.

Sista redovisningen i skolan idag.
Vi skulle träffas en timme innan för att gå igenom vårt arbete igen. Emma hade inte kommit så jag och Christin pratade om andra grejer istället. Sista hemtentan lämnades ut idag så det var rätt givet att vi skulle prata om det och om poäng och betyg.
Jag var på bra humör, kände mig glad. Så jag berättade om den gången då Patrick skrev så bra på en tenta att lärarna tvingades ge honom högsta betyg plus 15 extrapoäng. Det är en sån sjuk grej att det knappt går att tro på.
Det kändes fint att kunna prata om honom och vara glad igen. Jag är så in i själen tacksam att jag fick lära känna honom.
Det kändes bra tills jag satte mig på bussen för att åka hem.
Jag klarar inte av att vara helt sysslolös, då går jag sönder. Att cykla till skolan går bra, att fördriva all ledig tid med nånting går bra, att sova bort eftermiddagarna går bra. Att sitta rakt upp och ner på en buss och bara vänta på att komma fram, att inte kunna gå av eller vara ifred, det är helvetet. Hög musik i öronen. Bara andas. Fy fan vad det är vidrigt.

Jag började nyss skriva en förklaring till varför jag skriver så mycket om det som hänt här. Sen raderade jag det. Jag behöver inte förklara mig. Det jag känner, det känner jag. Andra kan ha åsikter om det, men kan inte ta ifrån mig det. Och jag behöver skriva ner det för att bearbeta det, annars fungerar jag inte.

Idag är det tre månader sen Patrick försvann. Nånstans i mitt huvud vet jag att det blir lättare att bära det. Det blir lättare, men det finns alltid där. Tiden läker ju som bekant alla sår, men en jävla ärrbildning blir det ibland.
/J