.

Jag är så trött på situationen här hemma att jag vill kräkas ibland.

Den senaste tiden har det trots allt rullat på ganska bra, Magnus har varit på schysst humör ganska ofta och jag gissar att S:s närvaro har bidragit till att det kommit färre gliringar om hur misslyckat mitt liv är.

 

Andra saker är precis som vanligt. Han vet så jävla väl att jag jobbar kvällar och att jag därför inte alls har någon lust att vakna vid sex-sju på morgonen. Men han skiter i det. Han ställer alarm på tre olika mobiler och placerar ut dem i lägenheten (dvs i rummen precis utanför mina sovrumsdörrar). Sen går han och lägger sig klockan ett och räknar med att vara pigg och utvilad när alarmen börjar pipa klockan sex.

Nej han vaknar inte. Tre av fem dagar varje vecka får jag gå in och väcka honom, bara för att få tyst på de där jävla klockorna. En av fem dagar varje vecka vaknar han av sig själv en kvart innan han måste åka och står och gormar på Bosse att hon måste gå upp för det är bråttom. 3,5-åringen yrvaken och fattar ingenting när hon blir nertryckt på köksstolen och tvångsmatad med frukost, tjuter när hon slits upp därifrån fem minuter senare för att bli påklädd och utsläpad till bilen.

Den sista av de fem dagarna vaknar han i tid, väcker Bosse i tid och äter långfrukost där han alltid (det slår aldrig fel) gör nånting som får Bosse att börja grina och sen skiter han i att trösta henne (eller för all del vara lite respektfull och åtminstone få tyst på henne för att det ligger folk och försöker sova fortfarande).

 

För tillfället är jag dödsförkyld och har således sovit skitdåligt inatt. I morse började proceduren om, klockan ringer oavbrutet i tio minuter. Till slut går jag upp och öppnar dörren till hans rum. Han har då precis vaknat och försöker stänga av klockan. Jag går och lägger mig igen. En av de dagarna då de vaknar i tid, men Bosse senare illtjuter i en kvart för nånting. Jag går ut i köket, på gränsen till att vilja yxmörda någon och Magnus tittar hånleende på mig.

M: Jag vet att jag väckte dig, men det skiter jag i.

J: ....

M: Nu är det bara fyra dagar kvar tills vi flyttar, åh vad skönt det ska bli för dig.

J: Ja det har du förbannat rätt i. Ringde du bredbandsbolaget och Eon igår och fixade flytten av kontrakten?

M: Nä jag hann inte igår. Tänkte göra det idag.

J: Vad förvånad jag blir. (Har bett honom att fixa det i tre månader nu)

M: (Nytt hånleende) Bara för att du är så bitter och otrevlig så tänker jag skita i att göra det. Ses sen!

J: Varför håller du på sådär? Du beter dig som ett barn.

M: För att jag kan. Och för att du är otrevlig.

 

Helt jävla omöjligt att föra nån slags diskussion med människan.
I söndags var hyresvärdarna här och skrev nytt kontrakt med mig. Då frågade jag om de kan göra en besiktning av lägenheten i samband med Magnus flytt eftersom jag inte vill stå för kostnaderna för Eljenas ohämmade kreativitet (väggmålning med kritor och nagellack) den dagen jag själv flyttar. De sa att det var självklart och att Magnus får ta på sig ansvaret för förstörda väggar i hennes rum.
I övrigt verkade de tycka att Magnus är en idiot (och då berättade jag inte ens en bråkdel om hur han håller på).

Magnus å sin sida har hela tiden hävdat att enligt sambolagen kan den ena parten flytta ut ur en lägenhet och all eventuell åverkan på lägenheten är den kvarvarande partens ansvar. Själv är jag inte särskilt påläst på sambolagen, men alla människor med lite empati och sunt förnuft i kroppen tar väl på sig att fixa det de förstört. "Men det var ju inte jag, det var ju E...".

 

Det är så great att vara jag. I morse fick S nog av det här ständiga morgonhelvetet. Hen var skitsur för att jag väckte hen när jag gick ut för att prata med Magnus. Ja tack för det. Hen gick upp vid nio, klädde på sig och försvann. Och jag orkade inte ens försöka reda ut det innan hen gick. Jag skiter fan i allt nu. Är skitstressad och kommer inte kunna vila en minut till idag. Om några timmar ska jag iväg till jobbet och vara skärpt och alert till klockan 23. Gode Gud låt det bli lördag snart.