.

Men så svårt det ska vara att skriva nåt här nuförtiden då. 

Iofs händer det inte så mycket här, men ändå. Och gissa vad? Jag har varit sjuk. Igen.

Har gått med en jävligt envis förkylning i tre veckor. Så i tisdags förra veckan däckade S i ettdygnsfeber och hosta. På fredagen var det min tur. Självklart samma dag som jag skulle få besök av mamma, B och Bosse. En hel helg trängdes vi här hemma. Bosselito var i alla fall glad och nöjd. Inte så konstigt när hon blir alldeles bortskämd varje gång de ses. 

 

Sen ville hon ha håret som S, så det fick hon. 

 

 

När jag var femton år kom en läkare på att jag troligtvis "lider" av någon slags hormonobalans (mår inte dåligt av det, men märker det). Kan tilläggas att varken den läkaren eller de två efterföljande varit särskilt peppade på att faktiskt förklara det hela för mig. Men hur som helst så fick jag börja käka tabletter för att balansera upp det obalanserade.

 

Under åren som journaliststudent hade jag ett tämligen ohälsosamt leverne med lite för mycket fest.

När jag sedermera tog examen och flyttade till Göteborg bestämde jag mig för att det var dags att ta tag i det där med hälsan. Så jag började motionera och äta bra mat. I ungefär samma veva kom jag till den sista tablettkartan och jag funderade på att inte förnya receptet när de här tagit slut. Enligt läkaren var det fullt möjligt att mina nivåer skulle fixa sig själva när jag vuxit färdigt och allt det där. Det skulle inte vara någon fara med att sluta tvärt med dem, det behövs ingen nedtrappning. Och enligt massa olika källor på internet är just de tabletterna jag tog ett djävulens påhitt som ingen någonsin borde behöva ta. Jag var 22 år och tänkte att det var dags att ge min kropp en chans att klara sig själv. Hej och hå, gissa om jag har ångrat det. 

 

På bara några veckor gick jag upp 15 kg, trots motion och bättre kosthållning. Femton! I ärlighetens namn var det ganska deprimerande. Allt var tungt och jobbigt och jag kände mig som om jag gick runt i en otymplig maskeraddräkt. Jag orkade ingenting. Vikten i kombination med förskolejobbet gav mig till slut värk i rygg och leder.

 

Inte förrän ett år senare kände jag på allvar att jag orkade ta tag i det. Av en slump snubblade jag över en diskussion på ett internetforum. Det handlade om en diagnos och när jag läste listan över symptom insåg jag till min förvåning att jag kunde bocka av dem ett efter ett. När jag sedan la till de där små pusselbitarna av information jag fått av läkarna genom åren så kändes det plötsligt så självklart. 

Jag ringde sjukvården i Göteborg, förklarade mitt ärende och bad att få boka tid för att utreda om det verkligen var så som jag trodde. Sämre bemötande har jag aldrig fått, hon dumförklarade mig totalt och hånskrattade åt mig där i telefon.

 

I ren desperation (och idioti) kom jag på den briljanta idén att prova pulverdiet. Körde strikt pulverdiet samtidigt som jag tränade på gym minst 1,5 timme varannan dag. Efter två månader hade jag gått ner fem kilo. 

Jag flyttade från Göteborg till Kalmar. Slutade med pulverdiet, men fortsatte träna. Bam! Åtta kilo upp igen. Allt jag gått ner plus tre kilo till. Yes, det gjorde under för självkänslan.

Samtidigt pratade ett par halvbekanta personer om människor med en vikt på över 80 kg som ohyggliga fettmonster. Under den perioden då jag vägde som allra mest vägde jag 83 kg, så det kändes ju underbart att höra hur folk såg på mig. 

 

När jag till slut hamnade i Malmö hade jag börjat acceptera att det var såhär det skulle vara. Inget verkade ju hjälpa ändå. Vikten gick upp och ner. Minus 4 kg hit, plus 3 kg dit. Fram och tillbaka, men aldrig något bestående.

