.

Jag saknar hemma.

Hemma, huset i skogen, tystnaden, lugnet, träden. Ren luft. Mamma och pappa.

 

Jag har aldrig varit borta från Småland så mycket som jag har sen jag flyttade till Malmö. Även när jag bodde i Göteborg var jag hemma mycket mer än nu. Jag var hemma när våren kom och hela vägen från Ruda hem till pappa var ljusgrön, en vecka på sommaren, ett par helger på hösten precis när luften blir sådär krispig och så över julen då vi med lite tur hade snö som aldrig blev gråslask och så en frånvaro av gatlyktor och stadsljus som gjorde att en kunde se varenda stjärna på himlen.

 

Jag har missat allt det där i år. De få gånger jag varit hemma har det varit så jävla stressigt. En ska hinna träffa massa människor som en längtat efter och så glömmer en bort att andas och när en kommer hem till Malmö behöver en vila upp sig i flera dagar och så vill en bara tillbaka igen.

 

Just nu längtar jag mer än någonsin. Den senaste veckan har inte varit särskilt rolig alls. Jobbkaos, UVI som fick mig att pissa blod i flera dagar (komplett med dödsångest), bråk, förkylning, en släng av feber, lite mer bråk och nu något som känns oroväckande likt öroninflammation.

 

Allt det där gör mig bölig. Jag höll på att börja grina igår när jag ringde S. Jag blev gråtmild när jag läste sista stycket i Linas senaste blogginlägg och det kom faktiskt en liten tår när jag läste hennes kommentar om mitt gnäll. Kanske är lika bra att jag är portad från jobbet tills på lördag...

 

På fredag ska jag hem en snabb sväng till Småland. Ska byta bil med pappa eftersom min är krasslig. Har jag tur hinner jag träffa min gamla morsa också innan jag åker tillbaka igen. Tror att det är det jag behöver mest just nu.

Om jag har tid och råd ska jag boka in en hel helg hemma väldigt snart.

 

Jag älskar Malmö men det är sannerligen tough love som har gällt de senaste två åren.