.

Ida: en jävla poser är vad han är. Han står och flyttar ljusen på måfå och slänger på lite glitter för att jag skulle få mina bilder. Resten av tiden stod han och räckte över pynt och påpekade när det inte blev bra.

Och natten ägnades åt detta

Multifunktionell och tar liten plats. När man inte använder henne så kan man enkelt stoppa in henne under sängen

Bilden på lussebarnen ovan är tagen efter själva lussandet. Vi fick inte ta några kort medan de sjöng för att inte störa. Bosse sjöng dock inte en ton, hon stod mest och såg förvånad ut.

Kat: haha kom hem nu! Jag behöver dina syrliga kommentarer! Angående finandet så var det en mamma (tror jag att hon är) som stannade till när vi möttes i korridoren och utropade "åååh du är så fin! Så himla fin är hon! Så söt och så duktig hon var!". Bah.

Jag var överallt på hela Facebook igår. Förutom den där diskussionen om våld i nära relationer, så kommenterade jag ett inlägg om Katrin Zytomierskas vidriga människosyn (googla hennes namn + barnflicka, om ni inte vet vad jag snackar om), jag delade länkar i diskussioner om white trash-uttrycket, jag göttade mig i min femistgrupp och gillade inlägg till höger och vänster. Sen blev jag alldeles matt och då passade Lina på att ge mig en statuspresent (jo jag tackar, jag).

Vanligtvis så är jag alltid inloggad på det där stället, men orkar sällan engagera mig i andra människors förehavanden med mer än en suck eller en bit skvaller om nån (Lina) är up for it.
Det måste varit tysklärarens fel. Alltså håhå, ni skulle varit med här hemma. Jag vankade av och an mellan köket och vardagsrummet, försökte laga middag samtidigt som jag var så uppe i varv att jag inte kunde stå stilla, svor och orerade och läste idiotkommentarer för Magnus. Sen satt jag med datorn snett framför mig, med en hållning som en ilsken gam och filade på mitt svar medan vi åt (HYCKLARE! Ja jag vet, det var ju det där med att ge Bosse ett bra förhållande till mat och ätande...). Mina händer var som isbitar (de blir alltid kalla när jag blir arg, av nån märklig anledning).

Nåväl, luften gick ur mig så småningom. Jag vilade ögonen en stund och sen jävlar tog det fart igen. Jag satt uppe inatt och skrev to do-listor, rensade flyttkartonger och målade om vardagsrumsmöblerna. Nånstans passerade jag nog nån slags gräns för jag har ett svagt minne av att jag bad Magnus bjuda in den andra vårdnadshavaren och hennes mor på kalas på söndag. Hmm....

Nu har jag lugnat ner mig.
Fick för mig att jag och Bosselito skulle promenera hem från förskolan idag. Eller ja, hon åkte vagn större delen av vägen. Det tog en timme och det regnade i princip hela vägen. Bra idé!

Vi har fått ett snippbarn! Let it show, let it show, let it show!

Fan jag känner att en hjärnblödning reser sig vid horisonten. Är hela jävla världen dum i fucking huvudet???

Exakt såhär svarade jag på kommentaren om att "dom unga damerna" behövde lära sig att gå vid första slaget

Åh mitt blodtryck, mitt blodtryck!
Dagens mest vedervärdiga

Idag hände något mycket spektakulärt. Något som bara inträffar två gånger om året.
Jag och båda mina bröder var på samma plats samtidigt. Det är stort! Och det krävde bildbevis.

Härligt att det ger respons! Mer sånt, tack!

Vi har väl alla blivit kallade duktiga under vår uppväxt. Tjejer oftare än killar förmodligen, eftersom det ligger i kvinnans roll att vara duktig, att ställa upp på andra och att sköta om. Roll, inte natur märk väl.

Jag behöver inte leta länge för att hitta exempel på hur destruktivt och negativt duktighetskomplexet är. När vuxna människor aktivt gör saker enbart för att få bekräftelse och beröm så är det något som har gått snett. När det blir viktigare att vara andra till lags än att göra saker man själv mår bra av så vill jag inte vara med.
Och det är det jag menar att duktighetshetsen handlar om.

Jag vill att Bosse ska måla, gunga, spela gitarr och cykla för att hon tycker att det är roligt. Inte för att vi ska tycka att hon är duktig. Jag vill att hon ska få prova på massa olika saker och hitta det som hon tycker om att göra. För sin egen skull, inte för min eller Magnus.

Jag tycker att det är viktigare att hon förstår att hon tvättar händerna för att de ska bli rena och inte sprida bakterier än att hon tvättar händerna för att vara duktig. Då missar man ju helt poängen.