Så i mitten av förra sommaren fick jag en kallelse till rutinundersökning hos ny läkare. Väl där frågade jag henne om jag kunde få börja med tabletterna igen. Hon var lite skeptisk eftersom min övervikt utgjorde en riskfaktor, men medgav att det var högst sannolikt att jag hade den diagnosen jag själv misstänkte. Jag fick till slut prova tabletterna i en månad. Allt såg jättebra ut efter den månaden och jag fick fortsätta om jag lovade att försöka gå ner i vikt. Håhå liksom. Sommaren ägnades sedan som bekant åt en del löpträning, tills tjockekroppen sa ifrån och jag istället fick bekanta mig med väntrummet hos sjukgymnasten. Efter det blev det mest stillsamma promenader och ett riktigt trist sjukgymnastikprogram.

 

Så i oktober åkte jag och hälsade på Ida i Borås. Där passade jag på att väga mig (äger ingen egen våg). Vågen visade -8 kg sen invägningen hos läkaren. Jag klev av vågen, startade om och provade igen. Samma resultat. Jag tvingade till slut stackars Ida att väga sig för att se så att vågen verkligen visade rätt vikt. Jo då, det gjorde den.

Det var det märkligaste på länge. Hade varken sett eller känt någon förändring. Jag hade dessutom slarvat med såväl mat som sömn och motion, så det fanns liksom ingen chans att det berodde på bra rutiner.

 

För en månad sen visade vågen alltså -11 kg. Det går stadigt nedåt och jag har inte gjort ett skit för att det ska hända. 

Men nu känner jag skillnad, det som var så oändligt tungt och påfrestande förut går nu ganska lätt. Och framförallt känns det ju gött att jag faktiskt hade rätt och att idioten på sjukhuset i Göteborg var just en idiot. 

 

En får så många bra boktips på mejlen såhär veckorna efter jul och nyår...

 

När 2011 blev 2012 stod jag med Magnus och Bosse på Limhamns torg. Vi tittade på fyrverkerierna och de champagnefyllda tonåringarna som skränade gott nytt år åt höger och vänster. Det kändes som att jag hade ett bra år framför mig. 

 

Januari kom och jag tog det ganska lugnt. Umgicks mycket med Bosse. Februari innehöll ett möte med Jimmy och Mårten, definitivt en av årets höjdpunkter. Februari var också månaden då Katten flyttade till stan och livade upp tillvaron. I samma veva påbörjade någon en personlighetsförvandling till det sämre.

Mars var en energidipp jag aldrig mer vill uppleva. April kom med löprundor och långa funderarpromenader. April kom också med födelsedag och en bra punkspelning.

 

Maj firades i vanlig ordning in med första maj-tåg i sällskap av Bosse och storebror. Bosse och jag åkte till Göteborg och hade det fint med Kat och M-L. Jag träffade en M på en buss och inledde en vänskap som skulle leda till oanade grejor. Maj var också besvikelse och nya insikter.

I juni snubblade jag över Mattias-Bosse som jag träffade en gång i Nyköping och som är en fantastisk människa. I juni åkte jag också på en väldigt spontan tysklandsresa med en annan helt fantastisk människa; Erik.

 

Juli hade med sig några varma sommardagar. Juli var kreativitet och inspiration, men också då problemen på jobbet började. Jag åkte hem till Småland och vilade upp mig några dagar. Luktade på bebis och slappade med Lina. 

Kom hem till Malmö och min första dejt med S.

Sommaren i stort var alldeles för mycket jobb och alldeles för lite tid för annat.

 

September och oktober var underbar tid med S och samtidigt ett helvete på jobbet. Fick en ordentlig kniv i ryggen av en jobbperson, eller förmodligen två stycken i en härlig konspiration. Sa fuck you till det och hejsan hejsan till att jobba 27% och fundera över det där med att överleva utan pengar. November var en tid att packa och säga hej då till Limhamn.

 

December hade med sig en ny lägenhet och ett samboskap. Vi har det himla fint här på alla sätt just nu, S och jag. Vi har båda haft ett riktigt skitår och det enda vi önskar oss inför 2013 är lugn och ro. Och kanske lite tur.

Det senaste året har jag varken orkat eller haft tid för dem som betyder allra mest och det känns inte alls bra. Jag hoppas hinna träffa alla oftare nästa år och alla är mer än välkomna hit till oss.

 

Gott nytt år!

