.

Dagarna är lite lätt fantastiska nu. Jag har nästan helt släppt tentahetsen (och dito ångesten). Solen värmer så att jag är rödfläckig. Vi är lediga tillsammans i nästan en vecka. Ja, fyra dagar i alla fall.  Vi sitter ofta på balkongen, Magnus och jag. Solar, lyssnar på musik. Kanske dricker vi en färgglad drink ibland. För att det är varmt, för att vi är barnfria, för att vi kan. Jag tänker mycket. Mest på ovanligt ofantligt fina stunder den senaste veckan. Om varje dag fick vara som i söndags skulle jag vara lyckligast i världen. Faktiskt.

Vi pratar mycket också, Magnus och jag. Om hans stora kärlek och min stora kärlek. Han ska till Belgien med sin om ett par veckor, det gläds vi åt.
Ibland sitter vi på balkongen hela eftermiddagen och långt in på kvällen. Ibland halva natten.
Ibland tänker vi för oss själva, ibland pratar vi sådär som en bara kan göra på en ljummen sommarbalkong vid nio på kvällen. Magnus pratar ibland om Patrick, finaste Patte. Han frågar och funderar, jag funderar och svarar så gott det går.

Igår pratade jag med Martins lillebror. En helt fantastisk människa och jag önskar att vi lärt känna varandra under andra omständigheter. Men jag är tacksam att han tog kontakt, ville prata och dela på det vi båda känner och tänker.
Igår pratade vi om vikten av att prata.
J berättade för mig att många av Martins vänner aldrig bearbetade sorgen efter honom, att de fortfarande inte har gjort det. Jag berättade det för Magnus sen och bara tanken på det gör mig så oändligt sorgsen.
Det är klart att det gör ont så in i helvete att gå igenom sorg och att bearbeta allt, men det måste vara ännu värre att inte göra det. Martin finns inte längre, det märks ju oavsett om de tänker på det eller inte. Det går inte att ringa och prata, det går inte att träffas längre. Det är ju ett tomrum där han borde funnits. Och om de inte tillåter sig själva att tänka och känna kring hans död, så kan de ju inte heller ta sig till en punkt där det går att tänka med glädje på den person han var och på allt de gjorde tillsammans.
Och det gör mig riktigt ledsen för Martin är en person som är värd att minnas, särskilt med glädje.
I allt som känns förjävligt nu, är det så skönt att ibland få sitta med Håkan och prata och höra honom berätta om Patte. Det önskar jag att jag haft möjlighet att få göra när Martin dog, det hade hjälpt mycket. Att få lyssna känns som ett privilegium.

J berättade också att han gått till en psykolog i omgångar och ska börja med det igen nu. Och jag tänker att det måste vara helt fruktansvärt att få hjälp av samma psykvård som tog hans storebror ifrån honom.
Jag hoppas att han inte känner så, att han istället får bra hjälp. Men jag kan inte låta bli att tänka på det ändå.