Det kan vara svårt att bryta invanda mönster. Svårt men inte omöjligt.

Jag kanske ska förtydliga det här med bekräftelsen som jag skrev om i förra inlägget.
Det som irriterar mig är när folk talar om för Bosse hur duuuktiiiig hon är som äter upp sin mat. Hon äter ju för att hon är hungrig och slutar förhoppningsvis när hon är mätt. Det finns ingen anledning att tvinga henne att äta upp om hon inte orkar mer och/eller inte tycker om maten. Smaka litegrann kan man alltid göra, men alla har rätt att tycka olika. Att tvinga henne att äta upp eller på annat sätt påpeka hur hon äter kan skapa ett dåligt förhållande till mat. Lägg sedan till normerna för hur man ska se ut och att en av Bosses närmast anhöriga lider av anorexi.
Om man känner ett stort behov av att kommentera hur ett barn äter överhuvudtaget så tycker jag att det räcker med att fråga om det smakade bra och om hen vill ha mer eller är mätt. Man sitter ju inte och ropar om hur duktig ens vänner eller partner är när de har ätit upp.

Att man tvättar händerna efter toabesök, när man har lekt ute med smutsiga grejer samt innan och efter måltid ser jag också som självklarheter. Likaså att man hostar och nyser i armvecket, helst vänd bort från andra människor och från maten om man sittter och äter. Vi pratar ofta med Bosse om bakterier, försöker förklara på hennes nivå varför det inte är bra att hosta rakt över matbordet eller att inte tvätta händerna när man har varit på toaletten.
När man är tre år är det såklart lätt att glömma bort det, så vi påminner henne varje gång. Men vi tycker att det är onödigt att göra det till en grej som kräver beröm.

Hon ska inte nysa i armvecket eller tvätta sina händer för att vi ska tycka att hon är duktig. Hon ska göra det för att försöka undvika smittspridning.

Bosse får bekräftelse. Massor och hela tiden. Men vi bekräftar henne inte med orden fin och duktig.
Om hon gungar så kan hon ropa "titta! Jag gungar!". Istället för att säga "vad duktig du är som kan gunga" så svarar vi "jag ser att du gungar. Är det roligt?"
Om hon visar upp en teckning hon har ritat så säger vi inte "åh vad fin". Istället pratar vi om vad hon har ritat och vilka färger hon har valt.

Vi väljer att finnas där på riktigt istället för att bara ropa duktig och sen fortsätta med vårt eget. Vi väljer att prata med henne, föra samtal och diskussioner. Att lyssna på henne och visa att det hon har att säga är viktigt. Att ge henne eget ansvar, men visa att det är bra att be om hjälp när man behöver det.
Att tala om att man får vara glad när man är glad, ledsen när man är ledsen och arg när man är arg.

Angående Linas kommentar till inlägget nedan; ja hon är lite mysbyxorperson. Eller i alla fall pro brallor som är bekväma att leka i. Hon är ett otroligt fysiskt barn, klättrar och dansar och springer hela tiden. Och jag vet inte vad som är hönan och ägget här. Om hon har uppmuntrats till det med hjälp av lekvänliga kläder eller om hon hela tiden varit latent aktiv (haha jaja men ni förstår ju vad jag menar) men inte fått utlopp för det förrän hon fick just lekvänliga kläder.
Innan jag kom in i bilden förra året så var det varken jag eller Magnus som stod för klädinköpen (jag behöver väl inte gå in mer i detalj än så) och då hade ungen oftast jeans så tajta att hon knappt kunde sätta sig på huk och en tröja i stretchmaterial som åkte upp över magen varje gång hon sträckte på sig. Kort och gott vuxenkläder i miniformat. Då var hon heller inte särskilt aktiv. Nu delar vi på klädinköpen ungefär så att jag står för 60%, Magnus för 35 och hennes andra vårdnadshavare står för 5% och därmed kommer det bara hem tåliga och rymliga kläder i hennes klädlådor här.

Hur som haver så fick hon många förbryllade blickar när vi var i Arlöv. Iklädd cerise skor, gröna brallor, mörklila tröja, turkos zipjacka och mörkblå vinterjacka var hon ganska svår att könsbestämma, vilket fick många att titta förvirrat på henne (japp det är faktiskt sant).
Men som de allra flesta barn i hennes ålder så börjar hon nu intressera sig för saker som glittrar och saker som bekräftas som fina av vuxna i omgivningen.
Magnus och jag bekräftar i princip aldrig henne för hennes utseende eller för saker hon gör som är självklara (tex äter sin mat, går på toa etc). Och hon förväntar sig inte heller det. Snarare blir hon förvirrad när folk talar om hur duktig hon var som kunde klä på sig själv eller äta upp sin mat eller hur fin hon är när hon har fått på sig kläder eller tvättat sig efter måltiden. Därför irriterar det mig att folk envisas med att lägga vikt vid hur hon ser ut, skapa ett bekräftelsebehov som är så osunt och så svårt att tvätta bort sen.