 

 

I torsdags fyllde älskade ungen hela fyra år. Hon börjar bli stor. 

Vi firade med litet kalas med mig, Magnus och Bosses mamma hemma hos mamman. Bosse var överlycklig.

 

Minus cancern. Plus det där andra.

 

Hyfsat effektiv förmiddag och några tomma lådor till att äntligen kasta ut. Bara resten kvar då...

Kära vänner, påminn mig om att aldrig någonsin flytta igen. 

 

 

går jag och köper duschdraperi. 

Efter en vecka av en duschposition som innebar sittande på huk i badkaret för att undvika översvämning på badrumsgolvet, fick det igår vara nog. 

Och hur kan jag bara gå förbi ugglor utan att köpa dem? Omöjligt. Jag lovade den där sambon att han skulle få vara med och välja, men om han är i skolan och ugglor dyker upp så... Vad ska jag göra? Som tur är gillade han det, i övrigt har han resignerat över min dåliga smak he he. 

 

Helt underbart! Och igår fick vi äntligen igång the internetz också, så nu är jag tillbaka med full kraft. Innan veckan är slut hoppas jag att vi har fått alla grejer på plats. Är rätt klar med att bo i flyttkaos.

 

Spännande saker är på gång på jobbet också. Känns kul att få vara med om förändringar som kan komma att bli prejudicerande för hela branschen, även om orsaken till förändringarna inte har varit så trevliga att tampas med. Det kommer i alla fall innebära många förbättringar i arbetssäkerhet för oss i personalen, och det är väl inte en dag för tidigt.

I tisdags blev jag skickad på kurs i sondmatning. Some scary shit alltså! Nån gång de närmaste veckorna kommer jag få delegering i detta och därefter har jag rätt att ge folk mat via sond om det skulle behövas. Läskigt, men det ska nog gå bra. 

 

Så lägesrapport för vecka 49: det går bra nu!

Jag vet inte om det är mycket eller lite som pågår, men lusten att skriva har i alla fall inte infunnit sig.

 

Vi var i Småland en sväng. Hann med besök hos Lina, mamma, farmor, Fredrik, morfar och pappa. Lika avkopplande som vanligt, med andra ord. Jag fick åka och sniffa bebis också. Lilla W är inte så liten längre. Och hen ligger inte alls så stilla som när jag var där sist.

 

 

I söndags hängde jag med finaste Bosse. Hon ville ville ville fika med Little, men han skulle vara i skolan så hon fick nöja sig med mitt sällskap. Och så ville hon träffa Katta, men hon var också busy busy. Så jag fick helt enkelt uppfylla hennes tredje önskan; simhallen. Det kräver ju en del förberedelser och vi är inte the förberedande kind, så vi fick åka bort till nybyggda shoppingcentret Emporia för att försöka hitta badbrallor till ungen. Jag trodde jag skulle dö värmeslagsdöden och inga badbrallor fanns det där jag ville ha dem. Hittade till slut några ensamma stackare längst ner i ett hörn i en sportbutik. Sen köpa badring som hon inte ens ville se åt förrän hon insåg att hon faktiskt kunde flyta själv med den på sig. Hon är fortfarande rädd för vattnet dock och sitter som en igel runt halsen tills det känns som att en antingen kommer strypas eller drunkna. Men jag tror att hon var nöjd med äventyret.

 

 

Annars har vi dtr:at här hemma. Jag tror att någon får komma hit och skruva dit det som ligger och skramlar i mitt huvud. Önskar mig saker och när jag väl får dem så får jag ångest haha. Be careful what you wish for och allt det där.

 

Två veckor kvar till flytt nu då. Vill kräkas på oredan här hemma, alternativt hyra ett släp och bara hiva alla grejer och börja om. Kan en få önska sig en miljonvinst på valfritt lotteri?

 

 

Förra helgen åkte jag till Göteborg för att jobba. På onsdagen gick jag äntligen av mitt pass och styrde kosan mot Borås för några dagar tillsammans med Ida och Mattias.

Väl där hann vi bara snacka i nån timme innan jag fick ett telefonsamtal som visade sig innehålla en härlig mental käftsmäll. Jag kände mig så jävla lurad. De två kommande nätterna sov jag i princip ingenting för att jag var så frustrerad och förbannad. Efter lunch på fredagen kom telefonsamtal nummer två och om första samtalet var en käftsmäll så blev det här den slutliga knockouten. 

