.

Nä livet är inte bara tråkigheter. Mest roligheter just nu faktiskt. 

Ida kom ner från Borås lite spontant förra lördagen och Malmö bjöd henne på sitt soligaste väder. 

Under veckan har jag fått en massa kärlek från jobbet också och jag hoppas att allting löser sig snart. Vikariepoolen känner jag mig rätt färdig med. Ska berätta mer om jobbkärleken en annan dag. 

 

Kärlek finns det gott om här hemma också. Känner mig alldeles nykär. Fast det kanske är normaltillstånd efter ynka 10 månader? Igår drogs jag med på Mors Dag-gudstjänst i S:s kyrka. Men ingen fara på taket! Jag var bara där som inhyrd fotograf. Pastorn var så nöjd med bilderna jag tog på hans 50-årsfest att han bad mig hjälpa honom med lite andra bilder också. Hur som helst, det var min första riktiga gudstjänst där igår och jag kunde inte låta bli att filma lite. Varning för åksjuka (det var fasligt trångt).

 

 

Männen sjunger för sina fruar/mammorna till deras barn. Pastorn leder sången, med varierande tonsäkerhet ;) Efter några timmar i det här tempot åkte jag hem och vilade upp mig inför nattjobb. Inget suger musten ur en som nattjobb. Tvi vale! En jobbnatt kvar den här veckan, sen får det vara nock! Imorgon ska jag på anställningsintervju där de har höga krav, wish me luck.

 

Det är märkligt hur saker och ting kan gå så snabbt.

 

Personen jag arbetade med blev plötsligt väldigt mycket sämre. På bara några dagar gick vi från att samtala och skratta till att bara vaka. 

En av hens vänner sedan 30 år tillbaka sa något som på samma gång är en stor komplimang och ett stort förtroende. Jag måste gå nu, men jag känner mig väldigt trygg när jag vet att det är du som är här...

 

Så i söndags morse fick jag telefonsamtalet från min kollega. Hon grät och var i bitar. Jag åkte dit och löste av henne så att hon kunde åka hem till sin familj. Jag stod mitt i en helt ny situation. 

Tröstade ledsen vän, svarade i telefon, ringde kollegor, tog farväl av den där tomma kroppen som såg så vansinnigt befriad ut. 

 

Min egen rädsla för döden försvann en måndagsmorgon för fem år sedan. Mitt fullständiga accepterande av döden kom i söndags. 

Livet är fullt av ups and downs. Nya erfarenheter fogas samman med gamla och jag har vuxit ytterligare några centimeter som människa. 

Det händer ungefär lika mycket i verkliga livet som det gör här på bloggen.

Jag har pusslat och varit tjatig på jobbet och till sist fått något som i alla fall liknar kontorstider. Det bästa av allt; jag är ledig varje helg med undantag av en lördag i månaden. Plötsligt förstår jag den utbredda fredagshysterin. Hurra!

 

Och hurra sa vi förra helgen när jag gjorde ett fotojobb på S:s väns 50-årsfest. Även vi själva lyckades fastna på en bild, om än något sned.

 

Efter ett par särdeles intensiva dagar med tillhörande frustration över beslut tagna av personer utan mandat att ta beslut överhuvudtaget, gick jag så till sängs igår kväll med en känsla av att hela tiden behöva finna mig i orimliga situationer. 

Mitt sömnjag tycktes vara överens med mitt vakna jag ty kort därpå befann jag mig i en dröm där jag tvingades agera hovnarr på jobbet. Hela min anställning gick ut på att, iförd clowndräkt, underhålla och distrahera människor på de mest bisarra vis. Jag dansade och skrek och hoppade runt i vild frenesi.

Tills jag plötsligt vaknade av ett intensivt skakande. När jag öppnade ögonen stirrade jag rakt in i S:s ansikte, blott en decimeter från mitt eget. Jag gav upp ett vrål av skräck och jag tror att hjärtat helt slutade slå för en stund.

- Shit man! You really need to free your mind before you go to sleep, utbrast han indignerat innan han vände sig och somnade om. 

 

Morgonens redogörelse vittnade tydligt om att det inte bara var i drömmen jag flaxade omkring och skrek. S trodde att jag hade blivit besatt av nånting ondskefullt. 

Och tro mig, fel sorts jobbstress är bland det mest ondskefulla i världen. Dagen har således ägnats åt att reda upp i röran och nu är allting tipptopp igen.

Och så vill en ju faktiskt bara ge en eloge till min hjärna vars ironicenter är så välutvecklat att det klarar av att leverera så utsökt bildliga uttryck till och med i sovande tillstånd. Det är en fröjd att vara jag.

