.

Angående Linas kommentar till inlägget nedan; ja hon är lite mysbyxorperson. Eller i alla fall pro brallor som är bekväma att leka i. Hon är ett otroligt fysiskt barn, klättrar och dansar och springer hela tiden. Och jag vet inte vad som är hönan och ägget här. Om hon har uppmuntrats till det med hjälp av lekvänliga kläder eller om hon hela tiden varit latent aktiv (haha jaja men ni förstår ju vad jag menar) men inte fått utlopp för det förrän hon fick just lekvänliga kläder.
Innan jag kom in i bilden förra året så var det varken jag eller Magnus som stod för klädinköpen (jag behöver väl inte gå in mer i detalj än så) och då hade ungen oftast jeans så tajta att hon knappt kunde sätta sig på huk och en tröja i stretchmaterial som åkte upp över magen varje gång hon sträckte på sig. Kort och gott vuxenkläder i miniformat. Då var hon heller inte särskilt aktiv. Nu delar vi på klädinköpen ungefär så att jag står för 60%, Magnus för 35 och hennes andra vårdnadshavare står för 5% och därmed kommer det bara hem tåliga och rymliga kläder i hennes klädlådor här.

Hur som haver så fick hon många förbryllade blickar när vi var i Arlöv. Iklädd cerise skor, gröna brallor, mörklila tröja, turkos zipjacka och mörkblå vinterjacka var hon ganska svår att könsbestämma, vilket fick många att titta förvirrat på henne (japp det är faktiskt sant).
Men som de allra flesta barn i hennes ålder så börjar hon nu intressera sig för saker som glittrar och saker som bekräftas som fina av vuxna i omgivningen.
Magnus och jag bekräftar i princip aldrig henne för hennes utseende eller för saker hon gör som är självklara (tex äter sin mat, går på toa etc). Och hon förväntar sig inte heller det. Snarare blir hon förvirrad när folk talar om hur duktig hon var som kunde klä på sig själv eller äta upp sin mat eller hur fin hon är när hon har fått på sig kläder eller tvättat sig efter måltiden. Därför irriterar det mig att folk envisas med att lägga vikt vid hur hon ser ut, skapa ett bekräftelsebehov som är så osunt och så svårt att tvätta bort sen.

Häromdagen vid förskolelämningen hade jag satt fast ett hårspänne i hennes lugg. Genast kom det "åååh har du fått spänne i håret? Vad fiiiiin du är!" från personalen. Jag svarade "visst är det skönt att spännet håller håret borta så du slipper få det i ögonen hela tiden?". Funktion före form. Oklart dock om budskapet gick fram till pedagogen.
Bosse fyller tre år om ett par veckor och nu börjar en svårare fas. Hon har börjat stå bredvid mig vid spegeln och härma alla rörelser jag gör. Nu är jag ju som ni vet inte särskilt brydd om hur jag ser ut (helst ska jag väl vara hel och ren när jag går till jobbet, men utöver det är jag inte någon stor utövare av Den Enda Sanna Kvinnligheten) och det känns bra i det här sammanhanget. Det är klart att jag är formad efter rådande normer, men i den mån jag kan försöker jag att inte föra över det på Bosse.
Bosse pratar ibland om att hon har kort hår som pappa och att hon vill ha kjol och strumpbyxor som jag. Det känns fint att hon identifierar sig med oss båda.

Jag funderar dock på att begränsa användandet av gröna kläder. De verkar ha en alltför lugnande effekt