Jag var två centimeter från ett nervöst sammanbrott, såg den närmaste framtiden rasa ihop som ett korthus. 

Av den härliga helgen jag planerat med Ida och Matte blev det ingenting. Jag packade ihop mina grejer och körde hem till Malmö redan i fredags för att försöka få ordning på kaoset.

 

Väl hemma möttes jag av världens bästa S. Han hade fixat middag och när vi satte oss för att äta hällde han upp två glas vin och sa

"now, let´s not talk about the bad things. Let´s celebrate that you got rid of some really shitty people. Cheers!". Så rätt han hade.

Men innan vi hann smaka vinet fick vi en spontan inbjudan till kvällshäng hos Katta. Så vinflaskan fick åka med dit och det blev en så sjukt rolig kväll. Katta och S spelade gitarr tillsammans, vi sjöng och kollade på gamla foton från barndomen. Tankarna på telefonsamtalen var som bortblåsta. 

 

I lördags vaknade jag upp till ångest. Hela dagen slets jag mellan "det här ordnar sig, det ordnar sig alltid på nåt sätt" och "hur fan ska det här ordna sig? Hur fan ska jag klara mig de kommande månaderna?". 

På kvällen följde jag med S och hans vän U till kyrkan där de skulle uppträda med S:s låtar på söndagen. Senare skulle jag träffa Katta och Joanna för en drink på Möllan, så kyrkan var ett bra sätt att fördriva lite tid på. När jag satt där fick jag ett nytt telefonsamtal. Jag smög iväg till kyrkans barntimme-rummet för att kunna höra vad personen sa. Sittande på golvet bland en massa leksaker fick jag de bästa nyheterna på länge.

Hade det varit en film hade jag varit religiös nu ;)

 

När repetitionen var över följde U med mig hem till Joanna. Sen drog vi till Möllan och väntade in S som hade saker att styra med. När han väl kom hade Joanna hunnit gå hem igen. Samtidigt kom S:s vänner D (som också är Kattas vän) och M (som är min vän sen tidigare), så det blev ett gött gäng. Vi hängde på uteserveringen till klockan två, då det var bedtime för Katten. 
Vi andra drog till en nattklubb och dansade lite. Så. Jävla. Roligt. Jag njöt mest av vad som såg ut som en audition för So you think you can dance. Fantastiskt hur mycket de kan äga ett dansgolv.

Plötsligt bestämdes det att vi skulle gå därifrån och vi hamnade istället på en annan klubb dit de brukar gå. S kände varenda människa där, men jag orkade inte med hans tempo längre så jag hängde med M och tog det lugnt.

Vid sju-halv åtta på morgonen ramlade vi in här hemma. Jag somnade sittande medan S och U fixade käk. 

 

Den sämsta helgen i världen vände och blev den bästa. Det enda som fattades var kvalitetstid med Ida. Men det lär vi ta igen framöver.

Fick en ny spännande huvudvärk den här veckan. Den resulterade i 500 samtal till olika vårdinstanser och landade till slut i kortisonnässpray och en miljard tabletter. Erbjudandet om dekapitering kvarstår.

Igår flyttade jag ut alla mina kläder från klädkammaren som saknar ljus, till en väldigt fashionabel klädställning i det i övrigt tomma vardagsrummet. På galgarna hänger favoriterna huller om buller med kläder som sällan (aldrig) används. Så igår fick jag syn på de där jeansen jag inte har använt på över ett år eftersom de plötsligt hade blivit för små...

Utan några större förhoppningar drog jag på mig dem och till min stora förvåning gled de på plats utan problem.

Tydligen är stress, sömnlöshet, sjukdom samt intagande av skräpmat på oregelbundna tider en jävligt bra viktminskningsmetod.

Jag mår som en påse skit, men jag är ett par kilo lättare och det är väl det viktigaste?