Så vad har hänt sen sist?

Jag var i Uppsala och jobbade. Det var Döden. Jag längtade hem redan när jag satte mig i bilen för att åka till flygplatsen. Det var den drygaste helgen i hela mitt liv.

 

Annars har jag stickat färdigt Bosses kofta. 

 

Den här veckans tisdag började inte så kul... Zzz

 

Känns lite skevt med påsk i mars måste jag säga, men det går väl ner det med.

Hela långa dagen har tillbringats på jobbet. Har jobbat normala kontorstider den här veckan och känner mig som en ny människa. Har nu gått upp i tjänst till nånstans mellan 90 och 95 procent. Fint det. 

 

En stor del av dagens arbetspass tillbringades med detta i knät.

 

Mitt första egenkomponerade mönster. Som prototyp blev det en kofta i Bosses storlek, men jag gillar modellen så mycket att jag kanske gör en till mig själv också vad det lider.
Var helt galet sugen på en maträtt som en kompis från Ghana lagade till mig en gång, satt på jobbet och drömde dregliga drömmar om det halva eftermiddagen. Så det var bara att sätta igång när jag kom hem.

 

Häromveckan fick jag äran att vabba med den här fina ungen.

 

Vi passade på att mysa massor och kolla på tecknad film.
Hon vågar fortfarande inte prata med S. Men när hon och jag hade spelat memory för hundrade gången tröttnade jag och frågade om hon ville spela med S istället. Det ville hon och de la ut korten. Jag gick ut i köket för att fixa nåt och till min stora förvåning hörde jag plötsligt hur de pratade hur mycket som helst med varandra. Så fort jag kom tillbaka in i rummet så tystnade hon igen. Intressant...
Trasiga brallor hade ungen, men det fixade vi till.

Svartögda bönor med majs och plantain (matbanan)...

Idag var vi ute i Oxie hos ett par vänner till S. Där bjöds vi på middag med just den där sortens chili. Förnedrande nog blev jag serverad den något mildare barnvarianten ;) 
Sen hängde jag med ännu en 4-åring


Hon har en storasyrra också och de är ungefär världens roligaste kids. S skojbråkar alltid med dem och det är dramatiska utspel för hela slanten. Efter en stund där idag kom 4-åringen fram till mig, stirrade mig stint i ögonen och utbrast:
"Den där pojken som du ska gifta dig med... Jag tycker inte om honom, inte min syster heller! Det är bara du som tycker om honom"
Haha! Nähä okej... Och jag ska tydligen gifta mig. Se där! Nån som vill komma och se på spektaklet?

Jobbade som nämnt mitt första pass på nya jobbet igår. Kan väl säga att det började sådär...

Bland det första som avverkas är ett besök av sjuksköterska som ska lägga om ordentligt djupa och infekterade liggsår. Jag hade tidigare fått rådet att absolut inte titta på det om jag kunde undvika det. Så där står jag och försöker samtala avslappnat samtidigt som den mest obehagliga lukt jag någonsin känt fyller rummet. Inte ens sjuksköterskan kan hålla sig utan springer ut ur rummet och undrar med ett vrål varför hon valt att bli just sjuksköterska. Tilläggas bör att hon och patienten känner varandra sen tidigare och har ett väldigt avslappnat förhållande till varandra.

 

Hur som helst så står jag kvar vid sjuksängen, inklämd med ryggen mot fönstret. Medan sköterskan fortsätter göra sitt jobb känner jag plötsligt hur jag blir alldeles varm på ryggen. Tänker att det är för att solen ligger på mot fönstret och försöker fortsätta småprata. Jag blir varmare och börjar kallsvettas i nacken. Det susar i huvudet och svarta prickar börjar dansa framför ögonen, jag kan inte stå stilla för det kryper i benen. Tänker att det kommer gå över och står kvar där. De svarta prickarna växer och det ringer med full styrka i öronen.

Jag svimmar nu, jag dör, jag måste ut. Ut nu, tänker jag. Jag ursäktar mig och lyckas famla mig ut på balkongen trots att det är nästan är helt svart för ögonen nu. Får med lite ansträngning upp glasdörrarna och står sedan med huvudet mellan knäna och suger i mig den friska luften.

 

Fy ända in i fan vilken otrevlig upplevelse. Har aldrig varit med om det förr och hoppas att det aldrig sker igen.

Ljög ihop nån dålig förklaring till patienten efteråt om att jag ätit dåligt på dagen och troligen fått blodsockerfall. För att vara på den säkra sidan gick jag ner till kiosken och köpte choklad (every cloud has its silverlining!).

