För sju år sen var jag ute på krogen och träffade en trevlig ung man som heter Daniel. Vi bytte nummer och träffades igen ett tag senare. Under tiden mellan första och andra träffandet försökte jag hitta honom på nätet. Det misslyckades och istället snubblade jag över Erik, som kommer från samma lilla västsmåländska håla som Daniel.
Vi började prata där på Helgon (hippaste näthangoutet 2005) och fann att vi hade rätt mycket gemensamt.
Vi började prata där på Helgon (hippaste näthangoutet 2005) och fann att vi hade rätt mycket gemensamt.
Några månader senare föll det sig så att både Erik och jag av olika anledningar befann oss i Stockholm. Så vi bestämde oss för att ses. Jag satt där på Centralen och väntade, smsade med min vän Josefin och funderade flera gånger på att banga. Men så kom han gående och jag hade missat min chans att fly. Vi gick till en asiatisk restaurang med massa veganrätter. Maten vi fick var så stark att vi nästan grät och samtidigt var vi båda väldigt blyga, så middagen blev ett VM i pinsam tystnad.
Ett par timmar senare skildes vi åt på Centralen och jag tror att vi båda var glada att det var över.
Men vi fortsatte att hålla kontakten efteråt och under åren har vi gått igenom massa roliga grejer och massa tung skit tillsammans, om än enbart via sms. Vi har pratat oss igenom svåra sjukdomsperioder, kärlekar, relationer, uppbrott och livskriser. Ibland hörs vi inte av på flera månader, sen börjar vi om och kan skicka hundratals sms per dag. Det är nog få som vet mer om mig än han och vice versa.
I tisdags när jag blev frisk igen så kom vi fram till att vi båda hade semester den här veckan. Vi har pratat löst om att träffas nån gång under sommaren, men alltid skjutit fram det (kanske för att vi båda har vårt första möte i bakhuvudet). Men så satt vi i alla fall där i tisdags kväll och insåg att det inte fanns nåt bättre tillfälle att ses än nu den här veckan. Så vi bestämde oss för Tyskland. Han bokade färjan, jag bokade hotellet och vid lunchtid i onsdags lämnade vi Sverige.
Det var två fantastiska dygn. Igår eftermiddag kom vi hem, lagom utvilade och återhämtade.
Precis vad jag behövde.
Ett par timmar senare skildes vi åt på Centralen och jag tror att vi båda var glada att det var över.
Men vi fortsatte att hålla kontakten efteråt och under åren har vi gått igenom massa roliga grejer och massa tung skit tillsammans, om än enbart via sms. Vi har pratat oss igenom svåra sjukdomsperioder, kärlekar, relationer, uppbrott och livskriser. Ibland hörs vi inte av på flera månader, sen börjar vi om och kan skicka hundratals sms per dag. Det är nog få som vet mer om mig än han och vice versa.
I tisdags när jag blev frisk igen så kom vi fram till att vi båda hade semester den här veckan. Vi har pratat löst om att träffas nån gång under sommaren, men alltid skjutit fram det (kanske för att vi båda har vårt första möte i bakhuvudet). Men så satt vi i alla fall där i tisdags kväll och insåg att det inte fanns nåt bättre tillfälle att ses än nu den här veckan. Så vi bestämde oss för Tyskland. Han bokade färjan, jag bokade hotellet och vid lunchtid i onsdags lämnade vi Sverige.
Det var två fantastiska dygn. Igår eftermiddag kom vi hem, lagom utvilade och återhämtade.
Precis vad jag behövde.
Bosse
Igår eftermiddag var jag iväg på ett snabbmöte på jobbet och när jag kom hem kastade sig Bosse rakt i famnen på mig. Så tittade hon mig rakt i ögonen och sa "tycker du om mig?". Det är första gången jag har hört henne fråga det och hon sa det klart och tydligt trots att hon fortfarande pratar väldigt otydligt.
Ibland vid nattningarna brukar hon och jag ligga och prata om vilka vi tycker om, så det är väl därifrån det kommer antar jag.
Ibland vid nattningarna brukar hon och jag ligga och prata om vilka vi tycker om, så det är väl därifrån det kommer antar jag.
På kvällen hade vi filmmys inne hos mig och kollade på Lotta på Bråkmakargatan (tack för tipset Kat). Efter en stund behövde hon en paus och sprang iväg mot dörren. Där stannade hon, vände sig om och sa "Jenka! Jag kommer alldeles strax, okej? Alldeles strax! Jag kommer aldrig lämna dig, okej?". Haha jag vet inte om det var ett hot eller ett löfte.
