.

Det var en vardagskväll. Tisdag eller onsdag. Kanske måndag.
Jag var i grannkommunen där min bästa vän bodde. Hon som nu hade ett helt nytt liv i en helt ny kommun som framstod som en helt annan värld, trots att den turligt nog råkade ligga bredvid min egen.
Två mil bakom mig fanns 8D och alla bekanta ansikten därhemma. Vilken befrielse att lämna allt. 14-åringarna i min väns klass verkade oändligt mycket mognare och mer spännande än 14-åringarna i min egen.

Vi var på väg till fritidsgården nu, fantasifullt nog kallad Gården. Jag skulle äntligen få träffa killen som min vän pratat så mycket om och försökt para ihop mig med under hela terminen.
Killen med skåp nummer 1 i skolkorridoren. Killen vars foto jag fått och så många gånger sneglat på, där han satt med butter min framför den klassiska gråblå skolfotobakgrunden, med en namnskylt i handen. Den enda med handskriven skylt, någon hade glömt skriva ut hans namn. Kalle.
Kalle och jag. Så skulle det bli. Bara minuter kvar tills vi var framme.
Det kändes som att hela min framtid skulle avgöras i detta möte.

Det gick inte helt enligt planen.

Bredvid Kalle stod Han.
Han med rödbrunt hår och fräknig näsa. Kärlek vid första ögonkastet, rosa moln, hjärtformade bubblor och allt det där. Han.
Hjärtat bankade hårt och brutalt, jag försökte febrilt tänka ut bra saker att kunna prata med Honom om. Fick tunghäfta och handsvett, jävla skit.
Vi fyra gick tillsammans bort till gymnastiksalen. Min bästa vän hade siktet inställt på någon speciell där. Kanske Sebbe, kanske Storgatan. Kanske någon helt annan. Jag höll mig i närheten av min vän, det kändes säkrast. Jag var fortfarande mentalt knockad av Hans närvaro.
Min vän var den enda som roades av innebandymatchen i gympahallen. Kalle och Han tröttnade snabbt och gick ut för att röka. Jag bråkade på skämt med någon, en vän till min vän. Kanske var det Jörgen, kanske Arkteg. Kanske någon helt annan. Jag sa något kaxigt till honom och han jagade mig runt i gymnastiksalsentrén.
Jag sprang ut ur byggnaden, rakt i famnen på Honom. Nitarna som prydde ryggen på Hans skinnjacka stack mig i armarna när vi kramades hårt.
Det var mörkt och kallt ute, början av december. Vi släppte inte taget om varandra. Hans arm runt mina axlar, min arm runt Hans midja när vi gick tillbaka till Gården. En upptrampad stig i snön, för smal för två personer att gå bredvid varandra på, men vi släppte inte taget. Det var vi nu.

 

Har mest bara slöat idag.
Hämtade en nyväckt Bosse på förskolan strax efter två. Hon somnade nästan om stående, men vaknade till fort som fan när hon såg att jag hade med mig hennes trehjuling. Sen cyklade hon ett par varv runt kvarteret, gungade lite, grävde lite, cyklade lite till. Sen kom Magnus hem och jag tittade på medan de åt middag. Det var en fin stund. Sen tillbringade jag kvällen på jobbet.

Från i lördags. En fotoass/chaufför/direktivgivare och en true gangsta.

Inte förrän klockan två idag gjorde jag nåt som kan kallas vettigt. Hämtade ungen och cyklade ner till stadsbiblioteket. Lämnade tillbaka en hel drös böcker och lånade nästan lika många nya. Sen handlade vi och sen cyklade vi hem och bjöd pappan på middag. Broccolisoppa blev det (toppbetyg till den) till alla tre och till de andra två blev det dessutom grovt bröd och grillad halloumi för att mätta mer. Jag har fortfarande inte mycket aptit efter magsjukeeländet förra veckan, så soppa räckte bra för min del.