Kände mig som världens vekling och det hela var ganska pinsamt.

 

Så ringde mamma nyss och efter en stund talade jag om vad som hände igår. Då berättade hon att hon i sin ungdom gjort praktik på ett sjukhus och varit med om när en läkare lagt om liggsår. Samma fruktansvärda lukt och läkaren hade kört in en lång pincett rakt i såret. Då hade mamma fått exakt det som jag fick igår. En sköterska hade lett ut henne på en balkong. De var på sjunde våningen (ironiskt nog var jag på sjunde våningen igår) och mamma hade fått svindel också mitt i alltihop. Hon fick ingen choklad, men däremot en egen sjukhussäng där hon blev beordrad att ligga med benen i högt läge i minst en timme. 

Såna trevliga upplevelser kan en också dela med sina nära och kära...

 

Ida och Lina: tack. Jag är nöjd med frisyren, men det är inte alls det jag gick dit för. Det får vara som det är nu, men nästa gång kanske det blir nåt heeelt annat ;)

 

Igår stickade jag den sista maskan på beställningsgrejerna till måndagsjobbet. Skönt! Två par tofflor, varav ett och ett halvt är tovade. Har alltså en toffel kvar, men ingen tvättid. Så kan det gå. Men bra blev de i alla fall. Sen gick jag på anställningsintervju. Den gick också bra.

Idag ägnades förmiddagen åt fotojobb med påföljande lunch i Oxie. Mycket angenämt.

På vägen hem stannade vi till vid Scandinavian Photo för att fråga om lite grejer. Väl där insåg vi att vi råkat ramla rakt in i en foto- och videomässa. Osannolik tur liksom. Butiken var fylld med gottigheter och några nya planer började smidas. 

Dagen fortsatte med besök här hemma av B1. När han gått hem kom B2. Jag var trött och osocial så jag lade mig för att vila. När jag sedan kom ut i vardagsrummet igen var S och B2 helt uppe i ensamdansande i varsitt hörn. Haha önskar att jag hade filmat.

S avslutar nu dagen med att laga mördarbönor med chili och jag gör inte ett skit. 

Imorgon ska jag göra mitt första pass på nya jobbet. Kan bli intressant. Och snipp snapp snut, så var helgen slut.

 

 

Det är nog första och sista gången jag kommer säga det, men där är det.

Förutom att själva måndagsjobbet är helt underbart, så blev vi ikväll bjudna på middag av folket på kontoret.

De som hade hand om helvetesjobbet i Lund ville se hur det går för oss nu och tyckte att vi var värda en liten treat. 

 

På vägen till restaurangen tog en av kontorsmänniskorna mig åt sidan. Hon ville erbjuda mig ett nytt uppdrag inom företaget. Samma sorts arbete som tidigare, men med lite annat ansvar. Hon hade direkt tänkt att jag skulle passa för detta eftersom jag tydligen "utstrålar ett lugn och en trygghet utan att det blir märkvärdigt och på ett sätt så att det aldrig behöver ifrågasättas". Vilken fantastisk komplimang!

Just de här två personerna från kontoret är överlag helt otroliga människor. De ser oss, de hör oss och de bekräftar våra tankar och känslor. Självklarheter kan tyckas, men jag har då aldrig tidigare haft en chef som varit så närvarande. 

Middagen var också himla trevlig och det var kul att se alla igen. Vi blev som en liten familj när det stormade som  värst och det har faktiskt varit lite tomt utan dem.  

 

Och plus i kanten till måndagsjobbet för att jag får beställningar på stickade grejer nästan varje vecka ;)

Bra vecka så här långt!

 

Kat: Ska fixa bilder på nya barret så fort vi får lite fint fotoljus ;)

 

Har varit sugen nu ett tag på en specifik frisyr som går att styla på lite olika sätt men samtidigt går att skita i om en känner för det. Styrde stegen mot en salong som såg seriös ut och fick en tid diret. Sa namnet på frisyren jag ville ha till frisören under schamponeringen men hon verkade inte fatta. Så jag lovade att googla och visa bilder senare. Gjorde detta varpå hon helt frustrerat utbrast "men alltså, du måste ha en EXAKT bild på hur du vill ha det. Du kan inte bara säga kort och sen tro att du och jag tolkar det på samma sätt".

Hallå eller. Om jag visar 20 bilder på i princip identiska frisyrer och samtidigt pedagogiskt förklarar vad det är vi tittar på så förväntar jag mig att en frisör (i 40-50-årsåldern så jag tänker anta att hon har några års erfarenhet) kan fatta. Men nä då.