Vid tre inatt när jag vaknade av att hon viskade "Jeenkaa" från sitt rum blev jag varse att det nog mest var ett hot. Om och om med stegrande ljudnivå sa hon det tills det slutligen var ett "JENKAAAAAA" som väckte hela kvarteret, jag jobbar tydligen inte snabbt nog när jag är halvt medvetslös. Jag bar in henne till mig och sen låg hon här och snarkade som en minigris. Undrar varför hon plötsligt ropade efter mig istället för pappsen. Som för övrigt var hemma med oss hela eftermiddagen, fast han höll på med annat.
Vi har en del gemensamma intressen.
Drunknar i självömkan
Check. Check.
Check. Check. Check.
I do
Jag har hittat personen jag ska gifta mig med en dag. Vi har setts i vimlet en gång, men har aldrig pratat med varandra. Fast vad gör det när vi är så oerhört kompatibla? Låt mig demonstrera:
- Han är snygg. Jag är snygg.
- Han är rolig i textform. Jag försöker vara rolig i textform.
- Han är bibliotekarie. Jag läser böcker.
- Han lyssnar på bra musik. Jag lyssnar på bra musik. Och det är samma musik.
- Vi skriver på exakt samma sätt. Snyggt och prydligt. Kan höra ihop med punkten ovan.
- Precis när jag lyssnade sönder en låt så länkade han till exakt den låten på facebook. En låt som för övrigt handlar om pojke möter flicka och kärlek uppstår...
- Precis när jag lyssnade sönder en låt så länkade han till exakt den låten på facebook. En låt som för övrigt handlar om pojke möter flicka och kärlek uppstår...
- När jag försökte ta reda på om han är singel la han plötsligt upp en facebookstatus som löd "Yes I´m single. And you´ll have to be fucking amazing to change that". Jag är fucking amazing. Slump? Det tror jag inte!
I could go on and on. Men ni ser ju själva! Listan talar sitt tydliga språk.
Vi borde gifta oss. Helst imorgon.
Vad trodde jag egentligen
Firade att "semestern" var slut med att jobba 15 timmar igår. Först ett pass i Lund, sen ett pass i Malmö.
Det var ju liksom upplagt för att bli dåligt.
Var så oerhört trött på dagen att jag var tvungen att mikropausa och sova vid ett flertal tillfällen. Ni vet det där tricket med att hålla en nyckelknippa i handen och när en tappar den så har en vilat färdigt? Det funkar tydligen skitbra med mobiltelefon också...
Den härliga inflammatoriska värken är tillbaka med full styrka. Grattis till mig då att det skulle promeneras och promeneras och promeneras igår. Varenda ärende skulle utföras på mitt pass.
Den härliga inflammatoriska värken är tillbaka med full styrka. Grattis till mig då att det skulle promeneras och promeneras och promeneras igår. Varenda ärende skulle utföras på mitt pass.
När jag efter åtta timmar skulle åka hem och vila på riktigt en stund så förvandlades hela Lund till ett jävla Fort Knox. Har aldrig kört i så många cirklar i en sån liten stad. Det tog en hel timme att komma hem.
Hann i princip bara byta om och säga hej till barnet innan det var dags att dra igen. Det blev så tajt med tid att jag inte hade hunnit med varken buss eller cykel, så jag körde in till stan. Halvvägs dit gick bilen åt helvete. Som tur var lyckade jag ta mig hela vägen fram ändå, men tändstiftsbyte står på att göra-listan framöver.
Under kvällspasset var hon on my case hela tiden, inget jag gjorde var bra. Jag var svintrött och pallade inte med det. Fem gånger på två timmar sa hon att jag skulle göra en viss grej innan jag gick hem och påstod att hon bara påminde mig för att jag brukar glömma det. Jag har jobbat där i snart ett år och glömt den grejen en enda gång, men visst kör upp det i mitt ansikte varje gång du är på dåligt humör så blir det nog skitbra det här.
Jag vill inte gå hem från jobbet och ha konflikter liggande där, så jag tog upp det och vi hade ett samtal om det. Sen skildes vi som vänner så slutet gott, allting gott.
Nu är det bara resten av veckan kvar. Jobbar midsommar i år också. Det blir gött. Hade ändå inga andra planer och så blir det ju rätt bra med pengar. Win-win.
Nu är det bara resten av veckan kvar. Jobbar midsommar i år också. Det blir gött. Hade ändå inga andra planer och så blir det ju rätt bra med pengar. Win-win.
