.

Den senaste tiden har jag börjat känna att jag och singelskapet kanske är klara med varandra nu. Mycket har hänt på de 2,5 åren sen jag senast hade ett, åtminstone på pappret, stadigt förhållande och jag kanske är redo för något nytt. Det har fått till följd att varje person jag träffat den senaste tiden har setts som en potentiell äkta partner och medförälder till mina knodds. Storslagna romantiska scenarion om vår gemensamma framtid har rullats upp i huvudet.
Sällan har jag väl blivit förälskad så lätt och så ofta som 2012.

 

Men sen är det en annan sak jag äntligen har insett. Kärleksrelationer handlar enbart om att komma fram till vad en kan nöja sig med. Och i förlängningen vilka delar av en själv en är villig att kompromissa med.

En kommer aldrig kunna få allt.

 

Och hur ska en någonsin kunna veta säkert att en är nöjd då? Och kan en någonsin känna att en får lika mycket som en ger? Eller åtminstone ger och får så mycket som en känner att en vill och behöver.

Lika ofta som jag har blivit kär i år, lika ofta har människor runt omkring träffat en partner. Sett till enbart uppdateringar från singel till "i ett förhållande" på Facebook är det helt bisarra mängder människor som bildat par just i år. Om de kan så borde väl jag kunna?

Här står jag och tycker att jag är ett riktigt kap. Jag är ganska bildad, ganska intresserad av intressanta saker, ganska trevlig ibland, ganska snäll, väldigt lojal och i alla fall lite snyggare än ett träsktroll. Visst borde väl jag kunna träffa nån som är ganska bildad, ganska intresserad av intressanta saker, ganska snäll, lojal och som har ett utseende som jag finner attraktivt?
Eller har jag för höga krav? För höga tankar om mig själv? Jag vet inte.

Det senaste halvåret har inneburit nästan lika många besvikelser som förälskelser. Och om det är något jag lärt mig så är det vad jag inte vill ha. En ensidig relation som bygger på invecklade spel och i slutänden ändå bara handlar om att den andra personen ska få sina behov tillgodosedda. Den kvoten är fylld för en livstid.
Kanske har jag blivit lite för känslig. Jag klarar inte av de här spelen och reglerna. "Vänta 3 dagar innan du hör av dig", "spela svår" etc. Fuck that shit, för att tala klarspråk.
Jag har inte tid att vänta tre dagar, har ingen lust att spela svår. Jag frågar rakt ut och hoppas på positiva svar, men förväntar mig motsatsen. Jag har inget emot kortvariga förhållanden, eller relationer där båda parter är överens om att de bara ses av en enda anledning. Det är när det är obalans och den ene drar fördel av den andras känslor och utsatthet som det känns obehagligt.

 

 

 

I torsdags var jag på Möllan och tog en öl med Katta, småsnackade ett par timmar. När jag åkte hem vid tio mötte S upp mig. Hen ville sova med mig trots att det innebar att hen skulle få gå upp vid halv sju morgonen efter eftersom jag skulle till jobbet. Hen ville sova med mig. Bara hålla om mig och sova bredvid mig.

Oj vad det kändes avlägset. Och jag insåg hur van jag blivit vid att behandlas som något som bara ska finnas till för någon annans skull, utan något eget värde. Fy fan vad det känns tragiskt. Fy fan vad det var lätt att låta andra reducera en till ett ingenting. Fy fan vad jag är klar med det.

 

Om det "blir nåt" mellan mig och S är alldeles för tidigt att säga, men fan vad jag behövde den där natten. Hen får mig att må bra och ger massor av positiv energi. Jag tänker samla på mig allt jag kan av den varan och sen får framtiden bli vad den blir.