Annars kände jag mig lite som Underbara Clara i söndags, när jag fyndade trasmattor och en trälåda i farmors förråd. Jag hade också tänkt plocka med mig ett par kilo (liter?) nässlor när jag var hos pappa, så att vi kan göra nässelsoppa. Gratis är gott. Synd att jag inte hann med det.

Kollade igenom bilderna från i lördags. Jag tog inte särskilt många bilder utöver dem som Björn skulle ha, men här är en från parkeringen när vi väntade på folk. Han är galet lik sin bror ibland, de har till och med samma skratt.

Efter en dålig början på veckan med magsjuka (-3,5 kg på två dygn kanske säger allt som behöver sägas om den saken) är jag nu ute på friskussidan sen ett par dagar.
Åkte hem till Småland i fredags, tillsammans med Magnus och Bosse. De lämnade av mig här hos pappa innan de åkte vidare till Näckrosen.
Jag saknade hans sällskap på kvällen sen. Tur att jag har resurser utpsridda lite här och var. 
Herr H har ju visat sig vara ett ytterst bra nattsällskap till exempel.
Farligt roliga sms skickades och jag somnade inte förrän fem-halv sex på morgonen. Vilket bara var idiotiskt eftersom jag hade pressat schema på lördagen.

Lördagen som började med att jag försov mig. Slängde på mig kläder, borstade tänderna och rivstartade ut från hallen samtidigt som jag vrålade hej då till pappa och Kristina som bara skakade på huvudet åt mig. Stressade ner till Lindsdal för att hämta grejer, sen till Kalmar för att köpa batterier, sen upptäcka att batterigreppet lagt av, sen till Vedby för att låna annan kamera, sen till Blomstermåla för att fotografera i två intensiva timmar, sen köra tillbaka till Lindsdal för att lämna tillbaka kameran, sen in till Kalmar för att äta middag och gossipa med Lina i några timmar, sen upptäcka att reflexskärmen var kvar i bilen, tillbaka till Lindsdal med den, sen tillbaka till Blomstermåla för nattfotografering. Pjuh!

Fotograferingen gick rätt bra. Men det var beställningsjobb som sagt, så de kommer inte upp här tyvärr. Eller jo, kanske kan slänga upp en av paus-/rekningsbilderna. Ska kolla på det.
Pratade med Björn om foto tidigare i veckan när fotograferingen bokades in. Han sa en grej som är så jävla spot on

Jag satt på balkongen till ett inatt. Eller det kanske var två. Sen sov jag inne hos Magnus för att mitt sovrum är för varmt. Hade precis somnat när hans väckarklocka ringde vid fem i morse. Kanske kan vara värt värmeobehag för att slippa det, trots allt.
Somnade om och vaknade igen vid elva. Med halssmärtor från helvetet. Precis som under föregående veckors förkylning. Peppande. Gick upp och åt lunch. Sen var jag tvungen att sitta helt blickstilla i en halvtimme för att inte spy.
Sen la jag mig på balkongsoffan och virkade ett köttsår tills Magnus skrämde livet ur mig genom att komma hem från jobbet två timmar tidigare än beräknat.
Klädde på mig och följde med för att hämta ungen på förskolan. Att gå dit, sen till kvartersbutiken och hem igen kändes som tortyr.
Nu har jag feber och det är great!
Särskilt när Bo har hittat en ny favoritlek som i korthet går ut på att jag ligger på rygg i sängen med böjda ben. Hon klättrar upp på mina knän och tycker att det är svinkul att balansera däruppe. Sen tar hon plötsligt sats, hoppar och sätter sig på min mage så jag nästan kaskadkräks i ansiktet på henne. Sjukt kul. Ungefär såhär

Men det ska gå över tills imorgon, är det bestämt. Då packar vi för en helg norröver.
Med ankomst fredag kväll, roligt beställningsfotojobb halva lördagen och förhoppningsvis en kopp te (eller ett kilo is) i Kalmar efteråt och en hög släktingar att besöka på söndagen innan avfärd.
Kan bli skönt att komma bort från Malmö ett par dagar, stan är ändå inte sig lik när min bror inte är här.