 

Nu är vi tillbaka i Malmö igen efter ett par dygn hemma. Det har varit helt underbart. Skönt att S följde med så jag slapp köra ensam.
Väl hemma bjöd mamma på middag och försökte samtala med S så gott det gick. S kallar henne Mama, hur sött är inte det? "Hey Mama, thanks for the food. Det var skitgott!", sa han och mamma och jag dog av skratt en stund.

Torsdagskvällen tillbringade vi hemma hos pappa. Pappa har köpt en ny systemkamera som han ville visa oss, så kvällen ägnades åt att jämföra våra tre olika kameror. En kväll helt i vår smak.

 

Igår vaknade vi till regnväder, så den planerade morgonpromenaden i skogen blev inställd. Vi tog oss så småningom till farmor för en liten pratstund. Hon blev överförtjust i S och jag fick tolka så de skulle förstå varandra. Han tyckte att hon såg så ledsen ut när jag kramade henne hej då, så han var bara tvungen att krama henne, han också. "Vi ska komma tillbaka snart. När vi blir lediga igen", sa han till henne och hela hon lyste upp.

På kvällen var det pappas tur att bjuda på middag. Med var också hans särbo, som bor där på helgerna. Hon har flyttat in sitt piano i pappas vardagsrum, så fredagskvällen urartade i en jam session. Kristina spelade på pianot och S kompade på sin keyboard som han tagit med sig. Här och där stämde jag och S upp i lite sång. Pappa var glad åhörare ända tills S började spela 60-talsmusik. Då började gubben dansa. Dårhus!

 

I morse fortsatte pappa och S att prata om fotografering. De rotade fram alla pappas gamla kameror och blev som två små barn på julafton. S kallar pappa "Mister Thomas". Jag tror att det gjorde pappa obekväm haha. Men de kom bra överens, när de inte bråkade om vem som skulle göra vad.

 

Vi avslutade helgen med sen lunch hos mammas särbo. Vi pratade om en massa gamla svenska och småländska fenomen på vägen upp i torsdags så det kändes rätt att runda av resan med en maträtt som känns väldigt traditionellt svensk; raggmunk med stekt fläsk och lingonsylt. Det gick hem hos S, så nästa gång kanske vi vågar oss på kroppkakan ;)

 

Allt som allt ett par bra dagar alltså. Det enda minuset är att vi missade Lina. Men det tar vi nästa gång!

 

 

Jag håller på att bli sinnessjuk. Jobbet innebär mycket tid väldigt nära andra människor och när jag åker därifrån hamnar jag oftast hemma hos E, tillsammans med S och deras gemensamma vänner. Sen följer S med hem till mig och sen är det typ dags att gå till jobbet igen. Människor överallt och hela tiden, dag ut och dag in.

 

Om jag inte får vara ensam snart så tror jag att mitt huvud exploderar.

Nu är det klart!

 

Jag har fått en ny lägenhet och den gamla är uppsagd. Awesomeness!

Från och med första december bor jag i MIN lägenhet. Endast och enbart min. Mina möbler, mina grejer, mina regler.

 

Ska börja packa redan idag. 75 % av mitt bohag är redan nerpackat i lådor, men saker ska packas om och skit ska slängas. Inte en enda onödig pryl ska med till nya lägenheten. Ut med det gamla, helst inte in med så mycket nytt.

 

I övrigt är saker och ting också ganska bra. Är nästan frisk nu. Hoppas jag i alla fall.

S har sovit här i stort sett varenda natt den senaste tiden. Precis när han höll på att somna igår mumlade han "Jennica....you are the shit!". Och när jag vaknade i morse höll han om mig hårt och sa "sometimes I miss you when I sleep". Naaw. För gulligt egentligen.

Jaha nähä. Det var väl det...

Men tjena. Urinvägsinfektion för två veckor sen som på tredje dagen började samköras med vanlig förkylning, som fick sällskap av öronkatarr på vänster sida, lite allmän orkeslöshet och feberkänsla. Sömnlöshet och lätt huvudvärk, så småningom stelaste gamnacken i stan samt förmodad bihåleinflammation. Vätska i andra örat och konstant huvudvärk som numera härrör från helvetet och ger en behaglig känsla av att huvudet ska explodera vid förflyttningar såsom liggande>sittande eller sittande>stående. Stämningsfullt ackompanjerat av nykomlingarna hostattacker och dödsrosslingar samt den trogna långköraren snormängd i rekordklass.

