.

Varje gång jag pratar med någon som inte bor i Malmö kommer det.

- Oj hur vågar du bo där?

- Är du inte rädd för att bli skjuten?

- Där har väl alla skottsäkra västar? Höhö.

 

Så satans less på det. Oftast kommer det från människor som aldrig satt sin fot i staden och som rakt av har köpt mediekonceptet om "maffiastaden". Eller från folk som bara tycker att de är skitroliga.

Okej, människor reagerar till 99 procent negativt när jag berättar var jag bor. Tänk er då hur de reagerar när jag eller min bror berättar att han är "socialarbetare"... i Rosengård. Folk håller ju på att skita på sig. Det finns ingen hejd på skämten och de skräckslagna kommentarerna.

 

I påskas var vi hemma i Småland, brorsan och jag. Vi fikade med vår 89-åriga morfar och samtalade om livet. Så frågade han var min bror skulle arbeta nu i sommar. När Daniel svarat på frågan, lutade sig morfar fram med allvarlig min och sa:

- Men är inte allt det här pratet om Malmö och Rosengård väldigt överdrivet? Det här i tidningar och på tv, det skrämmer ju bara upp folk. Vad ska det tjäna till?
Klart att det har hänt tråkigheter, men det blir ju så när folk inte har någon sysselsättning. Folk behöver ha nåt att göra. Men att det är så illa som media säger, det kan jag inte tro på.

Senare samma dag hälsade vi på vår 83-åriga farmor. Även hon frågade vad Daniel skulle jobba med. När han svarat så lutade hon sig fram, precis som morfar gjort några timmar tidigare, och så spände hon ögonen i honom och sa:

När jag träffar människor i min egen ålder, unga människor som borde vara öppensinnade och progressiva, och möts av åsikter om "lata white trash-äckel som sitter i nåt rosegårdsghetto och lever gott på soc" eller "invandrarjävlar som tror att de kan göra vad de vill i det här landet". Då vill jag gå hem och gråta.
Över folks trångsynthet och den totala bristen på empati som verkar vara så trendig just nu.

Men så tänker jag på morfar och farmor. De som är outbildad arbetarklass, som har bott på i princip samma (i ärlighetens namn ganska inskränkta) ställe hela livet och gjort det mesta enligt den svenska 1900-talsmallen. De som trots sin lilla lilla världsbubbla visar mig att det finns andra synsätt än de ovan. Och det finns andra sätt att hantera läget på.
För nåt år sen "adopterade" (hennes ord) min farmor en kvinna som sommarvikarierade på hennes äldreboende. Kvinnan var en flykting som relativt nyligen kommit till Sverige med sina två små barn. Hon pratade väldigt lite svenska och saknade nästan helt kontaktnät. Men hon och farmor kom så bra överens, så när kvinnans vikariat tog slut fortsatte hon ändå att hälsa på, tillsammans med sina barn. De hade improviserade språklektioner och alla fyra fick ett litet avbrott i en vardag som inte är alldeles lätt för någon av dem.

 

Det kanske är töntigt, men jag är faktiskt stolt över mina gamlingar. Där jag tänker solidaritet, där gör de den. På sina egna sätt, men de gör den.
De ger mig lite dåligt samvete för att jag inte gör mer än jag gör. Men jag tar diskussioner i alla fall. Ifrågasätter och resonerar. Kanske har jag någon gång presenterat en ny infallsvinkel, visat ett annat sätt att se på saker, fått någon att reflektera. Och det är ju inte kattskit.