Häromdagen vid förskolelämningen hade jag satt fast ett hårspänne i hennes lugg. Genast kom det "åååh har du fått spänne i håret? Vad fiiiiin du är!" från personalen. Jag svarade "visst är det skönt att spännet håller håret borta så du slipper få det i ögonen hela tiden?". Funktion före form. Oklart dock om budskapet gick fram till pedagogen.
Bosse fyller tre år om ett par veckor och nu börjar en svårare fas. Hon har börjat stå bredvid mig vid spegeln och härma alla rörelser jag gör. Nu är jag ju som ni vet inte särskilt brydd om hur jag ser ut (helst ska jag väl vara hel och ren när jag går till jobbet, men utöver det är jag inte någon stor utövare av Den Enda Sanna Kvinnligheten) och det känns bra i det här sammanhanget. Det är klart att jag är formad efter rådande normer, men i den mån jag kan försöker jag att inte föra över det på Bosse.
Bosse pratar ibland om att hon har kort hår som pappa och att hon vill ha kjol och strumpbyxor som jag. Det känns fint att hon identifierar sig med oss båda.

Jag funderar dock på att begränsa användandet av gröna kläder. De verkar ha en alltför lugnande effekt

I torsdags blev det blixtvisit i Helsingborg. Tre timmar smärta och ögongodis och gud så fin jag är nu. Notera gärna den röda härliga färgen på min arm som till ungefär hälften är mitt eget arma blod.

Kommer ni ihåg när jag bråkade och var skitjobbig på det där föräldramötet i oktober?
I onsdags kom Magnus hem med förskolans månadsbrev för december. I det stod det bland annat

Nu är vi hemma igen efter fyra dygn i Småland.
På utvecklingssamtalet på förskolan förra veckan sa Bosses pedagog att Bosse är väldigt reserverad när det kommer personer hon inte känner. Samma Bosse var hemma hos Lina i lördags och efter en stund tog hon kopplet från Lina när vi skulle rasta Lutte-hunden. När vi väl kom ut ur huset så släppte hon min hand och tog Linas istället. Jag vet inte vem av mig och Lina som blev mest överraskad.

Vi kom upp i onsdags eftermiddag. Vi hämtade Titti och åkte till min morfar. När vi stannade utanför mammas hus och Bosse kände igen sig så sa tittade hon strängt på mig och sa "Titti köra. Jenka sitta BAK!" och pekade mot baksätet. Sen var jag bortglömd. Hemma hos morfar julpyntade vi och lekte. Bosse kastade boll och busade med min 88-åriga morfar tills han var alldeles trött. Sen kom min moster och ett av hennes barnbarn förbi en stund.

I torsdags tog vi med oss Titti och åkte till simhallen. Det visade sig att det var första gången Bosse var i en simhall och hon gillade det inte alls till att börja med. Men sen ville hon inte åka hem, så man skulle väl kunna säga att hon ändrade uppfattning.

I fredags åkte vi till Västervik. Jag fikade med Josse och hennes Maja medan Titti och Bosse shoppade loss.
På kvällen var det middagsbjudning hemma hos min pappa (Otto). Han och Kristina hade gäster och så var jag och Bosse med. Det var trevligt.

I lördags var vi som sagt hos Lina. Men innan dess hann vi med en expressfika med min kusins barn Maja. Och efter en bra eftermiddag hos Lina åkte vi till Titti och Börje.

Vi fick öva en del på våra social skills, men jag tror att vi båda två var rätt nöjda med att komma hem till en utvilad pappa igår eftermiddag.
Idag har jag och Bossen chillat här hemma. Imorgon blir det förskola för henne, medan jag tar mig ännu en ledig dag innan det är dags att börja jobba igen.

Kat: what Ida said :) Men vi har kollat på såna här i Malmö innan, de finns lite överallt. Sport- och hobbyaffärer skulle jag kolla på om jag var du.

Idag har vi härjat runt hela dagen, känns det som. Bosse har nu en ny overall och en present som väntar på att det ska bli födelsedag. Eftermiddagen tillbringade vi i temalekparken med leksaken jag tog med hem från Göteborg.

Sen kom hon på ett bättre sätt att åka på



Och sen gick vi hem. Där i bakgrunden är vårt hus.

 

är jag hemma igen. Jävlar vad skönt det ska bli!

För det är (eller var i alla fall innan klockan blev såhär mycket) favoritfödelsedag!