Ida: fixa nyponte så kommer jag snart! Saknar Göteborg så jag tror att jag går sönder litegrann.
/J

Helt ointressant egentligen, men ändå. Ungen är rätt grym på att gunga för att inte ens vara 2.5 år.

 

Dagarna är lite lätt fantastiska nu. Jag har nästan helt släppt tentahetsen (och dito ångesten). Solen värmer så att jag är rödfläckig. Vi är lediga tillsammans i nästan en vecka. Ja, fyra dagar i alla fall.  Vi sitter ofta på balkongen, Magnus och jag. Solar, lyssnar på musik. Kanske dricker vi en färgglad drink ibland. För att det är varmt, för att vi är barnfria, för att vi kan. Jag tänker mycket. Mest på ovanligt ofantligt fina stunder den senaste veckan. Om varje dag fick vara som i söndags skulle jag vara lyckligast i världen. Faktiskt.

Vi pratar mycket också, Magnus och jag. Om hans stora kärlek och min stora kärlek. Han ska till Belgien med sin om ett par veckor, det gläds vi åt.
Ibland sitter vi på balkongen hela eftermiddagen och långt in på kvällen. Ibland halva natten.
Ibland tänker vi för oss själva, ibland pratar vi sådär som en bara kan göra på en ljummen sommarbalkong vid nio på kvällen. Magnus pratar ibland om Patrick, finaste Patte. Han frågar och funderar, jag funderar och svarar så gott det går.

Igår pratade jag med Martins lillebror. En helt fantastisk människa och jag önskar att vi lärt känna varandra under andra omständigheter. Men jag är tacksam att han tog kontakt, ville prata och dela på det vi båda känner och tänker.
Igår pratade vi om vikten av att prata.
J berättade för mig att många av Martins vänner aldrig bearbetade sorgen efter honom, att de fortfarande inte har gjort det. Jag berättade det för Magnus sen och bara tanken på det gör mig så oändligt sorgsen.
Det är klart att det gör ont så in i helvete att gå igenom sorg och att bearbeta allt, men det måste vara ännu värre att inte göra det. Martin finns inte längre, det märks ju oavsett om de tänker på det eller inte. Det går inte att ringa och prata, det går inte att träffas längre. Det är ju ett tomrum där han borde funnits. Och om de inte tillåter sig själva att tänka och känna kring hans död, så kan de ju inte heller ta sig till en punkt där det går att tänka med glädje på den person han var och på allt de gjorde tillsammans.
Och det gör mig riktigt ledsen för Martin är en person som är värd att minnas, särskilt med glädje.
I allt som känns förjävligt nu, är det så skönt att ibland få sitta med Håkan och prata och höra honom berätta om Patte. Det önskar jag att jag haft möjlighet att få göra när Martin dog, det hade hjälpt mycket. Att få lyssna känns som ett privilegium.

J berättade också att han gått till en psykolog i omgångar och ska börja med det igen nu. Och jag tänker att det måste vara helt fruktansvärt att få hjälp av samma psykvård som tog hans storebror ifrån honom.
Jag hoppas att han inte känner så, att han istället får bra hjälp. Men jag kan inte låta bli att tänka på det ändå.

på finbalkongen

Kanske världens märkligaste animerade film.
Saxat från tv.nu:

Nu skiter jag i tentan. Trots mer eller mindre kraftfulla försök att börja skriva, har jag inte fått ner ett ord än. Det är helt enkelt för fint väder och för mycket annat som upptar tankarna.
För första gången på länge är det tankar som får mig att sitta och le som ett fån bakom kursboken. Magnus undrar ibland vad jag håller på med. Det känns bra att ha fina saker att tänka på, saker som får mig att skratta högt för mig själv ibland. Kanske är jag en dåre.