Sen verkade hon till slut förstå vad jag ville ha och då sa hon nej. Hon ville inte klippa nånting som ens liknade den frisyren eftersom jag har ett fyrkantigt ansikte. Fy fan det kom verkligen som en överraskning för mig efter 27 år tillsammans med ansiktet i fråga.

Sen talade hon om för mig som om jag vore dum i huvudet att en sån frisyr kräver massa omsorg och att jag stylar det varje dag. Precis som att jag aldrig sett en kam. Sen blev hon tyst när hon såg att det spikraka håret jag kom in med hade lockat sig när det kom i kontakt med vatten. Sedärja.

Efter det tog hon fram en tidning med kändisfrisyrer eller nåt och bläddrade fram vad hon tyckte att jag skulle ha. 

Gräsliga frisyrer som jag vänligt men bestämt tackade nej till. Vi enades till slut om att bara klippa upp min page och göra en kortare variant. Hon verkade fatta att jag inte var sugen på kallprat, men kunde ändå inte låta bli att kommentera hela förbaskade tiden. 

On and on.

All respekt till frisörer som ger råd om justeringar de skulle kunna göra för att det ska passa hårtypen bättre eller liknande. Men att bara anta att jag vill se så smal ut som möjligt känns ju bara helt intelligensbefriat. 

Gissar att hon vägrar klippa korta frisyrer på fetlagda män också... Nähä inte det nej.

Det var fan det märkligaste jag varit med om på länge. 

 

Det är mars! Äntligen!

Firade detta med årets första löprunda. Ha ha ha är allt jag har att säga om det. Sprang som en olympier, flög fram. I ungefär en kilometer. Sen fick jag kramp i magen och fick gå resten. Det gjorde så sabla ont att jag höll på att spy och som grädde på moset gick jag dessutom vilse. Men efteråt kändes det bra i alla fall.... 

 

Annars har jag hängt med Bosse en stund idag. Hon gick i vanlig ordning noggrant igenom vilka saker hon fick i julklapp. Sen försvann hon plötsligt iväg hem till grannbarnen för att leka. Jag stannade kvar i deras lägenhet eftersom jag lånat deras tvättmaskin till mina tovningar. Såg inte röken av henne mer, så jag åkte helt sonika hem när jag var klar. Någon timme efter att jag kommit hem fick jag ett telefonsamtal från en indignerad unge.

"Du glömde säga hej då till mig!". Sen gav hon luren till sin far och vägrade prata med mig mer. Aj aj.

 

Jag är så ruskigt sugen på vår nu. I onsdags flödade solljuset in i hela lägenheten och det var som om jag vakande upp ur ett vinteride. Jag blev dock alldeles för peppad. Fixade matlåda till S, gick ner i källaren och plockade fram cykeln som definitivt varit i ide och sen cyklade jag till S:s praktikplats. Det var en av mina sämre idéer. Iiiiiskall motvind rakt i ansiktet. S skakade på huvudet och skrattade när han såg att jag cyklat dit. Jag förstår honom.

 

Men vår alltså. Känner mig full av energi och inspiration. Har varit småsugen på ett särskilt projekt ända sen i höstas och jag tror att det är dags att ge det en chans nu. 

Jag har en lång lista med saker jag vill göra framöver. Till exempel

 

♣ skaffa mig ett skrivbord och ta tag i det där med att få en ordentlig arbetsplats här hemma

♣ måla om sovrummet och lägga in nytt golv (det är  h i d e o u s  nu, tre vita väggar och en brun med en bred blommig tapetbård mitt på och till det ett ljusblått randigt plastgolv från 80- eller tidigt 90-tal. Vederstyggligt!)

♣ lägga in det nya hallgolvet som bara står och väntar i ett hörn
♣ köpa ett köksbord samt måla om stolarna

 

Kanske ska börja med att bli miljonär. 

 

 

Eftersom tiderna inte är så goda enligt mitt bankkonto så har tillgången till nya garner strypts helt, till min stora sorg. Så när vi flyttade hit i december bestämde jag mig för att försöka sticka upp så mycket som möjligt av min befintliga stash. Det kan också haft lite att göra med att det fanns ungefär tusen påsar och korgar med garn precis överallt då och det tog en jäkla tid att få ordning på allt...

 

Men i alla fall. Här är en del av det jag har knåpat ihop senaste tiden.