Så vaknar vi på morgonen och toppar det hela med lite ögoninflammation idag.

 

Dekapitering någon?

 

 

Magnus och Bosse flyttade i måndags. Eller tja, "flyttade" är väl en sanning med modifikation... Förhoppningsvis kan han nedlåta sig själv till att hämta resten av sina grejer och kanske till och med städa upp lite imorgon, den som lever får se.

 

De har hur som helst sovit i Staffanstorp sen i måndags. Men först nu är det dags för min första ensamma natt i Min. Alldeles. Egna. Lägenhet. (S har varit här och härjat hela veckan)

 

Jag trodde att jag skulle tycka att det var jobbigt när de väl flyttade. Tiden dessförinnan kände jag inte någonting alls, men räknade med att det skulle komma när lägenheten väl var tömd. Jag trodde jag skulle vara väldigt ledsen och sakna Bosse massor. Och jag saknar henne förvisso, men framförallt så känner jag en sån enorm lättnad. Det är som att jag hållit andan i flera månader och nu äntligen får andas ut.

Jag känner mig fri. Jag vill skratta och gråta på samma gång när jag tänker på att det bara är jag som bor här. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Det är mitt kök, mitt badrum, mitt sovrum och så mina tre tomma rum. Mitt, mitt, mitt. Ja jag är knäpp, men så är det.

 

Jag har gnällt av mig, mer än jag borde. Jag är ledsen för ältandet, önskar att jag istället kortfattat och koncist kunnat ge en bild av hur det egentligen har varit. Ännu hellre hade jag velat vara stark och inte låtit mig påverkas från första början.

Hur folk står ut med gnället förstår jag inte, men tack.

 

Nu tycker jag att vi går vidare och lämnar den här skiten. Imorgon händer förhoppningsvis spännande grejer. Skål tamefan!

 

Jag saknar hemma.

Hemma, huset i skogen, tystnaden, lugnet, träden. Ren luft. Mamma och pappa.

 

Jag har aldrig varit borta från Småland så mycket som jag har sen jag flyttade till Malmö. Även när jag bodde i Göteborg var jag hemma mycket mer än nu. Jag var hemma när våren kom och hela vägen från Ruda hem till pappa var ljusgrön, en vecka på sommaren, ett par helger på hösten precis när luften blir sådär krispig och så över julen då vi med lite tur hade snö som aldrig blev gråslask och så en frånvaro av gatlyktor och stadsljus som gjorde att en kunde se varenda stjärna på himlen.

 

Jag har missat allt det där i år. De få gånger jag varit hemma har det varit så jävla stressigt. En ska hinna träffa massa människor som en längtat efter och så glömmer en bort att andas och när en kommer hem till Malmö behöver en vila upp sig i flera dagar och så vill en bara tillbaka igen.

 

Just nu längtar jag mer än någonsin. Den senaste veckan har inte varit särskilt rolig alls. Jobbkaos, UVI som fick mig att pissa blod i flera dagar (komplett med dödsångest), bråk, förkylning, en släng av feber, lite mer bråk och nu något som känns oroväckande likt öroninflammation.

 

Allt det där gör mig bölig. Jag höll på att börja grina igår när jag ringde S. Jag blev gråtmild när jag läste sista stycket i Linas senaste blogginlägg och det kom faktiskt en liten tår när jag läste hennes kommentar om mitt gnäll. Kanske är lika bra att jag är portad från jobbet tills på lördag...

 

På fredag ska jag hem en snabb sväng till Småland. Ska byta bil med pappa eftersom min är krasslig. Har jag tur hinner jag träffa min gamla morsa också innan jag åker tillbaka igen. Tror att det är det jag behöver mest just nu.

Om jag har tid och råd ska jag boka in en hel helg hemma väldigt snart.

 

Jag älskar Malmö men det är sannerligen tough love som har gällt de senaste två åren.

 

 

Jag är så trött på situationen här hemma att jag vill kräkas ibland.

Den senaste tiden har det trots allt rullat på ganska bra, Magnus har varit på schysst humör ganska ofta och jag gissar att S:s närvaro har bidragit till att det kommit färre gliringar om hur misslyckat mitt liv är.