Långlördagen
Igår kväll hamnade jag hemma hos Ellen som egentligen är brorsans kompis. Kul faktiskt, för vi känner inte varandra så himlans väl men hon bjöd in mig efter spelningen och sen en gång till på kvällen, så jag svalde min sociala ångest och åkte dit. Hennes kompisgäng var också med, skönt öppna och härliga människor. Tanken var att jag skulle möta upp Diana (gammal polare från Småland som var i stan med sin flickvän) senare under kvällen, men de fick aldrig tummen ur. Så jag hängde på Ellen till Debaser istället.
Nån timme senare stod vi vid utebaren och hängde när jag plötsligt fick syn på ett bekant ansikte i vimlet. Jag kunde inte placera honom först, visste bara att jag kände igen honom. Sen kom jag på det. Det var Bosse!
För ganska exakt två år sen var jag ju på reggaefestival på Öland. Där träffade jag Joel från Nyköping och honom åkte jag och besökte i slutet av den sommaren. Då bodde hans bästa polare Bosse hemma hos honom och han hängde med oss på spelningar första kvällen. Bosse var också en såndär typiskt skön människa som en kommer överens med direkt. Men han drog från stan dagen efter och allt det där mellan Joel och mig rann ju ut i sanden rätt snabbt, så jag har inte haft nån kontakt alls med honom. Och så dök han upp på Debaser igår!
Han bor i minikollektiv här i stan nu med en tjej från Småland som var tillsammans med Håkan efter mig. Hon bestämde sig en gång för att hon fullständigt hatar mig och vi har väl haft en ganska frostig icke-relation sen dess.
Hon jobbar i alla fall i baren på Debaser och bekräftade att det var Bosse. Så full av mod stegade jag fram och hälsade. Han kände igen mig också och vi snackade bort större delen av kvällen. Där stod jag med Energiska Ellen på ena sidan och en pratglad Bosse på andra sidan och trivdes. Sen kom även Malin, som jag träffade på Tomboy för några veckor sen, trevligt.
När Debaser stängde gick jag och Bosse hem till honom, drack rosévin tills solen gick upp och snackade om livets stora frågor. Fan vad jag älskar när en bara klickar med folk. Jag var inte hemma här igen förrän elva i förmiddags.
En helg av idel höjdpunkter, helt klart!
Nån gång under kvällen blev jag pyntad med en fantastisk målning. Lite sugen på att köra en helarm nu ;)
Whoooooah
Johannes: ja varför ska du alltid jobba?
Kat: jag fick ju inte berömma dig offentligt, sa du en gång. Men på fyllan gäller andra regler ;)
Okej. Jag mådde som en påse skit igår, så jag stannade hemma och färgade håret istället för att gå på queerklubb. Får ju passa på att njuta när lägenheten är tom och jag är ledig och de sakerna för en gångs skull inträffar samtidigt.
Idag tog jag mig i kragen och åkte till Far i hatten. Där hade brorsans band akustisk eftermiddagsspelning. Jag filmade och donade lite, sen minglade jag med allt fint folk som var där. Och sen hände nåt märkligt.
Min brorsa har en gammal barndomsbästis som också bor här i stan nu. För dem som var med på den tiden säger jag Fågel och sen får ni lista ut resten själva.
Hur som helst. Den här bästisen har alltid varit otroligt tyst (blyg?) och jag har inte hört honom säga många ord under vår uppväxt, trots att jag träffade honom rätt ofta. Vi hamnade vid samma bord under spelningen idag, tillsammans med lite annat folk som ingen av oss kände. Så när spelningen var slut satt vi där i tystnad och skruvade besvärat på oss och funderade på om vi skulle komma på nåt att säga till varandra eller bara gå därifrån. För att bryta isen sa jag till slut skämtsamt "jaha...annars då?". Och det var fan som att alla dammar brast. Han sa att allt var skit och sen fick jag höra en lång story om allt som hänt i hans liv det senaste året. Wow. Oväntat på min ära!
En stund senare kollade jag till min telefon och då såg jag att Vackra Människan hade skrivit till mig på facebook. Samtalet i torsdags natt slutade med att jag förklarade lite vad projektet kommer gå ut på. Sen hörde jag inget mer från hen och utgick från att hen inte var intresserad. Men så helt plötsligt idag skrev hen att "det verkar skitkul", att hen gärna är med och tackade till och med för att hen blivit tillfrågad. Whoooooah!
Jag fick sånt pepprus att jag var tvungen att ruska om min lätt överraskade bror. Sen bjöd jag på öl som kompensation för det. Det verkar även som att mina rekvisitaproblem blir lättare att lösa än jag vågat hoppas på.
Alltså människor, ni ska vara glada att ni inte är här. Jag är odrägligt lycklig just nu och odräglig överlag. Kanske var det inte nåt skumt i ölen i torsdags, kanske var det bara livet som slog mig.