Lite schizofrent känns det allt, från toppen till botten och tillbaka igen. Hela tiden, upp och ner. Men att vara på toppen är ju inte så dumt.

Idag fick jag mejl från stadsbiblioteket, mina två beställda böcker fanns redan där för uthämtning. Raskt marscherat. Vi hämtade dem för två timmar sen.
"Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2". Om genus och föräldraskap, en bok jag velat läsa länge och som jag tagit mig halvvägs igenom nu. Rekommenderas till alla som har småbarn, egna eller runt omkring.
Och "Jösta och Johan" till Bosse. En bok om två giraffer som vill bli pappor och ger sig ut för att adoptera ett barn. Den har vi läst fyra gånger nu, Bosse är helt frälst. Så den kan jag ju också rekommendera då.
/J

Jag är full av obskyra blåmärken och jag har ingen aning om hur jag har fått majoriteten av dem. Jag vet när (KB respektive fredagskvällen med Johannes), men inte hur. Snyggt är det i alla fall inte.

Johannes: vem vill inte avsluta alla utekvällar med vatten på Sibylla? Vi får fixa en ny (bättre förberedd) night on the town när du kommer hit nästa gång.
/J

Efter ångesteftermiddagen i fredags halvsov jag i några timmar tills min saknade vän föreslog fredagsöl. Vi möttes vid Gustav Adolfs torg och efter lite letande hittade vi en liten pub på ett hörn, väldigt irländsk-brittisk.
Det var ett kärt återseende!

Sista redovisningen i skolan idag.
Vi skulle träffas en timme innan för att gå igenom vårt arbete igen. Emma hade inte kommit så jag och Christin pratade om andra grejer istället. Sista hemtentan lämnades ut idag så det var rätt givet att vi skulle prata om det och om poäng och betyg.
Jag var på bra humör, kände mig glad. Så jag berättade om den gången då Patrick skrev så bra på en tenta att lärarna tvingades ge honom högsta betyg plus 15 extrapoäng. Det är en sån sjuk grej att det knappt går att tro på.
Det kändes fint att kunna prata om honom och vara glad igen. Jag är så in i själen tacksam att jag fick lära känna honom.
Det kändes bra tills jag satte mig på bussen för att åka hem.
Jag klarar inte av att vara helt sysslolös, då går jag sönder. Att cykla till skolan går bra, att fördriva all ledig tid med nånting går bra, att sova bort eftermiddagarna går bra. Att sitta rakt upp och ner på en buss och bara vänta på att komma fram, att inte kunna gå av eller vara ifred, det är helvetet. Hög musik i öronen. Bara andas. Fy fan vad det är vidrigt.

Jag började nyss skriva en förklaring till varför jag skriver så mycket om det som hänt här. Sen raderade jag det. Jag behöver inte förklara mig. Det jag känner, det känner jag. Andra kan ha åsikter om det, men kan inte ta ifrån mig det. Och jag behöver skriva ner det för att bearbeta det, annars fungerar jag inte.

Idag är det tre månader sen Patrick försvann. Nånstans i mitt huvud vet jag att det blir lättare att bära det. Det blir lättare, men det finns alltid där. Tiden läker ju som bekant alla sår, men en jävla ärrbildning blir det ibland.
/J

Hey, ser en på! Det hjälpte att klaga! Förkylningen känns för tillfället nästan som bortblåst (peppar peppar).
Jag låg som en säck potatis här i soffan och tyckte sådär synd om mig själv, när Magnus ringde och ville ha med mig till Burlöv center för optikerbesök. Perfekt eftersom jag googlat hyllpapper (vad gör man inte för att slippa läsa surveyundersökningar på engelska) och hittat bra grejer att köpa på just Burlöv center.
Sen blev det en snabbtur till Ikea innan hemfärd för skafferipimpning 2.0.
Rev ut hela spektaklet först och torkade ur. Alltid lika trevligt.

