.

Hade en sån där lång dag på nya jobbet i måndags. Det är så underbart där. Jag jobbar huvudsakligen tillsammans med två kvinnor runt 50-60 år (wow kollegor liksom!). Den ena är läkare, akvarellkonstnär, hobbyfotograf samt sysslar med vävning. Den andra är pedagog inom olika alternativmedicinska fält, glaskonstnär, silversmed samt stickar och virkar en del. Miljön vi är i är så kreativ och jag bara samlar på mig av deras energi. Det bildar en bra kontrast till min andra arbetsplats som är så nedbrytande att en ligger och skvalpar på randen till depression. 

Hur som helst så jobbar jag långa pass på nya jobbet. Hur bra arbetsmiljön än är så är en ändå trött när en har arbetat från halv tio på morgonen till elva på kvällen utan rast eller vila. Så kom jag då hem i måndags kväll, med spränghuvudvärk och rödkantade ögon. Håret åt alla håll och en hållning som Quasimodo. I köket stod S med utsträckta armar.

 

Vilket ju naturligtvis får mig att undra om han blivit synskadad. Men fina fina S! Jag bryr mig inte så mycket om utseendemässig bekräftelse, men just den kvällen behövde jag några fina ord. Och han vet precis när jag behöver dem. 

 

I lördags var vi dock inte alls några såta vänner. Han var arg som ett bi och jag var arg för att han i min mening var oresonlig. Vi åkte iväg och gjorde en fotografering åt en vän till honom och i bilen på vägen hem sa jag vad jag tyckte. Hans folk är inte direkt tystlåtna i vanliga fall, ej heller när de är arga. Så han gapade och jag (som i princip aldrig höjer rösten när jag är arg) fick nog och vrålade tillbaka. Inte särskilt konstruktivt, men helvete vad skönt det var! Det var som att all den där frustrationen från jobbet äntligen fick komma ut och jag kände mig nästan renad efteråt.

Ja och nu är vi ju sedan länge sams igen, så ingen fara på taket. Men jag får nog öva på att vara vansinnigt arg på engelska, det var en utmaning ;)