Bosse och bekräftelsen
Jag kanske ska förtydliga det här med bekräftelsen som jag skrev om i förra inlägget.
Det som irriterar mig är när folk talar om för Bosse hur duuuktiiiig hon är som äter upp sin mat. Hon äter ju för att hon är hungrig och slutar förhoppningsvis när hon är mätt. Det finns ingen anledning att tvinga henne att äta upp om hon inte orkar mer och/eller inte tycker om maten. Smaka litegrann kan man alltid göra, men alla har rätt att tycka olika. Att tvinga henne att äta upp eller på annat sätt påpeka hur hon äter kan skapa ett dåligt förhållande till mat. Lägg sedan till normerna för hur man ska se ut och att en av Bosses närmast anhöriga lider av anorexi.
Om man känner ett stort behov av att kommentera hur ett barn äter överhuvudtaget så tycker jag att det räcker med att fråga om det smakade bra och om hen vill ha mer eller är mätt. Man sitter ju inte och ropar om hur duktig ens vänner eller partner är när de har ätit upp.
Att man tvättar händerna efter toabesök, när man har lekt ute med smutsiga grejer samt innan och efter måltid ser jag också som självklarheter. Likaså att man hostar och nyser i armvecket, helst vänd bort från andra människor och från maten om man sittter och äter. Vi pratar ofta med Bosse om bakterier, försöker förklara på hennes nivå varför det inte är bra att hosta rakt över matbordet eller att inte tvätta händerna när man har varit på toaletten.
När man är tre år är det såklart lätt att glömma bort det, så vi påminner henne varje gång. Men vi tycker att det är onödigt att göra det till en grej som kräver beröm.
Hon ska inte nysa i armvecket eller tvätta sina händer för att vi ska tycka att hon är duktig. Hon ska göra det för att försöka undvika smittspridning.
Bosse får bekräftelse. Massor och hela tiden. Men vi bekräftar henne inte med orden fin och duktig.
Om hon gungar så kan hon ropa "titta! Jag gungar!". Istället för att säga "vad duktig du är som kan gunga" så svarar vi "jag ser att du gungar. Är det roligt?"
Om hon visar upp en teckning hon har ritat så säger vi inte "åh vad fin". Istället pratar vi om vad hon har ritat och vilka färger hon har valt.
Vi väljer att finnas där på riktigt istället för att bara ropa duktig och sen fortsätta med vårt eget. Vi väljer att prata med henne, föra samtal och diskussioner. Att lyssna på henne och visa att det hon har att säga är viktigt. Att ge henne eget ansvar, men visa att det är bra att be om hjälp när man behöver det.
Att tala om att man får vara glad när man är glad, ledsen när man är ledsen och arg när man är arg.
Det som irriterar mig är när folk talar om för Bosse hur duuuktiiiig hon är som äter upp sin mat. Hon äter ju för att hon är hungrig och slutar förhoppningsvis när hon är mätt. Det finns ingen anledning att tvinga henne att äta upp om hon inte orkar mer och/eller inte tycker om maten. Smaka litegrann kan man alltid göra, men alla har rätt att tycka olika. Att tvinga henne att äta upp eller på annat sätt påpeka hur hon äter kan skapa ett dåligt förhållande till mat. Lägg sedan till normerna för hur man ska se ut och att en av Bosses närmast anhöriga lider av anorexi.
Om man känner ett stort behov av att kommentera hur ett barn äter överhuvudtaget så tycker jag att det räcker med att fråga om det smakade bra och om hen vill ha mer eller är mätt. Man sitter ju inte och ropar om hur duktig ens vänner eller partner är när de har ätit upp.
Att man tvättar händerna efter toabesök, när man har lekt ute med smutsiga grejer samt innan och efter måltid ser jag också som självklarheter. Likaså att man hostar och nyser i armvecket, helst vänd bort från andra människor och från maten om man sittter och äter. Vi pratar ofta med Bosse om bakterier, försöker förklara på hennes nivå varför det inte är bra att hosta rakt över matbordet eller att inte tvätta händerna när man har varit på toaletten.
När man är tre år är det såklart lätt att glömma bort det, så vi påminner henne varje gång. Men vi tycker att det är onödigt att göra det till en grej som kräver beröm.
Hon ska inte nysa i armvecket eller tvätta sina händer för att vi ska tycka att hon är duktig. Hon ska göra det för att försöka undvika smittspridning.
Bosse får bekräftelse. Massor och hela tiden. Men vi bekräftar henne inte med orden fin och duktig.
Om hon gungar så kan hon ropa "titta! Jag gungar!". Istället för att säga "vad duktig du är som kan gunga" så svarar vi "jag ser att du gungar. Är det roligt?"
Om hon visar upp en teckning hon har ritat så säger vi inte "åh vad fin". Istället pratar vi om vad hon har ritat och vilka färger hon har valt.
Vi väljer att finnas där på riktigt istället för att bara ropa duktig och sen fortsätta med vårt eget. Vi väljer att prata med henne, föra samtal och diskussioner. Att lyssna på henne och visa att det hon har att säga är viktigt. Att ge henne eget ansvar, men visa att det är bra att be om hjälp när man behöver det.
Att tala om att man får vara glad när man är glad, ledsen när man är ledsen och arg när man är arg.
Kommentarer
Postat av: Ida
Tycker det är bra det ni gör, men jag tänker på jag som person är uppväxt med allt de där att man får bekräftelse när man gjort nått som man egentligen borde se som sjävlklart, och att jag sedan har väldigt svårt att ändra på det när jag pratar med andra barn, men samtidigt så är de väl heller inget fel att tala om att de är duktiga på saker som faktiskt inte alla gör men borde göra som tex tvätta händerna efter toabesök osv. sen att de inte ska bli till en vana det är ju en sak. hoppas du förstår vad jag menar?
Trackback