Jag är sjuk och det är väldigt synd om mig.
Det är inte så allvarligt, bara en förkylning. Ingen liten och obetydlig förkylning, men ändå bara en förkylning.
En sån förkylning som får en att vakna upp varje morgon och känna sig som om en har en badboll fylld med bomull och bly till huvud. Som får halsen att kännas som om en har svalt ett par meter taggtråd varje kväll. Som får en promenad från parkeringen hem till lägenheten att kännas som ett maratonlopp. Okej, det sista var ett par dagar sen och då hade jag nog kanske lite feber också, men ändå. Det är så synd om mig.

Så jag softar. Och har ångest över fredagens kursuppgift. Fan i helvete vad jag hatar rollspel! Jag vill inte sitta och spela nån dålig roll tillsammans med en massa folk.
Tur att jag har tusen sidor litteratur att fokusera på tills imorgon då gruppen ska träffas och repetera.

Annars händer det fortfarande inte så mycket. Räknar ner, en och en halv vecka kvar till sommarlov.
/J

Har varit lite för lugn. Magnus Prag-resa och mitt löfte om barnpassning hade extremt dålig timing. Det var en skitbra spelning i Köpenhamn i fredags som jag gärna hade gått på. Och jag hade gärna gått ut och tagit en drink eller två med Christin och Marcus i Helsingborg.
Istället var jag hemma med Bo. Fasade lite för det med tanke på den senaste tidens händelser och resultatet av dem; hennes nattliga ångest, mardrömmar, skrik och sömngång. Men det har gått över förväntan.
Vanligtvis tar nattningen minst en timme i anspråk eftersom hon gärna vaknar till och går upp igen ett tiotal gånger när en väl fått henne att somna. I helgen har det tagit en halvtimme och hon gick knappt upp alls.
Jag gjorde dock misstaget att låta henne vara uppe ett par timmar längre i fredags med förhoppningen att hon inte skulle vakna klockan sju på morgonen som hon brukar. Det gjorde hon inte heller, hon kom in och väckte mig vid tio över sex! Tortyr!
La henne bredvid mig i sängen, gav henne min iPhone och lyckades halvslumra till ljuden av hennes youtubande i ett par timmar.

OBS! Ovanstående är det mest anmärkningsvärda som hänt den här helgen, jag vill bara betona det.

Annars har vi shoppat garn, påbörjat nya projekt och inte låtsats om att kurslitteraturen är oläst och att det är en vecka kvar till tentaskrivning.
Det där med tentor har ju för övrigt varit lite problematiskt den här terminen. Skrev inte första tentan eftersom det var precis efter att Patrick dog, skrev istället omtentan under ett 28-timmarsmaraton sista dygnet (+lite till då). Riktigt kasst och jag räknade med att bli underkänd, men lyckades ändå bli godkänd.
Andra tentan kom veckan efter att jag skrivit omtenta. Jag var sjukligt omotiverad, men la upp en (i mitt huvud) bra plan att skriva en fråga per dag, 4 frågor - 4 dagar. Den planeringen förstördes av dåligt belägna arbetsintervjuer och annat krafs, så hälften av tentan rafsades ihop sista natten.
Eftersom jag inte ens höll mig till minsta tillåtna ordantal, (och än mindre adekvata reflektioner) gissade jag att jag inte skulle få mer än 12-15 poäng, för godkänt krävdes 24. Jag fick 22,5. My god! Det hade fan varit bättre att vara så långt från godkänt att jag knappt kunde se gränsen. Nu är det ju som att snubbla på mållinjen.
Men en kan ju inte direkt säga att de ställer jättehöga krav om jag trots allt lyckats så bra...

