.

Magnus och Bosse flyttade i måndags. Eller tja, "flyttade" är väl en sanning med modifikation... Förhoppningsvis kan han nedlåta sig själv till att hämta resten av sina grejer och kanske till och med städa upp lite imorgon, den som lever får se.

 

De har hur som helst sovit i Staffanstorp sen i måndags. Men först nu är det dags för min första ensamma natt i Min. Alldeles. Egna. Lägenhet. (S har varit här och härjat hela veckan)

 

Jag trodde att jag skulle tycka att det var jobbigt när de väl flyttade. Tiden dessförinnan kände jag inte någonting alls, men räknade med att det skulle komma när lägenheten väl var tömd. Jag trodde jag skulle vara väldigt ledsen och sakna Bosse massor. Och jag saknar henne förvisso, men framförallt så känner jag en sån enorm lättnad. Det är som att jag hållit andan i flera månader och nu äntligen får andas ut.

Jag känner mig fri. Jag vill skratta och gråta på samma gång när jag tänker på att det bara är jag som bor här. Jag kan göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Det är mitt kök, mitt badrum, mitt sovrum och så mina tre tomma rum. Mitt, mitt, mitt. Ja jag är knäpp, men så är det.

 

Jag har gnällt av mig, mer än jag borde. Jag är ledsen för ältandet, önskar att jag istället kortfattat och koncist kunnat ge en bild av hur det egentligen har varit. Ännu hellre hade jag velat vara stark och inte låtit mig påverkas från första början.

Hur folk står ut med gnället förstår jag inte, men tack.

 

Nu tycker jag att vi går vidare och lämnar den här skiten. Imorgon händer förhoppningsvis spännande grejer. Skål tamefan!