 

Andra saker är precis som vanligt. Han vet så jävla väl att jag jobbar kvällar och att jag därför inte alls har någon lust att vakna vid sex-sju på morgonen. Men han skiter i det. Han ställer alarm på tre olika mobiler och placerar ut dem i lägenheten (dvs i rummen precis utanför mina sovrumsdörrar). Sen går han och lägger sig klockan ett och räknar med att vara pigg och utvilad när alarmen börjar pipa klockan sex.

Nej han vaknar inte. Tre av fem dagar varje vecka får jag gå in och väcka honom, bara för att få tyst på de där jävla klockorna. En av fem dagar varje vecka vaknar han av sig själv en kvart innan han måste åka och står och gormar på Bosse att hon måste gå upp för det är bråttom. 3,5-åringen yrvaken och fattar ingenting när hon blir nertryckt på köksstolen och tvångsmatad med frukost, tjuter när hon slits upp därifrån fem minuter senare för att bli påklädd och utsläpad till bilen.

Den sista av de fem dagarna vaknar han i tid, väcker Bosse i tid och äter långfrukost där han alltid (det slår aldrig fel) gör nånting som får Bosse att börja grina och sen skiter han i att trösta henne (eller för all del vara lite respektfull och åtminstone få tyst på henne för att det ligger folk och försöker sova fortfarande).

 

För tillfället är jag dödsförkyld och har således sovit skitdåligt inatt. I morse började proceduren om, klockan ringer oavbrutet i tio minuter. Till slut går jag upp och öppnar dörren till hans rum. Han har då precis vaknat och försöker stänga av klockan. Jag går och lägger mig igen. En av de dagarna då de vaknar i tid, men Bosse senare illtjuter i en kvart för nånting. Jag går ut i köket, på gränsen till att vilja yxmörda någon och Magnus tittar hånleende på mig.

M: Jag vet att jag väckte dig, men det skiter jag i.

J: ....

M: Nu är det bara fyra dagar kvar tills vi flyttar, åh vad skönt det ska bli för dig.

J: Ja det har du förbannat rätt i. Ringde du bredbandsbolaget och Eon igår och fixade flytten av kontrakten?

M: Nä jag hann inte igår. Tänkte göra det idag.

J: Vad förvånad jag blir. (Har bett honom att fixa det i tre månader nu)

M: (Nytt hånleende) Bara för att du är så bitter och otrevlig så tänker jag skita i att göra det. Ses sen!

J: Varför håller du på sådär? Du beter dig som ett barn.

M: För att jag kan. Och för att du är otrevlig.

 

Helt jävla omöjligt att föra nån slags diskussion med människan.
I söndags var hyresvärdarna här och skrev nytt kontrakt med mig. Då frågade jag om de kan göra en besiktning av lägenheten i samband med Magnus flytt eftersom jag inte vill stå för kostnaderna för Eljenas ohämmade kreativitet (väggmålning med kritor och nagellack) den dagen jag själv flyttar. De sa att det var självklart och att Magnus får ta på sig ansvaret för förstörda väggar i hennes rum.
I övrigt verkade de tycka att Magnus är en idiot (och då berättade jag inte ens en bråkdel om hur han håller på).

Magnus å sin sida har hela tiden hävdat att enligt sambolagen kan den ena parten flytta ut ur en lägenhet och all eventuell åverkan på lägenheten är den kvarvarande partens ansvar. Själv är jag inte särskilt påläst på sambolagen, men alla människor med lite empati och sunt förnuft i kroppen tar väl på sig att fixa det de förstört. "Men det var ju inte jag, det var ju E...".

 

Det är så great att vara jag. I morse fick S nog av det här ständiga morgonhelvetet. Hen var skitsur för att jag väckte hen när jag gick ut för att prata med Magnus. Ja tack för det. Hen gick upp vid nio, klädde på sig och försvann. Och jag orkade inte ens försöka reda ut det innan hen gick. Jag skiter fan i allt nu. Är skitstressad och kommer inte kunna vila en minut till idag. Om några timmar ska jag iväg till jobbet och vara skärpt och alert till klockan 23. Gode Gud låt det bli lördag snart.