I fredags var det redovisning av jämställdhetsplanen som vi skulle planera för att planera för åt hittepåföretaget Blå Böljan. Undrar varifrån jag känner det konceptet....
Instruktionerna var helt horribla och en hel vecka gick åt till aggressivitet och frustration som nästan urartade i bråk i gruppen för att vi inte förstod vad vi skulle göra. Sent omsider fick vi dock ihop ett bra arbete som vi redovisade på ett väldigt bra sätt. Mest för att vi är bäst.

/J

Vi blev klara med jämställdhetsplanen lagom till lunch, flera timmar tidigare än vi trodde, och vädret blev fint igen.
Efter gruppmötet åkte jag, Elin och Emma till Seved för vintageshopping. Sen lämnade vi Elin och drog vidare till Gustav, där vi drack te, snackade och kollade på dålig tv.
Jag cyklade förbi Södervärn och garnbutiken på vägen hem, det blev ett par nystan och en stunds skitsnackande med damerna som äger butiken. Hemma väntade pannkaksfest med lilla familjen.

Nu kollar jag med ett öga på Kobra och ett på Magnus som packar för en helg i Prag. Jag och Bosse stannar på hemmaplan. Återstår att se vad vi kan hitta på. Jag ska försöka virka klart monsterfilten. Som i och för sig inte är så stor, men den börjar bli tråkig nu när jag inte har kunnat bli klar med den.
Här är i alla fall filten jag gjorde tidigare i våras. Lagom för en middagslur i barnvagnen.
Skitdålig färgåtergivning. Den gröna är egentligen nästan gräsgrön, fast något mörkare. Jaja, den var ganska lätt att göra i alla fall.

Jag är så jävla arg. Så otroligt vansinnigt jävla arg. Jag vill skrika och slå, bara spy ur mig allting. Få allt att bli bra.
Jag saknar smilgroparna, de bara fötterna. Hälsningskramarna och hej då-kramarna. Jag saknar galenskaperna. Visdomsorden. Klokheten. Anekdoterna. Humorn. Glädjen. Engagemanget. Spontaniteten. Djupet.
Jag saknar den jävla talangen. Den helt absurda jävla talangen.
Jag saknar personligheten. Briljansen. Jag saknar svaren han hade på allt vi frågade. Ödmjukheten, självsäkerheten.
Jag sörjer att han inte finns mer. Att inga nya texter kommer skrivas, ingen ny musik göras. Inga samtal kommer föras mer, inga fester med lägereldsgitarren, inga spontana visor, inga spelningar. Inget av det fantastiska arbete han skulle ha utfört som socionom.
Jag sörjer allt som inte fick bli.

Elias sa det bäst:
Stackars alla människor som inte hann träffa dig.

Jag skrev ett långt inlägg igår. Kanske publicerar jag det nån dag, kanske inte.
I övrigt en riktig pissdag.

Och Magnus skulle till Skånes Djurpark tillsammans med ungen och en kollega med familj. Kollegans bonusbarn är i samma ålder som Bo, så de tyckte det kunde vara kul med en play date. Jag hade tänkt stanna hemma, men lät mig till slut övertalas av Magnus att följa med.
Jag hade gladeligen följt med om det inte var för att just den här kollegan var med, vi klickar inte riktigt.
Med kommentaren som "men vad har du gjort med flickebarnets hår? Hon ser ju inte klok ut!"
om Bosses frisyr, och
"Nä har de också hittat hit nu? Tog du med dig dem från ditt bostadsområde?" om en familj med utländsk bakgrund, kanske det inte är så svårt att förstå.
Kollegan är av den typen som det inte går att resonera med, män är si och kvinnor är så. Allt annat skrattas och viftas bort. Men all heder till Magnus som sa ifrån!
Bosse hade kul i alla fall och ville prompt gå in och klappa alla djur. Hon blev rosenrasande när hon inte fick gå in till brunbjörnarna.

Flickan som var med idag (5-6 år) hade då högt och tydligt sagt "jag är tjej och jag kan slåss!!". Kollegan blev tyst.
/J