 

Disktrasor i 70% bambu och 30% bomull. Suger upp vatten skitbra och är

super att gnugga bort fläckar med. Tydligen har bambu antibakteriella egenskaper också och det är ju inget minus direkt. Stickade den gröna medan jag var på jobbet och fick genast en beställning av min kollega som ville ha en orange. Trevligt.

Mina älskade tovade vantar, det bästa jag nånsin gjort! De var en aning tjocka och otympliga precis i början, men nu har de formats efter mina händer och är helt underbara. Har aldrig frusit om händerna när jag haft dem, inte svettats heller för den delen. Me ♥ ull

Fredag. Dagpass på jobbet. Smärtan är på plats i magen och en oroskänsla sprider sig i resten av kroppen. Tillbringar timmarna med en ständig väntan på konfrontation och konflikt. Det blir inget sådant. Det blir tårar och martyrskap och förtäckta frågor, men åtminstone inga konflikter. 

 

Så kommer det. Smset jag väntat på. Där det ska stå att allt är okej, att det blir bra från och med nu. Det står inte så. Det står inte alls så. Smärtan växer i magen.

 

 

Jag kommer hem en timme tidigare än beräknat. Lägenheten är tom, mörk och tyst. Jag kryper ihop på sängen en stund och tröttheten sköljer över mig.

S kommer hem. Han ser att nånting inte är bra. Han säger åt mig att ta ett varmt bad medan han fixar middag och städar. Tack käraste du.

Jag ligger där i badkaret länge länge och stirrar in i det nikotingula kaklet. Tänker och tänker och tänker, men vet knappt på vad. 

 

Missfall. Så stod det. Min fina vän som fått kämpa så med livet. Som nu äntligen skulle få det hon önskade mest av allt. Ett barn.

 

Missfall. 

Du är inte ensam. Det händer hela tiden utan någon som helst orsak. Är det ens nån tröst?

Jag vill klona mig. Två gånger.

Min ena klon ska sitta i Kalmar och äta födelsedagstårta med Lina och ha det sådär familjemysigt som bara hennes familj kan ha det. 

Min andra klon ska sitta i en annan stad och hålla om en finfin vän och önska bort allt det där nattsvarta och tunga. 

 

Originaljag ska bara andas. 

Hade en sån där lång dag på nya jobbet i måndags. Det är så underbart där. Jag jobbar huvudsakligen tillsammans med två kvinnor runt 50-60 år (wow kollegor liksom!). Den ena är läkare, akvarellkonstnär, hobbyfotograf samt sysslar med vävning. Den andra är pedagog inom olika alternativmedicinska fält, glaskonstnär, silversmed samt stickar och virkar en del. Miljön vi är i är så kreativ och jag bara samlar på mig av deras energi. Det bildar en bra kontrast till min andra arbetsplats som är så nedbrytande att en ligger och skvalpar på randen till depression. 

Hur som helst så jobbar jag långa pass på nya jobbet. Hur bra arbetsmiljön än är så är en ändå trött när en har arbetat från halv tio på morgonen till elva på kvällen utan rast eller vila. Så kom jag då hem i måndags kväll, med spränghuvudvärk och rödkantade ögon. Håret åt alla håll och en hållning som Quasimodo. I köket stod S med utsträckta armar.

 

Vilket ju naturligtvis får mig att undra om han blivit synskadad. Men fina fina S! Jag bryr mig inte så mycket om utseendemässig bekräftelse, men just den kvällen behövde jag några fina ord. Och han vet precis när jag behöver dem. 

 

I lördags var vi dock inte alls några såta vänner. Han var arg som ett bi och jag var arg för att han i min mening var oresonlig. Vi åkte iväg och gjorde en fotografering åt en vän till honom och i bilen på vägen hem sa jag vad jag tyckte. Hans folk är inte direkt tystlåtna i vanliga fall, ej heller när de är arga. Så han gapade och jag (som i princip aldrig höjer rösten när jag är arg) fick nog och vrålade tillbaka. Inte särskilt konstruktivt, men helvete vad skönt det var! Det var som att all den där frustrationen från jobbet äntligen fick komma ut och jag kände mig nästan renad efteråt.

Ja och nu är vi ju sedan länge sams igen, så ingen fara på taket. Men jag får nog öva på att vara vansinnigt arg på engelska, det var en utmaning ;) 

 

Hade förmodligen årets viktigaste jobbmöte i tisdags. Efter drygt två timmar lämnade jag mötet med kaos i huvudet. Tre veckor till och sen är det slut, över, färdigt.

Jag hoppas innerligt att de finns där och fångar upp oss i arbetsgruppen när det här väl är avklarat och att alla fina löften inte bara var tomma ord.