Fem
Det var en vardagskväll. Tisdag eller onsdag. Kanske måndag.
Jag var i grannkommunen där min bästa vän bodde. Hon som nu hade ett helt nytt liv i en helt ny kommun som framstod som en helt annan värld, trots att den turligt nog råkade ligga bredvid min egen.
Två mil bakom mig fanns 8D och alla bekanta ansikten därhemma. Vilken befrielse att lämna allt. 14-åringarna i min väns klass verkade oändligt mycket mognare och mer spännande än 14-åringarna i min egen.
Vi var på väg till fritidsgården nu, fantasifullt nog kallad Gården. Jag skulle äntligen få träffa killen som min vän pratat så mycket om och försökt para ihop mig med under hela terminen.
Killen med skåp nummer 1 i skolkorridoren. Killen vars foto jag fått och så många gånger sneglat på, där han satt med butter min framför den klassiska gråblå skolfotobakgrunden, med en namnskylt i handen. Den enda med handskriven skylt, någon hade glömt skriva ut hans namn. Kalle.
Kalle och jag. Så skulle det bli. Bara minuter kvar tills vi var framme.
Det kändes som att hela min framtid skulle avgöras i detta möte.
Det gick inte helt enligt planen.
Bredvid Kalle stod Han.
Han med rödbrunt hår och fräknig näsa. Kärlek vid första ögonkastet, rosa moln, hjärtformade bubblor och allt det där. Han.
Hjärtat bankade hårt och brutalt, jag försökte febrilt tänka ut bra saker att kunna prata med Honom om. Fick tunghäfta och handsvett, jävla skit.
Vi fyra gick tillsammans bort till gymnastiksalen. Min bästa vän hade siktet inställt på någon speciell där. Kanske Sebbe, kanske Storgatan. Kanske någon helt annan. Jag höll mig i närheten av min vän, det kändes säkrast. Jag var fortfarande mentalt knockad av Hans närvaro.
Min vän var den enda som roades av innebandymatchen i gympahallen. Kalle och Han tröttnade snabbt och gick ut för att röka. Jag bråkade på skämt med någon, en vän till min vän. Kanske var det Jörgen, kanske Arkteg. Kanske någon helt annan. Jag sa något kaxigt till honom och han jagade mig runt i gymnastiksalsentrén.
Jag sprang ut ur byggnaden, rakt i famnen på Honom. Nitarna som prydde ryggen på Hans skinnjacka stack mig i armarna när vi kramades hårt.
Det var mörkt och kallt ute, början av december. Vi släppte inte taget om varandra. Hans arm runt mina axlar, min arm runt Hans midja när vi gick tillbaka till Gården. En upptrampad stig i snön, för smal för två personer att gå bredvid varandra på, men vi släppte inte taget. Det var vi nu.
Jag var i grannkommunen där min bästa vän bodde. Hon som nu hade ett helt nytt liv i en helt ny kommun som framstod som en helt annan värld, trots att den turligt nog råkade ligga bredvid min egen.
Två mil bakom mig fanns 8D och alla bekanta ansikten därhemma. Vilken befrielse att lämna allt. 14-åringarna i min väns klass verkade oändligt mycket mognare och mer spännande än 14-åringarna i min egen.
Vi var på väg till fritidsgården nu, fantasifullt nog kallad Gården. Jag skulle äntligen få träffa killen som min vän pratat så mycket om och försökt para ihop mig med under hela terminen.
Killen med skåp nummer 1 i skolkorridoren. Killen vars foto jag fått och så många gånger sneglat på, där han satt med butter min framför den klassiska gråblå skolfotobakgrunden, med en namnskylt i handen. Den enda med handskriven skylt, någon hade glömt skriva ut hans namn. Kalle.
Kalle och jag. Så skulle det bli. Bara minuter kvar tills vi var framme.
Det kändes som att hela min framtid skulle avgöras i detta möte.
Det gick inte helt enligt planen.
Bredvid Kalle stod Han.
Han med rödbrunt hår och fräknig näsa. Kärlek vid första ögonkastet, rosa moln, hjärtformade bubblor och allt det där. Han.
Hjärtat bankade hårt och brutalt, jag försökte febrilt tänka ut bra saker att kunna prata med Honom om. Fick tunghäfta och handsvett, jävla skit.
Vi fyra gick tillsammans bort till gymnastiksalen. Min bästa vän hade siktet inställt på någon speciell där. Kanske Sebbe, kanske Storgatan. Kanske någon helt annan. Jag höll mig i närheten av min vän, det kändes säkrast. Jag var fortfarande mentalt knockad av Hans närvaro.
Min vän var den enda som roades av innebandymatchen i gympahallen. Kalle och Han tröttnade snabbt och gick ut för att röka. Jag bråkade på skämt med någon, en vän till min vän. Kanske var det Jörgen, kanske Arkteg. Kanske någon helt annan. Jag sa något kaxigt till honom och han jagade mig runt i gymnastiksalsentrén.
Jag sprang ut ur byggnaden, rakt i famnen på Honom. Nitarna som prydde ryggen på Hans skinnjacka stack mig i armarna när vi kramades hårt.
Det var mörkt och kallt ute, början av december. Vi släppte inte taget om varandra. Hans arm runt mina axlar, min arm runt Hans midja när vi gick tillbaka till Gården. En upptrampad stig i snön, för smal för två personer att gå bredvid varandra på, men vi släppte inte taget. Det var vi nu.
Kommentarer
Trackback
